Kategori: Skrivande

Historieberättaren Mo Yan

Hamnar framför tv:n, råkar av en händelse slå på en repris av den kinesiske nobelpristagaren Mo Yans nobelföreläsning. Här är några rader ur den, att fundera över för den skeptiske:

 

 

”Efter tillkännagivandet av Nobelpriset i litteratur har det uppstått vissa diskussioner. Till en början trodde jag att dispyten handlade om mig, men så småningom blev jag varse att den man diskuterade är en person som inte har något med mig att göra. Jag känner mig som en teaterbesökare som studerar ett skådespel. Jag ser hur man slänger blomblad över pristagaren, men också hur man hänger stenar om hans hals och överöser honom med avloppsvatten. Jag blir rädd för att han ska bryta ihop, men då kikar han leende fram bakom blommorna och stenarna, torkar smutsvattnet av kroppen, tar ett steg åt sidan och säger till folkhopen:

Det bästa sättet för en författare att tala är att skriva. Allt jag har att säga har jag formulerat i mina verk. Ord som kommer ur munnen skingras och svävar bort med vinden, men det man fäster på papper kommer alltid att finnas kvar. Jag hoppas att ni ska ha tålamod att läsa mina böcker även om jag inte har någon rätt att kräva det av er. Jag har inga förhoppningar om att ni ska ändra er uppfattning om mig bara för att ni läser dem, för det finns ingen författare i världen som kan göra alla läsare lyckliga. Det stämmer ännu bättre i tider som dessa.”

Titta gärna på tv-programmet med föreläsningen och Kjell Espmarks inledning du med. Någon muntergök är inte Mo Yan i talet (varför skulle han behöva vara det?) men han berättar goda historier.

Mo Yans nobelföreläsning på tv:
Länk till tv-programmet

Texten till föreläsningen, översatt till svenska av Anna Gustafsson Chen:
Länk till texten

Hållna tummar och krigiska kommuntjänstemän

Varför håller man tummarna för att önska någon lycka? undrar en frågare i januarinumret av Språktidningen. Svaret handlar om språk men också om vad folk har trott på för högre makter.

Att hålla tummarna är ett gammalt sätt att be om skydd mot onda makter som maran och att önska välgång, skriver Susanna Karlsson som svarar i tidningen. Bortsett från att maran betyder något annat för oss som löper, så känns svaret betryggande. I Romarriket höll de tummarna redan under första århundradet efter Kristus.

Den som däremot korsar fingrarna för att ge tur rör sig bland kristna föreställningar. I cross my fingers säger engelsmännen. I den tidiga kyrkan korsade de fingrarna för att skrämma bort ondskan genom att anspela på det kristna korset.

Vem gör vad?
I dag håller folk tummarna i stora delar av norra Europa när det behövs. Sverige, Finland, Tyskland, Nederländerna och Polen för att ta några exempel. Korsar fingrarna gör de i England, Norge, Danmark, Spanien och Frankrike. Det är inte språket det beror på utan regionen. Fransmännen korsar fingrarna men de fransktalande i Schweiz kramar tummarna.

Att korsa fingrarna kan också betyda att du ljuger eller luras. Vem har sagt att det ska vara lätt, fingerpratet?

Utan uniform på närmsta landsting
Samma nummer av Språktidningen berättar om hur strategerna har tagit av sig uniformerna. Nuförtiden lägger de upp strategier för offentlig förvaltning.

Suck.

Det är som om var och varannan informationskampanj vore ett slagfält. Strategerna finns inom alla möjliga områden och titeln kräver alltid ytterligare bestämning, skriver Yvonne Busk.

”Det finns planstrateger, informationsstrateger, kommunikationsstrateger, IT-strateger, barnrättsstrateger, skolstrateger, internationella strateger och HR-strateger, för att bara nämna några. Och kombinationstitlarna bidrar inte nödvändigtvis till klarhet. Den dimhöljda titeln utvecklingsstrateg finns det till exempel gott om.

Inte bara strategerna har klivit in från slagfälten. I många förvaltningar bildar tjänstemän staber. Generaler utses att leda projekt, och piloter blir spjutspetsar in i verksamheterna.”

Andra världskrigets fel
Det beror på efterkrigstidens USA att vår offentliga sektor låter så krigisk i dag, berättar Mats Alvesson i artikeln. Han är professor och arbetslivsforskare vid Lunds universitet.

”Efter andra världskriget var militärer populära och stod högt i kurs, vilket innebar att det militära språkbruket fångades upp av företag. Sedan har de vandrat vidare via näringslivet och tagit plats i våra kommuner och landsting i samband med det som brukar kallas new public management (NPM), det vill säga trenden att göra offentliga organisationer mer företagslika.”

Suck.

Hotande nära några gånger
Själv har jag varit hotande nära att bli strateg ett par gånger. Men då har de tittat på mina slitna jeans och t-tröja och sedan har de tänkt att ”den där f-n kan vi väl ändå inte göra informationsstrateg av”?

Tänker övergripande har jag gjort i hela livet men säg ingenting till dem om det. Jag har alltid tyckt att det är bäst om det är soldaterna som hålls i uniformerna och informatörerna i t-tröjorna.

Världen blir ett snäpp tydligare då …

Målet var att bli facklig reporter

När jag var ung och jobbade på sågen var skrivklådan upptäckt för länge sedan. Målet var att bli facklig reporter. Det var bland annat därför jag gick bland de älskade sågverksgubbarna, käftade, skrattade och lärde mig kroppsarbetets villkor. Några år efter journalisthögskolan gick jag en ettårig facklig-politisk kurs på folkhögskola, bara för att lära mig de nya lagarna mbl, las och vad de hette.

Efteråt ville ingen redaktion anställa mig på den posten i alla fall. I dag finns det knappast några fackliga reportrar. Nå, jag skrev mer fackligt än de flesta ändå, men det ska jag berätta en annan gång.

Fler arbetslösa än forshagabor
Allt detta, bara för att föreslå att du läser en artikel. Den står på Värmlands Folkblads debattsida den 15 januari och är skriven av sex förtroendevalda från facket. ”Tror regeringen att det blir fler jobb om den arbetslöse är fattigare?” frågar de.

I dag finns det fler värmlänningar i arbetslöshet eller aktivitetsstöd än det bor folk i min kommun.

”Låt oss komma ihåg vad regeringen Reinfeldt gjorde när de kom till makten: Först höjde de avgiften till a-kassan, sedan försämrades reglerna och slutligen sänktes ersättningen för de arbetslösa. I dag får endast var tionde arbetslös 80 procent av lönen i a-kassa.”

Länk till artikeln på VF.se:
Regeringen vill ha ett tydligare klassamhälle

 

Två länkar om näthat, apropå tidigare dagars inlägg:
DN.se: Ögonkontakt minskar näthat
DN.se: Krav på hårdare lagar mot näthat


Fortsatt diskussion om ynkligheten på nätet

Jag behöver tänka efter. Det tar tid ibland, särskilt när jag har ett trevligt arbete som tar tid om dagarna. Nu har jag tänkt. Här är några fortsatta kommentarer efter gårdagens inlägg om hatet på nätet. Somliga höll med om min gårdagstext men mothuggen var också kloka, tycker jag.

Mothugg ett: Det rör sig om ett större utanförskap.
Sant. Näthatarna är inte misslyckade entreprenörer allihop, det använde jag bara som en bild, precis som uttrycket ”ö-rådens förlorare”. Jag tror att det handlar om ett utanförskap som politiker och andra misslyckats med att lösa. En stor del av förklaringen finns i segregation och arbetslöshet, särskilt massarbetslösheten bland ungdomar.

Samtidigt tror jag ändå att den ideologiska offensiv som startade med kampanjen ”Satsa på dig själv” någon gång på 1980-talet har haft betydelse. Vi märker det när folk ska rösta, när egoismen breder ut sig lite varstans på solidaritetens bekostnad och i det här fallet när Egoistens stygge kusin Näthataren tittar fram i kommentarsfälten.

Mothugg två: Det är många som inte känner sig hemma i den så kallade PK-elitens välformulerade åsikter.
Sant det med. Fast även här tror jag att mycket beror på politik och ekonomi. Det är inte i första hand själva debatten som gör att folk tycker sig utanför i samhället. Snarare tror jag det beror på att de inte känner sig behövda på arbetsmarknaden och säkert också på att klyftorna ökat som de gjort de senaste trettio åren.

Uttrycket ”PK” betyder ”politiskt korrekt”. Det är gammalt men föddes på nytt som ett högerskällsord mot vänstern. Personligen har jag aldrig stött på en enda människa som inte säger det han menar, när han ska säga det han menar. Alltså: det finns ingen seriös debattör på någondera kanten som inte försöker vara korrekt mot den politik han tror på, när han ska föra en seriös diskussion.

Därför är jag gärna politiskt korrekt. Politiskt inkorrekt verkar oärligt mot sig själv att försöka vara. För mig innebär PK också att respektera det som andra människor tror på, det vill säga motsatsen till nättrollens sätt att agera.

Mothugg tre: Jag ser en fara i ett elitistiskt samhälle.
Absolut. Vi är redan där. Det är bara att räkna på hur många industriarbetarlöner en toppdirektör i Sverige tjänar per år.

LO har undersökt saken. År 1950 tjänade den ekonomiska eliten lika mycket som 26 industriarbetare. År 1980 var inkomsterna i ekonomieliten som lägst, 9 industriarbetarlöner i årslön. Under denna period i början på 1980-talet var inkomstspridningen lägst i Sverige. År 2010 fick de 50 undersökta direktörerna en årsinkomst på 46 industriarbetarlöner i snitt. Det motsvarar vad en industriarbetare får ihop i ett helt liv.

Länk till LO-undersökningen: Makteliten – kommer igen. En studie av inkomstutvecklingen för makteliten perioden 1950 till 2010.

Mothugg fyra: Det handlar väl inte om ifall folk stavar dåligt eller inte, det är väl den råa tonen vi ska protestera mot?
Ja kära nån. Där vill jag sannerligen göra självkritik. ”Helst ska du stava dåligt” skrev jag i inlägget i går. Där trillade jag dit själv. Naturligtvis är inte det viktiga hur du stavar, det är ju inte det jag vill åt – utan hatet och oförskämdheten i kommentarsfälten och på hatarsajterna. Hemingway var dyslektiker men inte var han något fegt och anonymt nättroll.

Stava hur du vill, men skriv med respekt.

*

Förfärliga angrepp på skrivande kvinnor
Ynkligast är nättrollen mot en del kvinnor som skriver bra. Vissa av de angreppen är så skamliga att varenda skrivande, läsande och tänkande svensk borde resa sig och protestera.

Vet du inte vad jag menar, så läs artiklarna jag länkar till här nedan. Jag begär inte att du alltid ska hålla med Katarina Mazetti och Åsa Linderborg om deras åsikter, även om jag själv rätt ofta gör det. Men jag tycker förbanke mig att var och en som kallar sig demokrat ska ta avstånd från näthatarnas kampanjer, när de får en medmänniska att flytta hemifrån med sitt barn och en medmänniska på 68 att ligga sömnlös efter att de dunkat mitt i natten på hennes hus.

Det sista bevisar visserligen att kulturen är en mäktig kraft, som förmår hota de grumligaste politiska rörelser. Men det bevisar också något mer.

Tack för både medhåll och mothugg i går, vänner. Det är så ett nätsamtal ska se ut bland civiliserat folk.

Länk till Åsa Linderborgs artikel: Förföljd av hatet
Länk till Katarina Mazettis artikel: Nu har jag väl lyckats reta båda sidor, men ring mig inte – jag har skaffat visselpipa igen!

Jag blir så ledsen

 

 

Näthatet. Få saker förundrar mig så som det i dessa tider. Vad är det som har gjort att vi har fått en generation, kanske två, av oförskämda? Nå, inte hela generationer, jag vet, men alldeles för många.

Helst ska du vara anonym. Helst ska du stava dåligt. Det får gärna vara en och annan särskrivning eller varför inte VERSALER med ett kompani utropstecken!!!!! i din text på nätet. Men absolut viktigast är att du svär, hånar, skäller på budbärare och inte på ansvariga, svär igen, förlöjligar, föraktar, ser ner på den andre och fullständigt saknar spiritualitet och distans till dig själv.

Jag förstår det inte.

Är det entreprenörsandans baksida vi ser? De stackars övergivna medmänniskor som också försökte satsa på sig själva men aldrig lyckades? Individualismens elaka kollektiv av hatare? Ö-rådens förlorare?

Jag blir så ledsen. Det gör mig ont om dessa människor som ingen har lärt att det går att vara kritisk – med glimten i ögat. Värjan får gärna vara vass men hon ska föras elegant.