Blöt ved och framåtanda

Sverige ska möta Italien i det fortsatta kvalet till fotbolls-VM och en kollega till en facebookvän har lovat i tidningen de jobbar på att om Sverige går till VM-slutspel ska min vän åka Vasaloppet. Fint när folk ställer upp för sina kolleger, nu slapp min vän lova själv.

Jonas Sjöstedt har tvålat till nye moderatledaren Kristersson i riksdagen, så det sjöng om det.

Häromdagen tyckte gps-klockan att jag sprang hennes snabbaste kilometer och engelska mil hittills.

I måndags var det Brittsommar i hela socknen och jag började såga upp spillvirket från sommarens takjobb. Det har legat bredvid vedskjulet och tittat på mig sedan i juni.

***

Det går framåt. Inte allt men en del går förbaske mig framåt.

Ved skapar värme fyra gånger. Eller är det fem?
Vad heter Vasaloppet på italienska?

### Just när jag skrivit detta ser jag på Facebook att han lovar cykla till Timbuktu om Sverige slår Italien.
### Den heta sommaren 1983 sprang jag och fotografen Christer Höglund genom Värmland för NWT:s räkning, från Långflon i norr till Stora torget i Karlstad.
### Timbuktu är en bit bort det med, precis som Stora torget. Respekt.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna i sociala medier)

Då reser sig håret

Jo, jag vet. Jag har läst på. Vildsvin skyr människan, de hör extremt bra och kan känna doften av människa på 500 meters håll.

Men ändå. Tänk om just våra vildsvin inte håller med om det som Mikael Tham skriver i sin bok?

Alltså visslar jag där jag går den trånga stigen fram mellan täta granar. Jag som alltid var tyst i skogen förr. Först visslar jag Jungman Jansson av någon anledning, sedan Internationalen. De är ju så kollektiva och solidariska de där djuren, jag tycker den sången passar.

Efter en stund börjar jag sjunga i stället. Granarna står tätare än någonsin, stigen har inte plats för ett möte mellan människa och galt. Då kommer jag till textstället som får håret att resa sig ända ner på smalbenen mina. ”Många rovdjur på vårt blod sig mätta…”

Käre Gud schläpp ätter.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson

Berättelsen om en kvinnohistoria

Det är en paradox att det är kvinnor som bär upp mycket av vår kultur – men att den ofta är så manlig.

I senaste numret av tidskriften Värmländsk Kultur ges kvinnorna berättigad plats. Bra.

Temat är textil.

Värmländsk Kultur strävar på sedan 1980, sådant inger respekt. Läsvärd har den alltid varit och på senare tid är tidskriften bättre än någonsin. Såhär inleder redaktörerna Lena Bonnevier och Gunvor Nyman presentationen av textilnumret:

”Timmer och järn har vinterns och vårens nummer av tidskriften handlat om – viktiga värmländska inkomstkällor genom tiderna. Tuffa och med få undantag manliga jobb.

För kvinnorna fanns klädindustrin: textilframställning och konfektion. Över hela Värmland låg fabriker där såväl den egna ullen som importerade råvaror togs tillbaka. SAMT skogen – Svenska Rayon är möjligen den textilfabrik de yngre av er läsare har egna minnen av. Eller är det kanske trikåfabriken i Tidafors?

Att jobben där också slet ordentligt på kroppen, utan att ge ordentlig utdelning i plånboken, framgår av berättelser vi tagit del av och förmedlar på kommande sidor.”

Hårt på Trikån
Jag tror att jag har läst alla nummer av tidskriften sedan den började komma ut. Just nu kan jag inte komma på något bättre nummer än det färska som nyss landade på mitt altanbord. Precis som jag sträckläste exempelvis flottningsnumret så gör jag det med den färska utgåvan om textilens arbeterskor och kvinnliga kreatörer.

Genom åren har Värmland haft 89 textilindustrier. Så många finns med i Industrifackets historik som refereras i en artikel. I dag finns mycket lite av det kvar.

Själv var jag pappaledig på 1980-talet. En tidsenlig velourpappa som skrev krönikor om saken och berättade för förundrade gubbar i Sunne att ”en vill ju vara hemma när barna’ är små”. Vad vi inte visste då var vilken hårdhänt arbetsplats trikåfabriken i Tidafors hade varit. Textilfabriken som fortfarande såg ut som en vänsteraffisch och där vi köpte vårt tyg till den bruna velourdressen. Nu berättar några som var med hur det var.

”- Jag sprang mellan vävmaskinerna, berättar Elsy. Som mest hade jag 18 stycken att hålla koll på. Det var egentligen en omöjlig uppgift, men man gjorde som man blev tillsagd.”

Gick en nål av blev det ’masktapp’ och en rand i väven.

”Beroende på var nålen satt kunde det vara svårt att se att den gått av, även om man stod nära maskinen. Var man vid en annan maskin kunde det gå ut upp till 15 meter felvara innan masktappet upptäcktes.

Vilket fick allvarliga konsekvenser för den maskinansvariga. En krona i böter per löpmeter var straffet för ’slarvet’. En kännbar summa, eftersom inkomsten låg runt tre fyra konor i timmen.

– Det var ju inte mitt fel. Ändå måste jag betala. Cheferna sa bara att jag skulle ha bättre koll. Det kändes fruktansvärt orättvist, säger Elsy.”

Föll det ner damm från taket och hamnade på väven blev det en knottra eller ett hål i väven. Böter för den anställde. Kom någon en minut försent? Böter för den anställde. Kom någon ännu mer försent, kanske för att bussen var sen? Böter för den anställde. En arbetskamrat blev skyldig pengar en månad i stället för att kvittera ut lön, berättar Elsy Juhl.

Ätbart med anknytning
Numret innehåller artiklar om hattmodisten Line Malmsten i Östra Ämtervik, om textilindustrins uppgång och fall, om tre anställda i textilindustrin intervjuade på 1990-talet, om Kerstin Löfgren i Ölserud som producerar tröjor med sin stickmaskin, om tunga år vid Trikån i Tidafors, om när skogen blev (och blir?) kläder, om Ann-Britt Skogström som driver designstudio med butik och ateljé i Pikenberg, om Birgitta Wiss i Torsby och hennes tovning som lett till utmärkelsen Utmärkt Värmländsk Slöjdare, om Helena Bengtsson i Snårstad som är känd designer bland annat åt Klässbols linneväveri, om Birgitta Hedenlund Righetti och historien om hennes italienäventyr och märke Cosa Mia,

Som ofta på senare tid är det journalisterna Bonnevier och Nyman som drar det tyngsta lasset när läsvärda artiklar ska skrivas. Jenny Moströms och Claes Åkerbloms bidrag inte att förglömma, inte Per-Enar Hedlunds korsord kring temat heller. Lena Sewalls recept, alltid med anknytning till det aktuella temat, får vi inte heller glömma. Den här truten vattnas varje gång, Lena! Även hennes insats i nummer efter nummer är en kulturgärning av det uthålligare slaget. Den här gången handlar det om kaffekalas med Gustaf Fröding. Hur det hänger ihop med textiltemat säger jag inte men hänger ihop gör det.

Vem tar de bilderna nu?
För de historiskt intressanta bilderna från värmländsk textilindustri i forna dagar står Dan Gunner. Vem tar de bilderna i dag?

Nu innehåller numret mer än historia. En av de framåtpekande texterna berättar om om modedesignern Naim Josefi som både gjort stålskor åt Lady Gaga och stålklänningar av florstunt stål från Munkfors, en annan berör den möjliga framtiden för tyg gjort av skogråvara.

Tin Wigelius står som vanligt för en snygg och välfungerande layout av tidskriften. Hon har betytt mycket för Värmländsk Kulturs modernisering. Tack för det.

Sa jag att VK är förbaskat välskriven? Att femte utgåvan i år är det bästa numret jag läst?

Gillar. Gillar jämt gôrmycke’.

### Värmländsk Kultur är precis vad den utger sig för att vara. En bevakare av och berättare om kulturen i mitt län.
### I dag är den så bra att den borde bli en angelägenhet över hela landet, om den inte redan är det.
### Tag och läs.

Omslagsfotot är taget av Dan Gunner.

Tidskriften finns hos ett antal återförsäljare, men det smartaste är att bli medlem i föreningen Värmländsk Kultur, då får du den i brevlådan. Hur du gör ser du på  www.varmlandsk-kultur.com

Hem | Om mig Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson

Tycker inte om, tycker mycket om, tycker särskilt mycket om

En smart blogg bör handla om ett enda ämne och bara det. Samma sak gäller varje enstaka inlägg. Men vem har sagt att en måste vara smart?

Tre ämnen upptar mitt sinne dessa dagar. Hasse Alfredson, årtalet 1968 och svensk nyhetsvärdering.

Först nyhetsvärderingen. Den klassiska huvudregeln lyder människa-konflikt-närhet, plus att det som hänt ska ha hänt nyss eller allra helst hända nu, i direktsändning. Närheten är ofta geografisk men kan också vara kulturell. Det är därför en terrorhandling i Paris får större rubriker än en likadan i Istanbul. För att inte tala om hur en orkan med översvämningar i Florida får timvis med mer tid än en mångdubbelt värre mänsklig katastrof i Bangladesh och dess grannländer.

Om detta tycker jag inte.

Lärde svenska folket tänka kritiskt
Så till det berömda året 1968. Femtioårsjubileet tycks redan ha börjat, med böcker om den tiden och med allt fler artiklar som berättar att nästa år du, kommer det artiklar.

Nå, om denna milstolpe kan jag berätta, ty jag var med. I själva verket pågick upprorsåret 1968 ungefär mellan 1966 och 1974. Vår familjs småjordbruk blev bortrationaliserat på grund av jordbrukspolitiken, i Vietnam försökte imperialistiska krigsherrar från USA kuva ett fattigt bondefolk och i den svenska debatten ifrågasattes massor av gamla sanningar. Nyss hade vi fått en ungdomskultur, på musikens område stod striden kärv mellan ABBA-musiken och proggen. Allt detta påverkade den arge unge mannen som var jag. Lösningarna fanns i röda böcker och program och demonstrationstågen gick tätt på Karlstads gator. En härlig tid, fylld av framtidstro.

Efter några år insåg jag att en del av våra lösningar var alltför enkla och ibland odemokratiska – men ifrågasättandet har jag kvar. Allt är inte sant för att det kommer från maktens talarstolar.

Det är rätt att göra uppror, den tanken fick vi att slå rot hos svenska folket. Tänk kritiskt. I dag kan även svenska bönder och företagare tänka sig att gå ut på gator och torg och agitera och demonstrera. Den kritiska hållningen är ett arv från 1968. Året då solidaritet blev främsta honnörsordet.

Om det tycker jag. Mycket.

Första kravet på en komiker
Slutligen Hasse Alfredson som avled häromdagen. Det var en sorgens dag för alla oss som tycker om universalgeniet Hasse. Mästaren på allt från limerickar till sådär en 1 300 Lindemanska improvisationer. Revyer, romaner, filmer, skådespeleri – han behärskade så mycket. Karln som lärde oss att humor är en allvarlig sak och att första kravet på en god komiker är att han bör vara humanist och demokrat och ha en ryggrad. Du kan inte skoja åt alla håll, hur som helst. God satir ska riktas uppåt, vänder du den nedåt blir det folkförakt.

Det kom andra efter honom som saknade den ryggraden. Gudskelov har det dykt upp en och annan vettig arvtagare på senare år. Några av de klokare ståuppkomikerna.

Om Hasse tycker jag särskilt mycket.

### Vila i frid skriver jag inte, för jag tror inte på övernaturligheter. Jag känner inte många 68:or som gör det.
### Men stort tack för det du gjorde. Nu ska jag titta igen.

Tidningsklippet med Hasse Alfredsons dikt är
från Expressen den 7:e november 1973. Tack
Maria Robsahm som tog reda på datumet.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson

Träkukars land

Hagfors är ett intressant ställe. En gång i tiden såg de vilda kängurur där på trakten. Numera ser de uppspikade träpenisar överallt. Från kommunens sida är man försiktigt road, plockar visserligen ner de noggrant snidade organen ett efter ett men efterlyser samtidigt upphovskvinnan eller mannen.

Allra största snoppen har de sparat på kommunförrådet. Den är över en meter lång.

Kul att ha på jobbet?

Varför de vill veta vem täljaren är förtäljer inte historien. Vad ska de ha den uppgiften till? Ge kuksnidaren årets kulturstipendium? Göra henne eller honom till turistchef? Vid det här laget har den fleråriga snoppepidemin i Hagfors fått uppmärksamhet i medier över hela världen, från Stockholm till Storbritannien. Det ska bli intressant att se exakt hur kommunen tänker dra nytta av just denna träförädling i sin framtida marknadsföring. ”Stan med stake”? ”Stål & stånd”?  ”Lemland”? ”Träkukars land”? ”Bo ståndsmässigt i Uddeholm”?

Snidaren på sågen
Min blygsamhet förbjuder mig att berätta vid vilket sågverk mitt emellan Karlstad och Filipstad den här historien utspelar sig. Vi var i varje fall tre som arbetade på gamla justerverket, det var min idol Gösta, jag och en yngling till i min ålder. Den gamle gillade att skoja med oss och vi tyckte om att svara.

En dag hade min kompis kniv med sig, just den dagen var Gösta borta och fick aldrig se den synnerligen realistiska träsnoppen i naturlig och erigerad storlek som växte fram mellan kompisens händer på rasterna. Dagen därpå var den klar, då var Gösta tillbaka.

Vi sa ingenting på hela dagen. Men när det var dags för Gösta att hämta väskan i lunchrummet och gå hem, då hade min kompis redan varit i väskan. Han hade tagit hans tomma kaffetermos, fyllt den med vatten och den färska träkuken – och sedan fort på med korken.

Morgonen därpå var det en livad Gösta som mötte oss utanför gamla verket.

– Vem uttå er va dä? Frugan höll på å få träkpecken i hôvve när ho skulle diske termosen. Han FLÖG ôpp. Hahaha!

Sedan gick vi för att justera nästa paket tretumfyra. Det stod en båt i hamnen i Karlstad och väntade.

Bilden är en skärmdump
från Hagfors kommuns facebooksida.

### Läs mer: Ny träpenis hittad uppspikad i träd

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson

Det största äventyret

– Nå, hur gick det? Blev pensionärslivet som du tänkt dig?
– Neeij.

Jag är en undersökare, en planerare och en uträknare. Naturligtvis läste jag alla mejlen från diverse av mig glömda pensionsanstalter som bad att få skicka mindre summor pengar med viss regelbundenhet, så snart jag bytt till dagledig. Jag har jobbat runt, så det blev till slut drygt tio stycken sådana summor, vilka jag stretat ihop med min trut och mina bokstävlar. Lustigt jobb, att en kan bli svettig av sån’t.

”Dagledig” förresten, vilket skämt. Jag återkommer till det.

Den Stora Pensionärs-Strategin
När pengarna var uträknade (inklusive livräntan jag glömde berätta att jag ville ha) var det dags för Planen med stort S. Pensionärs-Strategin. Den Komplediges Fulla Sysselsättning. Jag läste alla goda råd och började göra listor, ty så gör vi planerare:

Vara ute minst en timme om dagen.
Bjuda den kära vännen på kaffe när hon kommer hem. (Mat fungerar sällan med hennes varierande arbetstider).
Gå till biblioteket varje vecka.
Läsa minst en klassiker i månaden.
Springa.
Träffa folk på facebook varje dag.
Träffa en och annan I Verkliga Livet också, om det går.
Skriva på bloggen; ibland trams, ibland allvar.
Springa lite till.
Cykla ner på byn och glo på folk.
Handla.
Lära mig fler fågelläten än göken, kråkan och skatan.
Vara barnaroare.
Jobba ideellt åt orienteringsklubben.

Listan blev längre, men vi kan sluta där, jag tror du fattar. Ambition fattas inte en äkta planerare och uträknare, född 1951.

Gick upp som vanligt
De första dagarna gick jag upp halv sex, åt frukost och gick raskt ut med kikaren för att lära mig fågelläten. En inte helt lätt uppgift i södra Värmland när det står kylslagen januari i almanackan, men en får inte ge tappt.

Första månaden läste jag Harper Lees Dödssynden och Selma Lagerlöfs Charlotte Löwensköld och Anna Svärd samt skrev ett blogginlägg om dagen. Träffade massor med folk på Facebook och längtade efter arbetskamraterna. Det gör jag än.

Varje morgon när den kära vännen gick till jobbet sträckte jag mig inkännande som en katt i sängen. Gud va’ gôtt! Du är dagledig, Svensson! Vil’ dig!

Inte vilade jag.

Prat och promenader
Det har gått bra med folkträffandet också. Nyss var jag på möte om en kommunalpolitisk fråga som intresserar mig storligen, på måndagarna är det diskussionsgrupp med ett gäng andra pratare, på onsdagarna skogsvandring till hemligt mål med en (numera två) promenerare. En av oss kan vartenda fågelläte som finns, det känns fint. Så fort vi hör en fågel berättar han vad det är för art och en minut senare har jag glömt. Sist hörde vi nötkråkan, hur låter hon?

Ett ganska tydligt läte, det minns jag. Sett dom har jag ju gjort, ett år kom de flygande ända från Sibirien för att invadera stadsparken i Karlstad. Men lätet, lätet …

Kalendern full
Jo, jag har följt min lista, även om den obligatoriska timmen ute blir många fler vissa dagar och ingen alls ibland. Springer gör jag för sällan (det gör alla löpmotionärer), mobilen går varm på sociala medier, läser gör jag mest på kvällarna och plocka disk är lika roligt som det alltid har varit. Obs, sant. Bästa crosstrainern är vår tunga självgående gräsklippare sedan han slutade vara självgående. Trimmern är hjälptränare.

”Dagledig” är ett skämt. Normalt är det ett skämt. Ingen pensionär jag känner är ledig, vi har kalendern full. Är det inget annat så är det dö’städningen, den har jag hållit på med sedan januari i fjol. Misstänker att den aldrig blir färdig.

– En kan väl inte slänge diskettera med sine gamle kröniker?!!

Största äventyret
Vilar på maten gör jag, det borde varje lönearbetare också göra. Dessemellan är det ännu fler sysslor än jag fick plats med på listan.

Men. Det som inte stod på listan är de där dagarna när du inte har någonting på programmet och inte tar dig för med något enda projekt, inte ens ett fågelläte. De där dagarna när det största äventyret är att gå på toaletten för att lösa sudoku.

De dagarna var det ingen som berättade om.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson

Poesins släkting tystnaden

Det är någonting med tystnaden. Den som gör musiken till musik, den som fanns långt före oss och som kan tala tydligare än många ord vi människor hittar på.

En gång berättade den kära vännen hur hon gör ibland, för att skapa lugn i barngruppen där hon arbetar. Hon sänker rösten till en viskning. Den metoden fungerar.

(Dock inte när jag entusiastiskt provade den som larmoperatör på 1980-talet, då jag försökte lugna en hysterisk person som ringde om en olycka).

Tystnad. Den finns bara i ett exemplar. Nu läser jag om den på sidan 64 i Claes Anderssons diktsamling En morgon vid havet – inandning, utandning (Heidruns förlag):

”Med åren lär man sig att ju svagare man viskar desto noggrannare lyssnar
Andra på vad man har att säga. Poesin är släkt med viskningen och tystnaden

Före och efter viskningen. Jag älskar tystnaden, den tystnad som inte bara är
Frånvaro av ljud, men också tystnaden i musiken, musiken är strukturerad

Tystnad, också fågelsången är en form av tystnad liksom kattens gäspning
Fenimore Coopers Den sista mohikanen börjar med orden ”Ljudlösa steg

Hördes i natten” – en mening att drömma om för en poet som vill säga mycket
Med få ord.”

Boken om den siste mohikanen har jag läst många gånger i yngre år. Inte hörde jag den där första meningen för det.

”Poesin är släkt med … tystnaden Före och efter viskningen”.
Underbart.

### Sent om natten, när jag skrivit detta och inte kan somna, får jag för mig att leta reda på inledningsmeningen om mohikanen.
### Hittar den inte. Inte där. Claes Andersson har säkert en annan utgåva.
### På samma ungdomsbokhylla hittar jag en åldrad Biggles flyger västerutBörjar läsa. Säg vad man vill om propellerpoesi, men ljudlös är den inte.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson

Äter fåglar päron?

Tidig morgon i augusti. Borta vid bäcken pratar tre skator, nere i centrum rusar en motor och framför mina ögon fortsätter paradisäppleträdet att göra det som detta träd är bra på.

Att mäta min tid.

Just i går var jag iväg och bytte batteri till armbandsuret jag fick i present för några år sedan. Det kommer en stund när människan tröttnar på att låta mobiltelefonen mäta tiden, för mig kom den stunden den 10 augusti 2017.

Jag glor så mycket på luren i alla fall. Dessutom är klockan snygg.

Som väder och klimat
Nå, det är skillnad på väder och klimat. Väder har bråttom, klimat jobbar mer på sikt. Likadant är det med tiden. Den tid som klockan tickar om har bråttom, den som paradisäppelträdet mäter är mer eftertänksam.

Än mer eftertänksam blir jag, när jag ser månen mellan de översta grenarna, denna otta. Vad har inte du sett, gamla träd. Vad har inte du varit med om, gamla måne.

Då känner jag hur en annan vackert åldrad favorit sitter på min högra axel och funderar. Nils Ferlin har också glott på en och annan himlakropp i sin dar.

Se stjärnorna, bror, hur de dansa
som flugor i rymdens tak…
… en stjärna, du – och ett öga
är ändå en märklig sak…

… Ja, herre gud, om man tänker!
– men längre kommer han ej.
Och längre kom inte Salomon,
så inte angår det mej.

Skatorna pratar, nere i centrum rusar motorn och förr än vi anar ska det bli dags att plocka fram fågelmatarna igen. I år utan paradisäpplen. Våren var för kall.

Äter fåglar päron?

Hem | Om mig Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson

När det vattnas i munnen

Jag är inte så brett beläst att jag tror mig ha överblick över världslitteraturen. Det har ingen.

Men från min sommarläsningshorisont var Fredrik Backmans roman Björnstad en berättelse med mycken igenkänning. Lagidrotten som identitetsskapare i den lilla ort som oförstående omgivning kallar håla. Sådana idrottsorter har vi många, själv kommer jag att tänka på Degerfors.

Anne Holts kriminalberättelse I stoft och aska var detaljrikt kunnig och intrigen spännande. Inser att jag missat några delar i serien om Hanne Wilhelmsen. Hur hamnade hon i rullstol?

På årligt besök på Geijersgården med vänner härom dagen köpte jag Järnets rike, en värmländsk världshistoria med text av Ingela af Geijerstam och bild av Bengt af Geijerstam. Den fine fotografen Bengt minns jag från hans medverkan i Vi-tidningen. Ingela som skrivit texten är minst lika klok och inlevelsefull. Boken, flitigt illustrerad, ger många aha-upplevelser för en järnbruksnörd. Detta att rikets ”utmarker” en gång var centrum för världens järnhandel. Detta att herrarna och damerna på våra herrgårdar var belästa och beresta kulturbärare mitt i världen. Detta liv och denna rusch kring hyttor och stångjärnshammare.

Varför fotograferade jag inte järntackan och stångjärnet inne på Geijersgården? Det får bli nästa år. Tackjärnet var inte smidbart, stångjärnet däremot innehöll mindre kol och blev användbart ute i världen.

”Detta är en av de vanligt förekommande bruksherrgårdarna i Värmland, byggd på 1700-talet. Med några mils avstånd står de här, vilande på sin historia, mellan dem finns nu bara den tysta vildmarken. Men en gång i tiden var de centrum för den verksamhet som bedrevs i dessa trakter. Här bodde brukspatronerna med sina familjer och runt gårdarna pulserade det av liv och arbete. Från de närbelägna bruken hördes det ihärdiga dunket från hamrarna och röken från skorstenarna steg långt över trädens toppar. På de gropiga skogsvägarna stretade hästarna med sina tunga lass av malm och järn, ivrigt påhejade av den många dagkarlarna. Nere vid sjön lassades pråmarna som skulle ta sig den långa vägen till Karlstad. Kvarnhjulen snurrade vid forsen och det var ett myller av människor runt de olika byggnaderna.

Numera ser man nästa inga spår av det som en gång var. Många av gårdarna står helt övergivna, andra har renoverats och blivit moderna hem åt dagens värmlänningar med sina arbetsplatser i de olika tätorterna. Bygden har tystnat.”

”Recept på ett ton tackjärn
Träkol 85 hl
Järnmalm 2 100 kg
Kalksten 300 kg

Varvas efterhand ned i den tända hyttan. Luft blåses in med blästern. Efter 5 timmar – 1 ton tackjärn tappas ut (+ 1 400 kg flytande slagg). Järnet stelnar i formar till tackor.”

När Heidruns Bok- och Bildcafé hade avslutningsfest i sol och regn nyss, vann den kära vännen en diktsamling på entrébiljetten. Den finländske författaren Claes Anderssons En morgon vid havet – inandning, utandning, utgiven på Heidruns förlag. Boken ligger mellan mig och min vän om nätterna nu. Mer och mer tummad.

”Om man skrev ner alla tankar som passerar hjärnan under en timme
Skulle en timme redan bli en tusensidig betraktelse och ändå skulle

Största delen vara utelämnat. Att skriva är att välja bort, författarens
Viktigaste uppgift är att låta bli att skriva, det fordrar viljestyrka och

Självdisciplin”

Crister Enanders tankebok Slagregnens år fick jag med inträdet på Heidrunsfesten. På alla sätt den bästa bok jag läser just nu. Finns det en viktigare skriftställare, essäist och kritiker i landet än Crister? Själv har jag lärt känna honom genom den antirasistiska Facebookgruppen Front mot rasism och gryende fascism, med nära 21 000 medlemmar, som han tog initiativet till för några år sedan.

”Helvetet – om ett sådant existerar – föreställer jag mig som en korsning mellan Las Vegas och Calcutta. Den meningslösa och fåfänga jakten på högsta vinsten, ytligheten och tillgjordheten, ett skinande pengavansinne och en förryckthet som saknar gränser och varje ansats till förnuft och besinning sida vid sida med svälten, de magra utmattade och utmärglade kropparna, lidandet och smärtan, de tröstlösa och miljontals och åter miljontals människorna som inte ens kan våga hoppas att få bli mätta denna dag heller.”

”Kanonmat. Ordet dyker ständigt upp i bakhuvudet. Vi arbetarungar var den nya tidens kanonmat. Vi skulle vidare in i mer avancerade industriarbeten än vad som funnits tidigare. Då krävdes även en ökad och bredare kunskapskompetens för att behärska den nya tekniken, och en beredskap att möta andra och nya krav i produktionen. Statsmakten behövde en hord av utbildade ingenjörer och civilingenjörer. Kanonmaten gjordes redo. Kanonmaten kom lydigt på led. Det var vi som kom marscherande.”

Tack medmänsklighet för läsekonsten. Utan den vore dagarna och nätterna tommare. Nu hinner jag inte skriva mer, måste cykla ner till vårt folkbibliotek.

Det vattnas redan i munnen.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson