SVENSSONS SLÄNG – Sida 179 – Tankar kring att skriva, springa, leva och förändra världen.

Den präktige och verkligheten

Cyklar till jobbet. Kallt om fingrar och andra mer onämnbara delar på morgonen, men rakt in i naturen i mitt vargrevir. Tofsvipor, bofinkar och spillkråkor kommer dig nära när du glider fram i 23 kilometer i timmen uppför de låååånga motluten på vår asfalterade banvall.

Motvind när jag närmar mig Gustaf Frödings Alstern.

Efter en dag på jobbet ska jag så hem. Det är bra att cykla på detta vis, tänker jag präktigt. Då kombinerar jag på ett fint sätt motion med resan till och från arbetet, fortsätter jag, ännu präktigare. För att inte tala om vilka bra bloggtexter man kan tänka ut under tiden som man motionerar. Det har jag läst om. Detta blir till stor nytta.

Mitt samlade resultat
Joråsåatt… Här är vad jag tänker ut under hemresan per cykel om tisdagsaftonen, 24 kilometer i grinigt vårregn längs Klarälvsbanan:

Trôr i regn.
Trôr i regn.
Trôr i regn.
Trôr i regn.
Trôr i regn.
Trôr i regn.
Trôr i regn.
Trôr i regn.
Trôr i regn.
Trôr i regn.
Trôr i regn.
Trôr i regn.
Trôr i regn.
Trôr i regn.

Trôr betyder trampar, om du inte visste det. Regn betyder blöta fötter redan innan Gubbholmsbron.

Gubbholmsbron är två broar till och från en ö som har uppstått i Klarälven, för att de byggde en stenbro över älven strax uppströms på 1700-talet. Det gjorde att sanden som staden tagit emot från Nordvärmland lade sig till vila just där, nedanför bron. Hela Karlstad är byggt på sandtäkt norrifrån. Samt ett Galgberg där dom hängde.

Trôr i regn.
Trôr i regn.
Trôr i regn.

Möte med framtiden

– I kväll ska jag på fibermöte, säger jag till några bekanta.
– Fiber? Nåt med havregryn? svarar de, som vet att jag kämpar med mitt 5:2.

Nja, inte precis. Havregryn har nog byggt svenska folket en gång, men nu handlar det om det digitala bygget. Kommunikation mellan svenska lägenheter och villor och resten av jordklotet. Människors möten. När ”googla” har blivit ett verb och ”facebooka” ett annat vill vi ha kraftfull förbindelse bort och hem.

Precis som på 30-talet
Så här står det i inbjudan till mötet vid det vita tältet i början av Smedbacken några gator ner:

”Runt år 1930 satt många personer med samma typ av erbjudande framför sig. Då grävdes det ner en kopparkabel som i dag används till både internet och hemtelefoni. Denna kabel har en begränsad livslängd och tyvärr rymmer den inte tillräckligt för framtidens behov”.

Internet, skriver de. Tv, e-hemtjänst, e-sjukvård, arbete och studier på distans, sociala kontakter via ljud och bild. Då är fibern i särklass. Jag tror ju att fiberfolket har rätt och traskar ner till granngatan. Där står vi sedan, ett gäng gubbar och någon dam och lyssnar till planerna. Om vi gör ett projekt av Grossbolstorp, så kan vi tänka oss…

Även du, min väcka
I ett träd i närheten försvarar en nötväcka högljutt sitt revir. Det ser jag inte ett dugg symboliskt. För oss som skickat in våra avtal handlar det om att vidga vyer och få det fortare gjort. Efter mötet går jag hem och läser på om den kära väckan.

I dag finns hon också på internet.

Den hetsen deltar jag inte i

Det klagas på poliser i olika debattforum där jag rör mig. Visst, man kan fundera på om det var rätt att ge nazisterna demonstrationstillstånd i Jönköping första maj. Man kan skaka sitt huvud åt den lilla polisstyrka som dök upp vid första Kärrtorpsdemonstrationen, när nazisterna anföll.

Det hindrar inte att jag känner många poliser som har helt andra värderingar än de som vissa debattörer antyder. Poliser som är kloka, skickliga yrkesmän och som i vissa fall ägnar sig åt både partipolitik och antirasism på sin fritid. Här på trakten har vi goda exempel på det.

Antipolishetsen vill jag inte delta i.

Journalister är en annan grupp det klagas på. Visst, taboloidiseringen och snuttifieringen har skadat det journalistiska skrivandet. Sensationslystnaden och den grunda analysen finns där. Att lokalredaktion efter lokalredaktion läggs ner skadar demokratin.

Men det finns också motkrafter. Peter Frankes ledare i Värmlands Folkblad, Göran Greiders i Dagens ETC och på andra håll. Värmlands Folkblad och Nya Wermlands-Tidningen som ställde upp med både förhandsartiklar och gratis helsidesannonser inför den stora mångfaldsmanifestationen i Karlstad i december. Jönköpings-Postens och den övriga Hallpressens kampanj Alla får plats.

Jag har aldrig träffat en enda journalist som varit rasist.

Bilden från Jönköpings-Postens webbplats.

Älskade klockor i Smålands Jerusalem

Jönköpings kyrkklockor ringer. Fara å färde. För första gången sedan 1939 varnar klockorna stadsborna för fara. Den är brun den faran. Tillvaron har humor, för de bruna är vita och rädda för allt som är brunt så länge det sitter i skinnet.

Klockorna ringer. Det låter av Bergspredikan i de klockornas dån. Andra predikningar med kan du höra, om du lyssnar noga. Ord om kärlek och medmänsklighet. Allt vad I viljen att människorna skola göra Eder, det skolen I och göra dem.

De bruna demonstrerar. De försöker demonstrera, stjäla en dag som inte är deras, en luft som inte är det. Framför dem på gatan sitter människor av alla färger och hindrar folkföraktets marsch. Hästarna har visir, polismännen sina vapen. På gatan sitter medmänskligheten vapenlös och lyssnar till klockklangen. Medmänskligheten sitter i vägen, de bruna dirigeras om. Jönköping har aldrig varit mig så kärt som den stunden och då har jag ändå älskat den staden.

Dirigera om dem varje stund. Ring, klockor, det är en farlig stund, men kärleken segrar på Barnarpsgatan och Västra torget. Vet du då inte att jag vill vara där vår kärlek dånar över nejden? Kärleken på Jönköpings gator den första maj 2014 är inte försiktig. Den är medveten, stark, röd, bred och varm och ber inte om ursäkt för att den finns.

Här går gränsen. Kom inte hit. Då skickar vi prästen på er. Han kan mer psalmer än ni någonsin har slagord till. Här har klockorna ringt i många hundra år. De kan ringa många timmar till.

Folket i Jönköping kan både psalmer och andra visor.
Kom inte hit.

Ett år till

Välkommen.

Vill vi ha jämlikhet kan vi inte låta samhället vara ifred

Här är en länk till en läsvärd artikel, apropå högtidsdagen första maj. Göran Greiders ledare i Dagens ETC:

Lämna aldrig samhället ifred

Greider är en klok person. Gå ut och demonstrera nu. Fredligt men kraftfullt.

Bilden är från ett annat år. Men vem har sagt att vi inte kan skapa ett samhälle som blommar, likt ett paradisäppelträd?

Farligt främmande

Kattugglor, storlommar, kornknarrar, råbockar, nattskärror… Nog har mörkret sina skrämmande ljud, för den som inte lärt sig tolka och bli vän med dem. I Sibirien trodde de att storlommen for med bud mellan de levande och dödsriket, en sin tids snabbtelefon.

Det främmande skrämmer, så har det varit för många. Sedan kommer kunskapen. Jaså, är det råbocken som låter som ett mellanting mellan en skällande hund och en människa som kräks? Jaha. Det fina djuret.

Storlommen skrämmer inte längre, nu har han sedan länge fått jobb som svensk films vemod. Klipp in en sjö i september där solen håller på och går ner och kleta dit lätet från en sån där, vahetterä, lom. Funkar fint.

Rädda för rävar
När jag var barn var det Väserävar vi var rädda för. Folk på andra sidan sockengränsen kallades så (vi själva var ulvar) och vi hade hört att Väserävarna var busiga. Sedan hamnade vi på samma högstadieskola och där busade både ulvar och rävar när det behövdes, visade det sig. Klart vi blev vänner.

Jag sitter på flyget hem från en spansk vulkanö och reflekterar över det främmande, när jag skriver detta. Lommar och rävar. Lite självgod är jag men inte vet jag det. Bredvid mig sitter en ung man i en sådan där ful keps med platt skärm. Han tycker säkert att min snaggade skalle är lika oskön.

Ja ja, du blir väl vuxen du med en dag, tänker jag och ryser igen åt kepan. Då plockar högstadieynglingen upp en bok. Han har kommit igenom drygt halva och läser den med stort intresse, det är som om hela kroppen lever med.

Säkert en sån där ungdomsbok, ler jag för mig själv lite farbroderligt. Roligt med en ung man som ändå läser.

Då ser jag vad han slukar
Efter en kvart lägger han tillfälligt upp boken på det fällbara bordet och pratar med sin far i sätet bredvid, närmast fönstret. Då ser jag vad det är den unge läser så ivrigt. Mary Shelley: Frankenstein eller den moderne Prometeus.

– Den kom ut 1818 första gången, säger han till mig, fortfarande med skärmen bra långt ner över pannan. Innerst inne handlar den om främlingsfientlighet förstår du.

Sedan har vi en lång diskussion om hur lätt det är att vara rädd för det främmande, men hur onödigt.

Inte är den kepan så ful. Fula är det bara fördomar som är.
Och korkade 63-åringar.

Här kan du läsa mer om hur man skapar ett monster och om några av de vanligare myterna om våra vänner från främmande land:

Motargument.se – Hur man skapar ett monster
Ossalla.nu – Motargument mot myter om invandringen
Regeringen.nu – Vanliga påståenden om invandring

Bli inte lomhörd.

Mitt i cirkusen

En morgon på väg till jobbet hamnar jag mitt i en cirkuskaravan. Cirkus Maximum är på väg mot residensstaden, vagn efter vagn före och efter mig på riksväg 61. Mitt i en cirkus? Ja, varför inte? Den bilden av den offentliganställde informatörens arbete känner jag igen.

Ibland är det dans på slak lina.
Ibland är det många käglor i luften.
Ibland måste du trolla.
Ibland lär du dig umgås med både tigrar och kameler.
Ibland får du träffa de stora elefanterna.

Någon gång har jag till och med varit clown.

En enda sak stämmer inte, för oss som får vår lön av medborgarna och jobbar inför öppen ridå. Du ska aldrig be oss om ”Största Möjliga Tyssst-nad”.

Kommer till jobbet.
Börjar genast spåna och kratta manegen.

Trivs.

Enkel värld

Betraktelse från Lanzarote (veckorna före påsk), nr 6

Två barn i femårsåldern leker glatt med varandra vid poolen, hon engelska, han spanjor. Inga problem, de vet varandras smeknamn. Heidi och Iggi.

Världen borde vara så enkel. Världen kan vara så enkel.

Nu springer de runt, hänger på räcket och gräver i den svarta sanden. Den består av vulkanaska. Det bekymrar dem inte ett dugg.
– Heidi! ropar en vuxen.
– Iggi! ropar en annan.
De bryr sig inte.

Vulkanerna tiger still. I natt ska askan samla sin kondens.

… och i morgon eftermiddag syns jag bakom en mikrofon i Molkom. Jag brukar inte uppträda numera, men det finns erbjudanden man inte kan tacka nej till 😉

Då brister det för honom

Betraktelse från Lanzarote (veckorna före påsk), nr 5

Tidigare och tidigare lägger turisterna på hotell Cay Sun Beach i Playa Blanca, Lanzarote, ut sina badhanddukar för att markera att ”denna solstolen är min”.

Jag tror att det har något att säga oss.

En del mornar blir den kanariske mannen som spolar poolområdet – och solstolarna – trött på alla dessa otillåtna markeringar, slänger ihop handdukarna i en enda hög och spolar de nyss markerade stolarna rena.

Jag tror att hans berättelse är min.