Kategori: Familjen

– Det ska bli strängare registrering av såna som dig

En dag blir jag inkallad till kompanichefen på I2. Han som vi både gillar och ogillar högt och rent. Stäng dörren Svensson, säger han och bläddrar i sina papper. Sedan tittar han upp.

– Det har kommit direktiv uppifrån, säger han. Det ska bli strängare registrering av såna som dig.

Orange bollDe senaste kvällarna har jag tänkt rätt mycket på den karln och samtalet från 1971. Med åren blev han en tv-kändis på sitt område och ärlig har han varit hela tiden, både när det varit bekvämt och när det inte varit det. Den gången trodde jag bara att han ville skrämmas och få mig att sluta sälja radikala soldattidningar på luckan. Det lyckades inte. Fast försäljningen lyckades inte särskilt bra den heller, om sanningen ska fram.

Samtalet fortsätter med att kaptenen förhör mig i detalj om mina politiska åsikter. Hur ser jag på försvaret av Sverige (”jotack, jag är bondson, torvan ska försvaras, sen kan vi diskutera hur politiken ska se ut innanför gränserna men torvan är helig”), hur ser jag på proletariatets diktatur (”det är två latinska ord som kan betyda nästan vad som helst, se bara hur illa det gått i öststaterna”), hur ser jag på demokratin (”jag vill förändra mycket, kapten, men det vill jag göra tillsammans med svenska folkets majoritet”).

Så där håller det på. Till slut konstaterar kaptenen att 112 Svensson bara är en radikal socialdemokrat, vad han än kallar sig själv. Det har kaptenen rätt i, fast det tar mig några år att inse den saken.

Avlyssnade telefoner
Orange bollVi protesterade mot Vietnamkriget. Innerst inne var vi rätt säkra på att åtminstone de ledande av oss (dit jag inte hörde) fick sina telefoner avlyssnade. Registrerade för våra åsikter? Självklart var vi det, tyckte kamraterna. Minns du inte vad säpo-männen fotograferade oss noga när vi demonstrerade mot den amerikanske ambassadören då han besökte Åmål?

Långt senare fick jag jobb, först på den strategiskt viktiga SOS-centralen och senare på Räddningsverket som också hade viktiga hemligheter för sig. För mig var det inga problem, jag råkar tro på demokrati och på organiserad medmänsklighet. Ska vi ta till stora ord tycker jag att räddningstjänst och ambulanssjukvård sysslar med just det. Organiserad medmänsklighet.

Ibland behövs hemligheterna och jag tänker sannerligen inte bli förrädare och avslöja dem.

Då log Karl Marx
Något säger mig att kaptenen faktiskt menade allvar med det där politiska förhöret. Jag börjar tro att han aldrig skickade in någon rapport angående den marxistiskt intresserade telegrafisten på femte kompaniet. Jag fick ju jobben. På Räddningsverket fick jag till och med en säkerhetsutbildning av en karl från vårt lokala säpo. Då log Karl Marx i sin himmel. Lär dig nu allt om envarsgripande, viskade det mellan molnen.

Det skulle ha varit intressant att se direktivet han hade fått, kompanichefen. Lika intressant hade det varit att se hur det gick till när skånepoliserna fick order att bygga upp sitt register över romska levande och döda, vuxna och barn.

Kapten P hade åtminstone modet att berätta. Varför teg alla dessa poliser i alla år? Någon av dem måste väl ändå ha haft en viss känsla för anständighet?

 

SpänningFotnot: Polisen i Skåne har börjat göra ett register över alla som heter Johansson nu, samt deras barn och avlidna föräldrar. Johansson är ett genomsnittligt svenskt namn och en av skånepoliserna har hört att det i genomsnitt sker en del brott. Några dessutom med efterlevande till döda föräldrar inblandade.

Om det rätta sättet att bekämpa mördarsniglar

I går publicerades min senaste krönika på Tankesmedjan Ida. Det är en lärotext, som berättar hurusom en vän till mig lägger ner stor kraft och möda på att uppfinna ett helt nytt sätt att bekämpa mördarsniglar i trädgården.

Hur det går med projektet säger jag inte. Men det är en individ till inblandad.
Rolig? Döm själv.

Länk till krönikan: Telefonören försöker bli kvitt de slemmiga kannibalerna

Snigel nära 2

Spansk skogssnigel (Foto: Klara Thorsson).

Skarp kritik mot 24:7-dieten

– Efter flera dygn i sängen
gick han upp!

Vi har tidigare publicerat herr doktor Viktor Roots uppmärksammade rön, den så kallade 24:7-dieten. Se illustrationer, första delen och steg 2.

 24-724-7 steg 2

Nu kommer allvarlig kritik mot metoden. Inte är han doktor heller, han är en pensionerad skogsarbetare och småbonde som skriver kônstiga dikter och en gång konstruerat en tryckkokare som exploderade.

– Han gick UPP när han gick ner från sovrummet! hävdar kritikerna från sin position på samma parksoffa mellan ICA och Konsum nere i köpingen. 

Viktor själv bara ler och funderar på ett svar. Steg 3, nu ska vi se, hmm, steg 3. Var la jag mopedhjälmen?

Munkfors sak är vår

Jag är en enkel människa. Ibland läser jag dravel i både böcker och blad och om helgkvällarna händer det att jag ser på tv-program som tittar sig själva. Två krav har jag dock. Det ska inte skrikas och gapas om detta inte behövs för handlingen. Programledare och andra ska inte göra narr av vanligt folk.

Därför går alla program av typen Idol bort, för där är juryns halva uppgift att förnedra. Därför zappar jag iväg från all den reklam som handlar om att se människor som utbytbara. Därför går de flesta ringprogram på radio av typen Hassan bort, precis som de flesta varianter av Dolda kameran på tv.

Jag får ont i magen av folkförakt.

Ett program är särskilt lätt att zappa förbi. Tv-programmet Robinson. Så har det varit i alla år för mig. Jag klarar inte ö-råd. Som jag ser det har Robinson varit med och ökat den egoistiska andan hos vissa i mitt land.

Då föredrar jag underhållningsprogram där folk gör det de är bra på och får uppskattning för det. Program som Så ska det låta, där artisterna får sjunga i stället för att fjanta sig. Där har någon insett att det verkar vara sång som sångare är bra på.

En favorit på tv är Körslaget. Caroline af Ugglas påhitt som nu rullar för sjunde säsongen i fyran. Att upphovskvinnan gillar körsång märks tydligt. Det som också märks är att formatet (det kallas så i tv-sammanhang) inte tillåter att programledare och andra förnedrar de medverkande. Dramaturgin är lagom lördagskvällslättsmält, när du får se kör efter kör växa fram och sakta men säkert bli till en sammansvetsad grupp, där det som händer är mer än sång.

Då vaknade slöfocken
BookI kväll är det dags igen. En av körerna kommer från Munkfors. Platsen där jag började min bana som journalist och dit jag långt senare kom tillbaka som informatör. Min favorit bland bruksorter. Team Book från Munkfors består av fullt med bekanta, bekantas bekanta och bekantas barn.

Till min förvåning upptäcker jag att jag, som är en sån slöfock i tv-soffan, har börjat ringa och rösta på kören. Prova du med. Caroline af Ugglas körslag är ett förträffligt chips- och vindruvsprogram och varför skulle inte en trivsam liten ort uppströms Klarälven få vara i centrum många lördagar till?

Munkfors sak är vår.
TV4 behöver några äkta människor ibland.

Åtta hemmansägare, tre pigor, en inhyses

ÄngebäckstorpEn kväll hamnar jag i den stora folkräkningen från år 1890, Värmlands län. Den finns gratis på nätet och jag har läst i den förr. Hur var det i min uppväxtby, 69 år innan vi kom flyttande dit?

På dataskärmen växer bilden fram. Ängebäckstorp hade 55 invånare när räkningen genomfördes. Åtta hemmansägare, tre pigor, två undantagsägare, en inhyses, fyra arbetare; barn, hustrur, åldringar. Vanligaste förnamnen Carl och Carolina, olika efternamn på gifta makar, sönerna och döttrarna tog efternamn efter fäderna. Olsdotter, Kristoffersdotter, Eriksson. Några av dessa söner tycker jag mig minnas.

Från de sista åren vi bodde kvar kommer jag ihåg några auktioner och flyttlass och en och annan bostad som stod tom. Hur många människor bor i byn i dag? Inga åtta hemmansägare. Fyra boningshus står kvar, finns där tio personer? Åkrarna brukas, skogen växer, grusvägen är fortfarande lika krokig uppåt, nedåt och åt sidorna och den gamla tallen vi sprang ikapp från står kvar.

De två drömmarna var samma, år 1890 och år 1959. Att barna ska få det bra. Att en ska kunna lämna jorden i ett lite bättre skick till barna än den var i när en själv fick den av far. Om en nu fick nån jord.

Den drömmen om barna och jorden drömmer jag än.

Alltid på fel ställe

Människors problem nu för tiden är att alla alltid är på fel ställe. Så då måste de ringa till det där andra stället, där de hade velat vara om det är där den de ringer till är, så han inte är på något annat ställe och längtar bort från det stället i stället medan han talar med dig som längtar dit.

Eller hon.
Eller sms:ar.

Soluppgång från hållplatsen

 

 

 

 

Höst i den lilla världen, hot i den stora

Hösten 2013… och så kommer en av dessa dagar när jag helst skulle hänga på en kratta. Björken fäller blad och det gör paradisäppelträdet med. Barnbarnen har åkt, dis och dimma över nejden.

I Malmö har de försökt lyncha en medmänniska. I Norge har de röstat fram både högern och främlingsfientligheten till köttgrytorna.

Blad faller. Tolv grader varmt. Vi får inte ge tappt.

 

Det är en glädje att springa barfota på solvarm stig

Vi har ont om pengar men mat varenda dag. Det är så det är att vara småbonde. När jag vill vara skidåkare har vi inte råd med tävlingsskidor. Inte först. I slöjdsalen i Fageråsens skola står vår magister med ett par SixJe Elit i näven. De är precis lagom långa för mig, han har nyss lärt mig grundvalla dem med trätjära och nyfylld blåslampa.

– Ska du vara med på skol-DM behöver du ett par riktiga skidor.

Tanken han tänker är omöjlig. Jag ser vad han vill men inte kan. Alla ser. En magister kan inte ge en av sjätteklassarna ett par skidor. Inte ens om gossen är duktig i skolan och träningsvillig. Det är inte rätt mot de andra femton eleverna i femte och sjätte klass. Han kan inte ens låna ut dem. Aldrig särbehandla, aldrig gynna bara en.

Mina egna skidor är för breda och har kabelbindningar. Perfekta när jag åker i lössnö två kilometer till skolbussen eller ända till skolan, fem kilometer över skogen. Men han tycker inte de duger att tävla med bland andra skolor, de är alldeles för tunga. Kanske skäms han för mina skidor.

Jag är bra men blir inte uttagen. Jag hade placerat mig med de skidorna också.

Stubbåkern utan skor
Vi äger både skor och stövlar, det är inget u-land vi lever i. Men varje senvår börjar vi gå barfota, mest för att vi vill. Gräsmattan framför huset, grusgången, grusvägen bort till korset, full med vassa stenar. När hösten kommer är fötterna så härdade att de klarar vilken stubbåker som helst. Du springer inte otränad i nytröskad stubbåker, varje strå är vasst. Alla nyskurna strån har en kompis och den har en kompis och den har en vän. Vass vän.

Efter en lång sommar med bara fötter kan du.

Känslan när du råkar trampa i en färsk, gulvitkletig hönsskit på lagårdsbacken och skiten pressas fram mellan stortån och långtån. Ännu värre mellan småtårna. Smeten, lukten. Känslan när du springer utan strumpor och skor på en barrstig i kända skogar. Solen värmer sanden, barren och två härdade fötter som har lust.

Fötterna minns och förstår
Femtio år senare läser jag boken om barfotalöparna i Barrancas del Cobre – Kopparkanjonen – i en av Sierra Madres mer isolerade bergstrakter. Bra bok, fötterna minns och förstår.

Vi är barn av savannen, uthålliga barfotalöpare på jakt efter en hjort som vi ska trötta ut, eftersom vi kan svettas men inte han. Löpningen som naturligt tillstånd, det är lättare att springa än att gå. När jag läst ut boken går jag ut på gräsmattan, tar av mig sandaler och nytvättade ankelstrumpor, går ett par steg i gräset, böjar sakta springa med nakna fötter mot nyklippt gräs. Det sticks inte ett dugg.

Kroppen byter löpsteg någonstans mellan villan och lekstugan utan att jag har en aning om det. Vi är tre stycken som springer runt huset. En savannlöpare i östra Afrikas Rift Valley, en tarahumaraindian i Mexicos branter men mest av allt en snaggad trettonåring i Ängebäckstorp, Nyeds socken, Värmlands län, Svealand, Sverige, Norden, Europa, norra halvklotet, universum.

Han som är jag.

Barfota är han född, barfota vill han springa på solvarm stig. Han äger en krona och femtiosju öre men har mat varenda dag.