En lur ska ha sladd, en skrivmaskin ska skriva ut papper direkt, vårt sociala medium är gathörnet & vägkorsningen och hemmet är dit du går när du inte jobbar. Inte, alltså.
Det var så vi tyckte. Då kom det en karl som hade flyttat från storstan till Hälsingland och förstörde alltihop.
Läs om honom i min senaste krönika på Tankesmedjan Ida:
Storstadsarvode och landsortskostnader
I dag är det två år sedan jag startade bloggen. Då var jag mest stolt över att ha fått igång den alldeles själv, rent tekniskt. Numera blir det ett inlägg om dagen utom vissa helger och enstaka veckovilor. Det är för tätt men jag har svårt att få stopp på skrivaren inom mig. Världen är för skrivbar.
Elva läsare var vad jag väntade, efter en enkel undersökning i förväg. Nu vet jag att det blev fler, i 50 länder och fem världsdelar.
Om någon känner värmlänningen som ska till Antarktis på jobb ett år eller vad det var, så be honom gärna klicka sig hit. Han får väl ta av sig vantarna.
Flest besök blir det när texten är personlig och bra, det är ju hoppfullt. Allra flest när någon delar på facebook. En sådan benådad oktoberdag hade jag fler läsare i Munkfors än Värmlands Folkblad och Nya Wermlands-Tidningen tillsammans. Andra dagar är ni ungefär lika många som NWT har läsare i Randers, tror jag. Eller Kolding. De dagarna är lika viktiga.
Här är några inlägg ni har gillat:
Mina löparguruer: Erik Bengtson
Vi är 589 stycken som längtar
Då ska ni nog inte cykla på offentlig plats
Historiens värsta soptipp och mina barns barns barn
Sveriges första värstingresa
Och så en liten sprallig en:
Sprinterinfall
Varje gång jag funderar allvarligt på att sluta kommer det lämpligt nog några vänliga läsarreaktioner, utan att jag sagt något. Tack för det, jag blir lika glad varenda gång. I morgon ska jag göra en pudel, detta konstiga uttryck. Jag har fegat.
Trivs.
Aftonbladet Kultur har en miniserie som väcker hörselminnen. Musikern och journalisten Mikael Strömberg går igenom utrotningshotade ljud. VHS-bandspelare som spolar tillbaka, pollett som trillar ner, ljudet av ett väntrum, ett modem som drar igång och en pennvässare. Jag hoppas han skriver fler. Klicka på länken Kom in å ät! så får du både den texten, ljudet och länk till de övriga.
Själv vet jag ett ljud som är utrotningshotat i min värld. Ljudet när jag åker spark på skare i gryningen och sneddar över Stormossen. Vart tog det vägen?
Kattens trippande uppför trappan i vårt hus, tass tasstass tass tass. Den melodin hörde jag i månader efter att hon var borta.
Ljuden när farmor vevar separator, korna vill bli mjölkade, hönsen har lagt ägg, ett lillasyskon ropar ”Affärn ä här”, magister Bergkvist ringer in för hand i Fasteruds skola, jag kickstartar min Fram King Solifer, skrivmaskinen plingar att det är dags att byta rad, 
en nyvunnen liftarbekant spelar jewish harp på Dam-platsen i Amsterdam och en ung Björn Borg sjunger i bioreklamen: ”Den gula hinnan, det är känt, den borstas bort med Pepsodent”. (Klicka men var beredd med kudden!). Signaturmelodin till Frukostklubben, Hylands Hörna och Dallas. Ljudet från vallningslampan när man tjärar ett par Six-Je Elit.
Vart tog ni vägen?
Då har vi ändå inte pratat om dofter.
Får jag föreslå färskt Björnklister på en spatel?
Jag har fått sista varningen från författarförbundet. Nu blir jag strax avförd som medlem. Det är ett svårt meddelande att få för den som tror på det fackliga löftet och varit medlem i facket sedan första dagen på första jobbet.
Nå, som kommunaltjänsteman är jag fortsatt medlem i Vision, vilket är det konstiga namnet på mitt fackförbund numera, så nog är jag en i ledet. Svartfot blir jag aldrig.
Det var 1980 jag kom med i författarnas förbund. Ingen helt enkel bedrift, du var tvungen att ha skrivit två böcker som fanns på bibliotek, det var huvudregeln. Sedan for jag på några författarstämmor i Stockholm och för något år sedan träffade jag min dåvarande förbundsordförande på ett mingel som råkade inträffa på det hotell dit slumpen skickat min fru och mig.
– Vem är du? sa han, när jag sa att jag var medlem. Det var en berättigad fråga.
23 skrifter, 24 antologier
Visst, det har blivit 23 egna skrifter av olika tjocklek och jag finns i 24 antologier. Levt på pennan och tangentbordet har jag gjort sedan 1975. Över tusen krönikor publicerade, stått på scenen drygt 600 gånger, oftast med egna texter. Känt lyckan av en ny bok i handen. Några gånger.
Stipendier har jag också fått, även av förbundet. Suttit på översta altanen på svenska huset i Kavalla och sett ut över Egeiska havet med block och penna i hand medan kyrkklockan slagit sju på andra sidan Emilianougatan. Sällan har jag skrivit så koncentrerat.
Det har varit en lycklig tid och skriva lär jag fortsätta att göra så länge jag kan. Även på fritiden. Det känns bara inte som ett aktivt professionellt författarskap längre. Manus finnes, jag har usb-pinnarna fulla med romaner (nåja), men förläggarvärlden vill bara nästan ge ut dem.
Tre block och två skor
Sörjer? Ja, en aning. Berättelserna har något att säga och lite roliga är de väl.
Gäller det livet? Nej, inte så länge det finns ett block, en penna, en trivsam minidator, ett internet och ett par löparskor. Årsavgiften räcker till tre moleskinblock och nästa års Nike Pegasus. Eller så ångrar jag mig och skickar in pengarna i morgon.
Vem är jag?
Det har blivit mycket lite skrivet om löpning på den här bloggen den senaste månaden, kanske längre. Knappt ett ord om 1. Stenstod 2. Går att rubba 3. Sälstadiet 4. Ålning medelst hasning 5. Stappla 6. Släpa 7. Hasa 8. Lufsa 9. Lunka 10. Stappeljogga 11. Jogga 12. Mala 13. Harva 14. Trippa 15. Löpa 16. Flyt 17. Älga 18. Skägga 19. Sprinta 20. Rusha 21. Tokrusa.
Detta beror inte på benen på bloggarn. Benen vill. Det beror inte på sinnet på skrivarn. Sinnet vill. Nej, alltihop beror på lungorna.
Rune Larsson, svensk ultralöpnings mentor, brukar säga att hans träningsplanering består i att han försöker lägga in en rejäl förkylning varje år. Jag kan numera säga att min kropp lägger in en rejäl mycoplasmainfektion varje höst. En fin en med hosta långt nerifrån bröstkorgen.
Det upplägget har kroppen planerat själv, jag var inte tillfrågad. I år var doxifermen inte lika snabb och infektionen segare. Vi får se hur det går, men i dag ska jag prova några försiktiga löpsteg genom skogen. Det där som sinnet vill.
Målet är att bli svettig.
Jag är den där typen som tittar på klockan när folk kommer sent till möten och som sätter bockar i kanten när det är korrekturfel i trycksaker. I varje fall om trycksaken ligger mig nära. På skrivbordet ska papperen ligga efter räta linjer och helst ska de inte ligga där alls. De ska ha dansat vidare.
Sådär är jag stundom och allt är jag inte stolt över. Ordningsmän blir gärna odrägliga. Men varför i hela fridens dar jag inte kan få ordning på saker och ting i sänghalmen, det fattar jag bara inte. När jag nu är så noga annars.
Sängen full med läsning
Nej, jag menar inte detta att det ligger tidskrifter och böcker i sängen mellan den kära vännen och mig. De ligger i god ordning när de inte används, för då ser den ene av oss till att de hamnar prydligt rättvända intill sänggaveln, mellan våra kuddar. Vi gillar att läsa.
Det som förundrar mig är att jag inte lägger märke. Hur långt har jag hunnit i boken? Varför har jag fortfarande vid 62 års ålder inte lärt mig att använda ett av alla dessa bokmärken huset har? Jag drar hem dem hela tiden. Ena gången är bokmärket av tyg, nästa gång av trä, tråd eller plast, ena gången vackert, andra gången praktiskt. Fula? Jo, de finns de med. Alla lika oanvända.
Varenda kväll tar det mig sju minuter och 49 sekunder att hitta fram till det ställe i boken där jag är. Varför?
”Innan han slog igenom som författare hade han ett tillfälligt jobb med att felsöka datorer i franska parlamentet.”
Det är ingen romantisk tid vi lever i. Man får åtminstone hoppas att han gick en bra buggkurs innan.
Jag vet vilket parlament jag skulle vilja felsöka. Finns några där som har loppor i svinpälsen.
I går publicerades min senaste krönika på Tankesmedjan Ida. Det är en lärotext, som berättar hurusom en vän till mig lägger ner stor kraft och möda på att uppfinna ett helt nytt sätt att bekämpa mördarsniglar i trädgården.
Hur det går med projektet säger jag inte. Men det är en individ till inblandad.
Rolig? Döm själv.
Länk till krönikan: Telefonören försöker bli kvitt de slemmiga kannibalerna
Spansk skogssnigel (Foto: Klara Thorsson).
Människors problem nu för tiden är att alla alltid är på fel ställe. Så då måste de ringa till det där andra stället, där de hade velat vara om det är där den de ringer till är, så han inte är på något annat ställe och längtar bort från det stället i stället medan han talar med dig som längtar dit.
Eller hon.
Eller sms:ar.
Vi har ont om pengar men mat varenda dag. Det är så det är att vara småbonde. När jag vill vara skidåkare har vi inte råd med tävlingsskidor. Inte först. I slöjdsalen i Fageråsens skola står vår magister med ett par SixJe Elit i näven. De är precis lagom långa för mig, han har nyss lärt mig grundvalla dem med trätjära och nyfylld blåslampa.
– Ska du vara med på skol-DM behöver du ett par riktiga skidor.
Tanken han tänker är omöjlig. Jag ser vad han vill men inte kan. Alla ser. En magister kan inte ge en av sjätteklassarna ett par skidor. Inte ens om gossen är duktig i skolan och träningsvillig. Det är inte rätt mot de andra femton eleverna i femte och sjätte klass. Han kan inte ens låna ut dem. Aldrig särbehandla, aldrig gynna bara en.
Mina egna skidor är för breda och har kabelbindningar. Perfekta när jag åker i lössnö två kilometer till skolbussen eller ända till skolan, fem kilometer över skogen. Men han tycker inte de duger att tävla med bland andra skolor, de är alldeles för tunga. Kanske skäms han för mina skidor.
Jag är bra men blir inte uttagen. Jag hade placerat mig med de skidorna också.
Stubbåkern utan skor
Vi äger både skor och stövlar, det är inget u-land vi lever i. Men varje senvår börjar vi gå barfota, mest för att vi vill. Gräsmattan framför huset, grusgången, grusvägen bort till korset, full med vassa stenar. När hösten kommer är fötterna så härdade att de klarar vilken stubbåker som helst. Du springer inte otränad i nytröskad stubbåker, varje strå är vasst. Alla nyskurna strån har en kompis och den har en kompis och den har en vän. Vass vän.
Efter en lång sommar med bara fötter kan du.
Känslan när du råkar trampa i en färsk, gulvitkletig hönsskit på lagårdsbacken och skiten pressas fram mellan stortån och långtån. Ännu värre mellan småtårna. Smeten, lukten. Känslan när du springer utan strumpor och skor på en barrstig i kända skogar. Solen värmer sanden, barren och två härdade fötter som har lust.
Fötterna minns och förstår
Femtio år senare läser jag boken om barfotalöparna i Barrancas del Cobre – Kopparkanjonen – i en av Sierra Madres mer isolerade bergstrakter. Bra bok, fötterna minns och förstår.
Vi är barn av savannen, uthålliga barfotalöpare på jakt efter en hjort som vi ska trötta ut, eftersom vi kan svettas men inte han. Löpningen som naturligt tillstånd, det är lättare att springa än att gå. När jag läst ut boken går jag ut på gräsmattan, tar av mig sandaler och nytvättade ankelstrumpor, går ett par steg i gräset, böjar sakta springa med nakna fötter mot nyklippt gräs. Det sticks inte ett dugg.
Kroppen byter löpsteg någonstans mellan villan och lekstugan utan att jag har en aning om det. Vi är tre stycken som springer runt huset. En savannlöpare i östra Afrikas Rift Valley, en tarahumaraindian i Mexicos branter men mest av allt en snaggad trettonåring i Ängebäckstorp, Nyeds socken, Värmlands län, Svealand, Sverige, Norden, Europa, norra halvklotet, universum.
Han som är jag.
Barfota är han född, barfota vill han springa på solvarm stig. Han äger en krona och femtiosju öre men har mat varenda dag.