Det som är förbjudet är roligare

En gång, när jag fortfarande trodde på en tidig litterär karriär (nu tror jag mest på en sen, målet står fast: att bli vårt äldsta litterära underbarn) for jag till huvudstaden på seminarium med Bonniers förlag. Det stora. De hade gett ut min kortprosasamling i sågverksmiljö några år efter att arbetarskildringar blev passé (tack igen Hans Isaksson i din förläggarhimmel).

Där hamnade jag vid samma bord som Kerstin Thorvall. Älskade hennes böcker, gillade hennes färger. Mindes tyst för mig själv hur jag recenserat hennes roman Det mest förbjudna i Smålands Folkblad. Jo, det blev väsen om berättelsen och på redaktionen i Jönköping var det fler än en som bestämt visste vem hennes hemlige torsdagsälskare var. Jag tror dem än, har intervjuat karln i annat ärende.

Jäspalt va’ coolt för en blyg proletärson från landet att få fika med henne!

Vis man från Kina
Vid bordet satt ännu en mästare. Med små, underfundiga medel såg han till att dra in ynglingen från Värmland i samtalet. Han hade fjunigt skägg som en vis man från Kina och fick mig hela tiden att mumla ”Här dansar Herr Gurka, både vals och mazurka” mycket tyst inuti.

Tack, Lennart Hellsing. Tack för dina berättelser. Nyss skulle du ha fyllt 100 om du levat. Tack för att du såg en rotkapare från Molkom.

Jag sa inte ett ord på själva seminariet men lärde mig något om vilka som är människor. Bland författare är det de vars texter dansar mazurka. Bland medmänniskor är det de som bjuder in oss stundom försagda.

Tack. Nu ska jag läsa om böckerna med dina vilda bokstavslekar.
Undrar om inte DU var vårt äldsta litterära underbarn.

### Boken Vitt från Kalmar är fortfarande en favorit för den här karlen, som småningom vågade höja rösten och hålla mer än en skrivarkurs just vid Kalmarsund.
### Läs Stina Jofs kloka intervju med hans hustru Yvonne Lombard i Vi-tidningens juninummer. Yvonne är 90 år och aktiv skådespelare. ”Vi är tre i rummet, det känns tydligt.”
### Varje kväll gav han henne praliner på silverbricka. Efter tandborstningen. Det som är förbjudet är roligare.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 976. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Berättelsen om en släkts färd från Karelen till Orrholmen

Jag har vänner som skriver. En skriver dikter så änglarna gråter. En skriver essäer så jag känner mig lärdare än jag är värd. En tredje började med att vinna provinsen och Norden för sin poesi, nu finns han i fler och fler världsdelar. En fjärde författar fint så en glömmer att hans akvareller är ännu klokare. En femte berättar om fjärilar så bilderna smeker oss om kinderna.

(Klicka nu på länkarna, men kom strax tillbaka!).

Och så är det Janne. Jan Ollars. Han har skrivit den mest mångsidiga finnbygdsskildring jag läst och jag har läst många. Förordet berättar hur allt började:

”Varför bryr jag mig om detta? Jo, min morfars mormor föddes i Östmark. Som barn bodde hon i en jordkoja och visste vad det innebär att tvingas tigga för att överleva. Min bror och svägerska hade börjat släktforska och jag fick ta del av deras resultat. Jag sökte fler fakta för att kunna svara på frågorna om Varför och Hur?”.

Jans bok är nyutkommen. Titeln är Obygd, östmarksskojare, östmarksfinnar och allsköns mord och ohyggligheter? och underrubriken 500 år bland skogsfinnar, fryksdalingar och andra.

Den 418-sidiga släktkrönikan består av fyra lika viktiga delar, det är därför jag tycker den är mångsidig. Birgitta och Sten Ollars (och andras) släktforskning. Jans eget grävande i svedjefinskt leverne, folktro och lokalhistoria från Karelen och hit. Hans idoga letande efter bilder som kan berätta om tiden från 1400-tal och till nyss. Samt, och det gör boken dessutom skönlitterär: hans inlevelsefulla fiktiva monologer från de framforskade släktingarna.

Såhär kan en sådan monolog låta. Som alltid placerad till höger på uppslaget, mitt emot vänstersidans släktforskning och andra fakta.

”På tiggarvandring
1847

God dag i stugan. Har frun kanske något lite att avvara till en ensam mor med två små barn?… Fadern? Den ene försvann och betalar inte för sig. Den andra super och betalar inte för sig han heller. … Ja, visst borde en kvinna hålla på sig tills hon finner en man som tar ansvar. Men de oskyldiga barnen har inget ont gjort. … Nej, jag får ingen tjänst som piga nu med två små barn. Kerstin är fem och Kristina är två; seså, barn, hälsa på frun och nig så vackert! … Mjölk och bröd, jag tackar ödmjukast. Se så barn, ät nu vackert och tacka den vänliga frun så mycket. … Jo, det finns mycket att berätta från Östmark, det har frun rätt i. Jodå, jag såg översvämningen 44 med mina egna ögon. Allt spolades bort, hela bruket! Det var som ofattbart. … Javisst, konkurs blev det för patron, men det vet man ju att sådana klarar sig alltid. … Ja, vi hade missväxt 45 och så nu ännu en som tvingar ut en ensam mor på vägen. Nödhjälpen går till de äldsta och de lytta, inte till oss som kan gå på egna ben.”

Boken kompletteras med en lång personförteckning, diger källförteckning och många historiska dokument på gammelsvenska (översatta till modern svenska i en bilagedel).

Jag tycker om Jan Ollars bok. Den har lärt mig mycket nytt om svedjefinnarna och deras vedermödor, både när det fria svedjandet i utmarkerna gav dem bra skörd och när de senare fick det värre som kolare och annat.

Tiggandet vore värd sin egen historia, som det är gestaltat i boken. Det är inte alltför länge sedan som svenska medborgare tvingades ut på socknen för att tigga.

Läs och lär.

### Boken är utgiven via Books on Demand.
### Den finns på Bokus och går också att beställa direkt från Books on Demand.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 972. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Appen som får unga att uppleva vardagsrasismen

Senaste numret av tidningen Vi berättar om Teskedsordens prisbelönta Reality Check. Sveriges första app mot rasism är utformad för 13-19-åringar och just nu nedladdad av över 17 000 personer.

”I appen får man under flera dagar följa en karaktär – till exempel judiske Levi eller romska Rosa – som utsätts för rasism och fördomar, och agera i dennes ställe.”

LänkInslag i SVT Blekinge med gymnasieungdomar som provar appen

Appen är gratis i Appstore och Google play. Här nedan berättar Teskedsorden mer:

”Med bas i ungas egna berättelser om rasism har vi skapat ett spel som porträtterar vardagsrasismen många unga idag utsätts för.”

LänkTeskedsorden berättar om appen Reality Check

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 971. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Svensk tjära fick flottorna att flyta

Det händer att vänliga människor ber mig komma och tala. Kom och kåsera om skogen! sa de nu senast.

Att kåsera är en allvarlig sak. Alltså tar jag med törved, sågar ”i direktsändning” och skickar runt bitarna. Ser hur doftminnena breder ut sig i salen.
– Brasan i skogen!
– Den nytjärade båten.

Samtidigt tvingar uppdraget mig att samla fakta. Jag behöver något att varva de personliga upplevelserna med.

Här är ett stycke svensk historia som jag inte kände till innan. Texten är ur mitt talarmanus vid föredraget om Fattigmans tröja vid Geijersgården, Ransäter, i söndags.

Tjärbonde, tänk att det var ett yrke.
Tänk att svenska riket tjänade pengar på krig, även då.

Svenskt monopol på tjära

VISA: Såga törved. Skicka runt.

– Vad tänker ni på, när ni känner doften?

I många år medverkade jag vid olika skrivarkurser på olika håll i landet. Då stod jag och sågade.
– Skriv, så att läsaren får doftminne! sa jag och skickade runt två nyss isärsågade bitar törved.
Det fungerade varenda gång. Alla fick doftminne när de fick törveden under näsan.

Själv minns jag vinterdagar i skogen med pappa, när han tände en brasa när vi skulle fika. Andra känner tjärdoft och tänker på båtar och kust.

Doften av törved och trätjära sitter djupt i oss. Tjärdalar har det funnits många i svenska skogsbackar. En gång var tjäran viktig, både hemma och för export.

För 300 år sedan hade svenska riket i princip monopol på tjära och beck. Därför kunde vi i stort sett bestämma priserna själva. Och därför blev de några av Sveriges viktigaste exportvaror under 1600- och 1700-talen.

Olika länder i Europa hade börjat bygga handelsflottor och krigsflottor. Dom behövde tjära och beck för att impregnera och täta sina fartyg.

Vid slutet av 1600-talet var tjäran vår tredje viktigaste exportvara, efter koppar och järn. Det mesta kom från vår östra rikshalva. Finland.

Fram till 1717 hade Tjärhandelskompaniet, som det hette, monopol på exporten.

Vissa år på 1600-talet exporterade vi så mycket som 100 000 tunnor per år. Blev det krig sålde vi mer. Amerikanska frihetskriget och Napoleonkrigen var goda affärer för oss. 1801 – 1808 exporterade vi 140 000 tunnor tjära per år.

Produktionen var som störst vid mitten av 1850-talet. Sedan minskade den. Dom nya materialen inom skeppsbyggnation krävde ingen tjära för impregnering och vattenavvisning.

Dessutom försvann segelfartygen. Då behövdes inte lika mycket hamprep, impregnerad med tjära.

Tjära och beck i språket
Tjäran finns också i språket. Som en lus på tjärad sticka, säger vi. Beckmörkt. Kaffet är svart som beck.

En tjärbonde var en bonde i skogstrakt som till väsentlig del livnärde sig på tjärtillverkning, skriver Svenska Akademiens Ordbok.

Och gamla sjömän kallades beckbyxa. (Jack tar på engelska).Det berodde alltså på en skogsprodukt från Sverige.

Åk till Gammelvala i Brunskog, så kan ni se en tjärdal i arbete och känna doften.

***

För många år sedan, i Gräsmark, hörde jag en berättelse. En hembygdsforskare berättade att på finnskogen där, när familjen hade fått en son. Då gick den nyblivne pappan ut i skogen och skadade en fura rejält.

När pojken var giftasmogen och behövde bygga sig ett hus – då var furan klar. Genomimpregnerad.

Då var det dags att fälla furan och göra fönsterramar, dörrkarmar och trösklar av törveden som hade bildats.

Den dörrkarmen ruttnar aldrig.”

### En samling skogstexter jag skrev för några år sedan:
I den gröna kyrkan – tjugo tankar om skogen  (pdf)

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 965. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Ett bedrövligt resultat för alla partier

Den viktigaste frågan vi har på Grossbolstorp, i riket och på klotet. Räddar vi inte klimatet är alla andra politiska strider meningslösa.

… och så litar inte svenska folket på partierna.

Förstå mig rätt. Det är inte folk det är fel på, det är partiernas förmåga att driva klimatfrågan och få de många att tro på sin lösning.

Det var några dagar sedan undersökningen kom och sedan dess har jag grunnat på den. 42 procent av socialdemokraternas och liberalernas väljare tror inte på det egna partiets lösning. 28 procent av vänsterpartiets tvivlar.

Läs själv på skärmdumpen. Resultatet är skrämmande.

### Skärmdump från den utmärkta nyhetsappen Omni.

Det är fantastiskt att en 15-årig skolflicka lyckades starta en klimatrörelse över hela jorden. Samtidigt ett bedrövligt misslyckande att våra svenska partiet inte förmått göra det samma i vårt land.

När får vi se statsministern sätta sig bredvid Greta Thunberg och hennes plakat? När ser vi politisk skolning och handling som betyder något? Utan livsdugligt klimat ingen mat, ingen stat, inget medmänskligt prat.

42 procent? En skamlig siffra.

### Detalj ur teckning av Karin Boye.

Om mig | Flickan med flätorna och förnekarnas flyktingströmmar
Inlägg nr 1 964. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Det språkliga föraktet

Det blev diskussion i går, efter mitt inlägg om särskrivningar och livets hårda skola.

Som alltid sätter samtalet igång nya tankar i den här skallen.

Så här tror jag:

1. Det finns folk som skrattar åt en särskrivning, utan att de menar att håna den osäkre, slarvige eller dyslektiker som skrivit den (med eller utan rättstavningsprogrammets hjälp).

Självklart.

För mig kan det skrattet ändå uppfattas som förakt, också när detta aldrig var meningen.

2. Det finns andra som mycket medvetet ser ner på särskrivaren. Ofta samma personer som svänger sig med föraktfulla uttryck typ white trash (wt). En del av våra mer argsinta språkpoliser finns i den här gruppen.

För mig handlar det då om ett klassförakt, från medelklass och överklass, riktat snett nedåt mot arbetarklass och prekariat.

Folkförakt med andra ord.
Klasshat var fel uttryck.

3. Ibland stöter jag på särskrivningar från folk som har till yrke att skriva texter och skyltar. Av dem begär jag mer.

Livet, läsningen och olika skrivarkurser jag hållit har lärt mig att många dyslektiker är goda berättare. Hemingway med flera. Bra, det är berättelsen som är det viktiga. Har de den som yrke ska de förstås se till att få texten korrigerad, innan publicering.

4. Jag är bara människa. Det är klart att jag också har skrattat åt särspråkliga dråpligheter hos mig själv och andra. Numera försöker jag tänka:
– På vems bekostnad skrattar vi?

Blir svaret att vi skrattar neråt, då vet du vad jag tycker.

### Gårdagens inlägg: Det fina begreppet LHS

Hem | Om mig Skriva & prata Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 962. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

När hemsk betydde dum

Språket rör sig hela tiden. Betydelser flyttar på sig.

Hemsk betydde dum förr. När någon bara gick hemma och inte tog sig ut i världen för att lära sig något nytt. Då var han hemsk.

Sådant kan jag gå här hemma och fundera över.

Mobil var en prydnad som hängde i fönstret. Ikon var en religiös bild. Klick var en bit mos eller smör. Padda ett groddjur, EPA en affär. En liberal stod till vänster, moderat betydde måttfull och SD var det samma som sudden death eller nazisternas sicherheitsdienst.

För ännu längre sedan var skrivare någon som skrev, gärna avskrifter för hand. Grym betydde elak. Bara. Fruntimmer var en byggnad vid ett slott, där drottningens uppvaktning bodde.

***

Några ord byter betydelse, andra får dubbelt innehåll. Värst är alltid när du hamnar mitt i övergången.

Ser vi just nu hur ordet ”själv” sakta börjar betyda ”ensam” på riktig svenska?

Sjukt hemskt.

Om mig | Sju års klåda
Inlägg nr 1 958. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Varför i hela fridens dar kallar vi henne bara för Selma?

 

Jag får inte riktigt ihop det med förminskandet av kvinnor. Att det förringar tjejer när en konferencier kallar dem vid förnamn, bara, medan killarna får både för- och efternamn, det förstår jag. Att det förringar kvinnan, när det står i annonsen att man ska kontakta ”förskolechef Lovisa”, det fattar jag också. Oavsiktlig härskarteknik.

Men varför kallar vi Selma Lagerlöf för Selma?

Varför hon får bara förnamnet medan manliga författare får heta hela sitt namn eller i varje fall efternamnet, det är svårare att begripa. Finns det någon känd manlig svensk författare som vi läsare bara kallar vid förnamn när vi talar om honom? Selma på kvinnosidan – har hon någon manlig motsvarighet? Har hon ens någon kvinnlig? 

Sju tusen Selmor
Hur det än gick till så kan det knappast ha berott på att förnamnet Selma är så ovanligt att det gjorde efternamnet onödigt. Den saken har jag undersökt, med Statistiska Centralbyråns hjälp. Vid senaste årsskiftet var det såhär många svenskar som bar följande efternamn: 

Fröding 399 
Geijer 379 
Strindberg 288 
Ferlin 114 
Aspenström 55 

Samtidigt var det 7 389 personer som hade Selma som tilltalsnamn. 563 hette Lagerlöf i efternamn. Jag har svårt att tro att det var någon avgörande skillnad för hundra år sedan. Det var alltså inte något ovanligt förnamn som gjorde att Selma Lagerlöf fick heta bara Selma i folkmun. Då hade Lagerlöf varit mer användbart.

En familjemedlem
Jag skrev om saken i ett blogginlägg häromdagen. I facebooktråden fick vi många kloka förklaringar:

– Att vi i Värmland alltid haft svårt med titlar och niande. 
– Att vi har sett Selma Lagerlöf som vår, som en familjemedlem.
– Kan det vara så att vi håller ”Selma” kärare än ”Fröding”?
– Att det är en klassfråga. VD:n citeras med hela namnet i personaltidningen medan Arne i traversen tappar efternamnet en bit in i texten.
– Jämför med kyrkans område. De senaste biskoparna i Karlstad har genomgående kallats Bengt, Esbjörn och Sören av kyrkfolket, medan den biskop som fanns i början av min tid som journalist så vitt jag minns aldrig kallades Gert, utan Borgenstierna.
– Att det kanske är en helgonisering. Vi vet ju inte vad någon Sankt eller Sankta heter i efternamn heller.
– Att det kanske är både piedestal och manligt nedlåtande inblandat i förnamnsbruket. Olika gånger.
– Att det trots allt kanske ändå beror på att det räcker med förnamnet för att identifiera Selma. Det kanske inte finns så många författare som heter Selma som Gustaf?
– Ärligt talat tycker jag inte att det är så farligt eller förringande. Beyoncé bryr sig nog inte.

Men ändå …
Så lät det i Facebooktråden. Vem som har rätt vet jag inte. Kanske är det faktiskt så enkelt som att vi tidigt såg henne som våran Selma. Detta att hon blev folklig redan under sin livstid.

Inte vet jag.
Jag vet inte vad jag ska tro.

Om mig | Flickan med flätorna och förnekarnas flyktingströmmar
Inlägg nr 1 951. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Första gången inom plast och ram

På lördag den 4 maj ska jag läsa en tavla. Det har jag aldrig gjort förut. Platsen är Gamla Kraftstationen i Deje, de öppnar för säsongen då.

Uppträtt har jag gjort många gånger men aldrig hängt på galleri med en ramad sak. Nu ska det ske.

Allt började med att Kraftis med Linn Sönstebö-Mossberg i spetsen bjöd in kulturarbetare till ett tema: Konstnärernas frihet.

Nu kanske du tänker att den saken rör inte dig. Du jobbar vid din maskin eller dator om dagarna, kollar lite på Facebook om kvällarna och ser en och annan nyhetssändning. Du är redan så fri du behöver och tänker aldrig måla tavla eller skriva bok.

Då har du fel, min vän.
Du berörs i högsta grad.

Här kan du läsa hur Kraftis tänker och hur det gick till den natten och morgonen när jag hittade på mitt bidrag.

Det är inramat och klart nu. En särskild känsla, detta att folk ska stå tre meter från tavlan och begrunda vad jag gjort.

Om inte kulturen är fri är ingen fri.

### Länk till Gamla Kraftstationens webbplats.
### Länk till deras Facebook-sida.
### Mitt bidrag handlar om att befria blicken.

Gör det.
Det börjar inte med ögat.

Om mig | Flickan med flätorna och förnekarnas flyktingströmmar
Inlägg nr 1 946. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Skäms på dig, överklass!

Jag skulle vilja skriva om stilla skidturer i vita spår. Om gulsparven som räknar sin sjudelade ramsa, om eftermiddagarna som blir ljusare, om traktorföraren som är så noga när han plogar snö i vårt kvarter.

Då kommer rapporten. Igen.

Mitt land är ett klassamhälle där giriga rika tar maten ur mun på sina medmänniskor. Klyftorna växer. Orättvisorna växer. Sverige spricker fortare än en frasig tulpan slår ut.

1980 gick det 9 industriarbetare på en hög börs-vd.
2017 gick det 59 stycken. Så stor är inkomstskillnaden.

Detta är en skam.
Detta är en skam för Sverige.
Detta är en skam för börsbolagen.
Detta är en skam för deras styrelser och direktörer, ja alla deras anställda och kunder.
Detta är en skam för Svenskt Näringsliv.
Detta är en skam för Sveriges riksdag.
Detta är en skam för vår regering.
Detta är en skam för svensk arbetarrörelse.
Detta är en skam för liberaler och högerpartister.
Detta är en skam för varje kristen och andra troende.
Detta är en skam för Röda Korset, Svenska kyrkan och alla andra samfund.

Detta är pinsamt för var och en av oss som tror på rättvisa, jämlikhet, jämställdhet och solidaritet. Ingen är värd en femtioniondels lön. Ingen är värd femtinio löner. Detta får ni ta och göra om.

Skäms på dig, överklass.
Kämpa, arbetarklass.

### Läs om LO:s löpande utredning som kom i går: Makteliten – utan markkontakt
### Fundera dessutom på hur många vårdbiträdes- eller städarlöner det går på en börs-vd:s inkomst.
### Då blir det ännu värre.

Om mig | Vi måste börja tala om klass
Inlägg nr 1 920. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)