Varför ”Kong King” låter så fel i våra öron

Nej, det går inte. Jag kan nästan inte säga Kong King.

Det är fredag och jag vaknar tidigt. Av en slump klickar jag fram en artikel om bokstäverna I och O i engelska språket och om ordningsföljden mellan dem i olika uttryck.

King Kong sitter i ryggmärgen, det visste jag inte.

Försök själv om du kan
Försök själv säga Kong King, får du höra hur svårt det är. I och O ska det vara. Först I, sedan O.

För en bokstavsbrukare och babblare som mig är detta nytt och spännande. Jag har inte tänkt på saken förut. Det heter King Kong, inte Kong King. Ping pong, inte tvärt om. Hip-hop, inte hop-hip.

Där har du ena regeln för engelsmännen. Prova att säga fel, IO-regeln sitter djupare än du tror. 

Big Bad Wolf
Den andra regeln handlar om när det är tre ord:

”If there are three words then  the order has to go I, A, O. If there are two words then the first is I and the second is either A or O. Mish-mash, chit-chat, dilly-dally, shilly-shally, tip top, hip-hop, flip-flop, tic tac, sing song, ding dong, King Kong, ping pong.”

Därför heter det ”Big Bad Wolf”. Och:

”All four of a horse’s feet make exactly the same sound. But we always, always say clip-clop, clip-clop, never clop-clip.”

Om det är tre ord, då ska det vara I först och sedan A och O. Om det är två ord ska det vara I och sedan A eller O.

Lika i svenskan?
Hur är det då på svenska språket? Har vi en liknande regel som alla kan fast vi inte visste det?

Arla i morgonstund sitter jag i min läsfåtölj och vrider tungan halvt ur led. Försök själv säga Kong King får du se hur lätt det är. Eller dropp dripp, flop flip, tack tick, snack snick, raffriff, sacksick.

Du får ont i hjärnan. Inte ens happ som hipp eller pack och pick klarar en lagom tjock svensk trut i sina bästa år att säga.

Detta har vi inte fått nå’n information om. Nu tar vi kaffe. Tänder du stearinljuset?

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 209. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Halkig löptur till Nordamerika

Solen skiner på min värld, himlen är ljus och gatorna gråblå. Förra nattens störtregn spolade upp vår kommun, hela Grossbolstorp är glaserat.

Strunt i det, jag har 17 dubb under varje fot och det vattnas i munnen. Vader och knän har hållit sig lugna flera veckor. Jag ska ut och springa, det har kommit sms från biblioteket.

Denna löpstegets lycka.

Ängbråtsgatan är gjord av stelnat slask med hjulspår i, gångvägen bredvid har vintern brett svallis på och när jag viker av och tar stigen upp mot ängen buktar den av ivrig benknäckarhalka.

Men jag ger inte tappt.

Jag fortsätter bredvid den lika isiga stigen över ängen, viker vänster över isparkeringen vid friluftsgården, genar genom hinderbanans halka och kommer ut på elljusspåret. Där går det inte att gå på grund av isgatan, men vad ska en människa göra? Sakta trippar jag sicksack mellan skarfläckar, isytor och framtinat lingonris. Man får inte ge tappt.

I en backe står en lös hund som den ropande ägaren inte har kontroll på. Jag ger fortfarande inte tappt. Fast för säkerhets skull viker jag av motionsspåret där den lösa hunden inte får vara och väljer en småstig. Stigarna är lika glaserade de, upptäcker jag. Löpstegen låter som en flock getter på väg utför Grossbolstorps höjder. Sakta letar jag mig ner mot samhället med dess grusade gator och vakna bibliotek. Där, i beställningshyllan, står boken jag fick sms om. Lyssna, vite man! sammanställd av Lars Persson:

”Vet ni att träden kan tala? De talar till varandra och de talar om du lyssnar. Det är bara det att det vita folket lyssnar inte.”

Sakta löper jag hemåt genom Forshaga med en förväntan skumpande i ryggsäcken. Träd är värda att lyssnas på. Träd och ursprungsamerikaner.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 207. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Plockar vidare från den kära listan

Det är säsong för läsning.
Det är det alltid.
Nu för tiden behöver vi inte upp i ottan på mornarna heller. 

Jag fortsätter att plocka böcker från listan med alla lästips jag fick på mitt 70-årskalas. Några hade vi redan själva i hyllorna, andra fann jag på nätet eller biblioteken. Sedan ligger jag på nätterna och läser. Bläddrar fysiskt ibland, digitalt ibland. 

Någon enstaka gång lyssnar jag på ljudbok. Det blir bara någon enstaka, eftersom jag hör bättre med ögonen än jag ser med öronen.

Trivs.

Fortfarande en favorit
Favoriten än så länge är Åsa Linds Sandvargen. Den hade jag inte läst förut.
Förunderligast är Carl-Johan Vallgrens Den vidunderliga kärlekens historia.
Ärligast är Stina Wollters Kring denna kropp och Kristian Gidlunds I kroppen min.
Bäst tecknad är Jan Lööfs Sagan om det röda äpplet. Hans bok hade jag läst många gånger förut och den håller än.

Än är jag inte klar med alla. Bibeln tar tid. Det vet jag andra titlar på listan som också kommer att göra.

Tid är fint.
Precis som sprattel:

Länk till min boklista
Böckerna som unga och gamla vänner tyckte jag borde läsa

### Knepet med Bibeln är att läsa fem sidor om dagen.
### Jag läser den som ett stycke litteratur, inget annat.
### Jag hoppas så att pandemin är över när jag är framme vid kartorna.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 206. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

En tidtabell och ett snödjup

Det är mycket tyckande om kommunikatörsyrket nu.

Tänk att det kan väcka så stort intresse från kommentariatet att du har som jobb att publicera tidtabeller på regionala trafikbolagets webbplats.

Eller bibliotekets öppettider på kommunens facebooksida. Eller att markera stensättningar på Fornsöks karta. Eller vandringsleder på lantmäteriets karta. Eller nya ord på Svenska Akademiens söksida. Eller öppettider för covidtester. Eller nya rätta Lottoraden. Eller kartan över Svenska rallyts specialsträckor. Eller nya biljettpriserna i tätortstrafiken. Eller telefonnumret till vårdcentralen. Eller nya pandemirestriktionerna på Krisinformation. Eller tv-programmet. Eller nya gamla böcker i fulltext på Litteraturbanken. Eller fakta om sotning hos MSB. Eller nya lagar från årsskiftet. Eller kartan över parkeringsplatser i stan. Eller lokala ordningsstadgan. Eller datumen för kommunfullmäktiges möten år 2022. Eller barn- och utbildningsnämndens möten. Eller tips på aktiviteter på sportlovet. Eller simhallens öppettider. Eller statistik över antalet covidsmittade vecka 2. Eller vecka 3. Eller reglerna om vinterdäck. Eller telefonnumret till landshövdingen. Eller e-posten till hans chefssekreterare. Eller linjekartan för linje 600. Eller 602. Eller 601. Eller Munkfors kommuns organisation. Eller namnen på politikerna i Forshagas kommunstyrelse. Eller listan över elljusspår i Sunne kommun. Eller datumen för sophämtning för den som har fritidshusabonnemang i Kil. Eller listan över Trafikverkets webbkameror för väglaget i Mellansverige. Eller svaret på frågan om hur många i Sverige som heter Karin. Eller Lars. Eller priset på Jan Guillous nya bok. Eller listan över dagens post till Länsstyrelsen. Eller adressen till Folkets hus på Hammarö. Eller till kungen, Zlatan och Sportspegeln. Eller snödjupet i Karlstad 1951. Eller nu. 

Tänk att detta är så intressant.
En tidtabell och ett snödjup.

### Det var förresten 81 centimeter i stan 1951.
### Som mest.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 205. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Fredag 14 januari 2022

TV-programmen går att se i förväg.
Folk som har jobb i stan jobbar på landet.
I fickan har alla en filmkamera som det går att skriva med.
Chatten har blivit direktsänd film. 
Är du inte värd en prick i himlen kan du ändå spara tiotusentals foton i ett moln.
Tjugofyra satelliter följer din klocka, vart du än går med henne.
De följer andra klockor också.
Romaner läses upp av inhyrda skådespelare i små pluggar i öronen.
Du kan pausa dem. Eller tvinga dem att läsa dubbelt så fort.

Solen går upp klockan 08.51.
Hon går inte att pausa.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 204. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

När man råkar kolla efter svar

Nej, jag tror inte att jag har covid. Dels är jag optimist, dels finns det skäl. Vi tror vi vet hur förkylningen kom hit. Den kom med covidfria vänner. 

… om inte den kära vännen fått det när hon varit nere på byn och handlat förstås. Jag själv har inte satt min fot på Konsum under de dagar när jag skulle ha blivit smittad.

Det vet man väl hur en förkylning känns. Jag snorar, hostar och framför allt nyser. Nös jag så här mycket på 2010-talet, förra gången jag var förkyld? Kan det vara möjligt?

Virusar är kraftfullt folk, den saken är klar. Dock är detta en förkylning. 
Väl?

Råkar läsa om symptomen
Nej, jag är inte bekymrad. Det är bara min personlighet och nyfikenhet som gör att jag klickar fram de vanliga symptomen på covid-19 ännu en gång, dessa snoriga dagar. Tro inget annat.

Hosta, check. Snuva och täppt näsa, check. Ont i halsen och trött, check. Luktsinnet har jag i alla fall kvar, de stunder när inte näsan är täppt. Ingen feber, ingen muskelvärk, inte minsta lilla blyga diarré.

Testet var i måndags. Region Värmland berättar noga på 1177.se att just nu är det många som testar sig så det kan dröja till kvällstid, två dagar efter testet, innan jag får svar.

Är jag inte lite tungandad? Kände jag verkligen doften av de stuvade makaronerna förut?

Råkar kolla efter svar
Kvällen, två dagar … äsch, jag kollar redan nu. Loggar in på 1177, inget meddelande än. Kollar tisdag morgon, kollar tisdag kväll. De kan ju ha råkat ta mitt provrör först fast det låg sist, sånt händer, det vet man ju.

Det har de inte.
Förresten är det bara en förkylning.
Jag är inte bekymrad.

Säkert bara en förkylning.
Det vet man ju.


### Svaret
Vid lunchtid kom svaret, en välkommen födelsedagspresent:

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 203 (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Hur många hockeytränarporträtt behövs det per dag?

Klickar med NWT.se

Fredag. Hamnar i en diskussion i sociala medier. Måste hockeyklubben Färjestads tränare vara på bild i de värmländska länstidningarna hela tiden?
Ja, tycker ansvarig redaktör på den stora tidningen. Hon ser ju att det är så läsarna vill ha det.
Klicken och besöken på nätet styr.

Nu tittar någon i arkiven. Nya Wermlands-Tidningen har 1 006 artiklar om tränare Pennerborn i sitt digitala arkiv. Värmlands Folkblad har ännu fler än den stora draken, nämligen 1 015. Är han min provins mest omskrivna person?

Klicken och besöken styr.

Jag tycker detta är en skrämmande utveckling. Vill inte tidningscheferna något med sina jobb? Känner de inget annat uppdrag än att jaga klick?

Bara en sport kvar?
Kanske borde en och annan redaktion fundera över om man till och med skulle kunna ta ett ansvar för att bredda? Kanske är man med och skapar efterfrågan själv? Kanske blir det bara en enda sport kvar till slut i värmländska medier om enbart klickjakten får styra?

Sportjournalistiken har varit föredömen på det sättet att den med sin entusiasm ökat från enstaka notiser till vräkmånga sidor på drygt hundra år. Den har satsat skickligt på bilden och dramatiken, personifieringen och på att skildra både vardagen och festen.

Nu är man starka. Så starka att inte ens vi sportintresserade alltid tycker balansen är vettig på måndagarna. Kanske är det dags att fundera över det där Astrid Lindgren-citatet från 1947: ”Den som är väldigt stark måste också vara väldigt snäll”.

Kanske är det inte flest pennerbornare per spalt- och webbmillimetrar som vinner till sist?

Våga springa före
Peter Franke, före detta chefredaktör på VF som också deltar i diskussionen, skriver:

”’Vi ger folk ännu mer av vad folk vill ha.’ I det synsättet finns inga tankar på att förändra vare sig sportsidorna eller världen.”

Jag håller med, precis så menar även jag. Livet blir roligare för både politiker och redaktörer om de har ett större syfte än att hålla en blöt pekfinger i luften. Världen behöver fler som springer före och visar vägen. Vi läsare också.

Till och med om det klickar dåligt i början.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 195. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

En vacker lobb i Läckeby

Det börjar med att en lokal idrottsförening ber mig komma och prata.
– Du kan väl kåsera lite grand om idrott?

Att kåsera är en allvarlig sak. Tro aldrig att du kan göra det utan ansträngning, då blir det inte bra. Det får gärna verka lätt och spontant men arbetet bakom får inte vara lättjefullt. Det är min ena tanke i förväg.

Den andra är att korta texter och korta anföranden är värst. Då får du ta i extra om du ska hinna träffa rätt innan allt är över.

Några historier poppar upp rätt snart. T-tröjan, helkroppsspegeln och stolpjakten, de kan nog fungera bara jag lär mig bygga upp och berätta anekdoterna utan manus. Det gäller att fylla dem med innehåll. Livet i glesbygden, orienteringens unika jämlikhet, min fördom om flyktingdamer.

Mina slängningar i krysset
Sa han att det var en fotbollsträff? Jag kan inte bara prata löpning och orientering när vi ska titta på fotboll på storbild efteråt. Har jag några färska fotbollsupplevelser att bygga vidare på?

Svar nej.

Det visar sig att det var två mansåldrar sedan jag slängde mig snyggt i högra krysset och kastade mig handlöst framför en framrusande centertank.

Redan innehållsförteckningen skimrar
Var det inte en smålänning som skrev en hel diktsamling om fotbollens längtan? Den enda bok som blivit recenserad i Sportspegeln. Visst gjorde han en rolig betraktelse om fotboll i gärdsgårdsserien, där de fick kasta in bussförarn när laget var en man kort?

”Han var inte sämst.”

Nja, dikten om bussförarn var det Nicke Sjödin som skrev. Bengt Cidden Andersson författade en massa andra roliga fotbollsdikter. Hans bok heter ”Hela bollen ska ligga still” och nu beställer jag den.

Det är inte en tillfällighet att den kommit i flera nya upplagor, inser jag. Innehållsförteckningen är rena fotbollspoesin. Titlar som Autografen, Idioten, Vinterträning, Anslagstavlan, Laguppställningen, Taktikgenomgång, Spelmönster, Testmatch, VM-final, Dragningen, Målvaktsräddningen, Grenoli, Tränarkommentar, Matchreferat, Steget upp, Hoppet lever och Årsfesten får det att klia i högerfoten.

1991 kom första upplagan. Cidden blev inte fotbollsproffs. Han blev en skrivande rörmokare som gav ut vårt lands bästa fotbollsdikter.

Min favorit heter Bakåtpassningen:

En gång
gjorde jag matchens enda mål.
Motståndaren vann.
Trots idiotförklaring
var jag lycklig.
För det var en
vacker lobb!

Den passningen fungerar alldeles utmärkt att avsluta ett idrottskåseri med visar det sig. Stort tack även för det, Cidden.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 189. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Sanningen om tidningarnas klickjakt

Tänk om det är så att de dagstidningar
som ivrigt koncentrerar sig på att få många klick 
för att överleva 

samtidigt väljer bort en massa andra viktiga ämnen 
som var för sig är smalare 

men som skulle ha gett både många extra klick 
och livsnödvändiga prenumeranter. 

Tillsammans.

Viktor Root

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 188. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Jag tycker om människor

Jag tycker om människor. Det har jag vetat länge.

Jag tycker om farmor och han som var ordförande i första idrottsföreningen och han som var vår lärare i femman och lärde mig älska kartor och EWK som visade mig svälten i tredje världen och svenska kalhyggens ödslighet med sina teckningar och Karl Marx som lärde mig att vi bara fick betalt för var tredje bräda vi kapade på sågen och Nils Ferlin för barfotabarnet och Gustaf Fröding för den gamla goda tiden som inte var så god och Karin Boye för knopparna och Kerstin Thorvall för det mest förbjudna och Selma Lagerlöf, alltid min älskade kloka Selma Lagerlöf, och Moa Martinsson och min svensklärare på Åsvallaskolan som lovade mig skriva fritt när de andra skrev uppsats och han på gymnasiet som också lät mig hållas med bokstävlarna och Gösta på sågen som lärde mig lägga jämnkant på virkespaketen och skratta på allvar och dom härliga radikala tjejerna i FNL-gruppen och dom enskilda personer som blev mina bästa vänner inom idrotten, elevrådet, Clarté, SSU Haga-Annedal, Smålands Folkblad, Sunne Miljögrupp, Värmländska Författarsällskapet, SOS-centralen, Räddningsverket och Värmlandstrafik samt alla som sett till att jag fått skriva krönikor och sedan komma och prata allvar med glimten i ögat och alla skrivarkurselever och duktiga arbetskamrater och konkurrenter och spännande grannar och er på Facebook som jag blivit nära vän med fast vi aldrig träffats och ni som tycker som jag i politiken och ni som inte riktigt tycker som jag men går att prata med i alla fall och mamma och pappa och syskonen och han, den rättvisaste jag träffat, och hon som jag älskar och våra barn och deras barn och resten av släkten och Nooshi Dadgostar och Jonas Sjöstedt och Bengt Göransson och Mikael Wiehe och Woody Guthrie och Joe Hill och ultralöparen Rune Larsson och Werner Aspenström och Astrid Lindgren och Laleh och Bengt Cidden Andersson och fotbollslandslaget (särskilt damerna) och Tove Alexandersson i skogen, Torbjörn Nilsson på planen, Ingemar Unge i spalterna, Kjell Eriksson i böckerna, Lars Lerin i akvarellerna och ni i Deje som jobbar med landets första fritidsbank och du som hittade på Fritidsbanken och gubbarna jag babblar med på måndagarna och de jag vandrar med på torsdagarna och alla styrelserna och båda bokcirklarna och dom goa slitvargarna jag fick vara chef över och Gösta på sågen, nämnde jag honom?

Det är många jag inte nämnt. A som mitt land tvingade flytta till Österrike i går. M som brukar sitta utanför Konsum med sin mugg. Kamraterna som lärde mig surfa på nätet och Claes Eriksson och han som lärde mig åka nerför stången på St. John’s East brandstation i Brooklyn.

Jag tycker om människor.
Människor och fåglar.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 187. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).