När var det vi fick tända slingan?

I. Förundran

Det händer att jag undrar. Hur står det till inne i skallen på de julförskräckta? Hur tänker de? De där stackarna som tror att det pågår en stor sammansvärjning som håller på och tar december ifrån dem. Inte får de klä ut sig till pepparkakor, inte äta grisfot, inte ha adventskalendern i fred för kippor och hijaber. Alladin-asken, denna heliga, krånglar batikhäxorna med och inte får partiledarn festa med Alfred Nobel. Kalle Anka, han som är ännu heligare, krånglar syltryggarna med och inte får Hanif Bali vara julvärd. Lucia är inte ”hudfärgad” längre, värdshus och gästgifvargårdar serverar kycklingskinka och snart får de inte fippla med knappen till utegranen utan att det blir väsen på insändarsidorna.

De blir så kränkta. Hela Mellansverige är emot dem. Samt Norrland, Götaland och vaheterä, Europa.

Kränkta.

II. Lätt rodnad

Ungefär här brukar mina egna kinder färgas klädsamt skära. Vänta nu, hur är ditt eget förhållande till jultraditionerna, Svensson? Är inte även du en hårdnackad jultraditionalist, fast från ditt medmänskliga håll? La inte du ut exakta regler på bloggen i fjol för hur jul får firas?

Inlägg från 2016:
Regler för hur jul får firas

Mångfald tror jag givetvis på. Alla människor är lika mycket värda. Vi har haft inlandsis i Sverige, här i landet är vi alla invandrare. Det finns ingen 24:e-decembersammansvärjning.

Men – är jag inte onödigt låst i min egen privata traditionalism? Måste det vara helt förbjudet med julmust före 23:e december?

Måste detta gälla alla?

III. Annonsen

Det är en annons i lokala annonsbladet som sätter igång tankarna. Plötsligt ser jag det. De säljer inte julgranar längre. De säljer advents- & julgranar.

”Advents-” !!!

Här har en annan gått och muttrat i åratal över att folk bär in julgranen när advent börjar och sedan tröttnar de på julpyntet den 26:e december. Läs reglerna ovan får du se hur rigid jag är.

Men nu, en stillsam lördagsfrukost i slutet av november, upptäcker jag att något har hänt inuti min egen skalle. Jag inte bara ser annonsen. Jag ser förlåtande på den, nästan småkärt.

Den är en bild av förändring. Självklart har jultraditionerna på Grossbolstorp ändrat sig genom åren, våra egna också. Tomten har inte funnits i alla tider, inte Kalle Anka, klapparna, strumppresenterna på julaftonsmorgonen och julmusten heller. Inte ens Konsum Forshagas gravade sill och den kära vännens sillsallad har funnits i eviga tider.

Det ändrar sig. Julen ändrar sig. Jag inser det, när jag tittar på granannonsen från norra handbollsklubben. Folk f-å-r fila på sina traditioner, bara vi här i huset får fortsätta att göra på vårt sätt.

Jag är förvånad själv men så tycker jag.
När var det vi fick tända slingan på verandan nu igen?

###

Visst är det underbart roligt när man tänker på vad chokladasken heter, som varje främlingsfientlig köper och ger bort till sina lika främlingsfientliga vänner vid jul? Alladin. Hahahahaha!

###

… men säljer ni semlor före fettisdagen, då osäkrar jag min Facebook-tidslinje.

###

Det finns gränser för min okränkbarhet.

###

Hos vissa finns det bara rädsla, hahaha:

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson (dela gärna)

Varför är vi så rädda för det ordet?

En del ord verkar skrämmande. Det händer att jag ler snällt åt saken fast jag borde skaka på huvudet och svära tyst inombords.

Varför är vi så rädda?

Tanken slår mig när jag besöker den stimmiga, brötiga, dåligt skyltade och   … alldeles underbara bokfestivalen på Nöjesfabriken i Karlstad i helgen. På utskriften i fickan har jag noga prickat för första programpunkten jag är intresserad av. 14.00, Lena Sewall i lokalen Charlotte Löwensköld.

Till slut hittar jag dit och kan slå mig ner. Lena är en favorit. Tittar jag i Libris, bibliotekens katalog på nätet, hittar jag hennes namn vid 34 poster. Mest är det böcker som hon har skrivit. En av dem är jag särskilt förtjust i. En bit Racken – kulinariska strövtåg i Rackenmålarnas fotspår (2013). Den erfarna författaren kallar de henne på festivalens webbplats. Nu har hon blivit utsedd till Årets Värmlandsförfattare. I den fina motiveringen står det:

”Genom en utsökt blandning av kulturhistoria och gastronomi har Lena Sewall i decennier roat, bildat och berikat oss värmlänningar och fört ut vårt landskap till hela Sverige.”

Recept från vår provins
Den senaste boken hon samtalar med intervjuaren Sven Årnes om heter En bit Värmland – från Värmlandskorv till Värmlandstårta. Där är recepten upplagda efter värmländska platser och personer.

I större delen av sitt liv har Lena Sewall samlat klipp och recept. Nu bearbetar hon och skriver allt från praktböcker till regelbundna matrecept i tidskriften Värmländsk Kultur. Hennes insats i nummer efter nummer där är redan det en kulturgärning av det uthålligare slaget. Alltid med anknytning till det aktuella temat.

Den här munnen vattnas varje gång.

Mat och kulturhistoria
Bland Lenas tidigare böcker om mat och kulturhistoria kan också nämnas En bit Skagen – kulinariska strövtåg i Skagenmålarnas fotspår (1994), Mina godaste julrecept (2011) och som sagt En bit Racken. Lena Sewall är inte bara författare. Hon är också bibliotekarie, krönikör och föreläsare. Tidigare har hon även skrivit böcker om sjukhusbibliotek och medverkat i en lång rad antologier.

Om detta talar hon i ett trevligt och inspirerande samtal med journalisten Sven Årnes. Salen är välfylld, vi är många som gillar hennes skrivande.

Den titeln undviker hon
Fast det är ju det där med att kalla sig författare. Det drar hon sig för, berättar hon för intervjuaren. Trots den långa meritlistan, trots att hon varit medlem i författarförbundet sedan 1970-talet, trots att hon nu blivit utsedd till årets författare i berättarlandskapet Värmland. Trots all hennes kunskap i sitt ämne.

”Författare” undviker vi gärna att kalla oss. Den piedestalen skrämmer. Detta är Lena Sewall inte ensam om bland skribenter, har livet lärt mig.

Vad denna överdrivna blygsamhet beror på har jag funderat mycket över. Jag har aldrig träffat en snickare som inte tycker att han är snickare. Aldrig en rörmokare som inte tycker han är rörmokare. Aldrig en kommunikatör som inte tycker att hon är kommunikatör.

Men ”författare”, den titeln är vi rädda för. Även med 34 poster i Libris.


Här är ett annat ord som skräms:
###
Idrottsman. Är du 66 år och just har tävlat i låt säga Lidingöloppet? Då är du idrottsman enligt min definition. Terränglöpning är en idrottsgren. Lidingöloppet är en idrottstävling.

### Jag tror ändå inte att någon från placering 25 och neråt i resultatlistan för åldersgruppen skulle kalla sig idrottsman.
### Placering 25? Säg 4 du. Högst. Där någonstans går den upplevda skamgränsen.

Suck.

Länktips: blogginlägg om tidskriften Värmländsk Kultur, där Lena Sewall presenterat värmländska recept i många år: Berättelsen om en kvinnohistoria

Drömmarnas tempel
Nästa programpunkt jag letar mig fram till är när fotografen Staffan Jofjell samtalar med Louise Alvarsson om sin bok Temple of Dreams. Boken innehåller bilder från en period, främst 1985, då Staffan Jofjell regelbundet reste till Berlin. Bilderna blev liggande i nära 30 år innan de väcktes till liv och blev till en utställning som visats i Berlin, Barcelona, London, Manchester, Oslo och runt om i Sverige.

Ett spännande samtal om fotots betydelse, människors möten och historiens gång. Efteråt glömmer jag hela bokfestivalen och börjar läsa Staffans fotobok. Därför hinner jag inte skriva mer nu, jag har just kommit till Egon Erwin Kischs avsnitt i boken.

”Sex dagar och sex nätter stirrar de tretton cyklisterna varken till höger eller vänster, utan bara rakt fram, de strävar framåt, men befinner sig ändå på samma fläck, alltid i tävlingsbanans oval, på långsidorna eller i de nästan vertikalt uppstigande kurvorna, kusligt inpå varandra, ibland i spetsen på svärmen, ibland i kön och ibland – och då vrålar publiken: ’Hipp hipp!’ – några meter längre fram; men när någon ligger före med en runda eller två, är han åter där han var, han sitter återigen fast i de trettons svärm.”

Staffan Jofjell fotograferar som Egon Erwin Kisch skriver.
Hjärta, ögon och fingerspetskänsla.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson (dela gärna i sociala medier)

”Där blev jag den jag är”

Saker jag slängt vecka 46.

Döstädar på andra året. Det är inte så illa som det låter, jag kramar den kära vännen, leker ordlekar med barnbarnen och går i skogen också.

Men ändå. Jädrar vad kul jag har haft de här första 66 åren. Det är vad samlingarna berättar.

Egentligen borde jag skriva en förklaring till varenda papper och varenda pinal barnen kommer att hitta, noga undanstuvade i numrerade kartonger i snedgarderoben en dag. I varje kartong en lista, i mitt arbetsrum en pärm med kopior på samma listor.

Kartonglista, kartong nr 1: Brun tidskriftssamlare, ’Kartor, resebroschyrer’. Kartor, resebroschyrer (bl a finska resan 1982, även vykort och några biljetter därifrån). Vit med röda streckrutor: ’Journalistjox’. Stilprov, avtal, typmeter mm journalistgrejor, Facit skrivmaskinkurs 1966. Telefonkataloger. Eniros Karlstaddelen 2004 (använd vid framträdande i facket) och 2005. Arkivex, egna texter Sven-Ove. Leendet i vedlådan. Folkskygga dikter. Rallarrosnumret vi redigerade: Knäckejätten, Miljötidningen. Värmländsk Kultur. Kymmen-broschyr. Brevväxling med Hans I på Bonniers.”

Hur var det Tage Danielsson sa? Utan tvivel är man inte klok.
Här följer alltså några förklaringar:

Därför tar det tid
Förklaring till den lilla röda boken med citat ur ordförande Maos verk på tyska, Worte des vorsitzenden Mao Tse-tung, Erste Miniatur-Ausgabe 1968: Den köpte jag i Amsterdam när min gymnasiekamrat Q och jag var ute och liftade och jag höll på att bli galen efter tre veckor utan något att läsa. Citatboken blev en fin tysk läsövning, eftersom jag i stort sett kunde citaten utantill på svenska. Ibland är svenskan rappare än tyska språket.

Gibt es keine Volksarmee, dann gibt es nichts für das Volk.
Utan en folkarmé har folket ingenting.

De sista 43 åren har jag inte hittat någon bok där alla svaren finns. Jag får tänka själv. Det är därför döstädning och andra projekt tar sådan tid. En måste tänka efter hela tiden.

En rulle Pritt
Förklaring till standaret från SISU Forshaga SK: det fick jag när jag fyllde 50 och alla mina personliga rekord bara var sju år gamla.

Förklaring till slagan och den stålskodda träspaden: de är från gården Nybyggeras i östra Nyed. Där blev jag den jag är.

Vi använde dem aldrig, de verktygen är äldre än oss. Vi hade tröskverk, traktor och stålspadar. Det hjälpte inte.

Förklaring till Pritt, rullen med vit korrigeringstejp: den tejpen klistrade vi över sådant som vi skrivit fel på skrivmaskinspapperet. Sedan kunde vi skriva över tejpen med nya svarta bokstäver. Korrigeringsvätska fanns på flaska också, den använde jag oftare.

Fick inte äga telefonen
Förklaring till den stora svarta telefonen med rund skiva med siffror inuti hålen: den gick det att ringa med. Nummerskivan kallades petmoj och hade ett speciellt läte när den snurrade tillbaka i utgångsläget.

På den tiden ville vi att det skulle höras i huset när vi var på väg att ringa. Vi ringde inte varje dag. Dyrast var det att ringa riks, då gick det fram en särskild signal så folk skulle höra hur dyrt det var. Då var en nervös.

En fick inte äga sin telefon, den tillhörde Televerket. Inte en enda människa hade skickat ett mess.

Ringa upp, sa vi. Upp. Ja’ får ringe ôpp Verner på Sme’kul, sa pappa när vägen skulle plogas eller sladdas.

Dags för de mystiska tidskriftssamlarna
Nu har jag kommit till de mystiska numrerade tidskriftssamlarna i papp av äldre modell i inre snedgarderoben, de som var i vägen för elektrikern nyss. Aha, nu ser jag. Nummer 1 innehåller utskick från FNL-gruppen i Karlstad. Då, när det kunde komma 74 personer till ett vanligt medlemsmöte för folk som ville att USA skulle sluta med sitt imperialistiska angreppskrig mot det fattiga bondelandet Vietnam.

74 stycken!
Respekt.

En kallelse från 1971 berättar om förslaget att hyra före detta Finska butiken på Västra Kanalgatan. Kalkylen kräver att sympatisörer och medlemmar tillsammans lägger 400 kronor i månaden i en kampfond. Detta för att komplettera de 600 kronor styrelsen räknar med att få in via hyror.

”Vad skall vi ha en lokal till? Svar: arbetsplats (stencilering, bulletinhäftning, plakatmålning, materielförvaring, samt att tryckpressen som ju även vi utnyttjar – finns nära till hands. Samlingsplats (studiemöten o. dyl., dock ej medlemsmöten, då det inte finns något rum som är tillräckligt stort.). Lokalen skulle innebära en stimulans för gruppen.”

Beslutet blev av. Ett tag bodde jag själv i huset sedan, min första egna lägenhet.

Tidskriftssamlare nummer 7 innehåller material längre vänsterifrån. På en stencil hittar jag följande handskrivna notering i kanten:

”Bara fick en kallelse utan vidare. Visste knappt vad ett PL-lag var för något. Jävla kommandometoder!”.

Humör hade han, den unge mannen. Tur att inte det gick över.

I en plastmapp bredvid tidskriftssamlarna ligger material från SSU, som jag gick med i 1974. Undrar om SSU Haga-Annedal fortfarande är Göteborgs radikalaste SSU-klubb? Bland stencilerna från klubbledarkursen på Bommersvik vid årsskiftet 1974-1975 hittar jag en noggrann beskrivning av hur en kontrapropositionsvotering går till.

Sånt slänger en inte. Det vet en aldrig när en stöter på en kontrapropositition.

I tidningen Radikalen nr 1 1975, socialdemokratisk ungdomstidning i Göteborg, hittar jag en artikel jag själv skrivit medan jag gick på Journalisthögskolan. Där citerar jag Sören Mannheimer, socialdemokrat och jurist vid Metall-41:an. Han talar vid ett SSU-möte:

”- Om kanske fem år står vi vid sprängpunkten. När det inte går att reglera kapitalismen mer.

– Endera kommer då en borgerlig ’kontrarevolution’. Eller så väljer svensk arbetarrörelse att helt ta över!”

Sånt slänger en inte.

Saker jag tänker gömma så inte den kära vännen hittar dem:

Brandhjälmen jag fick i Sacramento.
Plastskynket de la över mig vid målet vid Berlin Marathon 1991.
Materialet till ungdomskursen med Svenska Träindustriarbetareförbundet på Runöskolan den 14-19 oktober 1973.
Min samling obärbara kepor med för fult tryck.
Farfars mynningsladdare.

Saker jag slängt vecka 46:

Se stora bilden ovan.

Målningen av forna FNL-huset
vid Västra Kanalgatan
i Karlstad har Eva Sköld gjort.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson (dela gärna i sociala medier)

Varför nämnde jag inte kvinnorna?

Läser min Sverigeskildring från i går och saknar kvinnorna. Visst, jag nämnde arbetskamraterna och de flesta av dem var kvinnor. Visst, jag nämnde fotbollslandslaget, familjen och några till. Kvinnor. Ändå är det ett stort hål i texten.

Varför skrev jag inte om landsbygdens kvinnor där jag växte upp? Småbrukarhustrurna med högaffel och mjölkspann, alltid starka i det samhället. Varför berättade jag inte om kvinnorna som ofta satt sekreterare och höll ihop våra folkrörelser? Hon, svenskaläraren, som fick mig att börja skriva på allvar, de kvinnliga journalistpionjärerna, riksdagskvinnorna, kommunpolitikerna, deckarförfattarna, Pippi Långstrump, Kata Dahlström, Fredrika Bremer, Kerstin Ekman, Elise Ottesen Jensen, Moa Martinsson, bussförarna, Monica Zetterlund, träningskompisarna, Toini Gustafsson, Pernilla Wiberg, Pia Sundhage, Hanna Ljungberg, Evy Palm, Johanna Frändén, Babben Larsson, Anna-Lena Brundin, Åsa Jinder, Rigmor Gustafsson, Lottie Knutson, Carolina Klüft, Marika Lagercrantz, Inga-Britt Ahlenius och Astrid Lindgren. Barnmorskorna som förlöste våra barn, tjejerna i FNL-gruppen och miljörörelsen, damerna i telefonväxlarna, lapplisorna, undersköterskorna, förlagsredaktörerna, kommunikatörerna, Inger Hallström Stinnerbom som gör Västanå Teaters geniala dräkter. Varför skrev jag inte om er? Varför inget om Gun-Britt Karlsson som hela tiden varit en sådan stark motor bakom Heidruns förlag, bild- och bokcafé och i den viktigaste facebookgrupp jag vet? Varför nämnde jag inte särskilt Klarälven, hon som alltid är en hon på vår dialekt? Älva’, alltid uttalat med tjockt L som folk gör här på trakten.

Nu har jag gjort det.

Tack, alla. Utan er hade det inte varit samma Sverige att vara vän med.

### Gårdagens inlägg som jag länkar till nedan går att missförstå. Gör inte det. Jag är internationalist, tro inget annat.
### Men för mig är det lättare att gilla hela världen när jag är trygg hemma. Inlägget innehåller många exempel på varför jag personligen är trygg – utan att tycka att vi är bättre än andra. Kritisk men trygg.
### Dessutom vill jag knycka tillbaka ett ord från de främlingsfientliga. Låt oss göra det tillsammans, vänner. Knyck tillbaka ordet, det är vårt!

Länk till gårdagens inlägg:
Jag är Sverigevän

På bilden: Klarälven vid Strängsforsen.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna i sociala medier)

Blöt ved och framåtanda

Sverige ska möta Italien i det fortsatta kvalet till fotbolls-VM och en kollega till en facebookvän har lovat i tidningen de jobbar på att om Sverige går till VM-slutspel ska min vän åka Vasaloppet. Fint när folk ställer upp för sina kolleger, nu slapp min vän lova själv.

Jonas Sjöstedt har tvålat till nye moderatledaren Kristersson i riksdagen, så det sjöng om det.

Häromdagen tyckte gps-klockan att jag sprang hennes snabbaste kilometer och engelska mil hittills.

I måndags var det Brittsommar i hela socknen och jag började såga upp spillvirket från sommarens takjobb. Det har legat bredvid vedskjulet och tittat på mig sedan i juni.

***

Det går framåt. Inte allt men en del går förbaske mig framåt.

Ved skapar värme fyra gånger. Eller är det fem?
Vad heter Vasaloppet på italienska?

### Just när jag skrivit detta ser jag på Facebook att han lovar cykla till Timbuktu om Sverige slår Italien.
### Den heta sommaren 1983 sprang jag och fotografen Christer Höglund genom Värmland för NWT:s räkning, från Långflon i norr till Stora torget i Karlstad.
### Timbuktu är en bit bort det med, precis som Stora torget. Respekt.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna i sociala medier)

Då reser sig håret

Jo, jag vet. Jag har läst på. Vildsvin skyr människan, de hör extremt bra och kan känna doften av människa på 500 meters håll.

Men ändå. Tänk om just våra vildsvin inte håller med om det som Mikael Tham skriver i sin bok?

Alltså visslar jag där jag går den trånga stigen fram mellan täta granar. Jag som alltid var tyst i skogen förr. Först visslar jag Jungman Jansson av någon anledning, sedan Internationalen. De är ju så kollektiva och solidariska de där djuren, jag tycker den sången passar.

Efter en stund börjar jag sjunga i stället. Granarna står tätare än någonsin, stigen har inte plats för ett möte mellan människa och galt. Då kommer jag till textstället som får håret att resa sig ända ner på smalbenen mina. ”Många rovdjur på vårt blod sig mätta…”

Käre Gud schläpp ätter.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson

Berättelsen om en kvinnohistoria

Det är en paradox att det är kvinnor som bär upp mycket av vår kultur – men att den ofta är så manlig.

I senaste numret av tidskriften Värmländsk Kultur ges kvinnorna berättigad plats. Bra.

Temat är textil.

Värmländsk Kultur strävar på sedan 1980, sådant inger respekt. Läsvärd har den alltid varit och på senare tid är tidskriften bättre än någonsin. Såhär inleder redaktörerna Lena Bonnevier och Gunvor Nyman presentationen av textilnumret:

”Timmer och järn har vinterns och vårens nummer av tidskriften handlat om – viktiga värmländska inkomstkällor genom tiderna. Tuffa och med få undantag manliga jobb.

För kvinnorna fanns klädindustrin: textilframställning och konfektion. Över hela Värmland låg fabriker där såväl den egna ullen som importerade råvaror togs tillbaka. SAMT skogen – Svenska Rayon är möjligen den textilfabrik de yngre av er läsare har egna minnen av. Eller är det kanske trikåfabriken i Tidafors?

Att jobben där också slet ordentligt på kroppen, utan att ge ordentlig utdelning i plånboken, framgår av berättelser vi tagit del av och förmedlar på kommande sidor.”

Hårt på Trikån
Jag tror att jag har läst alla nummer av tidskriften sedan den började komma ut. Just nu kan jag inte komma på något bättre nummer än det färska som nyss landade på mitt altanbord. Precis som jag sträckläste exempelvis flottningsnumret så gör jag det med den färska utgåvan om textilens arbeterskor och kvinnliga kreatörer.

Genom åren har Värmland haft 89 textilindustrier. Så många finns med i Industrifackets historik som refereras i en artikel. I dag finns mycket lite av det kvar.

Själv var jag pappaledig på 1980-talet. En tidsenlig velourpappa som skrev krönikor om saken och berättade för förundrade gubbar i Sunne att ”en vill ju vara hemma när barna’ är små”. Vad vi inte visste då var vilken hårdhänt arbetsplats trikåfabriken i Tidafors hade varit. Textilfabriken som fortfarande såg ut som en vänsteraffisch och där vi köpte vårt tyg till den bruna velourdressen. Nu berättar några som var med hur det var.

”- Jag sprang mellan vävmaskinerna, berättar Elsy. Som mest hade jag 18 stycken att hålla koll på. Det var egentligen en omöjlig uppgift, men man gjorde som man blev tillsagd.”

Gick en nål av blev det ’masktapp’ och en rand i väven.

”Beroende på var nålen satt kunde det vara svårt att se att den gått av, även om man stod nära maskinen. Var man vid en annan maskin kunde det gå ut upp till 15 meter felvara innan masktappet upptäcktes.

Vilket fick allvarliga konsekvenser för den maskinansvariga. En krona i böter per löpmeter var straffet för ’slarvet’. En kännbar summa, eftersom inkomsten låg runt tre fyra konor i timmen.

– Det var ju inte mitt fel. Ändå måste jag betala. Cheferna sa bara att jag skulle ha bättre koll. Det kändes fruktansvärt orättvist, säger Elsy.”

Föll det ner damm från taket och hamnade på väven blev det en knottra eller ett hål i väven. Böter för den anställde. Kom någon en minut försent? Böter för den anställde. Kom någon ännu mer försent, kanske för att bussen var sen? Böter för den anställde. En arbetskamrat blev skyldig pengar en månad i stället för att kvittera ut lön, berättar Elsy Juhl.

Ätbart med anknytning
Numret innehåller artiklar om hattmodisten Line Malmsten i Östra Ämtervik, om textilindustrins uppgång och fall, om tre anställda i textilindustrin intervjuade på 1990-talet, om Kerstin Löfgren i Ölserud som producerar tröjor med sin stickmaskin, om tunga år vid Trikån i Tidafors, om när skogen blev (och blir?) kläder, om Ann-Britt Skogström som driver designstudio med butik och ateljé i Pikenberg, om Birgitta Wiss i Torsby och hennes tovning som lett till utmärkelsen Utmärkt Värmländsk Slöjdare, om Helena Bengtsson i Snårstad som är känd designer bland annat åt Klässbols linneväveri, om Birgitta Hedenlund Righetti och historien om hennes italienäventyr och märke Cosa Mia,

Som ofta på senare tid är det journalisterna Bonnevier och Nyman som drar det tyngsta lasset när läsvärda artiklar ska skrivas. Jenny Moströms och Claes Åkerbloms bidrag inte att förglömma, inte Per-Enar Hedlunds korsord kring temat heller. Lena Sewalls recept, alltid med anknytning till det aktuella temat, får vi inte heller glömma. Den här truten vattnas varje gång, Lena! Även hennes insats i nummer efter nummer är en kulturgärning av det uthålligare slaget. Den här gången handlar det om kaffekalas med Gustaf Fröding. Hur det hänger ihop med textiltemat säger jag inte men hänger ihop gör det.

Vem tar de bilderna nu?
För de historiskt intressanta bilderna från värmländsk textilindustri i forna dagar står Dan Gunner. Vem tar de bilderna i dag?

Nu innehåller numret mer än historia. En av de framåtpekande texterna berättar om om modedesignern Naim Josefi som både gjort stålskor åt Lady Gaga och stålklänningar av florstunt stål från Munkfors, en annan berör den möjliga framtiden för tyg gjort av skogråvara.

Tin Wigelius står som vanligt för en snygg och välfungerande layout av tidskriften. Hon har betytt mycket för Värmländsk Kulturs modernisering. Tack för det.

Sa jag att VK är förbaskat välskriven? Att femte utgåvan i år är det bästa numret jag läst?

Gillar. Gillar jämt gôrmycke’.

### Värmländsk Kultur är precis vad den utger sig för att vara. En bevakare av och berättare om kulturen i mitt län.
### I dag är den så bra att den borde bli en angelägenhet över hela landet, om den inte redan är det.
### Tag och läs.

Omslagsfotot är taget av Dan Gunner.

Tidskriften finns hos ett antal återförsäljare, men det smartaste är att bli medlem i föreningen Värmländsk Kultur, då får du den i brevlådan. Hur du gör ser du på  www.varmlandsk-kultur.com

Hem | Om mig Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson

Tycker inte om, tycker mycket om, tycker särskilt mycket om

En smart blogg bör handla om ett enda ämne och bara det. Samma sak gäller varje enstaka inlägg. Men vem har sagt att en måste vara smart?

Tre ämnen upptar mitt sinne dessa dagar. Hasse Alfredson, årtalet 1968 och svensk nyhetsvärdering.

Först nyhetsvärderingen. Den klassiska huvudregeln lyder människa-konflikt-närhet, plus att det som hänt ska ha hänt nyss eller allra helst hända nu, i direktsändning. Närheten är ofta geografisk men kan också vara kulturell. Det är därför en terrorhandling i Paris får större rubriker än en likadan i Istanbul. För att inte tala om hur en orkan med översvämningar i Florida får timvis med mer tid än en mångdubbelt värre mänsklig katastrof i Bangladesh och dess grannländer.

Om detta tycker jag inte.

Lärde svenska folket tänka kritiskt
Så till det berömda året 1968. Femtioårsjubileet tycks redan ha börjat, med böcker om den tiden och med allt fler artiklar som berättar att nästa år du, kommer det artiklar.

Nå, om denna milstolpe kan jag berätta, ty jag var med. I själva verket pågick upprorsåret 1968 ungefär mellan 1966 och 1974. Vår familjs småjordbruk blev bortrationaliserat på grund av jordbrukspolitiken, i Vietnam försökte imperialistiska krigsherrar från USA kuva ett fattigt bondefolk och i den svenska debatten ifrågasattes massor av gamla sanningar. Nyss hade vi fått en ungdomskultur, på musikens område stod striden kärv mellan ABBA-musiken och proggen. Allt detta påverkade den arge unge mannen som var jag. Lösningarna fanns i röda böcker och program och demonstrationstågen gick tätt på Karlstads gator. En härlig tid, fylld av framtidstro.

Efter några år insåg jag att en del av våra lösningar var alltför enkla och ibland odemokratiska – men ifrågasättandet har jag kvar. Allt är inte sant för att det kommer från maktens talarstolar.

Det är rätt att göra uppror, den tanken fick vi att slå rot hos svenska folket. Tänk kritiskt. I dag kan även svenska bönder och företagare tänka sig att gå ut på gator och torg och agitera och demonstrera. Den kritiska hållningen är ett arv från 1968. Året då solidaritet blev främsta honnörsordet.

Om det tycker jag. Mycket.

Första kravet på en komiker
Slutligen Hasse Alfredson som avled häromdagen. Det var en sorgens dag för alla oss som tycker om universalgeniet Hasse. Mästaren på allt från limerickar till sådär en 1 300 Lindemanska improvisationer. Revyer, romaner, filmer, skådespeleri – han behärskade så mycket. Karln som lärde oss att humor är en allvarlig sak och att första kravet på en god komiker är att han bör vara humanist och demokrat och ha en ryggrad. Du kan inte skoja åt alla håll, hur som helst. God satir ska riktas uppåt, vänder du den nedåt blir det folkförakt.

Det kom andra efter honom som saknade den ryggraden. Gudskelov har det dykt upp en och annan vettig arvtagare på senare år. Några av de klokare ståuppkomikerna.

Om Hasse tycker jag särskilt mycket.

### Vila i frid skriver jag inte, för jag tror inte på övernaturligheter. Jag känner inte många 68:or som gör det.
### Men stort tack för det du gjorde. Nu ska jag titta igen.

Tidningsklippet med Hasse Alfredsons dikt är
från Expressen den 7:e november 1973. Tack
Maria Robsahm som tog reda på datumet.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson

Träkukars land

Hagfors är ett intressant ställe. En gång i tiden såg de vilda kängurur där på trakten. Numera ser de uppspikade träpenisar överallt. Från kommunens sida är man försiktigt road, plockar visserligen ner de noggrant snidade organen ett efter ett men efterlyser samtidigt upphovskvinnan eller mannen.

Allra största snoppen har de sparat på kommunförrådet. Den är över en meter lång.

Kul att ha på jobbet?

Varför de vill veta vem täljaren är förtäljer inte historien. Vad ska de ha den uppgiften till? Ge kuksnidaren årets kulturstipendium? Göra henne eller honom till turistchef? Vid det här laget har den fleråriga snoppepidemin i Hagfors fått uppmärksamhet i medier över hela världen, från Stockholm till Storbritannien. Det ska bli intressant att se exakt hur kommunen tänker dra nytta av just denna träförädling i sin framtida marknadsföring. ”Stan med stake”? ”Stål & stånd”?  ”Lemland”? ”Träkukars land”? ”Bo ståndsmässigt i Uddeholm”?

Snidaren på sågen
Min blygsamhet förbjuder mig att berätta vid vilket sågverk mitt emellan Karlstad och Filipstad den här historien utspelar sig. Vi var i varje fall tre som arbetade på gamla justerverket, det var min idol Gösta, jag och en yngling till i min ålder. Den gamle gillade att skoja med oss och vi tyckte om att svara.

En dag hade min kompis kniv med sig, just den dagen var Gösta borta och fick aldrig se den synnerligen realistiska träsnoppen i naturlig och erigerad storlek som växte fram mellan kompisens händer på rasterna. Dagen därpå var den klar, då var Gösta tillbaka.

Vi sa ingenting på hela dagen. Men när det var dags för Gösta att hämta väskan i lunchrummet och gå hem, då hade min kompis redan varit i väskan. Han hade tagit hans tomma kaffetermos, fyllt den med vatten och den färska träkuken – och sedan fort på med korken.

Morgonen därpå var det en livad Gösta som mötte oss utanför gamla verket.

– Vem uttå er va dä? Frugan höll på å få träkpecken i hôvve när ho skulle diske termosen. Han FLÖG ôpp. Hahaha!

Sedan gick vi för att justera nästa paket tretumfyra. Det stod en båt i hamnen i Karlstad och väntade.

Bilden är en skärmdump
från Hagfors kommuns facebooksida.

### Läs mer: Ny träpenis hittad uppspikad i träd

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson