Författare: Sven-Ove Svensson

Klipper gräs i syskongruppen

– Klipp gräset i dag, sa den kära vännen, innan hon for till jobbet. Så då gör jag det framåt aftonen. Drar omkring med vår klippare och knövvlar oss runt äppelträd, hallonbuskar och askrötter.

Vid päronträdet hoppar en förskräckt grodunge i det höga gräset. Jag väntar medan den hinner hoppa över i det redan klippta. Strax därpå är det en stor metallskimrande skalbagge som måste räddas.

– Ta god tid på er vänner. Vi andra är bara gäster här, i syskongruppen.

En sädesärla tittar intresserat på smågrodan, men avstår försöket.

 

 

 

 

 

 

Svenska för facebookanvändare, SFA

 

Välkomna till första lektionen. Vi börjar med några grundläggande begrepp och vissa mer speciella.

 

Bra där
När någon är bra på ett enda ställe, se förmåga till punktinsats.

Är på stan med bästa NN
När du bara känner en med det namnet. Hon är sämst också.

Njuter ett glas rött
När du dricker väldigt mycket rödvin.

Och där kom…
När något händer som inte har med äktenskapligt samliv eller anländande att göra.

Checka in
När du ber telefonen berätta var du är, så nån ska veta vid eventuellt eftersök, se statlig räddningstjänst.

Check in-spotters
Tjuvar som noterar när du checkar in i Örebro, på Kreta eller Konsum Forshaga.

Dela
När du visar hur begåvade formuleringar du nästan har skrivit själv.

Statusuppdatering
När du berättar vilken fantastiskt falukorv du just har tillagat (se även semestermål med solrykte samt överlevande blomplanteringar). Detta är enda tillfället då en rätt vaggad svensk får lov att skryta.

Statussymbol
När du lyckas knappa dit ett hjärta på statusraden.

Det sista undrar jag så hur man gör.

Fem laddare för vår frihet

Friheten är stor när vi ska kommunicera. Nu, när jag kan posta från min kamera om så krävs och skicka brev från min ”skrivmaskin” dygnet runt. Tack för den friheten, den har jag stor nytta av i mitt dagliga arbete och liv. Några knapptryckningar bara, sedan kan hela världen läsa mina meddelanden om den nu skulle vilja det.

Det är en del på Antarktis som är lite motspänstiga.

Fast visst var tillvaron lättare att fatta, innan den stora valfriheten och kommunikationstekniska revolutionen kom. Då, när Televerket ägde och skötte en fast bakelittelefon i varje hem och Posten levererade brev alla dagar utom söndag och – tillräckligt långt tillbaka – till och med flera gånger om dagen på vissa håll.

Den kära vännen och jag besökte barn och barnbarn i helgen. För denna tvådygnsutflykt medförde vi kläder och toalettartiklar, men också fem laddare, räknade vi när vi packade upp.

Fem laddare för vår frihet. Inte blir de färre heller, sladdhärvorna.

En resa

När någon gör en resa har han något att berätta. Men jag har inte tänkt att mina barnbarn ska bli seriefigurer, det har nog inte deras föräldrar heller tänkt. Låt mig bara konstatera att vi har varit och hälsat på dem, alla fyra, långt från Forshaga, och att jag trivs rätt bra i morfarrollen.

– Livets efterrätt, sa de första i bekantskapskretsen som fick barnbarn. Klyscha, tänkte jag den gången. Töl’ inte…

Ack så fel jag hade.

Träff med landskapsinsekter

Sjutiden, kväll i slutet av juni. Min fortbildning i naturskådning fortsätter. Den här kvällen tar mentorn med mig till några av sina fjärilshagar och ängar. Vi cyklar femhundra meter hemifrån, mot Ängbråten. Ställer cyklarna och kisar mot himlen. Spridda moln men fortfarande sol där emellan.

Det är bra, då är fjärilarna fortfarande pigga.

Vi går omkring i det höga gräset mellan buskagen söder om grusvägen. Det går nyupptrampade stigar i grönskan. Jo, han har varit här förut.

– Det ska finnas en brun gräsfjäril här, säger Mikael.

Efter en stund ser vi den. Värmlands landskapsinsekt. Honan sitter på ett strå och låter oss komma nära. Fjärilar har dålig syn och dålig hörsel, säger fjärilskännaren.

– Men luktsinnet är bra. Ibland har jag sett hur de reagerar på mitt doftspår, där jag gått.

Den bruna gräsfjärilen flyger iväg en bit, men vi går närmare och skådar igen. På undersidan vingarna sitter en rad ögonfläckar i vingkanten. De fungerar som avledare om den blir anfallen av fåglar och ödlor. Huggen tar mot vingkanten i stället för mot kroppen och då klarar den i bästa fall livhanken.

Mitt första fjärilsfynd
Strax därpå är det jag som upptäcker en fjäril. Mikael har lärt mig vända blicken rätt. Det är Dalarnas landskapsinsekt. Den violettkantade guldvingen. Nykläckt, säger kännaren. Efter en stund har han försiktigt brutit av strået den sitter på och låtit fjärilen krypa över i sin hand. Där sitter den, och brer ut vingarna och fyller sina trakéer med luft, så att vingarna ska bli slätare än de fortfarande är.

Den är så fin. Känselspröten är randiga, vingarna är prickiga och vackert guldfärgade på baksidan. Förekommer lokalt på fuktiga, blomrika ängsmarker, jo det stämmer ju.

Förvånar en och annan bilist
Nästa anhalt är den lilla ängen intill tunneln under 62:an. Medan förvånade bilister glor när de rundar oss i den naturliga rondellen, kliver vi omkring i lårhög timotej och letar efter nästa exemplar av guldvingen. Hanen.

Vi hittar den inte den här kvällen. Det gör ingenting. Lugnet fann jag ändå. På näthinnan dröjer sig guldvingehonan länge kvar. Sverige har fyra sorters guldvingar och jag vet vem som är min favorit. Den violettkantade. Honan lägger de gröna äggen på blad av framför allt ängssyra, står det i boken jag får låna efteråt. Ofta bara ett ägg per planta.

Aldrig har jag sett en fjäril låta en människa komma så nära. Jag börjar förstå hur naturguiden Mikael Skalstad han kan ta sina vackra fjärilsbilder. Han får dem ju till och med att krypa tryggt i sin hand.

Min kommunskylt 5:

Det verkar inte som om någon tänker ge mig koden till skylten vid infarten till kommunen, även om mina skyltinlägg väckt visst intresse på kommunkontoret.

Nå, varför skulle de göra det och vad skulle jag i så fall använda koden till? Förmodligen skulle jag bara våga skriva: ”Trevlig helg! hälsar Angelica” eller ”Kör försiktigt, du har dyrbar last!”.

Men den här skulle jag skicka till vår digitala skylt, allra sist:

Carl Bildt, andras blod
är ett dyrt pris på olja

Bara för att jag kunde.

Köp litt’ rosor

Utflykt, stilla junikväll före midsommar. Det är jag och kartritaren, han som vet vad fåglar och fjärilar heter. Kvällen är full av dofter och ljud när vi parkerar bortom bilskroten och Värmlandstomten.

På jobbet är det hysteriskt, jag ska tillbaka hem och jobba efteråt, men det säger jag inte. Sommarskymningen ger stämning, vårt stilla lyssnande gör själen lugn. En tapet av fågelsång, bättre ro går inte att få i juni.

En buskskvätta på en elledning. En rävunge som kommer gående mot oss på den lilla gräs- och grusvägen intill järnvägen, nej, två stycken är det. Vi står stilla, sjunker försiktigt ner på knä i skydd av ett buskage och ser dem obekymrat vandra mot oss.

Enkelbeckasinen dyker och låter stjärtfjädrarna skapa det ljud han är ensam om. Fjärilskännaren visar på en nykläckt skogsnätfjäril. Den sitter kvar på sitt strå när han lyfter upp det och försiktigt visar mig vingmönstret, nära. Det är verkligen ett nät.

Några korpar bråkar högljutt inne i skogen. I skogskanten strövar en råbock. Själv tittar jag efter vildsvin, som någon såg här för en vecka sedan. Allt jag ser är en råget i andra änden av gärdet.

Nu – hör han rosenfinken. Långt bortanför järnvägen, där skogen mest är en blötmyr, hörs den. Fågeln som jag aldrig har sett.

Tjugo minuter senare har jag skådat den vackre. Vi har vadat, smugit, spejat med kikare och hörsel och vadat igen. Vackert hallonrött bröst och en sång som den gamle telegrafisten inom mig preliminärt översätter till ”köp litt’ ro-sor”. Vad han säger i december i Indien och Sydostasien vet jag inte. I England säger han ”pleased to meet you”.

Fullkomligt avstressade åker vi hemåt och jag kan öppna datorn. Just det, det var de där powerpointbilderna jag måste göra tills i morgon bitti. Länge länge ser jag någonting annat än jobb för min inre blick i juninatten. Jag ser en karmosinröd fågel med gäll röst, inte arbetets bilder.

Han tycker jag ska köpa lite rosor.

Början till boken om datan

 

 

 

Att googla är hjärnans svar på att gurgla.
Häll i, blanda runt och skicka omkring, ett tag bra djupt ner
– och spotta ut.

En gång nekade mig firmabilens alkolås att starta bilen, eftersom jag hade gurglat med Listerine minuterna innan. Det klarar inte Google.

*

Att dubbelklicka är pekfingerns svar på att jumpa på isflak.

*

Surfa är fel ord. Det borde heta jumpa.

*

I början sa vi en data, flera dator.
Hur många megabyte hade vi sparat om vi fortsatt med det?
Per sekund.