När hemsk betydde dum

Språket rör sig hela tiden. Betydelser flyttar på sig.

Hemsk betydde dum förr. När någon bara gick hemma och inte tog sig ut i världen för att lära sig något nytt. Då var han hemsk.

Sådant kan jag gå här hemma och fundera över.

Mobil var en prydnad som hängde i fönstret. Ikon var en religiös bild. Klick var en bit mos eller smör. Padda ett groddjur, EPA en affär. En liberal stod till vänster, moderat betydde måttfull och SD var det samma som sudden death eller nazisternas sicherheitsdienst.

För ännu längre sedan var skrivare någon som skrev, gärna avskrifter för hand. Grym betydde elak. Bara. Fruntimmer var en byggnad vid ett slott, där drottningens uppvaktning bodde.

***

Några ord byter betydelse, andra får dubbelt innehåll. Värst är alltid när du hamnar mitt i övergången.

Ser vi just nu hur ordet ”själv” sakta börjar betyda ”ensam” på riktig svenska?

Sjukt hemskt.

Om mig | Sju års klåda
Inlägg nr 1 958. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Varför i hela fridens dar kallar vi henne bara för Selma?

 

Jag får inte riktigt ihop det med förminskandet av kvinnor. Att det förringar tjejer när en konferencier kallar dem vid förnamn, bara, medan killarna får både för- och efternamn, det förstår jag. Att det förringar kvinnan, när det står i annonsen att man ska kontakta ”förskolechef Lovisa”, det fattar jag också. Oavsiktlig härskarteknik.

Men varför kallar vi Selma Lagerlöf för Selma?

Varför hon får bara förnamnet medan manliga författare får heta hela sitt namn eller i varje fall efternamnet, det är svårare att begripa. Finns det någon känd manlig svensk författare som vi läsare bara kallar vid förnamn när vi talar om honom? Selma på kvinnosidan – har hon någon manlig motsvarighet? Har hon ens någon kvinnlig? 

Sju tusen Selmor
Hur det än gick till så kan det knappast ha berott på att förnamnet Selma är så ovanligt att det gjorde efternamnet onödigt. Den saken har jag undersökt, med Statistiska Centralbyråns hjälp. Vid senaste årsskiftet var det såhär många svenskar som bar följande efternamn: 

Fröding 399 
Geijer 379 
Strindberg 288 
Ferlin 114 
Aspenström 55 

Samtidigt var det 7 389 personer som hade Selma som tilltalsnamn. 563 hette Lagerlöf i efternamn. Jag har svårt att tro att det var någon avgörande skillnad för hundra år sedan. Det var alltså inte något ovanligt förnamn som gjorde att Selma Lagerlöf fick heta bara Selma i folkmun. Då hade Lagerlöf varit mer användbart.

En familjemedlem
Jag skrev om saken i ett blogginlägg häromdagen. I facebooktråden fick vi många kloka förklaringar:

– Att vi i Värmland alltid haft svårt med titlar och niande. 
– Att vi har sett Selma Lagerlöf som vår, som en familjemedlem.
– Kan det vara så att vi håller ”Selma” kärare än ”Fröding”?
– Att det är en klassfråga. VD:n citeras med hela namnet i personaltidningen medan Arne i traversen tappar efternamnet en bit in i texten.
– Jämför med kyrkans område. De senaste biskoparna i Karlstad har genomgående kallats Bengt, Esbjörn och Sören av kyrkfolket, medan den biskop som fanns i början av min tid som journalist så vitt jag minns aldrig kallades Gert, utan Borgenstierna.
– Att det kanske är en helgonisering. Vi vet ju inte vad någon Sankt eller Sankta heter i efternamn heller.
– Att det kanske är både piedestal och manligt nedlåtande inblandat i förnamnsbruket. Olika gånger.
– Att det trots allt kanske ändå beror på att det räcker med förnamnet för att identifiera Selma. Det kanske inte finns så många författare som heter Selma som Gustaf?
– Ärligt talat tycker jag inte att det är så farligt eller förringande. Beyoncé bryr sig nog inte.

Men ändå …
Så lät det i Facebooktråden. Vem som har rätt vet jag inte. Kanske är det faktiskt så enkelt som att vi tidigt såg henne som våran Selma. Detta att hon blev folklig redan under sin livstid.

Inte vet jag.
Jag vet inte vad jag ska tro.

Om mig | Flickan med flätorna och förnekarnas flyktingströmmar
Inlägg nr 1 951. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Första gången inom plast och ram

På lördag den 4 maj ska jag läsa en tavla. Det har jag aldrig gjort förut. Platsen är Gamla Kraftstationen i Deje, de öppnar för säsongen då.

Uppträtt har jag gjort många gånger men aldrig hängt på galleri med en ramad sak. Nu ska det ske.

Allt började med att Kraftis med Linn Sönstebö-Mossberg i spetsen bjöd in kulturarbetare till ett tema: Konstnärernas frihet.

Nu kanske du tänker att den saken rör inte dig. Du jobbar vid din maskin eller dator om dagarna, kollar lite på Facebook om kvällarna och ser en och annan nyhetssändning. Du är redan så fri du behöver och tänker aldrig måla tavla eller skriva bok.

Då har du fel, min vän.
Du berörs i högsta grad.

Här kan du läsa hur Kraftis tänker och hur det gick till den natten och morgonen när jag hittade på mitt bidrag.

Det är inramat och klart nu. En särskild känsla, detta att folk ska stå tre meter från tavlan och begrunda vad jag gjort.

Om inte kulturen är fri är ingen fri.

### Länk till Gamla Kraftstationens webbplats.
### Länk till deras Facebook-sida.
### Mitt bidrag handlar om att befria blicken.

Gör det.
Det börjar inte med ögat.

Om mig | Flickan med flätorna och förnekarnas flyktingströmmar
Inlägg nr 1 946. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Skäms på dig, överklass!

Jag skulle vilja skriva om stilla skidturer i vita spår. Om gulsparven som räknar sin sjudelade ramsa, om eftermiddagarna som blir ljusare, om traktorföraren som är så noga när han plogar snö i vårt kvarter.

Då kommer rapporten. Igen.

Mitt land är ett klassamhälle där giriga rika tar maten ur mun på sina medmänniskor. Klyftorna växer. Orättvisorna växer. Sverige spricker fortare än en frasig tulpan slår ut.

1980 gick det 9 industriarbetare på en hög börs-vd.
2017 gick det 59 stycken. Så stor är inkomstskillnaden.

Detta är en skam.
Detta är en skam för Sverige.
Detta är en skam för börsbolagen.
Detta är en skam för deras styrelser och direktörer, ja alla deras anställda och kunder.
Detta är en skam för Svenskt Näringsliv.
Detta är en skam för Sveriges riksdag.
Detta är en skam för vår regering.
Detta är en skam för svensk arbetarrörelse.
Detta är en skam för liberaler och högerpartister.
Detta är en skam för varje kristen och andra troende.
Detta är en skam för Röda Korset, Svenska kyrkan och alla andra samfund.

Detta är pinsamt för var och en av oss som tror på rättvisa, jämlikhet, jämställdhet och solidaritet. Ingen är värd en femtioniondels lön. Ingen är värd femtinio löner. Detta får ni ta och göra om.

Skäms på dig, överklass.
Kämpa, arbetarklass.

### Läs om LO:s löpande utredning som kom i går: Makteliten – utan markkontakt
### Fundera dessutom på hur många vårdbiträdes- eller städarlöner det går på en börs-vd:s inkomst.
### Då blir det ännu värre.

Om mig | Vi måste börja tala om klass
Inlägg nr 1 920. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Tyst, jag läser

I vinter har jag hamnat i ett stim av tegelstenar. Tre välskrivna, ordentligt och envetet dokumenterade författarbiografier närmare bestämt.

Göran Häggs Sanningen är alltid oförskämd om August Strindberg är 439 sidor klok kunskap om karln vars eld var den största i Sverige. Tag och läs, du som vill lära dig mer om mästaren, den regelbundne misslyckaren och dretstöveln en bara måste älska.

Jens Liljestrands Mannen i skogen är 1,14 kilo klartänkt insikt om nationalförfattare nummer två, den temperamentsfulle Vilhelm Moberg som liksom Strindberg varvade mästerverk med mindre lyckade alster och allmän besatthet. Även här är jag ivrigt imponerad av den djupa grundforskningen, kunskapen, alla dessa betydelsebärande detaljer. Läs!

Smyger inte på tå
Nu till 681 sidor om Karin Boye. Vårens bok i vår bokcirkel heter Den nya dagen gryr och är skriven av Johan Svedjedal. En första genombläddring med nedslag här och var i den lika imponerande författarbiografin får redan pulsen att öka. Bildmaterialet, bara det!

Ingen av de tre författarna smyger på tå för skrivarna de skildrar. Nu ska det bli intressant att se hur Svedjedal lyckas visa oss Karin Boye i helfigur.

Mig får han indirekt att undra om inte Boye och Liljestrand är släkt. Nyfiken som jag är så letar jag reda på svaret. Lysande tycker en annan recensent.

– Somnar du ifrån den där boken så slår den ihjäl dig, säger hustrun, när jag ligger på min kudde och tränar underarmsmusklerna med boken lyft.
– Ingen fara. Då är risken större att jag glömmer att sova. Tyst nu, jag läser.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 916. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Mina fem måsten

Andas, äta, kramas, skratta – och skriva. Så ser mina måsten ut. Den kvintetten blev min.

När jag var 20 år hade jag en bok som förklarade allt. Det gör ingen bok längre. Man får läsa många böcker, lyssna mycket – och tänka själv. Solidaritet, tänker jag, det är en bra början.

Jämfört med dinosaurierna som levde i 180 miljoner år är människan en evolutionens sommarkatt, skrev Andrev Walden härom dagen. För 50 år sedan var vi många som blev revolutionens sommarkatter, tänkte jag när jag såg hans träffande uttryck.

Nå, vår bok hade ett fel som var viktigare än de andra. Synen på demokratin.

Det undviker jag skickligt
Ett måste är det, skrivandet. Det fick bli en blogg och ett Facebookkonto. I båda fallen undviker jag skickligt att nå ut alltför brett. Inte för att jag inte kan knepen, (nåja…) men för att den stora upplagan inte är lika viktig som det lugna samtalet mellan eftertänksamma vänner. Vi som vet vad vi vill och på vems sida vi står i klassamhället Världen, men som tillåter oss lyssna i alla fall.

När jag har bråttom mitt i eftertänksamheten blir det Facebook. Det är en lycka när jag någon gång är nöjd med en textruta där och det dessutom verkar som om jag nått fram till någon. Kanske till smilgropen, glöm inte mitt fjärde måste.

När jag inte har bråttom blir det bloggen. Ett otidsenligt sätt att publicera sig, jag vet. Vad bryr sig dinosaurierna om det?

Jag har förresten ett måste till.

 

### Några textrutor från januari:

Om mig | Sju års klåda
Inlägg nr 1 915. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

”Romarna är inte kloka”

Talarmanus till min tiominuters inledning vid det offentliga mötet med Karlstads Humanistiska Förening den 27 december.
Övriga inledare: Eva Fredriksson och Peter Olausson.
Ämnet för diskussionen: Emin Tengströms bok Romarriket runt – en fiktiv resa i den antika verkligheten.

1. Inledning
– Romarna är inte kloka! säger Obelix i den tecknade serien Asterix. Jag återkommer till honom.

Ewa och Peter är historiker. Det är inte jag. Men jag har läst boken. Min bakgrund är att jag är före detta journalist och informatör. Krönikör och skrivkursledare och en del annat som har med skrivande att göra.

2. Munkfors, inte Rom
Först vill jag be att ni hänger med på ett tankeexperiment. Jag vill att vi vänder på perspektivet.

Tänk er att det hade varit Munkfors, inte Rom. Tänk er att vi har en liten ort ve’ älva’ som vill växa. Precis som med Rom 700 före Kristus. Men nu är vi vid Klarälven, inte Tibern. Tänk er att det hade varit dom goda munkforsingarna som hade satt upp en gyllene milsten. Inte mitt på Forum Romanum – men mitt på centrum, nära Altans Pizzeria.

– Här, hade dom sagt. Här börjer all’ väger nö.

Och så hade dom börjat bygga vägar åt alla håll i sitt imperium. 272 huvudvägar, sin tids bredband. Efter varje romersk mil en ny milsten. En mil var 1 479:e meter. Åt alla håll, från torget utanför pizzerian. Forum Smegàta.

Då hade alla vägar gått från Munkfors. Det är förresten fel att säga att alla vägar bär till Rom. Dom började där. Dom bar ut i världen och var 8 000 mil långa, raka och välplanerade.

Dom var byggda för att förflytta arméer. Legioner.

I Munkfors fall hade dom alltså gått till avlägsna provinser som Klarälvsdeltat, Svarta havet och varför inte Rom. Då hade väg 241 till Sunne gått å åka på, på vintern.

Om det hade varit Munkfors, inte Rom. Då hade inte lärt folk sagt Quo vadis, dom hade sagt Vart skarru? Då hade det inte stått Carpe diem på västra Europas väggar. Det hade stått Kôrp timmen.

(Korpa timmen).

De facto hade hetat Dä’ faktum och Marsfälten i kanten av det gamla Rom hade hetat Jala. Som är ett mycket bekant område i Munkfors.

Alla dessa latinska sentenser (Veni, vidi, viciå dom) hade fått ersättas av kärnvärmländska talesätt som: ”Fatti va far min, men inte åt han möss” och ”Alltid får en nôe mä, sa han som tugga ôt katta”.

3. Romarrikets roll
Jag försöker inte göra turistreklam för Munkfors. Jag försöker bara göra det tydligare vilken viktig roll romarriket har spelat för vårt språk och vår världsbild.

Romarriket lever vidare i massor av uttryck och på många andra vis, i språk och i handfast materia. Från ”Tärningen är kastad” och ”Bröd och skådespel” till Colosseum, Via Appia och Hadrianus mur. (12 mil lång, 4,5 m hög).

Eller i vår almanacka. Mars efter krigsguden. Maj efter växtlighetsgudinnan Maia. Juni efter himladrottningen Juno. Juli efter Julius Caesar, augusti efter kejsar Augustus. September till december efter räkneorden.

4. Emin Tengström
Jag var aktiv i miljörörelsen på 70- och 80-talen. Då har man hört namnet Emin Tengström förut. Han som blev Sveriges förste professor i humanekologi, 1981. Då var han redan klassiker, bland annat vikarierande professor i latin.

Tengström är född 1929 och har skrivit böcker om allt från latinet i Sverige till bilen, klimatet och myten om informationssamhället.

5. Boken
Och nu har han alltså skrivit den här: Romarriket runt: en fiktiv resa i den antika verkligheten (Svenska Humanistiska Förbundets skriftserie, nr 138).

När jag har hållit skrivarkurser genom åren, har nästan alla deltagare använt sig av ett av två sätt att komponera sin berättelse. Det ena sättet brukar jag kalla: Hur ska det gå? Det andra heter: Resan.

Vänta, det finns ett tredje sätt som också är vanligt. Cirkelkompositionen.

Här använder Emin Tengström just resan, för att säga det han vill ha sagt. Resenärerna som blir våra ögon är två romerska män i yngre medelåldern. Quintus och Sextus. (På munkforsska: Femt’ å Sjätt’).

En dag under kejsar Antoninus Pius regering, på 150-talet efter Kristus, bestämmer dom sig för att lämna Rom. Dom vill se resten av hela det stora riket. Det som nästan ingen gjort. (Aha, nästan ingen).

Båda tillhör välbärgade familjer. Reskassan består av guldmynt. Resten hoppas dom låna på platser där det finns banker. (Aha, det finns banker!).

Dom åker vagn, ofta med den kejserliga posten. (Aha, en fungerande post).  Dom rider, med hästar de köper efter vägen. Dom åker med större fartyg på havet och flodbåtar på floder. Ett tag går dom, tillsammans med romerska soldater vid stranden av Donau.

Då är dom glada att ingen därhemma ser dom. Om du tillhör riddarklassen i Rom. Då är det inte värdigt din ställning att färdas gående och med vanliga soldater.

Resan tar över ett år, från april ena året till augusti nästa.

När dom kommer till Britannia handlar resan i hög grad om Brexit. Fast det vet dom inte.

När dom kommer till Delphi ställer dom en fråga till oraklet. Svaret blir:

– Ni kommer att komma hem. Men ni kommer inte att känna er som hemma.

Tengström är gammal klassiker, som sagt. Han har massor av kunskaper att bjuda på. Boken är likadan. Det blir väldigt många bilder på gamla stadsplaner, stadsportar, amfiteatrar och torg. Men är det levande skildrat? Fungerar gestaltningen? Känner vi närvaron?

Ibland. Ibland inte. Boken är läsvärd men stundtals blir den väldigt mycket en katalog över romerska stadsnamn, vägar och byggnader.

6. Tillbaka till Obelix
Jag lovade ju återkomma till Obelix. ”Romarna är inte kloka”, säger han. Hade imperiet utgått från Munkfors, då skulle han i stället ha sagt:

– Romera ä’ att bra händi’.

Kan ni ert munkforsmål, så vet ni vad händig betyder. Där. (Det betyder knepig). Men Obelix hade fel. Att kunna styra detta stora rike var skickligt.

Det hindrar inte att jag gillar den galliska byn som gör motstånd. Jag hade inte heller gått med i den europeiska Stor-Staten.

Tack för mig!

### Vägar, språk, byggnader och kultur

(Anteckningar inför den efterföljande paneldiskussionen.)

Vägarna förenade
Det var inte bara varor och krigshärar som passerade på de romerska vägarna. De bidrog också till att ”sprida tankar och idéer, konstnärliga influenser och filosofiska och religiösa läror”, däribland kristendomens.

Under en period på flera hundra år byggde romarna 8 000 mil vägar, inom ett område som nu omfattar mer än 30 länder. En del av vägarna håller än i dag.

Latinet förenade
Ett annat av verktygen för att hålla samman romarriket var språket. Kommandospråket för soldaterna var latin. Administrationen sköttes med latin. Pensionerade soldater bodde i städer som byggdes lite varstans i riket och tog språket med sig.

I dag är rumänskan ett dotterspråk till latinet. Även i delar av Schweiz talar man ett språk nära släkt med latinet. Franskan, spanskan och portugisiskan är också romanska språk.

Latinet har betytt mycket långt efter att romarriket fallit. Tussilago farfara, Castor Fiber och Grus grus hade inte hetat så, om det inte varit för romarna. Vi hade inte haft vårt alfabet.

Även i svenskan har det haft betydelse. När man nyligen undersökte språket i ett antal artiklar i Sydsvenskan, fann man att 16 procent av orden i kulturartiklarna hade sitt ursprung i latinet, 12 procent i ledarna och 8 procent av orden på sporten.

Karlstads Humanistiska Förening hade inte hetat som den gör och inte mitt manuskriptheller. 

Byggnaderna förenade
Först tycker jag att Emin Tengström blir lite tjatig när hans bok räknar upp vad de båda resenärerna möter i var och varannan romersk stad som de besöker. Överallt rätvinkliga gator, thermer, en akvedukt, ett forum, några tempel, en amfiteater, en teater och en hippodrom.

Efter ett tag inser jag hur byggnaderna (liksom latinet, vägarna och administrationen) hade en extra uppgift. De bidrog till att hålla riket samman. Romarna var grundliga med att sprida sin kultur.

Det var inga små skapelser. Forumet i Augustoritum i Gallien var 100 x 300 meter stort. Amfiteatern i Italica, Hispania, hade plats för 25 000 åskådare, teatern i Emerita Augusta, Hispania, tog in 6 000 och i hippodromen i samma stad 30 000 personer.

Fick bo hos hans gästvän
När de kommer till Lugdunum (Lyon) har de tur. För där har Quintus och hans familj en gästvän.

Romerska familjer hade ofta gästvänner på en rad platser. Där kunde de bo när de besökte platsen. Precis som de själva tog emot gästvänner i sina hem.

Hos gästvännen fick de både mat och sovplats och framför allt en möjlighet att lära känna orten och den lokala kulturen bättre.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 904. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Jäspalt vilka reformer!

Söndagen den 16 december om aftonen slår det mig. Det kanske inte finns något slutmål? Det kanske är strävsamma förbättringar, en efter en efter en, som är målet?
Tänk om inte reformerna bara är metoden, tänk om de också är målet?

Jodå, jag har läst klassikerna. Alla möjliga politiska klassiker från 1968 och framåt. Kartong nr 12 och 17 i vår yttre snedgarderob är fulla av dem. Marx & Engels Kommunistiska manifestet, Lenins Staten och revolutionen, Stalins skrift om marxismen och den nationella frågan (!), Plechanovs bok om personlighetens roll i historien, Mao Zedongs om rätta sättet att lösa motsättningar inom folket. Plus alla de andra.

Axel Danielsson, Ernst Wigforss och Olof Palme står kvar i hyllan, det finns det fler som gör, både röda och gröna böcker.

Jag tänkte länge att det var bra att ha lösningen paketerad i en volym. Exakt formulerad.

Tron på boken
Den synen på böcker var en vana från det berömda, älskade året för 50 år sedan. Då, när alla svaren fanns i en behändig liten citatbok, lagom stor för jackfickan.

Visserligen gjorde gubbarna på sågen sedan om mig, de lyckliga åren vid förstakapan. Det har jag berättat förut. Världen var inte så enkel som i klassikerna. Opinionsbildning gick inte så fort, här gällde det att ta ett steg i taget, förbättring efter förbättring. Han visste ju det, klampare G vid andrakapan.

För säkerhets skull tyckte ombudsmannen på SSU i Göteborg 1974 att det var en lagom reformistisk inskolning, när han skickade mig till SSU Haga-Annedal. Jag hade börjat studera i Göteborg efter sågverksjobbet och klubben var Sveriges radikalaste SSU-klubb. Det har jag också berättat om. (Här kan du läsa om saken, inlägget berättar dessutom mer om kartongerna i garderoben).

Han hade inte behövt skicka mig dit och till alla kurserna på Bommersvik. Jag läste redan Axel Danielsson och hans vänner så ögonen blödde. Tron på boken levde kvar.

Möten med människor
Böcker är bra. Lärdom gör inte ont, kunskap är makt. Det är bara det att alla svar inte finns i bok. Verkligheten i sig, mötet med människor av kött och blod, har också något att lära.

I den tron har jag gått vidare. Förvisso läst, förvisso skrivit själv, men också kämpat praktiskt i perioder, framför allt i olika rörelser vid sidan av partipolitiken. Miljörörelsen, idrotten, Nej till EU och EMU, olika kultursällskap, Nej till Muminvärld på Skutberget. Försökt lära och inspirera människor att skriva om sina liv, stått på scener och talat allvar men också försökt få folk att skratta ett och annat skratt mitt i livets dysterheter.

Ibland är humorn ett nödvändigt plåster. Jag blir verkligen mer och mer övertygad om att vänstern måste våga skratta oftare. Rätt använd kan humorn vara både vapen och verktyg, den kan skapa sammanhållning och fungera som plåster. Varför skulle vi annars skoja så om servettbudgetens vänner, dessa dagar?

Ibland finns det inte annat att göra för stunden, än att skratta åt eländet.

Originalen är bäst
Det var länge sedan jag blev glad reformist och trygg socialist av demokratisk sort. Vi får ta förbättringarna en i taget, vi får kämpa mot de kraftigt ökande klyftorna i samhället och det korkade kvinnoföraktet, vi får vänligt förklara för Stefan Löfven att det är dags att börja tala om klass igen och om hur Sverige spricker. Det kan inte vara meningen att en av de 50 vd:arna i landet med högst inkomst ska tjäna lika mycket som 55,1 industriarbetare. Vi får be Löfven sluta tro att han ska vara nääästan lika invandringshård som SD eller liiika mitt på höger-vänsterskalan som Annie Lööf tror att hon är.

Originalen är bäst. Socialdemokrater gör sig bäst som socialdemokrater
… och det finns ett parti till som kanske är mer reformistiskt än dess medlemmar själva tror.

Det perfekta slutmålet
Allt det där har jag tänkt. En del av det länge. Men en sak har jag hela tiden burit på, ända sedan hösten 1968. Tron på slutmålet, Det Perfekta Samhället.

Sittandes på bokcirkel bland vänner, klokare än jag, inser jag det plötsligt, mitt i diskussionen kring Åsa Linderborgs och Göran Greiders bok Populistiska manifestet. Det är söndag i Klarälvsdeltat, på Orrholmen lyser adventsstjärnorna och boken och vännerna är en glädje.

Mitt i samtalet inser jag det. Det finns inget slutmål. Människan kommer alltid att behöva kämpa för ett bättre, rättvisare, friare, mer solidariskt, jämlikare och mer jämställt samhälle.

Det är strävsamma förbättringar, en efter en efter en, som är målet. Reformerna är inte bara metoden. De är också målet. Vi blir aldrig färdiga.

Men jäspalt vilka reformer!

### Apropå personlighetens roll i historien. Fundera över vilken klassisk socialist som börjar sina memoarer såhär:

”Jag har inga gamla anor och min stamtavla sträcker sig icke långt tillbaka i tiden. Vi proletärer komma och gå okända in och ur livet, utan att det göres något väsen därav.”

Tänk att två enkla meningar kan vara så ledsna och stolta på samma gång. 

### Det är vägen som är mödan värd. Här läser Karin Boye själv första versen på dikten som fotbollstränare gillar: I rörelse.

Om mig | Vi måste börja tala om klass
Inlägg nr 1 902. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

”Vad kan Ni?” ”Allt”

Ovanlig karlstadkvinna i unikt svenskt solidaritetsarbete

Hon läste franska i Grenoble, var barnflicka i Paris, maratondansade genom Europa, var guvernant i sydfrankrike och Bukarest, startade resebyrå i Spanien, transporterade sårade från fronten i spanska inbördeskriget, arbetade med den svenska solidaritetsrörelsen för Spanien, skrev krönikor i Karlstads-Tidningen och artiklar i spanienhjälpens tidning Solidaritet, arbetade vid de svenska radioutsändningarna från krigets Madrid och for hem till Sverige på föreläsningsturné och tillbaka ner till det drabbade Spanien igen. Under åren lärde hon sig tala flytande engelska, franska, tyska, spanska, italienska, rumänska, armeniska och arabiska och dog 1969 i den lilla staden Tequisquiapan i Mexico 1969.

Kajsa Rothman hette den här spännande kvinnan från Karlstad. Jag blir andfådd när jag ska räkna upp allt hon hann med i sitt liv.

Kajsa växte upp i Karlstad och drömde om att bli journalist som pappa Helmer. När hon tagit studenten i Uppsala sökte hon en utbildning till sjukgymnast i Malmö. Hon kom in men for ut i världen i stället. I Paris träffade hon en väninna från flickläroverket i Karlstad. Då var hon pank och lånade fem kronor till ett paket cigaretter, sedan följde väninnan med henne till en arbetsförmedling.

– Vad kan Ni?
– Allt, svarade Kajsa.

Hon fick jobb som barnflicka. Efter några månader fick hon se en affisch: maratondansare sökes. Sedan tävlingsdansade hon sig genom Europa i tre år. Maratondansen gick till så att man dansade dygnet runt, bara med en kvarts paus varje timma, för mat och läkarkontroller. Den som höll ut längst vann.

Då bröt inbördeskriget ut
Jag ska inte räkna upp igen allt hon hann med, det kan du läsa i första stycket. Men i juli 1936 bröt inbördeskriget ut i Spanien. Den fascistiske generalen Francisco Franco gjorde uppror mot den lagliga republikanska regeringen. Då övergav Kajsa Rothman sin resebyrå och anmälde sig som frivillig sjuksköterska, trots att hon aldrig arbetat med sjukvård tidigare.

Under en lång period transporterade hon sårade från fronten. Efter ett tag fick hon kontakt med den svenska Spanienhjälpen och började arbeta för den. Hon startade barnhem som finansierades från Sverige, ett av dem från hemlänet Värmland. Hon skrev i Spanienhjälpens tidskrift Solidaritet, hon arbetade med de svenska radioutsändningarna från Madrid och hon skickade spanska krönikor hem till Karlstad-Tidningen.

1938 for Kajsa hem till Sverige för en föreläsningsturné. Då stod 5 000 personer på stationen i Karlstad och väntade på henne. Turnén handlade om att stärka solidariteten med Spaniens folk. Det blev sammanlagt 135 möten med över 50 000 åhörare. Hon startade också Kajsas mjölkfond, som skickade torrmjölk till spanska barn och hon gav ut en bok med titeln Spanska barn ritar om kriget.

Foto: Dan Gunner

Tvingades fly
När Franco segrat med hjälp av sina allierade Tyskland och Italien flydde Kajsa Rothman till Frankrike, precis som 600 000 spanjorer. Där arbetade hon i flyktinglägren. Då en stor grupp reste till Mexico följde hon med, för att arbeta med den internationella kommission som skulle hjälpa de spanska flyktingarna till rätta i sitt nya land.

Kajsa Rothman blev kvar i landet, startade en bar och en skola för indianbarn och arbetade småningom med att guida europeiska turister bland ruinerna från Mayafolkets tid.

När hon begravdes i november 1969 stängdes varenda butik och bar i Tequisquiapan.

### Läs mer om Kajsa Rothman och om spanienhjälpen i tidskriften Vi mänskor, nr 2/3 1986 (pdf). Artikeln om henne börjar på sidan 30.

431 spanienkommittéer

När inbördeskriget i Spanien bröt ut 1936 bildades snabbt en solidaritetsrörelse i Sverige. Den har jämförts med rörelsen under Vietnamkriget på 1960-talet men var betydligt större. Ordförande för Svenska Hjälpkommittén för Spanien blev s-riksdagsmannen Georg Branting, son till Hjalmar Branting. Totalt omfattade verksamheten 431 lokala solidaritetskommittéer från Malmö i söder till Kiruna i norr.

I det praktiska solidaritetsarbetet betonades hjälpen till de krigsdrabbade, inte minst barnen. Hjälpsändningarna från Sverige omfattade framför allt livsmedel men också sjukvårdsmateriel. Tillsammans med den norska spanienhjälpen startade man ett sjukhus söder om Madrid med 650 sjuksängar och man underhöll barnhem i både Spanien och Frankrike för drabbade barn.

Så här inleds uppropet, när kommittén bildades:

Inom den svenska demokratin följer man med stark medkänsla den spanska arbetare- och bondeklassens försvarskamp mot fascisternas och jesuiternas uppror. Här finnes en brinnande önskan, att demokratins tappra folkuppbåd till sist skall vinna seger. Insikten om att det spanska fascistupproret också har farliga återverkningar för världsfreden måste fördubbla vårt intresse och våra förhoppningar, att denna orosanledning snarast måtte likvideras på ett sätt, som tryggar den fria demokratiska utvecklingen.

Bland undertecknarna av uppropet märks kända namn som Karl Gerhard, Gunnar Myrdal och Pär Lagerkvist.

På barnhemmen lärde barnen känna Sverige, bland annat genom att läsa Selma Lagerlöfs bok om Nils Holgersson. Här ett brev från ett av barnen till författarinnan:

Kära frk Lagerlöf!
Från oss alla spanska barn i denna koloni som underhålles av svenskar, skriver jag till Er, för att tala om med vilken förtjusning vi läst Er bok ’Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige’ … En mycket sympatisk typ är den gamla Akka som tog den vita gåsen i sitt beskydd.

500 svenska spanienfrivilliga

Omkring 500 svenskar åkte till Spanien för att slåss på den demokratiska regeringssidan mot general Francos trupper. Totalt kom frivilliga från mer än 50 länder. Det fanns ungefär 35 000 man i internationella brigaderna plus ytterligare cirka 5 000 som deltog i andra delar av den republikanska armén. Då är inte sjuksköterskor, läkare, ingenjörer och andra inräknade.

De flesta svenskar tillhörde Georg Branting-kompaniet i 11:e internationella brigaden. Omkring en tredjedel av dem stupade och många sårades. Brigaderna upplöstes 1938 och svenskarna kom hem i olika omgångar, de sista i slutet av 1939.

1977 uppfördes monumentet La Mano av skulptören Liss Eriksson vid Katarinavägen i Stockholm, som ett minnesmärke över de stupade i Spanien. De spanienfrivilligas kamratförening hade startat en insamling, med stöd av fackliga och politiska företrädare. Men majoriteten i Stockholms stadsfullmäktige beslutade att staden själv skulle betala monumentet.

De insamlade pengarna skickades till motståndsrörelsen i Spanien.

Lästips
### Läs mer om Kajsa Rothman och om spanienhjälpen i tidskriften Vi mänskor, nr 2/3 1986 (pdf). Artikeln om Kajsa börjar på sidan 30.

### Lucy Viedma: ”Allt det ni gör för oss spanska barn ska alltid stanna i vårt minne”, spanska inbördeskriget 1936-1939 (pdf). Artikel med fakta, arkivförteckning och litteraturlista från Arbetarrörelsens arkiv. 

Ovanstående två skrifter är mina källor till blogginlägget.

### Författaren Kjell Eriksson har skrivit en mycket läsvärd roman om frivilliga svenskar i Spanien: Att skjuta hästar.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 901. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Ett alltmöjligt-inlägg

Vad kallas det när någon har en sjuklig lust att springa snöpuls, helst på 10 centimeter skare som inte bär, helst varv efter varv på ett gärde? /Frågar åt en vän.

Vad kallas det när våra högersta politiker får nej av våra näst högersta politiker till att bilda regering, men när samma högersta gäng strax därpå får lov av dem att bestämma budgeten för den regering de inte fick bilda? Får du låsa fast en hård högerbudget åt en blivande regering du inte har en aning om hur den kommer att se ut? Tänk om det inte blir en servettregering? /Frågar åt en annan vän.

Om jag själv ska svara kallas det förlöpning.
På fråga två.
Svaret på första frågan är bra belöningscentrum. Jag gillar när det knarrar och knastrar.

***

Erik Evestam är centerpartist. Han sitter i kommunstyrelsen i Säffle och regionstyrelsen i Värmland, en av Sveriges 38 000 lokalpolitiker. Nu har han tröttnat på sina kollegor på riksplanet.

– Ni gör inte ert jobb! skriver han i ett debattinlägg i Aftonbladet.

”… nu sitter vi här ute i regioner och kommuner. Och väntar. Våra majoriteter är bildade. De är röd-röda, röd-gröna, blå-gröna, röd-grön-rosa och alla nyanser däremellan.

Vi har klarat av att hantera partiers uppgångar och fall, där gamla vänskaper prövats och nya har tvingats att uppstå. En del har bytt sida över valet, några har fått komma, andra har fått gå och det kommer såklart bli turbulent här och var. Det tillhör demokratin.

Men vi är nu 38 000 personer som valts till hundratals nämnder och styrelser och de allra flesta av oss (runt 97 procent) har dessa uppdrag som en fritidssyssla. Vi har fattat nya budgetbeslut i viktiga frågor som skolan, kulturen, vården och fritiden. Och vi har gjort det utan att ha en aning om vad ni kommer att hitta på – eller när.

Det här imponerar inte. Inte alls. Trots att ni har sökt – och fått – folkets förtroende att sitta på landets allra finaste politiska uppdrag och trots att ni är omgivna av experter på alla tänkbara politikområden, så klarar ni inte av att lösa den första uppgift som lades på ert bord: att förvalta ett valresultat.”

Jag gillar Eriks inlägg. Slutet är rätt tydligt från valarbetare Evestam:

”Fixar ni inte till en regering så får ni fixa ert extraval på egen hand.”

Det du, Annie.
Det du, Stefan.

***

Återbruk av textrutor jag lagt ut på Facebook:

***

Varför är det bara jag i hela världen som tycker Gröna Nej-likan är ett roligt namn på en viss kvinnlig rikspolitiker som gillar att säga nej till statsministrar?

### Detta blev ett alltmöjligt-inlägg. Allt möjligt. Lägg till ett ord så är allt möjligt.
### Allt är möjligt. Jag kan fortfarande bli världsmästare i marathon, fast då måste jag börja träna rationellt.
### Sverige kan fortfarande bli jämställt och jämlikt. Fast då måste Stefan Löfven börja träna rationellt. 

Gör’t.

Om mig | Vi måste börja tala om klass
Inlägg nr 1 899. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)