Ved värmer nio gånger. När den fälls, när den fraktas hem, när den sågas upp, när den klyvs, när den läggs på tork, när den bärs in, när den eldas och när du bär ut askan. Sedan håller den sotaren varm.
Direktvärmande elvärme värmer två gånger. När elräkningen kommer och elementet går.
… och här är min senaste krönika på Tankesmedjanida.se:
Faller handlöst på trottoaren och springer till skogs
Eftermiddag, Grossbolstorp. På en villatomt på Ängbråtsgatan står tre rådjur under ett paradisäppelträd. De betar av alla fågelfrön och äpplen de kan få tag i. Metodiskt flyttar sig svarta klövar medan mjuka mular skannar av markens alla solrosfrön och skal som inte har frusit fast.
En arg koltrast springer omkring dem i cirklar med 1,3 meters säkerhetsavstånd och försöker jaga bort dem. Det går inte.
Jaså har de svarta fötter, ja det kunde man tro. Jag har aldrig sett ett enda rådjur på något fackföreningsmöte. Rådjursögon någon gång men inte mer.
Ivrig som en vallhund försöker koltrasten driva bort dem. Rågeten ser vintersvullen ut i ansiktet. Steck! ropar trasten åt henne och sätter stjärten i vädret.
Då tar hon ännu mer av hans äpplen.
Bilden tog jag vid ett annat tillfälle, innan snön föll och blev till is. Nu kom det en människa på gångvägen där borta. De stod dyr stilla och hon såg dem inte.
Svartfot och guling är nedsättande ord på strejkbrytare.
– Tomten hade lånat mormors röst… säger barnbarnen. Det får man hålla med om. Mig gav han en fågeldagbok med Dan Zetterströms vackra bilder och med matnyttig text av Mats Ottosson.
Matnyttig är rätt ord. Vet du vilka fåglar som gillar hampfrö, vilka som tycker om solrosfrö, vilka som äter havre, vilka du kan locka med osaltade jordnötter, vilka som älskar talg, ister och kokosfett och vilka som går att fresta med äpplen? Det vet jag, för det står på sista sidan i månaden januari i den fina boken. Vänd på skärmen så har du svaret.
Själv gillar jag alltihop utom talg, ister och kokosfett. Hampfrö vet jag inte riktigt.
Huliganerna hackar hål
Kottar äter jag också sällan nu för tiden. Ett dåligt kottår kan hända att svenska hackspettar utvandrar i massor. En ringmärkt större hackspett flög ända till Italien en sådan vinter, skriver boken. Det gör inte våra hackspettar i år. De äter talgen som vi hänger ut och sedan hackar de å det grövsta på vårt paradisäppelträd. Då står det en gôbbe i fågelmataråldern och muttrar på insidan av altandörrens ruta.
– Älskade marodörer, ge fanken i mitt träd, muttrar gôbben och går för att hämta mera talg.
Hackspetten har en helt annan syn på frågan om att äga träd. Den tokfransen är mer på Pierre-Joseph Proudhons linje.
Bok: Dan Zetterström (bild) och Mats Ottosson (text), Fågeldagbok 2013, Årsalmanacka för egna noteringar, Bonnier Fakta, Stockholm 2012.
Ser på tv-dokumentär om året 1963. Då berättar min fru att jodå, hon hade också sjalett den gången. Sjalett och kappa.
– När du var tio år?
Ja. Den gången hade inte ungdomskulturen slagit igenom helt och hållet, den var ju bara några år gammal i världen. Sjalett var ett praktiskt plagg i kalla vårkvällar.
Men kalla det inte huckle, det är något annat. Det knyter man i nacken, inte under hakan.
– Så du menar att en del av de tuffare karlar jag hört talas om, dom bär i själva verket huckle?
Vurpar rejält på trottoaren i Tulliebacken före jul och skaffar äntligen broddar till löparskorna.
Borta vid bron tar den kära vännen bilden som visar hur det känns i bröstet och vaderna igen, efter någon veckas älskad snölöpning.
Jag flyger.
Jag vill gärna se mig själv som en händig karl, och då menar jag inte händig som i Munkfors, för där betyder det knepig eller konstig. Så fort jag ser en karl med verktyg i bältet springer jag ikapp honom och berättar om min vilda barndom som bondpojk på ett småbruk, ungdom i skogen och därefter ung vuxen på sågverk. Allt det där är visserligen sant men inte hela sanningen.
En gång när jag körde moped så lossnade förgasaren utan att jag märkte det. Naturligtvis hörde jag att motorn tröttnade men jag såg inte det där som dinglade. Inte först. Det har väl ingen människa hört talas om en dinglande förgasare på en blågrå moped under färd?
– Jodå, jag har jobbat tre år på sågverk, säger jag till varje snickare som min fru lejer. Justerverket mest.
Det ställer till stora besvär sedan, innan de fattar att det är henne de ska tala med om var stammarna går och strömmen fasar in. Eller vad nu strömmar har för sig i hus.
Tryck först ner dörrhandtaget
I fredags skulle jag in i garaget. Vårt ägandes garage med kartonger i. Jag vill gärna att vi har det låst, för jag har ju mitt kontrollbehov också.
Berättade jag hur händig jag är? När du ska ta dig in i vårt garage trycker du först ner dörrhandtaget. Sedan vrider du försiktigt om nyckeln med andra handen och drar dörren åt dig, samtidigt som du lyfter den något lite. Sedan …väntar du en timme innan min fru kommer från jobbet och kan hjälpa dig att öppna dörreländet i verkligheten.
Hon kan det i praktiken också.
Kräver stort skådespeleri
Nämnde jag vilken utmaning det är för en före detta men inte särskilt garvad amatörskådespelare som mig att händelsevis dra ur nyckeln – om det nu går – och gå tillbaka in i huset, med dörren fortfarande lika låst? Som om jag inte alls hade tänkt öppna garagedörren.
– Öppna dörrn? Äsch nej nej, inte alls, här ska inte öppnas någonting och släppas in en massa kalluft, jag bara provade nyckeln. Vi provar alltid garagenyckeln tredje vardagen första ojämna veckan varje månad.
Den passade.
Vi har en mytologisk figur i vår familj. Han har funnits sedan barnen var små:
– Vem har gjort det? frågade barnen.
– Rune Larsson, svarade jag.
Jag har inte tänkt mycket på det utan bara pratat på och numera är det barnbarnen jag lär det mytiska namnet. Så har en ultralöpare från Trollhättan blivit en alldeles egen hemlig Mållgan i en familj från Forshaga.
”Nästan som han finns på riktigt”
Häromdagen fick jag mejl från ena dottern. Pappa, det är nästan som att han finns på riktigt, nu har jag träffat en person som heter så. Gissa om jag blev full i skratt. 
Aj du, är det den bilden ni har fått, att Rune är påhittad. Jag skickar henne genast länken till Rune Larssons webbplats och till en artikel som berättar om hans tunga meriter som löpare och föredragshållare.
Karln finns. Det berodde väl antagligen på den där meritlistan att jag började svara ”det har Rune Larsson gjort” när ungarna frågade om något. Han har ju gjort så mycket som egentligen nästan inte går. Fastän det inte var honom som person jag tänkte på när fantasifiguren hittades på.
Sprungit tvärs över Amerika med en babyjogger. Rott över Atlanten med trasig avsaltare. Fått ett infall och löpt hem från ett träningsläger i Portugal. Hållit några av de klokaste och roligaste föredrag jag hört. Skrivit läsvärda krönikor om allt från dansskräck till hur man slaktar en löparsko. Skokirurgi som han kallar det.
Han finns.
Marathon var för kort
Rune Larsson föddes den 11 maj 1956 och växte upp i trakterna av Sjuntorp utanför Trollhättan. Redan som barn upptäckte han att det var roligt att springa. När han var 16 år gjorde han sin första mara på tiden 3:04:24. 1981 i Boston kom det personliga rekordet, 2:18:38. Så här skriver han själv:
När jag var åtta år och såg hur Abebe Bikila vann maratonloppet i Olympiaden i Tokyo bestämde jag mig för att bli maratonlöpare. Men samtidigt fattade jag att det borde gå att springa ännu längre än maraton. Samtidigt kom beslutet att springa så långt det gick. Mina långa lopp är alltså en pojkdröm som gått i uppfyllelse. Inte illa!
Det var ju det att han tyckte marathonsträckan var för kort. Runes talang passade bättre för längre sträckor. Så blev han också den förste svenske ultralöpare som noterade internationellt erkända resultat.
Runes mål: att få åka ambulans
Ett av långloppen han kom att älska var det 246 kilometer långa Spartathlon. Spartathlon är ett ultramarathonlopp från Aten till Sparta. Det bygger på legenden om Feidippides som sägs ha sprungit sträckan innan slaget vid Marathon år 490 före Kristus, för att hämta hjälp. En och en halv dag ska det ha tagit honom. Därför sattes maxtiden till 36 timmar, vilket inte är mycket i den backiga banan.
Rune vann loppet 1987, 1988 och 1993. Honom tog det som bäst 24 timmar 41 minuter och 46 sekunder. På sin webbplats www.loparlarsson.se ger han råd till dig som funderar på att ställa upp. Råd, baserade på hans egna tio lopp längs banan. Ett av de mentala råden är att sätta ett tydligt mål. Själv sätter han sjukhuset i Sparta och ambulansfärden dit från mållinjen som sitt mål:
Set a clear goal. The goal should be related to Sparta. I used to have the Sparta Hospital as my goal. If I ran hard enough, I would be taken by ambulance to the hospital, where the doctor and nurses would give me the best care a collapsed runner could ask for. When I got exhausted towards the end of the race, I enjoyed the sensation, because it was a clear sign that I was on my way to being worthy an ambulance ride after touching the statue of King Leonidas.
Flera rekord från 1986 står sig
Själv besökte jag Vänersborg för många år sedan, för att skriva i löpartidningen Runners World om tiomilaloppet i Skräcklanparken. Det var löparklubben TV-88 som arrangerade, tävlingsledare var Rune, trots att han deltog själv i loppet. I nästan en hel arbetsdag kunde jag se svenska, tyska och andra löpare mala runt den drygt sex kilometer långa banan i den vackra parken intill Vänern. Vid varje varvning passerade de genom ett tält där det serverades mat och dryck.
En person hördes hela tiden. Rune Larsson som ivrigt konverserade löparna han för stunden sprang tillsammans med. Pratade, åt och sprang, det var vad han gjorde, till synes oberörd.
Vänta, var det inte han som ensam sprang alla sträckorna när Värmlandsstafetten arrangerades, från Arvika till Sunne, Munkfors och Karlstad? Jo, visst var det Rune.
I tjugotvå år stod sig hans svenska rekord på 100 kilometer. 6 timmar 43 minuter och 36 sekunder. Hans nordiska rekord på 24 timmars löpning från 1986, håller än. 262 640 meter hann han på ett dygn. Samma år satte han också svensk rekord på 48 timmars löpning. 373 798 meter. Även det gäller än i dag.
Det är inte en tillfällighet att han har kallats ultralöpningens fader i Sverige.
Tog av ryggsäcken, startade gräsklipparen
Mer fakta om min favoritultralöpare: Han har vandrat Sverige från norr till söder i tre etapper, ensampaddlat i kanadensare från Härjedalsfjällen till Skagerack samt från
Trollhättan till Åbo och klättrat upp på Sydamerikas högsta berg Aconcagua, 6 962 meter över havet.
Han fick Svenska Roddförbundets pris Årets roddare 2001 för att han och Niclas Mårdfelt rodde från Teneriffa till Barbados på 95 dagar. 2004 fick han tidningen Outsides pris Årets äventyrare, efter att ha sprungit tvärs över hela Amerika från San Diego till Sandy Hook. 6,4 mils löpning per dag utan annan support än den han själv fraktade med i sin trehjuliga babyjogger. 2007 blev han utsedd till Årets talare av Talarforum.
År 2011 sprang han och Susanne Johansson 400 mil hem från ett träningsläger i Monte Gordo i Portugal. Direkt när han kom hem hängde han av sig ryggsäcken och klippte gräsmattan. Det behövdes.
Dikten till den döda haren
En gång stod vi på scenen efter varandra vid en friskvårdsmässa i Sunne. Jag fick höra en synnerligen flitig löpare som inte var ett dugg extrem i själv inställningen till det han håller på med. Det var där han blev min guru.
– Man måste ha lika stor distans till det man gör som sträckan är som man löper.
– Ska jag springa tio mil och det är en rundbana så kanske det ligger en död hare efter banan. Då försöker jag hitta på en dikt till den där haren och så läser jag den varje gång jag passerar honom. Det är han värd.
Några år senare var Rune Larsson och pratade i vår egen löparklubb, SISU Forshaga SK. Vi visste förstås vilka löparmeriter han hade, men att han var en så begåvad talare var det inte alla som kände till. Resolut demonstrerade han hur man slaktar en löparsko tills bara det nödvändiga blir kvar. Långt innan tåsko- och barfotalöparvågen for över världen for Rune runt och förklarade för alla som ville höra vilken onödig dämpning han tycker moderna löparskor står för. Fötter ska lära sig att bygga upp sina muskler och ligament, inte skyddas från det.
Fördelen med det 101 mil långa loppet mellan Sydney och Melbourne i Australien är att det pågår i en vecka. Då behöver man inte ha någon klocka med sig. Det räcker med almanacka.
Vad har du för träningsupplägg? frågade en av mina löparvänner i klubben.
– Det har jag inget, svarade Rune. Jo vänta förresten, jag brukar försöka lägga in en rejäl förkylning varje höst.
Se och hör Rune.
Skratta, tänka, springa och hitta på små dikter under tiden. Skratta åt sig själv, inte minst. Det är sådant som gör att Rune Larsson hamnar på pallen bland mina tre främsta löpinspiratörer genom tiderna. Springa finns det många som kan.
Här håller han föredrag i UR, klicka på länken:
Rune Larsson föreläser i tv. Myter om maten: – Man måste inte ladda med spagetti. ”Han springer flera mil varje dag och har vunnit lopp proppmätt på smörgåstårta, sill eller rostbiff, medan de han sprang om gick på pastafestival kvällen före.”
Övriga avsnitt i serien Mina löparguruer.
Jag kommer inte att skriva 13, jag tänker skriva 12B. Det numret har haft lycka med sig förr i vår familj.
Gott Nytt 2012B, jordklotet & alla dess invånare!
… utom fästingarna i fosterlandet och översvämningsmyggorna i delar av Deje. Jag är beredd att göra undantag för er.
Gregoriansk? Klicka på kalendern.
2012 blev året då jag handlade på loppis.
Här är vad jag köpte, jag tror de kan vara bra att ha:
Ting är inte det som intresserar mig mest här i livet. Känslor däremot tycker jag om, sådana som en karl får inombords av att umgås med den kära vännen och sina goa barn och barnbarn. Sådana som en fikastund skänker i en skogsglänta lagom långt bort, sådana som en genomarbetad och eftertänksam bok ger, eller en lugn löptur efter Klarälven och längs stigarna bortom friluftsgården.
Skratt, glädje, vemod, kärlek. Vrede över en orättvis värld. Den sortens känslor.
Visst har man ändå samlat på sig ting, när man är en lagom tjock man i 62-årsåldern. Vi städade ur skåp och lådor för något år sedan när vi renoverade köket och fick stora bortkastardillet. Kasta och kasta, mycket gick till Forshagas välgörenhetsorganisationer. Förunderligt stort är vår tids intresse för begagnade ting.
Garaget är lika fullt för det. Jag kanske borde slänga mina gamla löpartidningar, antydde den kära vännen. Glöm det. Jo kanske.
Kommer till oss i sängen
Ett världsligt ting finns det som jag aldrig ger bort. Den behändiga lilla dator som gjorde att den här bloggen blev till. Verktyget som fick mig att bli facebookmissbrukare och ännu flitigare nätanvändare än jag redan var. Helgdagsafton eller vardagskväll, framför en tv på Grossbolstorp sitter denna barnsliga 61-åring och surfar fram mellan smultronställena på nätet medan teven mässar.
Ibland ligger hon i sängen mellan oss och sparkar mig försiktigt i sidan, precis som barnen gjorde när de var små. Hon, det är lilldatorn. ”Titta, har du sett den här stå upp-komikern?” säger jag till min fru och klickar fram Johan Glans på youtube. ”Hör på den här Lindemannen, visst var Hasse & Tage genier”. När president ska väljas i Amerika glor jag tyst på CNN i datorn långt in på småtimmarna, utan tanke på hur trött jag ska bli på jobbet nästa dag.
Älskade lilla ting. Lika lätt att skriva på, lika nära mellan tanke och bokstav som med pennan och moleskinblocket. Just det, block och penna älskar jag också.
Henne rör ni inte
Ni kan ta mina sista y-frontkalsonger som jag sparat i en kartong av sentimentala skäl, tillsammans med den bruna velourdressen från pappaledigheten 1986. Ni kan ta oket, den stålskodda träspaden från Ängebäckstorp, slagan och löpartidningen Springtime, årgång 1989. Fast helst inte.
Men min kompis rör ni inte.
En dag ska hon och jag få till en formulering som vi är nöjda med.
… och här är historisk läsning.