Om otydliga frågor på helgdagskvällar

Helgdagsafton och jag läser Olle Hammarlund. Hur vet gökungen att han är gök? frågar jag på Facebook, inspirerad av texten.
Min fråga fungerar sådär.

Olle Hammarlund var journalist. Efter succén med sin andra bok, Fårets gröna öga, 1967 blev han författare på heltid men dog bara några år senare. Bäst av hans essäsamlingar gillar jag Resan till paradiset. Fast nu har jag kommit till Fåröboken igen i min omläsning. Den handlar om familjen Hammarlunds sommarhus på Fårö och jag misstänker att boken bör ha fungerat som öns nationalepos. Det är den värd. En klok och levande skildring av kalkhuset på heden, av Fårös historia och av människorna på ön.

Väljer utseende efter bo
Det är i den jag hittar de intressanta och högst seriösa tankarna om göken:

”Sen ställer mina barn den oroande filosofiska frågan: vet han egentligen vem han är? Vet han överhuvudtaget att han är en gök?”

Först har gökhonan noga studerat vad det finns för bon att lägga sina ägg i. Sedan värper hon gråprickiga ägg om det är hos sädesärlan och blågröna om det är hos rödstjärten. En skicklig bedragare.

Hur känner de igen varandra?
”När alltså gökungen är kläckt, naken och blind men inte okunnig, sätter han ryggen mot värdfolkets egen avkomma, kläckt eller okläckt, och puffar styvsyskon efter styvsyskon över kanten. Fosterföräldrarna som av blind instinkt bara matar det största gapet gör inget för att rädda sina äktenskapliga barn. Till slut är den inneboende ensam kvar och äter allt hans värdfolk kan sträva samman. Han blir flygfärdig på tre veckor.”

”Han har aldrig sett sina föräldrar eller syskon, han borde i rimlighetens namn inte veta hur en gök ser ut.

Men i september (hans riktiga föräldrar for i juli) samlas dessa unga snyltare i skaror, hur de nu kan hitta och känna igen varandra, och drar söderut till Afrika.

Och till våren skall de, utvuxna och beslutsamma och styrda av instinkten, komma tillbaks till sina svenska gökhagar, hoa från väster och öster och söder och norr och para sig och distribuera ägg.”

För moderna ekologer (ja, han använder ordet ekologer år 1967) är detta bara ett biokemiskt problem och inte ett filosofiskt, misstänker Olle Hammarlund. Det misstänker jag också. Men ändå. Mitt i helgdagsaftonen kan jag inte låta bli att göra min notering i det sociala medium där pensionärer och annat löst folk flyter omkring. En textruta:

Ja, hur vet han?

Får skylla mig själv
Mitt inlägg fungerar sådär. Det är helgdagskväll och folk svarar skojfriskt, trots att frågan är synnerligen seriöst menad. Jag får skylla mig själv. En annan har ju skojat själv någon gång.

I diskussionen avslöjar jag min stora förundran inför gökungarnas förmåga. Förundran, bättre ord kommer jag inte på. En vänlig själ svarar att nåja, i så fall undran. Jag vidhåller förundran och fortsätter leta information om Olle Hammarlund på nätet. Där hittar jag en person som skrivit läsarbrev till författaren. Hammarlund svarade långt och intressant, berättar han. Bland annat skickade han med en aforism av James Thurber som brevmottagaren sedan gjort till sitt motto:

”Se inte bakom dig i vrede eller framför dig i fruktan men omkring dig i förundran.”

Jäspalt. Jag har hittat en tvillingsjäl. Han gillade storspoven också, Hammarlund. Nämnde jag det?

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 069. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

”I dessa tider”

I onsdags efterlyste jag ett alternativ till de slitna uttrycken ”i dessa tider” och ”coronatider”.

Tjänstvilliga vänner på Facebook bidrog med följande ord:

I den tid som nu är, för stûnna, jämt nu, nu, märkliga omständigheter, när det nu är som det är, I tockna omständigheter som nu, i dätta läge, virustider, pandemitider, kristider, riskabla tider, smittoförande, bacillförande, smittfarlig, infektiös, kontagiös, kontaminös, virulent, epidemisk, miasmatisk, smittande, smittosam, virulenta tidevarv, denna miasmatiska tidsepok, denna epidemiska epok, period istället för tider och epok…. det signalerar mer att det finns ett avslut, måltiden tycker jag ofta är den bästa tiden, svammeltider, i den hysteriska samtiden, nuförtia, Jämmtnu, i dessa tider av eftertänksamhet, just nu, tegnellska, nu för tia, orostider, pandemiti, åthelvete-tider, under rådande omständigheter, nu, i den tid vi lever, nutiden, i virusens tid, anno domini, just nu, e jäspalt ti, lik f-bannat är vår tid nu, när coronahelvetet härjar, våren 2020, vår, dagens coronaläge, i pandemins tidevarv.

Jag är innerligt tacksam för alla förslag. Det är utmärkta uttryck, väl användbara i sina rätta sammanhang. Problemet är bara att – för mig – har inget av dem samma språkliga spänst och samtidigt samma oroliga underton. Inte som de två uttrycken vi redan använt för mycket.

Men det är ju jag det.
En är väl som en är i dessa tider.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 068. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Semester i blå rummet med Bosse, Elmore och Olle

Tältprojektet är inställt. Som det ser ut nu är det inte lämpligt att resa runt inom Sverige heller i sommar. Då respekterar vi det.

Vi får göra som vi gjort en och annan lördag i vårt liv. Flytta ner till blå rummet. Den gästsängen är husets skönaste. Kanske tar vi med oss Bosse också.

Semester!

Jag anar att du inte känner Bosse. Du kanske tror att han kommer att bli femte hjulet under vagnen. Inte alls, inte våran Bosse. Saken är den att han är en bärbar högtalare. Bosse gillar blues och gitarrhjältar från 60-talet i senare inspelningar samt visor och kampsånger och allt möjligt.

Barbro Hörberg har han hittat igen. ”Ja hej…” är en nyupptäckt låt. Ulf Lundells ”Tranorna kommer”. ”Kosters klippor” med Totta Näslund och Josefin Nilsson. Allman Brothers konsert på Filmore East 1971. ”Dust my broom” med Elmore James förstås, den får vi aldrig glömma.

Böcker ska vi ha med på semestern. ”Osebol” av Marit Kapla, den hittar jag nya finställen i hela tiden. Werner Aspenström tror jag vi tar. Hur var det han skrev om fjärilen i isstacken?

Det fina med läsning är att jag så ofta har en favorit. Olle Hammarlund tipsade bibliotekarien i Sunne om för 40 år sedan, honom har jag nyss hittat i hyllan igen. ”Om konsten att cykla” i ”Resan till paradiset” från 1969, är det den bästa essä jag någonsin har läst?

Just nu är den det.
Olle tar vi med.

Kan vi inte äta tunnbröd med räkost som förr om åren när vi tältade? Sedan går vi ut ibland och cyklar en bit. Vi kan ha kaffe i termos och hembakta bullar. Jag läser kartan som en roman.
– Jo du vet, Grossbolstorp heter så därför att…

Så gör vi. När vi kommer hem dricker vi Pommac i badkaret, äter färska egna hallon, läser Vi-tidningen och spelar sudoku. Dom svåra sidorna.

– Bosse! Spela nåt fint. Har du Tom Petty? Eller ”Rättvikarnas gånglåt” med Kebnekaise? Sen vill vi höra skrothandlare Valfrid Lindeman.

Goa hallon förresten. Ingår påtår?

Hem | Om mig Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 066. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Någon har jobbat hemma för länge

Influensan är en klassfråga. Inte bara – men det också. Fattigt trångbott folk drabbas oftare. Folk som inte kan jobba hemma drabbas oftare.

Den ekonomiska krisen är likadan. Alla har inte råd att sjukskriva sig. Alla har inte tre månaders buffert.

Yrkesskada som larmoperatör
Kanske är det en yrkessjukdom som gammal SOS-operatör och räddningsverkare. Kanske även från alla år som journalist och nyhetsnörd. Jag var hur som helst tidig med att föreslå att diverse årsmöten och sammankomster skulle ställas in.

Så blev det. Jag tror det var klokt.

Fast visst är det lättare för oss introverta att hålla social distans. En dag går jag för skojs skull in på kontot och tittar när jag senast handlade med kortet. Svar: det var när den kära vännen och jag åt fläskfilé på fin restaurang nere i byn.

Om aftonen den 20 februari.

De odödliga
Som jag ser det finns det riskgrupp A och riskgrupp B. Grupp A är de som är 70+ och några till. Grupp B är de som tror att de är odödliga och som under tiden de alltså inte dör aldrig skulle kunna smitta någon som ÄR dödlig.

Aldrig. Inte de.

Det där kommer ett visst virus att rätta till. All äkta kunskaps ursprung är direkt erfarenhet, var det någon som sa. Även uteserveringarnas tättsittare kommer att upptäcka att de har vänner som börjar hosta och får svårt att andas.

Om coronan till allt elände närmar sig dem.

Ser dem på Facebook
Själva har vi klarat oss från sådana rapporter i vår närhet. Värmland är minst drabbat per capita, läser jag. Hittills. Fast på Facebook ser jag dock hur vänner har fått eländet. Krya på er, go’vänner!

Dessemellan läser jag om folk som anmäler sig som volontärer, goda medmänniskor som handlar och går andra ärenden. Solidaritet. Krisen prövar oss. Somliga växer, det gäller både politiker och ovalda.

Men en klassjuka är hon, coronan.

### Minnesgoda läsare minns förmodligen att jag inte är någon språkpolis.
### Inte värst.
### I går såg jag rubriken som nästan ändrade på det: ”Föräldrakritik mot danska uppöppningen”.

Någon har jobbat hemma för länge.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 057. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Att undvika sociala kontakter – lektion 2

Sök förnyad kontakt med täcke, lakan och madrass

Gå upp och gör din morgontoalett, toapapper har du ju.

Lös sudoku som vanligt. Samma plats.

Ät frukost.

Gå och lägg dig igen.
Läs en bra bok.

Osebol av Marit Kapla är en bra bok.
Sidan 11 är fin. 99 med:

Ring en vän.

Hem | Om mig Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 052. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

76 arbetarkvinnor på en högre börs-vd

Det är mycket enkelt. Sverige är ett klassamhälle.
Klyftorna i Sverige är djupa.

År 2018 gick det 61 industriarbetare på en högre börs-vd, om vi räknar både lön och kapitalinkomst.

Räknar vi kvinnliga arbetare så gick det åt 76 stycken för att bli lika som den där högre vd:n.

Sverige är orättvist. Förfärande orättvist. Tyvärr är arbetarrörelsen numera bättre på att beskriva klyftorna än på att lyckas göra något åt dem.

Gör något åt dem.

### LO:s årliga undersökning kom häromdagen. Den heter Makteliten – i en egen bubbla.
### Klicka här om du vill läsa mer om den:
Topp-vd:ns inkomst: 76 gånger lönen för en arbetarkvinna

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 037. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

När 1879 knackar på i kasernen

Läser romanen Sågverksungen av Vibeke Olsson. Den är bra, hon kan sin sågverksmiljö. Stabbläggning, kantning, smörgåsraster, basar med bra eller dålig människosyn, slitna kroppar, doft av nysågat virke. Allt känns rätt.

Sundsvall vimlar av ångsågar och patronerna firar fina dagar medan arbetarna får lönen sänkt och inte har råd med mjölk.

Huvudpersonen Bricken är ett av fyra barn. Hennes tre syskon har dött. När Frida den ammande modern svalt sinade bröstmjölken och spädbarnen dog.

Kallar in soldater
Just nu har jag kommit till slutet av strejken de startar. Sundsvallsstrejken, den största dittills i den framväxande träindustrin. Nå, de förlorar. Landshövding Curry Treffenberg (begravd på Östra kyrkogården i Karlstad) kallar in soldater och kanonbåtar.

Arbetarna blir tvingade tillbaka. Hemma hos Bricken tvingas de ta emot en inackordering i sitt rum i arbetarkasernen. Han gör sig en hemmasnickrad säng med hyvelspån till madrass.

Klyftor mellan människor, somliga är mindre värda. Alla ska inte få stor sten på kyrkogård och egen gata i Karlstad.

15 pers på 30 kvadrat
Då faller mina ögon på en färsk nyhetsartikel, drygt 140 år senare.

”15 personer bodde tillsammans i en lägenhet på 30 kvadratmeter. Nu utreder Sandvikenhus 30 fall av olaglig lägenhetsuthyrning.

För att få en bostad i Sandviken behöver man köa i minst tre år. Att hyra madrassplats eller att bo hos en kompis är några av de alternativ som blir verklighet för många när de inte hittar boende.

– Det är mycket mycket svårt, säger Mosa, som tidigare har bott på en madrassplats tillsammans med tre andra familjer under ungefär ett och ett halvt år.”

***

Vårt land skriver historia. Den känns bekant.
Den är inte smickrande i år heller.

### Romanen Sågverksungen av Vibeke Olsson lånar jag på mitt bibliotek.
### Den är flitigt utlånad och rejält sliten.
### Än finns det hopp.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 036. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Åtta bokberättelser av sju

Min forna arbetskamrat Margareta Holgersson utmanade mig. Berätta om sju bra böcker, en om dagen i en vecka på Facebook.

Man skulle egentligen själv utmana en person varje dag också, som ett kedjebrev, men det lät jag bli.

En rolig uppgift, detta! Skojigt även med alla kommentarer och vänliga ord kring mina boktexter. Sånt gläder en yngling. Fast – när jag nu är själsligen släkt med Vilda bebin så blir det förstås en åttonde text. Den, där regelverket brister. Här är de, alla åtta. Böcker är bra för blodomloppet.

Werner Aspenström: Ordbok

26 januari 2020. Jag har blivit ombedd av min vän Margareta Holgersson att berätta om sju böcker som betytt mycket för mig. Ett svårt val, eftersom sånt beror på dagsformen som läsare. Ibland vill jag bli tänkt åt, ibland tänka själv. Ibland vill jag skratta, ibland bli förbaskad på orättvisorna.

Men – låt oss börja med poesin. Höga visan är vacker kärleksvers, Gustaf Fröding är lyhörd människokännare och språklekare, Bengt Berg är klok lokalt förankrad globalist och Nils Ferlins klättergroda är ständigt aktuell.

Nu var det en bok jag skulle välja per dag. En enda. Då får det bli Werner Aspenströms Ordbok från 1976. Jag tycker om Aspenströms sätt att skriva till synes enkelt om det svåra.

I Ordbok finns också dikten som blivit signaturmelodi för många läsande motionslöpare. Tänk inte träskor, tänk på ett par Nike Pegasus eller vad du nu kallar dina vänner som står och hoppar i hallen:

”SKOR LÄNGTAR UT 

Nyss åskade det.
Nu har det upphört.
Hund håller jag inte.
Men träskor.
De står vid dörren
och skäller. ”

(Werner Aspenström)

Frans G. Bengtsson: Röde Orm

27 januari 2020. Bok nummer två i min sjudagars uppräkning blir Röde Orm från 1941 och 1945. Frans G. Bengtssons berättelse i två delar om vikingen Orm Tostesson och hans resor i olika väderstreck.

Cecilia af Jochnick berättade en gång att hon brukar läsa den varje år. Ett klokt tips tyckte jag och började göra likadant tills boken blivit min mest lästa. Det vill säga näst några höglästa barnböcker och en i slutet av 60-talet tummad citatbok.

Varför jag gillar att läsa denna äventyrsskildring så ofta? Jag vet ju redan hur det ska gå med min herre Almansur, klockan Jakob, det engelska silvret, kung Haralds dotter och bulgarguldet. Allt det spännande, allt det roliga, allt det historiska minns jag.

Svaret är att jag läser om den för språkets skull. Varje gång jag inser att jag blivit babblig även i skrift är det dags att vaccinera mig med den bengtssonska kärvheten.

När Orm sattes till åran som galärslav var han en skägglös yngling. Innan han blev fri från kalifens skepp hade han hunnit få långt rött skägg. Det växte hela tiden ner till åran men aldrig längre. Där skavdes det av.

Av alla sätt att ansa skägg var detta det sämsta.

Barbro Lindgren & Eva Eriksson: Den vilda Bebiresan

28 januari 2020. Tredje boken, utmanad av Margareta Holgersson att berätta om sju: Nu måste jag välja en barnbok till min favoritlista. I vår familj har vi läst många sådana, barnen måste få ett språk. Dessutom är barnboksförfattare som Astrid Lindgren, Gunilla Bergström och Barbro Lindgren duktiga på att förklara de mest komplicerade ting kring liv och död, så att även en vuxen begriper. ”Jag ska bara…”
Läs inte för inlevelsefullt. Då somnar aldrig ungen.
Läs inte utan inlevelse. Då väcks aldrig ungen för litteraturen.

Också här kunde jag räkna upp många böcker, barnlitteraturen är rik. Ronja Rövardotter är bra även som vuxenbok, Pippi Långstrump är en hjälte, mumintrollen ett gäng finlandssvenska hippiefilosofer. Eller varför inte Lille Prinsen, gymnasiekaféernas näst mest citerade? Nå, till slut väljer jag Den vilda Bebiresan av Barbro Lindgren (1982), genialt tecknad av Eva Eriksson.

”En dag när allt är tyst och lite tråkigt får bebin lust att göra något bråkigt.” De raderna blev predikotext när jag en tid var med och ledde kurs för journalister i att skriva levande reportage. Vilda bebin visade sig vara en utmärkt följeslagare till lektionssalen på högskolan i Kalmar. Sista kursdagen läste jag boken och det jag predikat under veckan parallellt:

”En dag när allt är tyst och lite tråkigt” (det är vi journalister när det gått i stå, det är dagens tidningar) ”får bebin lust att göra något bråkigt” (det är dom nya kreativa journalister vi ska bli). ”Han tar en låda ur sin mammas skåp” (allt är möjligt, också där hemma i redaktionsvardagen). ”Nu ska han ut och åka båt!”.
”Och herr Kanin och herr Giraff och lilla Vild får åka med på färden” (det är läsarna) ”- de vill ju också se sig om i världen.”
”Men mamman (det är skrivkrampen men också konventionerna och fegheten inom oss själva) … men mamman ”vinkar sorgset ifrån strand och ropar: TA DET VARLIGT!”
”Då skrattar bebin för sig själv HA HA! Det är ju nu det ska bli farligt!”

Även våra barnbokstecknare är kloka och duktiga. En gång när barnen var små skrev vi till Eva Eriksson och frågade om en viss figur hon ritat. Vi fick ett fint personligt brev tillbaka, där hon avslöjade vem som var förebilden. Hon brydde sig om några unga läsare på Grossbolstorp. Respekt!

Marit Kapla: Osebol

29 januari 2020. Fjärde boken av sju: Marit Kapla: Osebol. Teg Publishing 2019. 811 sidor. (Texten är en recension jag skrev för tidskriften Wermlandiana).

Marit Kapla är journalist. När jag fick höra att hon skrivit en bok, där hon intervjuat i princip varenda vuxen människa i uppväxtbyn Osebol i norra Värmland, hade jag bilden klar för mig. Här skulle vi möta 42 oklanderliga intervjuer på god journalistprosa, välskrivna, dokumenterande och ändå rätt förväntade. Någon aha-upplevelse ska du inte vänta dig i genren glesbygdsintervju i globaliseringens 2019.

Jag hade fel. Naturligtvis hade jag fel.

Det börjar med formen. En dag bestämmer Kapla sig för att ställa upp texten glest och med ojämn högerkant. Samtidigt avstår hon från all person- och miljöbeskrivning ur berättarens perspektiv. Allt vi ser är de intervjuades egna ord.

Ser? Snart tycker jag mig höra de 42 rösterna, som en direktsänd radioteater från byn invid älven. Den avskalade formen skapar förtätning, av den förväntade journalistprosan blir skönlitteratur.

Jag hade ett hum i öronen hela tiden. 

Hör ni det också?
sa jag och gick ut
för vi hade elmätaren på en stolpe
med massor av luftledningar och grejor. 

Så till slut kom jag på …
det är tystnaden jag hör
som jag inte hade hört på tjugo år
i Stockholm.

Här finns de allihop. Stockholmaren, bärplockerskan, Karin i köket på folkhögskolan, dansken som paddlar, Jan som köpte grannstugan och arbetspendlar till Örebro, Åke som blev arg på Ungdomsringen, hon från Tyskland som soldaterna tog pappan för, hon som är god man åt en flyktingpojke, han som började hugga i skogen när han var 14 år.

Ibland skapar några dialektord sin särskilda exakthet. Människoödena staplas på varandra, röst efter röst börjar höras i kören och jag tycker om den kören. I min hand håller jag 811 sidor avfolkning, vemod och ibland vrede, det är sant men också så mycket mer. Lokalhistoria men på nästa sida personifierad världshistoria. Humor, lust att leva, förmågan att klara sig själv.

Marit Kapla har skrivit den bästa skönlitterära debut jag läst på länge.

Gunnar Ehne: Millmarkôrn

30 januari 2020. Femte dagen och femte boken, utmanad av Margareta Holgersson. I dag Gunnar Ehne: Millmarkôrn.

Jag intervjuade Gunnar Ehne flera gånger men blev aldrig nöjd med resultatet. Vi trivdes med varandra, Gunnar och jag, men journalistprosan hade för bråttom och textförsöken blev för taffliga. Så kändes det ofta när jag tyckte för bra om intervjuoffret. De egna förväntningarna blev för tunga.

Det är nyttigt att ha distans till ämnet, sådana gånger. Problemet är att den distansen kostar tid.

Historien om den skrivande lantbrukaren börjar i Gävle, passerar Ransäter och når sin höjdpunkt på gården Hultsätra i Östmark. Där bodde han när han började skicka sina dikter till det lokala annonsbladet. Goda dikter men anonyma. I bygden började folk fundera över vem som gömde sig bakom signaturen Millmarkôrn. Den gåtan löste ingen förrän Gunnar råkade skicka med en egen teckning till en av dikterna.

Då kände de igen stilen. Jaså är det du, Gunnar?

1980 gav förlaget Rallarros ut Gunnar Ehnes debutdiktsamling, Millmarkôrn. Ett 48-sidigt häfte med 39 dikter, de flesta på dialekt. Hur var det han sa, efteråt? En ska sälja sina dikter på bensinmackar, där går de bra… Var det 800 exemplar han sålde på bensinmacken i Östmark? Jag tror det.

”Gunnar är bättre än sin genre” brukade jag säga. Det var ett klumpigt sätt att uttrycka sin beundran på. Som om det vore något fel på genren bygdedikter som sådan. Millmarkôrn var bara så mycket bättre än min vrångbild av en alltför lokal skribent som rimmar hellre än bra. Gunnar var en universell poet, förklädd i lokal dialekt på en bensinmacksdisk i norra Värmland, men väl så bra som de kollegor, vars böcker recenserades på fina kultursidan i huvudstaden.

”Ocken skull sôv nu
när natta int ä länger
än en decimeter”

(Ur dikten Vårnatta).

Ganska snart blev hans dikter populära högläsningstexter, framförda av såväl proffs som amatörer. Min käre far, som inte läst en text högt sedan ungdomsåren i Svenska Landsbygdens Ungdomsförbund, SLU, kom då och då och bad mig ordna fram nya dikter av Millmarkôrn om det fanns några. Han behövde till nästa träff med pensionärerna.

Pappa läste dem bra. Det gjorde inte alla, inte proffsen heller. Allra bäst läste en nödbedd gammal klok och humoristisk lantbrukare från Hultsätra. Gunnar Ehne själv.

”TRAKTOR

– Ska ’ru int köp dä traktor?
ropt di te’n
när han geck å harv
mä hästen.

– Kunn ja fôll gör,
sa han,
– men kan en hör lärka da,
sa han,
i en tocken maskin.”

Selma Lagerlöf: Kejsarn av Portugallien

31 januari 2020. Sjätte boken av sju, utmanad av Margareta Holgersson. Selma Lagerlöf: Kejsarn av Portugallien.

”- Jag undrar just om nån tänker, att jag är glad åt å ta emot det här barnet, mumlade han, där han satt, och med detsamma sparkade han till en liten vedpinne, så att den flög ända ut på gården. För det är allt nätt opp den värsta olycka, som jag kunde råka ut för. När vi gifte oss, Kattrina å jag, så var det, för det att vi hade tröttnat på å gå som dräng å piga hos Erik i Falla å ville sätta föttera under eget bord, men visst inte för att vi skulle få barn.”

Inte vet jag om Selma Lagerlöf tänkte i dramaturgiska termer men jag tror det. Som vanligt träffar hon rätt, även berättartekniskt. När berättelsen börjar är hjälten liten och uschlig men snart börjar han växa. Han som heter Jan Andersson i Skrolycka och absolut inte vill ha den där ungen som just håller på att födas inne i stugan i kanten av Svartsjö socken.

Först vill han inte ha barnet.

Det händer att jag hör folk beklaga Selma Lagerlöf som ”aldrig fick uppleva föräldrakärlek”. Då har de inte läst sidan sju i Kejsarn av Portugallien. Den, där Jan får dottern i famnen, henne som han inte vill ha:

”Han stod och undrade vad kvinnfolken menade att han skulle ta sig till med det här, som barnmorskan hade lagt i famnen på honom, då han fick en stöt, så att både han och barnet skakade till. Den kom inte från någon av de andra, men om den gick från den lilla flickan över till honom eller från honom till den lilla flickan, det kunde han inte reda ut för sig.

Strax efteråt började hjärtat klappa i bröstet på honom, såsom det aldrig förr hade gjort, och med detsamma var han inte längre frusen, och inte kände han sig ledsen och bekymrad och inte ond heller, utan allt var bra. Det enda, som oroade honom, var, att han inte kunde begripa varför det skulle dunka och slå på det sättet i bröstet på honom, då han varken hade dansat eller sprungit eller klättrat i branta berg.

– Kära ni, sa han till barnmorskan, lägg hanna här, å känn efter. Jag tycker att hjärtat slår så konstigt.
– Det är riktig hjärtklappning, sa barnmorskan. Kanske att ni brukar ha så ibland?
– Nej, jag har aldrig haft det förr, försäkrade han. Aldrig på det här sättet.
– Mår ni illa då? Har ni ont nånstans?
Nej, det hade han inte.
Då kunde barnmorskan inte förstå vad det var för fel med honom.
– Jag ska i alla fall ta barnet ifrån er, sa hon.
Men då kände Jan, att barnet, det ville han inte lämna ifrån sig.
– Nej, låt mej ha kvar den lilla flicka! sa han.

Med detsamma måtte kvinnfolken ha läst något i ögonen på honom eller hört någonting i rösten, som gjorde dem glada, för barnmorskan drog på munnen och de andra rentav storskrattade.
– Har Jan aldrig förr tyckt så mycke om nån, så att ni har fått hjärtklappning fördenskull? sa barnmorskan.
– Nääj, sa Jan.”

Nu gör han det.

När Jan i Skrolycka senare står på tröskeln och väntar på att någon förbipasserande ska komma med förslag till namn på den lilla får han vänta länge. Till sist bryter solen fram mellan molnen och ger honom namnen: Klara Fina Gulleborg.

Tre gånger har jag fått en nyfödd dotter i famnen. Nog känner jag igen Jan i Skrolyckas stund. Då sjunger änglarna, då glittrar solen! Fortsättningen av den här varma, vackra och sorgliga berättelsen får du läsa själv. Kejsarn av Portugallien, det namnet tar han sig när han blivit galen av längtan efter Klara Gulla som dragit till huvudstaden.

Selma Lagerlöf hade inga egna barn men kärlek upplevde hon och faderskärleken kände hon till hemifrån Mårbacka. Så har hon också skrivit en av de bästa romaner jag läst på svenska. Bry dig inte om att språket är gammaldags, boken kom 1914. Tag och läs! Under tiden funderar jag på att ta en löptur förbi Skrolycka i sommar. Jag ser på kartan att torpet finns i verkligheten, mitt emellan Mårbacka och kyrkan.

Jag vill känna hjärtat klappa och höra vad solen över Svartsjö socken har att säga, nuförtiden.

Roy Jacobsen: De osynliga

1 februari 2020. Sjunde boken av sju, utmanad av Margareta Holgersson. Roy Jacobsen: De osynliga (översättning av Staffan Söderblom).

Har du sett mitt bokurval den senaste veckan? Undrar du om jag aldrig öppnar en bok författad bortanför den svenska delen av taigabältet? Var lugn. Riktigt så illa är det inte. Världen finns i min bokhylla med. Dikter liksom romaner och andra berättelser har mycket att lära oss om hur det är att vara människa och om hur folk lever på andra sidan de blå bergen.

Självklart bör författare inte ta värvning som turistguider eller kommunala pr-personer. Det är aldrig kulturens uppgift. Trovärdig litteratur låter sig inte köpas, riktiga skribenter vägrar vara influencers som hyllar vad som helst på beställning.

Desto trovärdigare då när en författare med integritet gör själva landskapet till huvudperson. I norske Roy Jacobsens succéroman De osynliga är en ensam familjs ö utanför den karga nordnorska kusten det. Huvudpersonen. Med stor detaljskärpa mejslar Jacobsen fram en trakt och ett liv, så olikt mitt i min vildsvinsskog.

Huvudperson nummer två heter Inrid och är tre år då berättelsen börjar. När prästen inifrån land vågar sig ut till ön noterar han hennes ”rena vita händer, inte ens sorgkanter under naglarna, som inte heller är avbitna utan kortklippta, och de små smilgroparna där knogarna så småningom ska framträda”. Barnahandens smilgropar, det är så vackert och vaket.

Vi läste berättelsen i vår bokcirkel för några år sedan. Nu letar jag fram mina anteckningar om Ingrid och livet där uppe i norr 1913-1928:

”Många välvalda betydelsebärande detaljer, exempelvis stolarna
Hela tiden skicklig gestaltning, som när Hans tar över
Då- och nutiden i texten
Rik research men som vävs in omärkligt
Lärorik berättelse, trovärdig
Hel del belöningar i texten
Översättningen av dialekten intressant
Mycket norsk, säger en del även om dagens Norge
Sällan landskapet har en så viktig roll i böcker jag läser
Skyddad plats
Årstiden viktigare än timmen
Skildringen av barn som blir vuxna fort, begreppet ungdom är ungt
Omanligt gå i fähuset, nytt för mig i Norden
Starka kvinnor, jfr hemma i småbrukarsamhället där jag växte upp, kvinnornas ställning i produktionen”

Nu börjar jag läsa om boken, när jag inte längre känner bokklubbsstressen.

Roy Jacobsen skriver så bra.

Telefonkatalogen och andra

2 februari 2020. Åttonde inlägget om bra böcker jag nött. Eftersom jag känner stor släktskap med Vilda bebin, Pippi Långstrump, Ronja Rövardotter, Asterix, Troubadix samt Busen Fabian så följer nu det åttonde (!) inlägget av sju, utmanad av Margareta Holgersson. Hon är också släkt i sinnet.

Telefonkatalogen går för övrigt utmärkt att läsa som roman. Det har jag gjort många gånger. Tur jag sparade en.

Ivar Lo-Johansson: Kungsgatan
Moa Martinsson: Mor gifter sig
Jan Fridegård: Lars Hård
John Steinbeck: Vredens druvor
Kurt Salomonson: Grottorna
Folke Fridell: Greppet hårdnar
Sara Lidman: Gruva
Åsa Linderborg: Mig äger ingen
Susanna Alakoski: Svinalängorna
Kjell Eriksson: Att skjuta hästar
Kristian Lundberg: Yarden

William Shakespeare: Hamlet
Jean Racine: Faidra
Molière: Den girige
Bertolt Brecht: Den kaukasiska kritcirkeln
Gunde Johansson: Älvdalssagan
Aino Trosell: Lusten finns, Gråten är borta
Selma Lagerlöf, Susanne Marko och Leif Stinnerbom: Nils Holgersson

Charles Dickens: Pickwickklubben
Jack London: Skriet från vildmarken
Kurt Vonnegut: Slakthus 5 eller Barnkorståget
Joseph Heller: Moment 22
Charles Bukowski: Postverket
John Irving: Garp och hans värld
Michael Ende: Momo eller kampen om tiden

August Strindberg: Hemsöborna
Selma Lagerlöf: Gösta Berlings saga
Harry Martinson: Nässlorna blomma
Tage Aurell: Berättelser
Vilhelm Moberg: Utvandrarna
Per Anders Fogelström: Mina drömmars stad
Göran Tunström: Juloratoriet
Lars Andersson: Bikungskupan
Klas Östergren: Gentlemen
Ulf Lundell: Vardagar

Sapfo: Dikter och fragment (dikter)
Gustaf Fröding: Dikter
Vladimir Majakovskij: Dikter i urval
Nils Ferlin: Dikter
Sonja Åkesson: Man får vara glad och tacka Gud
Werner Aspenström: Samlade dikter
Robert Bly: Prosadikter
Lennart Sjögren: 1452 och dikter från vår tid
Jan Erik Vold och Chet Baker: Furukonglesang
Olav H. Hauge: Använd inte sandpapper
Bengt Berg: Dikter genom 40 år
Jenny Wrangborg: Kallskänken
Sam Carlquist: I morgon skall jag vara lycklig
David Väyrynen: Marken

Olle Hammarlund: Stjärnornas barn

Arnaldur Indridason: Kvinna i grönt
Peter May: Svarthuset
Jan Guillou: Vendetta

Arto Paasilinna: Harens år
Erlend Loe: Volvo Lastvagnar
Fredrik Backman: En man som heter Ove

Erik Bengtson: Marathon: en bok för barn och dårar, lidingölöpare och poeter
Christopher McDougall: Born to run – jakten på löpningens själ
Haruki Murakami: Vad jag pratar om när jag pratar om löpning

Ebbe Schön: Folktrons år
Bengt af Klintberg: Den stulna njuren, sägner och rykten i vår tid
Jack Werner: Ja skiter i att det är fejk, det är för jävligt ändå

Carl Axel Gottlund: Dagbok över mina vandringar på Wermlands och Solörs finnskogar 1821
Steve Sem-Sandberg: De fattiga i Lodz.
Sven Lindqvist: Gräv där du står
Bosse Sundin: Den kupade handen
Lasse Berg: Gryning över Kalahari
Karin Bojs och Peter Sjölund: Svenskarna och deras fäder de senaste 11 000 åren
Jan Ollars: Obygd, östmarksskojare, östmarksfinnar och allsköns mord och ohyggligheter?

Crister Enander: I motstånd växer tanken: Från Klara Johanson till Simone de Beauvoir
Johan Svedjedal: Den nya dagen gryr. Karin Boyes författarliv
Dick Harrison: Jag har ingen vilja till makt: biografi över Tage Erlander
Jens Liljestrand: Mannen i skogen: en biografi över Vilhelm Moberg

Ivar Arosenius: Kattresan
Antoine de Saint-Exupéry: Lille prinsen
Astrid Lindgren: Ronja Rövardotter

Annika Elmqvist, Gittan Jönsson, AnnMari Langemar och Pål Rydberg: Historieboken
René Goscinny, Albert Uderzo: Asterix – Gudarnas hemvist
Morris & Goscinny: Skumt spel i Texas
Robert Nyberg: Guldfeber
Sara Granér: All I Want for Christmas is planekonomi
Mats Jonsson: Nya Norrland

Fredrik Lindström: Världens dåligaste språk
Kerstin Johanson: Svenska uttryck och deras ursprung
Bengt G. Dagrin: Stora fula ordboken: försummade och förtalade ord framförda i full frihet
Staffan Björck: Romanens formvärld
Ingemar Unge: Skriva kåseri
Lars Åke Augustsson: Lust att skriva (romaner och noveller)
Bodil Malmsten: Så gör jag – Konsten att skriva

Göran Palm: Indoktrineringen i Sverige
Dieter Strand: Kvart över tre i morse
Göran Therborn: Kapitalet, överheten och alla vi andra
Åsa Linderborg & Göran Greider: Populistiska manifestet

Carl von Linné: Västgötaresan 1746
Stefan Edman: Jord att älska
Rolf Edberg: Spillran av ett moln
Bo Landin: Om träd kunde gråta
Lars Lerin: Naturlära
Mikael Skalstad: Fjärilsmöten

… Bra Böckers lexikon, böckerna i vår bokcirkel, Kolossalt mycket sudoku, ännu mer lyrik, Fänrik Stål, Nordisk skolatlas, Bernt Stenberg, Tomas Tranströmer, Ninni Schulman, Jo Nesbö, Sjöwall/Wahlöö, Henning Mankell, Vår kokbok, Killian Mullarney, Dan Zetterström och Lars Svensson: Fågelguiden – Europas och medelhavsområdets fåglar i fält, Sigfrid Durango: Fåglarna i färg, Knut Warmland: Värmländsk ordbok, Eniro Gula Sidorna, delen Karlstad 2004, Myndigheternas skrivregler, Erland Rosell: Ortnamn i Värmland. Debattböckerna, essäerna, haikudikterna samt alla andra bra som jag inte får plats med nu men som ligger som bomull runt hjärtat och förvånade infall i hjärnans vindlingar.

Selma Lagerlöf, har jag nämnt henne? Werner Aspenström? Arto Paasilinna? Bodil Malmstens bloggböcker? Den där rolige, vad heter han nu?

Har jag sagt det?

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 035. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

-Va?! Är det därför det heter fimp?

Visste du att ordet fimp kommer från ett hemligt språk? Eller att fika, kacka och plit också gör det?

Först kom språket eller nåja, språken. Det blev visst fler än ett. Jag tror det var mänsklighetens bästa uppfinning, väl i klass med väskan, hjulet och pysgöken. Nu kunde vi förklara för varandra var de där goa nötterna växte och varför januariavtalet inte är helt perfekt.

I årtusenden pratade vi på. Språk hänger ihop med att härmas och härmas gjorde vi. Snart uppstod modeord, synonymer och språkpoliser. Heter det hårdra eller hårddra? Stavas Karlstads kommun Karlstads kommun eller Karlstad kommun? Ska det andra k:et vara litet? Skrivs k:et k:et eller k:t?

Ortnamnsmyt eller verklighet?
Helt nya yrkesgrupper och ivrigt trätande grupper av fritidsforskare uppstod. Då har vi ändå inte nämnt den speciella grupp av ordfunderare som sysslar med ortnamn.

”Det heter faktiskt ortsnamn.” Nej.
”Sjön Kymmen i Gräsmark heter så, eftersom tio heter kymmenen på finska”. Nej.
”Molkom fick sitt namn eftersom man mjölkade om korna här, på väg till Oxhälja i Filipstad”. Nej.
”Leverhögen utanför Årjäng kallas platsen, sedan den dagen man såg att det levde i högen av snart begravda koleraoffer”. Nej.
”I Malmö blev en mö mald till köttfärs.” Nej.

Skapade hemliga språk
Språket var bra att ha om man ville kommunicera med andra människor. Det var så att säga själva idén. Fast vad ska du göra, om du vill prata med en annan utan att omgivningen förstår vad ni säger?

Svar: du får förstås uppfinna ett eget språk.

Det var vad som skedde. Snart upptäckte sotare, malungsskinnare, västgötaknallar och andra att det var bra att ha ett sådant hemligt språk. Knoparmoj, skinnarmål, månsing och flera andra hemliga tungomål hörde dagens ljud.

Barnen kom på sina egna.

Så blev ”fimp” till
Det är därför vi säger fimp i dag. Ordet kommer från fikonspråket. Ett av de knövvligare hittepåspråken, tycker jag. Utgångspunkten är ordet fikon. Sedan börjar omkastningen av stavelser. Ta till exempel ordet stump. Du delar det i två stavelser: stu+mp. Sedan kastar du om dem till mp+stu. Sedan lägger du fi (som i fikon) före mp och kon (som i fikon) efter stu. Resultatet blir att stump på fikonspråket heter fimp stukon.

Eftersom landets cigarettrökare är lika lata i språket som alla andra, stal de bara halva uttrycket: fimp.

Så gick det till.

Bakade tallänges
Fika är backslang från skinnarmålet. Även här delade man upp orden i stavelser. Sedan kastade man om dem, bara. Backslang. Malungsordet kaffi blev: fika.

Kacka betyder bajsa och kommer från västgötaknallarnas månsing, som lånat det från rotvälskan som lånat det från latinska cacare. Plit är också månsing och betydde från början knekt, polis. Dojor kommer från sotarspråket knoparmoj, bast likaså.

Nej, nu längtar mina dojor ut. Mandrom ber att få ta min klave och labba.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 032. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Sanningen om rikingatiden

De tjänade i genomsnitt 50 miljoner kronor var om året 2018. Per person. Hon som tjänade mest drog in 665 miljoner.

Tidningen Dagens ETC har kartlagt de tusen rikaste rikingarna i landet.

Bland dagstidningar har jag två favoriter.

Vårt lokala husorgan är länstidningen Värmlands Folkblad. Bra bra är deras långa genomgripande reportage då och då och bra bäst är Peter Frankes ledare. Peter tycker som jag om klyftorna i landet, främlingsfientligheten och socialdemokratins förlamning och uttrycker det så jag blir glad och arg.

Mitt nya komplement om mornarna heter Dagens ETC. Tidningen är piggt redigerad med radikal läsning från Sverige och världen. Till och med en aning humor bjuder ETC på ibland, det är vi inte bortskämda med i 2020-talets vänsterblad. ETC kallar sig ”en röd dagstidning för ett grönare Sverige” och har en pigg digital lösning som jag gillar, när jag inte bläddrar per papper.

Skrämmande skillnader
Nu senast har tidningen börjat publicera ett reportage i flera delar om miljardärer och andra snuskigt rika i Sverige. Det är skrämmande läsning för oss som tror på rättvisa och jämlikhet.

År 2018 tjänade de tusen rikaste svenskarna 50 miljarder kronor tillsammans. Mest tjänade Liselott Tham, en av H&M-ägarna: 665 miljoner kronor.

Snittinkomsten för de tusen med högst inkomst var 50 miljoner kronor eller 146 arbetarlöner. Vardera.

I genomsnitt ökade deras inkomster med 71 procent åren 2008-2018. Det ska jämföras med medel- och låginkomsttagarna som ökade med 18 procent 2008-2017 (statistik saknas för 2018). Klyftan växer.

80 av rikingarna deklarerade för en inkomst på över 100 miljoner kronor.

200 svenskar med högst inkomster tjänade mer än den fattigaste tiondelen i landet tillsammans.

Vi behöver en arbetarrörelse
Siffrorna är från SCB och gäller bara deklarerade inkomster. Rika svenskar som bor utomlands finns inte med. Inte heller de som nyttjar olika upplägg för att slippa betala skatt.

Serien i ämnet fortsätter. Tack för det ETC och fy skäms politiker! Några av er bör skämmas mer än andra.

Det börjar bli dags för en arbetarrörelse igen. De växande klyftorna borde vi kämpa mot varenda dag, alla som har folkvett och human människosyn.

Just nu bor vi i ett skamligt samhälle.
Rikingatiden.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 028. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)