Äntligen någon som tänker, skrev jag som kommentar till det här kloka inlägget om kvinnor och träningsprogram. Programmen är alltid skrivna för män, nämligen.
Tänker är det fler som gör, kommenterade någon. Det är bara det att Ida har skrivit ner deras tankar.
Sant. Läs.
Alla kan träna: Kvinnligt perspektiv på att följa träningsprogram
Borde inte den som flyttar hit få lov att lära sig svenska seder?
Nämn en. Tror du pizzan, tacosen och sushin också är svenska?
Eller snöskotern.
Det finns väl andra seder än våra ursvenska maträtter. Borde de inte lära sig fira våra svenska högtider åtminstone?
Nämn en.
Jul firar vi på grund av en lycklig födelse i Nasaret. Firandet går till så att vi tar in en gran (tysk-schweizisk-fransk sed), klär ut far till stor och tjock tomte (efter en snäll turk) och tittar på en arg tecknad anka på tv (amerikansk sjömansanka utan kläder på underkroppen).
Nyår firar vi på grund av den gregorianska kalendern, föreslagen av Aloysius Lilius och antagen i Rom 1582. Vi tog hit den senare (1753), men någon svensk almanacka är det inte.
Vårt påskfirande började med en romersk avrättning i Jerusalem. Valborg var en anglosaxisk furstedotter som blev helgon i Tyskland. Första maj började som ett amerikanskt förslag vid en kongress i Paris. Pingsten är lika importerad den. Trevlig som de andra helgerna, jag tycker om dem allihop utom halloween, men importerade är de.
Alla helgons dag? För all del, något enda helgon har pratat svenska men resten är främmat folk, från långt bortanför din sockengräns. Halloween är en irländsk helg som köpmännen tog hit från Amerika.
Enda svenska högtiden?
Svenska högtider säger du. Riktigt svensk är bara midsommaren, då vi dansar i ring runt en stor fallossymbol i varenda by. Du tycker alltså att varje godkänd inflyttning till vårt land kräver att personen ifråga lär sig älska att hoppa groddjur mitt på ljusa dagen runt en träkuk? En stor lövad träkuk? Och detta har du byggt ett politiskt parti kring?
Vita kränkta träkukspartiet.
Då vill jag tipsa dig om att det finns ett parti till som är döpt efter en högtid svenska folket firar. Kalle Anka-partiet, känner du till det? Ni kanske kan samverka i valet, nu när du vet? Försök få honom att ta på sig byxor i så fall, är du snäll.
Det är så osvenskt med bar stjärt på allmän plats.
Länkar:
Antirasistiska FAQ (del 1)
Antirasistiska FAQ (del 2)
I går morse:
Vackraste morgonhimlen på länge, funderar på att ringa henne som samlar på dem. Is på bilrutorna när jag hämtar tidningen. Morgontidningen har bekymmer med att Leif GW ska sluta med programmet Veckans brott. Det har jag med, men det finns större problem.
Nere i Malmö kämpar en medmänniska för sitt liv, nerstucken av nazister.
I nöden prövas vännen, sa farmor. Det är i tider som dessa vi alla prövas. Detta tänker jag på medan bokstäver formas till ord i min jobbdator. Vardagen måste gå vidare, sakta växer en ny webbplats fram. Hoppas den blir till hjälp.
De stolta parollerna har sin tid, just nu behövs de. Vännerna som prövades – så glädjande att de blev så många, i protest mot det nazistiska våldet, både efter Kärrtorp och Malmö. Demonstrationer på skolgårdar, gator och torg. En antirasistisk grupp på facebook där jag är aktiv växer hela tiden och samtalet där lär mig nya saker varje dag.
I dag:
Vardagen finns den med. Så mycken fin arbetsdelning, så vacker, all denna samverkan för att min frukost ska stå på bordet ännu en morgon. Hela världen har hjälpt till. De som gjorde kaffekannan, kvinnan som mjölkade kon, mannen som paketerade min blodtrycksmedicin.
Vardag. Varenda dag.
Den är i dag.
Jag tycker om den.
Kreativitet tycker jag om. Inställningen till medmänniskan är förstås uschlig, men inlevelsen är det inget fel på. När jag kommer så långt i min engelska läsövning inser jag hur det ligger till. Oj, det är ju en kollega till mig som har fått brevet med bilagan.
Avslöja inte metoden för en enda människa. Detta kan sprida sig.
Det stör mig när ett så fyrkantigt mått som BMI kallar mig överviktig. Det irriterar mig när magen väller över bältet, jag som kallar mig motionslöpare. Det skrämmer mig en liten liten aning att jag antagligen har ärvt benägenheten att få diabetes.
Alltså har jag viktväktat ett par gånger genom åren, helt privat. Visst, det märktes på vågen men var förfärligt tråkigt. Jag vill inte leva alla mina dagar räknandes points.
1983 vägde jag 62 kilo, såg anorektiskt ut och sprang mil efter mil varje vecka. Sedan gick jag upp ett kilo om året i tjugo år. Överviktig, säger mitt BMI.
Räknar inte då heller
Den 2 december i fjol började jag med 5:2-metoden. Den är som facebook, jag skulle aldrig börja men … … nu är jag där.
Detta är den tredje rapporten. Svaret är att metoden passar mig. Du behöver bara räkna två dagar i veckan och jag räknar inte då heller. Jag har samma meny varje 2-dagsfrukost, lunch och kvällsmat. Samma mellanmål. Det hela är mycket praktiskt.
Entusiasmen håller jag vid liv genom att väga mig varje dag. Det är säkert emot 5:2-dietens grundtankar men för mig fungerar det och dessutom är det intressant.
Då ser jag det
En kväll gör jag diagram, när det känns som om ingenting händer. Då ser jag det. 83,3 kilo den 2 december. Den 21 december etablerar jag mig under 80 kilo, den 31 januari når jag första gången under 79 kilo.
När detta skrivs har jag flera gånger sett talet 77 le vänligt emot mig från badrumsvågens display. Drygt ett kilo kvar så är jag inte överviktig längre.
Bältet har fått användning för först ett nytt hål och sedan ännu ett. Benen har fått nära sex kilo mindre att släpa på när vi springer. Min stönighet, stark från början, trivs för det mesta fint med sitt nya träningsprogram. Hungrig två dagar i veckan, jaha, är det så vi lever nu. Det var ju också ett intervall.
Två gånger har jag legat i fosterställning om kvällen, en 2-dag med 600 kalorier. Den ena dagen hade jag sprungit ett lite för hårt löppass på morgonen, det gör jag inte om. Lätta pass går bra.
Den andra dagen vet jag inte vad som hände.
Torsdag, springer på lunchen när vintern tagit omtag. Skorna knarrar friskt mot underlaget, i skogen har fem centimeter nysnö målat allting vitt. Kvällen innan sprang jag samma stig med tolv förvånade dobbar under fötterna. Det var någonting som inte stämde. Inte var det pannlampans fel att fötterna for hit och dit. Vad gjorde jag för fel?
Svar: – Du har inte funderat på om det kan vara lärdom 119 som spökar, kamrat Svensson?
Löparlärdom nr 118: fjorton (14) gröna oliver strax innan långpasset är ingen optimal uppladdning. De brukar börja köra intervall efter 2,8 kilometer. Intervall i backe.
Löparlärdom nr 119: om folk tycker du är opraktisk blir det inte bättre, ifall du sätter dobbarna bak och fram på löparskorna och ger dig ut.
Löparlärdom nr 120: en sak som däremot är bra, är att vända reflexerna utåt på reflexvästen. Har jag hört.
Löparlärdom nr 121: själva springningen får du gärna utföra både bak- och framåt.
Löparlärdom nr 122: om du själv är vrång när du ger dig ut, är du det sällan när du kommer hem. Det är det som är skillnaden mellan en träningsvillig löpare och en introvert väst.
Har jag hört.
Jaså reflexerna inåt. Än är inte den siste idioten född.
Springer om aftonen. Fötter och lungor trivs, sinnet är muntert – och i ansiktet ser jag ut som Emil Zatopek på spurtrakan i London-OS 1948. Jag gör gärna det. Det var inte sin muntra uppsyn han vann sina lopp på.
Men vann gjorde han.
Det fina i kråksången är att smärta och njutning ligger varandra nära. Inte alltid, inte på vilka villkor som helst, men ibland gör de det. Detta visste redan Seneca för nära tvåtusen år sedan: ”Det finns en njutning som är släkt med smärtan”. Du behöver inte vara masochist för att hålla med den gamle romaren.
Då kom tårarna
Sokrates hade också koll på det som Zatopek och jag har lärt oss den hårda vägen:
”Hur egendomligt är inte detta som kallas njutning och hur märkligt besläktat med smärta som man kunde tro var dess motsats … ändå är den som eftersträvar det ena tvungen att ta det andra; det är två kroppar men de är förenade av ett enda huvud”.
Vid min första mara grät jag stilla precis efter att ha gått i mål. Inte såg det muntert ut. Jag har sällan varit så glad.
I ansiktet på en löpare som tar i kan du se hur lika smärta och njutning kan se ut. Det är samma ansiktsuttryck.
Jag skrev ju om folk som går i skidspår i lördags. Det gjorde jag med glimten i ögat och i tron att det ändå är av oförstånd några få förstör för de många. Vi tappade faktiskt mycket skidkultur alla vintrar när ingen snö kom. Dessutom är det förvirrande för en del, med skatespåren vid våra friluftsanläggningar.
Reaktionerna blev mer omfattande än jag trodde. Hela söndagen tickade besökarna in på bloggen, fast jag inte länkat alls den dagen. Besökare som dessutom hade vänligheten att dela inlägget vidare. Vilka som gjorde det vet jag inte, men för den här lilla bloggen var de många.
Folk höll med. Andra blev trampade på tårna. Det får du räkna med när du sticker ut hakan, även om det görs med glimten i ögat.
De som framhärdar
Vad som förundrar mig är inte att folk höll med, ledsna som jag när några få förstör vad ideella krafter försöker skapa för de många. Inte heller blev jag förvånad över att andra kände sig träffade och reagerade utifrån det. Jag blev inte ens överraskad över att några på båda sidor blivit arga och skällt, där ute i spåren.
Det är inte så konstigt. Jag försvarar inte vreden och storskället från någondera hållet, men vi är bara människor allihop.
Nej, det som överraskar mig är de medmänniskor som framhärdar. De som med stort allvar förklarar att de minsann har både lagen och moralen på sin sida, när de tänker fortsätta att promenera till fots i friluftsgårdarnas skidspår.
Fast Sverige är så stort och vintern så kort.
Det finns en särskild plats i helvetet för den som går i skidspår.
Det finns en särskild plats i helvetet för den som rastar sin hund i skidspår.
Det finns en särskild plats i helvetet för den som går i skatedelen i skidspår.
Det finns en särskild plats i helvetet för den som rastar sin hund i skatedelen i skidspår.
Alla de blir placerade i den väldigt kalla delen av helvetet. Djävelusiskt dåligt klädda.
Helvetets snökanoner dygnet runt
Deras uppgift i helvetet är att sköta illa fungerande snökanoner dygnet runt, tills de får ihop snö nog till ett tiomila skidspår med två klassiska spår och en skatedel. Sedan får de skyffla ut all snön i banorna för hand. Barhänta. Därefter får de göra spår på den utlagda snön, både klassiska och skate, med hjälp av bara vanliga skidor. I kortbyxor.
Dygnet runt.
Sa jag att det är den kalla delen?
När de är klara kommer en snabb djävel med väldigt stor blåslampa och smälter all snön de har jobbat med i sex månader, sex dagar och sex timmar. Sedan börjar allting om från början.
”Ät gul snö”
Ingen föda får de. Inte annat än att det går omkring små gröna djävlar och tjatar hela tiden: ”Ät gul snö, dä kan va öööl”. Det är det inte.
På midsommarafton serveras glass med varm hjortronsylt. Det är så att alla ska förstå hur fint de kunde ha haft det om de hade haft folkvett medan de levde. Särskilt inbitna syndare som sprungit och tränat löpning i skatespåren får ingen hjortronsylt.
Tänk på det du.
Detta anslag får gärna sättas upp vid svenska längdskidanläggningar.
Glöm inte ange källan: Svenssons släng, https://sven-ove.nu
Det finns tal som är för svåra att förstå. 200 000, vem fattar den mängden? Eller 500 000? Forskarna räknar med att sanningen ligger någonstans där emellan. Så många romer mördades av nazisterna. Kanske en fjärdedel av det romska folket.
Siffrorna möter mig på stadsbiblioteket i Karlstad. Det hänger en utställning en trappa upp som berättar om romerna under Förintelsen. 200 000? 500 000? Som sandkorn, som stjärnor, som snöflingorna i luften när jag gick hit.
Ofattbart många.
Siffran ett förstår jag bättre. Han tittar på mig från ett sportfoto. Boxaren Johann ”Gypsy” Trollman blev tysk mästare i mellanvikt i juni 1933.
Några dagar senare tog nazisterna titeln ifrån honom. Han var ju rom.
Den 9 februari 1943 sköt de honom i koncentrationslägret Neuengamme.
Nu går jag en bit bort på Sandgrundsudden till mötet i museets hörsal. Hans Caldaras, den romske sångaren, artisten och författaren, ska berätta om romernas situation under nazisternas förföljelse. Det är den 27 januari, Förintelsens minnesdag.
Jag lyssnar, han talar väl, om förföljelsen under Hitler men också om hur han själv blev förföljd som barn och senare i livet i Sverige. Efteråt, när jag ska skriva detta, kommer det bara fram två ord på datorskärmen. Samma två ord hela tiden.
Aldrig mer.