När jag hör världen vakna

Livet traskar på. Juli på tomten, i skogen och sinnet. 30 grader varmt i skuggan härom dagen, varmare än så där spaden och jag var.

Trivs.

Trivs med första svampsmörgåsarna som landar på våra tallrikar framför senaste fotbollsmatchen och nyhetssändningen.

Trivs med att den partiledare jag kommit att tycka om vuxit så fort i popularitet sedan hon såg till att partiet slutade vara dörrmatta.

Trivs med att löpningen känns bra och nya glasögonen passar.

Trivs med att läsa några färska kloka artiklar om den stilla vreden på svensk landsbygd i min ungdoms tidskrift Clarté.

Och ändå …
Det är nu det ska komma en gardering. Några rader om att allt minsann inte är en dans i mjölk och honung för mig heller. Som om de orden skulle behövas, som om inte mina läsare var klokare än så. Det är klart att även jag har problem. Den svarta tonen hörs. Jag försöker bara inte lyssna på den hela tiden.

När det gäller världen går jag på mina digitala möten med hennes parti, hon den populära som sa ifrån. Jag läser mina böcker och artiklar om klimatet och klyftorna, de två K-na som håller på att förstöra världen. Jag skriver mina egna inlägg där allt inte försöker vara putslustigt. En del texter försöker förklara världen, först för mig själv, sedan för andra.

Jag käftar kärvänligt på Facebook med radikala vänner från förr om hur världen ska förändras. Om kampen för solidaritet och rättvisa.

En särskild känsla
Har jag garderat mig nog nu? Får jag återgå till att meditera över pilfinken som babblar i vårt paradisäppelträd, över sädesärleungarnas flygövningar, över hallonsnårets hoppfullhet i kanten på vår kompost och över henne som jag älskar och som sover en stund till medan detta skrivs?

Bra. Det är inte varje dag jag vaknar halv fem på morgonen, nattmänniska som jag är, men det händer. Det är en särskild känsla att då få gå ut på altanen med en första kopp kaffe och en kaviarsmörgås, sätta sig ner mitt i världen och lyssna. Höra på det myllrande livet.

Det finns hopp. Det finns nästan alltid hopp.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 163. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Jag öppnar sällan andra delen

Är jag sportintresserad? Ja.
Är jag intresserad av tidningarnas sportbevakning? Nja.

Det är med viss förvåning jag skriver det sista. Nyss var vi 13 år, killarna i klassen och jag, och höll frågesport varenda dag. ”Världsrekordet i höjd? Valerij Brumel, 2.28”. ”1 500 meter? Herb Elliot, 3.35,6”. ”100 meter? Armin Hary och Harry Jerome, 10 blankt.”

Vi var vandrande uppslagsverk i friidrottsrekord, idrottsmän och medaljörer. Nu vet jag inte ens vad svenska rekordet i marathon är. Kan det vara 2.10?

Det blir för mycket
Min vän J skriver på Facebook om ”dessa oändliga artiklar om Färjestads lagbygge” i Värmlands Folkblad. ”Tjänar Färjestad på att ha sin personalpolitik inför öppen ridå?”

Tre sidor om en av spelarna häromdagen, är det för mycket? frågar J. Ja det är det, svarar han själv.

Personligen gillar jag sport men har blivit evenemangstittare. Just nu följer jag alltså fotbolls-EM intensivt och har skaffat Aftonbladets EM-bibel. I början blev det tre matcher om dagen i tv-soffan. Med eller utan kort slummer.

Som om tid funnes.

Missar de goda krönikorna
Ändå läser jag i princip ingenting om EM i någon tidning. Det är samma sak med mitt hockeylag, Färjestads BK. Nog håller jag på laget men jag trivs dåligt med all massiv FBK-bevakning i min dagstidning. 

För mig har det gått så långt att jag oftast missar de intressanta allmänkrönikörerna i Folkbladet. Det lustiga är att det i sin tur beror på att jag tror att de ligger i del två, som jag sällan öppnar.

De har gjort det.
Det gör de inte nu, upptäckte jag när jag kollade fakta till det här inlägget.

Mitt sätt att läsa morgontidningen har förstärkts av att jag numera mest läser digitala VF. Vi har papperstidningen också, tog tillbaka den, men där bläddrar jag sällan särskilt långt in mot mitten.

I båda fallen har jag ju redan läst huvudnyheterna dagen innan på nätet. 

De tror säkert på’t
Folkbladet och andra dagstidningar har förstås gjort sina läsarundersökningar. Vi får hoppas att de vet vad de gör. Att de tror att deras läsare intensivt vill att några få stora idrotter och lag ska prioriteras stenhårt, på bekostnad av de små. Kanske är det därför vi ser så få arbetsplatsreportage i tidningarna nuförtiden också. Eller aldrig stöter på titeln facklig reporter. Det har med människosynen att göra, medvetet eller omedvetet.

Själv är jag skeptisk. 

Då hör det ändå till saken att jag som kulturintresserad alltid har pekat på sportredaktionerna och sagt att de förmår skildra vardagen, inte bara festen; träningen, inte bara finalen. Till skillnad från kulturreportrarna.

Detta är en paradox, jag vet. Hantverket kan de. 
Fast sportsidesintresserad är jag inte.

### Grävande reporter som jag är så kontrollerar jag som sagt. Då inser jag att allmänkrönikörerna visst ligger i del ett – men långt bak. Hoppsan.
### Vad hjälper det när den här läsaren t-r-o-r att de ligger i skugga i del två, för det gjorde de för något år sedan. Tidningsläsare är ett konservativt folkslag.
### När jag själv skrev krönikor i Folkbladet låg jag på sidan 3, bästa platsen. Visserligen strax intill den begåvade krönikören Jörgen Kalitzki i innerspalten bredvid. Det får man leva med 😉

Ut i solen med dom!
Den här betraktelsen handlar om två saker. Om sportsidornas prioritering. Om att lägga intressant material i lässkugga.

Det sista får jag fundera vidare kring. På Journalisthögskolan pratade vi mycket om bilders riktningsverkan och om att man kan råka gömma texter i skuggan bakom en felriktad bild. (Det problemet var förstås större innan morgontidningarna blev tabloider). Men uppfattade, icke utsända skuggor, det var nytt. 

Digitalvärlden gör många av dessa skuggor djupare, om redaktionerna inte jobbar rätt. Varför puffar inte min tidning bättre för krönikörerna på Facebook och på webbplatsen? 

Ut i solen med dom, vet jag.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 160. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Ett ord som vill dölja mord

Jag har just läst framtidsskildringen 1984 än en gång. Där förekommer nyspråk. Ett maktens verktyg, skapat för att hindra människor från att tänka:

Krig är fred.
Frihet är slaveri.
Okunnighet är styrka.

Här i landet år 2021 har vi vårt kära gamla vardagsspråk kvar. Tyvärr finns det falskhet dold i det språket med. Som då någon djuping hittade på att när män slår ihjäl kvinnor kallas det inte mäns våld mot kvinnor. Trots att det är precis vad det är.

Nej, det kallas – kvinnovåld. Redaktion efter redaktion efter redaktion tror att det heter så. Som om kvinnorna stod för våldet.

Storebror i Georg Orwells roman skulle ha varit mycket nöjd med det journalistiska språktrixet.

Utfört helt frivilligt av vår tids små storebröder.

### Under åren 2017 – 2020 dödades 15 kvinnor om året av en fd eller nuvarande partner.
### Ordet kvinnovåld försöker dölja de morden.
### Byt ord.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 147. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

52 teser som blir klokare i mina hörproppar

Ibland när jag skrivit ett inlägg i hastigt mod får jag mothugg och ändrar mig. Det händer inte ofta, ty jag är envist växt, men det händer.
Med böcker är ingen skillnad. De flesta verk känner jag ganska snabbt om jag gillar eller inte och känslan brukar stå sig. 

Därför är det roligt med Rasmus Landströms Coronateserna – 52 teser om krisen och hur vi startar om samhället. Den har nämligen åkt berg- och dalbana i mitt sinne.

Först läste jag i förväg om den, tyckte det var snabbt agerat av Landström och hade höga förväntningar på den 88-sidiga skriften.

Sedan höll jag den i min hand och läste. Den kom med posten i august i fjol. Oklanderlig text och kloka synpunkter men lyfter den? Jag var lite snopen.

Nu har det runnit mer vatten under broarna, världen har hållit ännu fler presskonferenser och den här skrivkarln har längtat ännu mer efter att få krama barnbarn och se klyftorna krympa i Sverige.

Då råkar jag skaffa Nextory och börjar lyssna på böcker, inte bara läsa. På prov klickar jag fram Coronateserna för att höra Landströms egen röst. Han är värd en ny chans.

Den chansen tar han. Inte vet jag hur stressad jag var förra gången men nu lyssnar jag i lugn och ro och plötsligt lyfter texten. Det här är ju bra!

Den skötsamme arbetaren
Då och då backar jag inspelningen för att höra någon av teserna igen. De här till exempel:

41

I en parafras på Fredric Jameson skriver Jodi Dean att det har blivit lättare att föreställa sig kapitalismens undergång än en organiserad vänster. I isoleringstider, då till och med Wall Street Journal talar om världsekonomisk apokalyps, har orden fått en akut aktualitet. Nu krävs ett nytt individuellt ansvar – att organisera sig. En förebild skulle kunna vara den mentalitet som idéhistorikern Ronny Ambjörnsson kallat ”skötsamhet”. Det var ett ideal som växte fram i Sverige i slutet av 1800-talet, i nykterhetsloger och fackföreningar. Längs sågverkskusterna i Norrland uppstod ett rättesnöre bland arbetare – en hederskultur om man så vill – om att vara ”hel, ren och nykter”, ha städade hem och uppträda hövligt. Men skötsamheten skulle också speglas i att man var organiserad i fackföreningar och parti. Ordning och reda i hemmen motsvarades av ordning och reda på arbetsplatsen. Anledningen var en ljus framtidstro: en föreställning om att man i framtiden skulle ta över ekonomin och ersätta fabriks- och bruksägarnas kaotiska bolagsvälde. På så sätt var skötsamheten en del av ett stort moderniseringsprojekt under folkrörelsernas 1900-tal. En sammansmältning av ett individualistiskt och kollektivistiskt ideal.

43

Det finns dock ett problem med detta, som skulle kunna sammanfattas med Pikettys begrepp ”brahamiseringen av vänstern”. I boken Kapitalet och ideologin beskriver han en utveckling som har pågått sedan 1970-talet i hela västvärlden: vänsterpartierna blir de högst utbildades organisationer medan högerpartier slukar de med lägst utbildning (dock inte dem med lägst inkomst). Fram till 1970 gällde det rakt motsatta. Då röstade de med högst utbildning närmast per definition på högerpartier medan de med lägst utbildning röstade vänster. En slående illustration av hur det har svängt är att 75 procent av de amerikaner med doktorsgrad röstade på Hilary Clinton 2016. Piketty driver tesen att vi fått ett partisystem där två elitpartier slåss mot varandra, med den välutbildade vänstern på ena sidan och ”handelsmannahögern” på den andra. Även i Sverige kan denna utveckling skönjas: i valet 2018 röstade en minoritet av LO-väljarna på Socialdemokraterna, partiet gick från 53 procent i valet 2014 till 41 procent 2018. Vilket i praktiken gjorde att arbetaren blev den nya marginalväljaren. Pikettys tes är att det är om den det framtida politiska slaget kommer stå.

52

För att parafrasera Palme: Coronaviruset är naturens verk – men samhället är människans verk. Om något är fel ändrar vi på det.

###

Tag och läs. Och hör sen! Då får du dessutom höra vad Rasmus Landström menar med det paradoxala uttrycket lockdown-lycka.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 140. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Dags för mig att göra avbön

Jag har ändrat mig. En gör ju det, men ofta är det inte i mitt fall …

Frihet, jämlikhet, systerskap, broderskap, humor. Allt det där har jag tyckt är viktigt ända sedan 15-årsåldern och där tänker jag inte ändra en stavelse. Nämnde jag rättvisa och solidaritet? Människovärde? Kärlek?

Sådant ändrar jag mig inte om.

Då är jag tryggast
Nej, det gäller språket. ”En gör så gôtt en kan” sa fotbollsspelaren Ralf Edström och det har jag också försökt göra. Pratat på anpassad standardsvenska vid behov och på mitt modersmål sydlig central värmländska när jag är mig själv.

Det där är inte så svårt för en språklig kameleont. Fast tryggast är jag när jag talar med egen trut. På redaktionen i Småland log kamraterna när de hörde mig ringa hem till föräldrarna i Värmland.

Då hörde de mitt rätta jag.

Modersmål och feminism
Det jag ändrat mig om är ett tvåbokstävers litet ord. Ordet ”en”. De senaste åren har jag ibland använt det i stället för ”man” av två skäl, inte bara ett. 

Det första skälet är enkelt. På mitt modersmål heter det ”en” när vi menar ”man”. ”En gör så gôtt en kan.” ”En får passe sig så en inte blir gôbbgrinig.” ”En får tacke.”

Där säger jag ”en” så snart jag är bland de mina och känner mig språkligt trygg. För det mesta är jag inte ens medveten om att jag gör det. Hon jag talar med mest har ju samma modersmål.

Det andra skälet har varit mer ideologiskt. För några år sedan lärde mig medvetna unga kvinnor på Facebook att ”en” kunde användas som ett feministiskt ställningstagande. Nämligen i stället för det som de uppfattade som språkligt patriarkala ”man”. Jag tyckte resonemanget lät vettigt och började följa exemplet då och då när jag skrev mer personliga texter.

Olika språk för olika situationer
Ett språk har olika nivåer. Själv har jag rört mig mellan standardsvenskan i jobbet och vid olika förtroendeuppdrag – och ett mer lössläppt skrivande i personliga sammanhang. På bloggen och i sociala medier har jag alltså släppt fram ordet ”en” även i skrift. ”En” som pronomen vill säga.

Jag kommer att fortsätta med det, när det är dialekttalaren och -skrivaren inom mig som talar eller skriver. Det heter som sagt inte ”man” på språket som mamma lärde mig. Inte när det är pronomenet ”man” vi menar.

När det ska vara standardsvenska (alltså rikssvenska) kommer jag att återgå till att skriva ”man”. 

Gjorde texten oläslig
Än en gång är det engagerade kvinnor som gjort att jag ändrat mig. Den ena kvinnan skrev en ledsen och uppgiven kommentar till en lång personlig text jag lagt ut. Mitt sätt att använda ”en” gjorde texten oläslig för henne, skrev hon.

Nå, sådana reaktioner får man av ordet ”hen” också, trots att det numera ingår i standardsvenskan. Även statliga myndigheter använder ”hen” när de behöver det. Där kommer jag inte att ge mig. ”Hen” behövs när det blir för enahanda att upprepa detta eviga ”hon eller han”.

Här var det något annat. Det var något särskilt i reaktionen som gjorde att jag började fundera. Blåsväder är jag van vid, det brukar bara stärka mig i min envishet. Nu blev det inte så, i stället fortsatte jag att tänka efter.

Inte alltid manligt
Då kom ännu en kvinna in i bilden. Sara Lövestam, författare, föreläsare och krönikör i Språktidningen. Jag hade skummat hennes artikel i nummer 3/2020 tidigare, men muttrat och bläddrat vidare. ”Därför går en mig på nerverna” löd rubriken. Nu letade jag fram tidningen och gav krönikan en ny chans.

Det gick inte fort, för jag tänker långsamt och envis är jag, men till sist var jag redo att gå till beslut:

1. Jag får fortfarande skriva ”en” i stället för ”man” men då ska det vara på tänkt värmländska. Mitt modersmål.
2. Jag får inte använda ”en” på standardsvenska av missriktat feministiska skäl.

Man är inte alltid manligt. Eller som Sara Lövestam skriver:

”Pronomenet man är helt skilt från substantivet man. Det märks till och med på uttalet. Man lägger aldrig betoningen på pronomenet man (prova att säga ’hur åker man buss i Gävle’ med betoning på man!) medan man mycket väl kan betona substantivet (prova att säga ’en man åker buss i Gävle’ med betoning på man!).”

Tack för hjälpen båda två.

Ordförklaringar
Pronomen: en sorts ersättningsord, till exempel hon, deras, denne, vem, någon.
Generisk: som avser ett visst släkte eller en viss kategori, till exempel genus.
Generiskt pronomen: till exempel ”en” i stället för ”man”.
Substantivtyp av ord som betecknar ett ting, en varelse, en företeelse eller liknande.
(Källa: Språktidningen och svenska.se).

Läs mer
Sara Lövestam: Därför går en mig på nerverna

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 116. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Stort tack, du som tror på mig. Styrkekram!

Det finns folk som tror en om gott. Till exempel hon som sköter adresslistan på Biltema.
Hon tror att jag är En Riktig Karl.

Mitt snickarintresse var intensivt men upphörde i fjortonårsåldern. Mitt skruvarintresse var nästan lika stort, men störtdök vid övergången från cykel till moped. Kan inte minnas att jag vände den kamraten uppochner och tog lös vitala delar särskilt många gånger.

Förutom att jag tappade förgasaren under färd en gång och undrade vad som hade hänt. Det var det där att jag undrade som särskilt imponerade på mina vänner.

Med trassel i fickan
Hon på Biltema tänker inte som dem. Hon tänker att Svensson är bildbar, kanske rent av kunnig redan nu. Kanske går han runt hela dagarna med trassel i bakfickan på fastigheten Tvillingarna 9. Byter ett topplock före frukost, renoverar en farthållare lagom till lunch, sover middag med en lambdasond bredvid sig på soffan. En titanium som han känner igen på att en av kablarna är röd.

Jag tror åtminstone att hon tror det. Varför skulle hon annars sätta upp mig på sändlistan för nya bildelskatalogen? Hur som helst blev jag mycket stolt. Den ligger så fint i handen. Den får mig att växa, allt medan jag frossar i bildelar jag inte visste fanns.

Svetsmutter med plugg. Rörböj med muff. Bromsok till elektronisk parkeringsbroms. Kråkfotsats. Pressplatta, universal. Motorstativ med snäckväxel. Fjäderbenslagringar. Knutkors. Drivknutsavdragare.

Olja beläggen
Det är som om jag blivit rakare i ryggen. Nästa gång jag träffar riktiga karlar kan jag språket.
– Nej, du vet, jag har fått nåt skit i takboxen. Ändrörena mår inte heller bra och bromsbeläggen måste oljas.

Tack, du okända! Du vände mitt liv. Nu kommer jag aldrig mer att tappa nån förgasare. Vad kostar en sån till en Octavia förresten? Ettserien. Känner att jag vill ha en i reserv. De går lätt varma, de där.

Vad brukar du ha för olja på beläggen?

Hem | Om mig Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root 
Inlägg nr 2 092. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Vårt behov av Västanå Teater

Läs min textruta på Facebook nedan, från i går. Här hemma går Körkarlen igen, i flera bemärkelser.

Diskussionen efter inlägget satte igång tankar. Jag beundrar Västanå Teaters medarbetare mycket. Det gör det ännu mer spännande att se vad de kan göra av Selma Lagerlöfs berättelsen från 1912.

Kan göra? De har ju redan skrivit, dramatiserat, regisserat, komponerat musiken, skapat och sytt dräkterna, koreograferat, gjort scenografi och ljussättning, läst in manus, repeterat, repeterat och repeterat. Då – slog pandemin till. Precis som tuberkulosen spelar sin dystra roll i berättelsen så kom coronan att spela roll i almanackan. Premiären fick lov att skjutas upp till nästa sommar.

Ännu en grinig lungsjukdom ville ha ett ord med i vår föreställningsvärld.

”En stor atavism”
Alltså väntar vi. Under tiden läser jag vad Sven Delblanc skriver om Selma Lagerlöf i Den svenska litteraturen (Bonniers, 1989). Han tycker att hon är naiv och hennes berättarteknik ”en stor atavism”. Det betyder ”upp­trädande av egenskap från långt tidigare släkt­led” skriver uppslagsboken.

På så vis.

Kanske har Delblanc rätt om naivismen. Naiv är inte det sämsta, vem är inte det vissa onsdagsförmiddagar när solen skiner? Hellre naiv än cynisk, cynikern får gärna sitt levande språk förstört.

Söker tröst hos Sjöström
Jag tvivlar inte på Västanå Teater. Skaparna av deras föreställningar är geniala. Föreställningen kommer att bli fin, den dag vi äntligen får sätta oss tillsammans i teaterladan i Rottneros igen och ryckas med av musiken, dansen, scenografin och skådespeleriet.

Spökdelen i romanen känns som gjord för Västanå och berättelsen är vacker, dyster och vacker. Ändå måste den ha varit en utmaning. Romanens 112 sidor är inte precis fyllda av folk och action. Det första du tänker är inte att själva handlingen lätt kommer att fylla en helkväll.

Som tröst klickar jag fram en snutt av Victor Sjöströms filmatisering av Körkarlen på nätet. Då inser jag att även han skapade i Västanås anda, fast han inte visste det.

I går kväll letade vi fram hela filmen från 1921 på Telia Play och såg om den. Scenen med dubbelexponeringen av huvudpersonen David Holm är fortfarande lika värd att se. Det är lätt att förstå varför filmen blev berömd och varför Ingmar Bergman ville se den varje sommar.

Vårt behov av Västanå dämpade den dock icke.
Jädra dret-pandemi.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root 
Inlägg nr 2 091. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Varför 70 inte är det nya 50

Kära coronadagbok, tiden går. Snart kan vi alla se tecken på hur tålamodet börjar tryta.
Människan vill vara social.
Människan vill känna fysisk kontakt.

Det är inte ofta jag rör mig i stan till fots dessa dagar. När jag väl gör det får jag gå i slalom mellan grupper av tätvandrare på Drottninggatan. I entréerna till olika köpcentra gäller det att passa på när det blir en lucka mellan ut- och inpasserande. Att besöka en badplats är ett lotteri och bäst tur har den som söker sig till utkanten. I mitten är det trångt, om vädret är bra och folk är lediga.

Där har du några självupplevda iakttagelser. Då har jag inte nämnt hur illa det var i början, med den trånga gemensamma in- och utgången på Centralsjukhuset i Karlstad.

Otåligheten växer
Nå, det finns mycket som är bra också, folk som visst håller avstånd på både vandringsled och trottoar. Folk som ställer upp som volontärer och kör ut varor åt butikerna, folk som organiserar Skype- och Zoom-alternativ när möten måste hållas.

Men otåligheten växer. Jag ser det trytande tålamodet lite varstans. Det syns som sagt på badplatserna, det syns på Facebook. Nu börjar folk klaga. Idrottsrörelsen och kulturmänniskorna klagar. De som vill att vi ska bära mask klagar.

Självklart är föreningsmänniskor, kulturarbetare och andra bekymrade. Konstigt vore det annars. Vem vill inte gå på teater eller se internationell idrott – med publik – i tv?

Samtidigt är klagomålen ett tecken på just tappat tålamod.

Den late 25-åringen klarar sig bättre
Folk som är drygt 70 och friska klagar. De är piggare än mången depraverad ungdom, tycker vissa av dem. Kanske. Men är deras lungor och andra organ det? Hjälper det en äldre så mycket, att hon eller han springer tre gånger i veckan och nyss fått ner sitt BMI till 24,9, alltså ingen övervikt?

Jag är skeptisk.

Hur är det Agnes Wold, professor i klinisk bakteriologi, säger om 70-åringar som inte vill låtsas att de är äldre? De som hävdar att 70 är det nya 50, själva spelar de ju golf, reser och är fräscha.

Hon säger att det handlar om reservkapacitet i lungorna och blodomloppet. Även om du tycker att du har bättre kondis än en slö 25-åring, så klarar sig den late 25-åringen mycket bättre i en respirator än du. Det beror på hur bra hjärtat är och hur elastiska dina lungor är.

Detta märker du inte själv, säger Agnes Wold, men så är det. Du har mindre reserver och då klarar du intensivvård mycket mycket sämre.

Sådant går jag omkring och funderar på, medan forskarna jobbar vidare med vaccinet. Många håller ut och många är otåliga. All respekt för bådadera. Människan vill kramas, det är inte bara jag som vill det.

***

Nu får det räcka för i dag, kära Coronadagbok.
Kram senare!

Hem | Om mig | Skriva & prata Politik | Löpa | Viktor Root 
Inlägg nr 2 089. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Dags att starta om?

I går kom den med posten. Den här väntar jag mig mycket av. Rasmus Landström: Coronateserna – 52 teser om krisen och hur vi startar om samhället.

”När staten nu lanserar krispaket efter krispaket – varför inte tvinga de rikaste att vara med och finansiera?”.

Har arbetarrörelsen ”ett språk bortom det dagspolitiska käbblet – minns den hur man lockar fram de ljusaste drömmarna ur de mörkaste undergångsvisionerna? Eller är allt som återstår en slags kvartalsreformism?”.

”För att parafrasera Palme: Coronaviruset är naturens verk – men samhället är människans verk. Om något är fel ändrar vi på det.”

Nu ska jag sluta bläddra på måfå och läsa hela den här första skriften i serien Katalys Essä. En serie, skapad för att ge ”fördjupning, fakta och mod”. Det är tre bra nyckelord.

### Boken går att beställa här: Katalys Essä: Coronateserna.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root 
Inlägg nr 2 088. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Om otydliga frågor på helgdagskvällar

Helgdagsafton och jag läser Olle Hammarlund. Hur vet gökungen att han är gök? frågar jag på Facebook, inspirerad av texten.
Min fråga fungerar sådär.

Olle Hammarlund var journalist. Efter succén med sin andra bok, Fårets gröna öga, 1967 blev han författare på heltid men dog bara några år senare. Bäst av hans essäsamlingar gillar jag Resan till paradiset. Fast nu har jag kommit till Fåröboken igen i min omläsning. Den handlar om familjen Hammarlunds sommarhus på Fårö och jag misstänker att boken bör ha fungerat som öns nationalepos. Det är den värd. En klok och levande skildring av kalkhuset på heden, av Fårös historia och av människorna på ön.

Väljer utseende efter bo
Det är i den jag hittar de intressanta och högst seriösa tankarna om göken:

”Sen ställer mina barn den oroande filosofiska frågan: vet han egentligen vem han är? Vet han överhuvudtaget att han är en gök?”

Först har gökhonan noga studerat vad det finns för bon att lägga sina ägg i. Sedan värper hon gråprickiga ägg om det är hos sädesärlan och blågröna om det är hos rödstjärten. En skicklig bedragare.

Hur känner de igen varandra?
”När alltså gökungen är kläckt, naken och blind men inte okunnig, sätter han ryggen mot värdfolkets egen avkomma, kläckt eller okläckt, och puffar styvsyskon efter styvsyskon över kanten. Fosterföräldrarna som av blind instinkt bara matar det största gapet gör inget för att rädda sina äktenskapliga barn. Till slut är den inneboende ensam kvar och äter allt hans värdfolk kan sträva samman. Han blir flygfärdig på tre veckor.”

”Han har aldrig sett sina föräldrar eller syskon, han borde i rimlighetens namn inte veta hur en gök ser ut.

Men i september (hans riktiga föräldrar for i juli) samlas dessa unga snyltare i skaror, hur de nu kan hitta och känna igen varandra, och drar söderut till Afrika.

Och till våren skall de, utvuxna och beslutsamma och styrda av instinkten, komma tillbaks till sina svenska gökhagar, hoa från väster och öster och söder och norr och para sig och distribuera ägg.”

För moderna ekologer (ja, han använder ordet ekologer år 1967) är detta bara ett biokemiskt problem och inte ett filosofiskt, misstänker Olle Hammarlund. Det misstänker jag också. Men ändå. Mitt i helgdagsaftonen kan jag inte låta bli att göra min notering i det sociala medium där pensionärer och annat löst folk flyter omkring. En textruta:

Ja, hur vet han?

Får skylla mig själv
Mitt inlägg fungerar sådär. Det är helgdagskväll och folk svarar skojfriskt, trots att frågan är synnerligen seriöst menad. Jag får skylla mig själv. En annan har ju skojat själv någon gång.

I diskussionen avslöjar jag min stora förundran inför gökungarnas förmåga. Förundran, bättre ord kommer jag inte på. En vänlig själ svarar att nåja, i så fall undran. Jag vidhåller förundran och fortsätter leta information om Olle Hammarlund på nätet. Där hittar jag en person som skrivit läsarbrev till författaren. Hammarlund svarade långt och intressant, berättar han. Bland annat skickade han med en aforism av James Thurber som brevmottagaren sedan gjort till sitt motto:

”Se inte bakom dig i vrede eller framför dig i fruktan men omkring dig i förundran.”

Jäspalt. Jag har hittat en tvillingsjäl. Han gillade storspoven också, Hammarlund. Nämnde jag det?

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 069. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)