Poesins släkting tystnaden

Det är någonting med tystnaden. Den som gör musiken till musik, den som fanns långt före oss och som kan tala tydligare än många ord vi människor hittar på.

En gång berättade den kära vännen hur hon gör ibland, för att skapa lugn i barngruppen där hon arbetar. Hon sänker rösten till en viskning. Den metoden fungerar.

(Dock inte när jag entusiastiskt provade den som larmoperatör på 1980-talet, då jag försökte lugna en hysterisk person som ringde om en olycka).

Tystnad. Den finns bara i ett exemplar. Nu läser jag om den på sidan 64 i Claes Anderssons diktsamling En morgon vid havet – inandning, utandning (Heidruns förlag):

”Med åren lär man sig att ju svagare man viskar desto noggrannare lyssnar
Andra på vad man har att säga. Poesin är släkt med viskningen och tystnaden

Före och efter viskningen. Jag älskar tystnaden, den tystnad som inte bara är
Frånvaro av ljud, men också tystnaden i musiken, musiken är strukturerad

Tystnad, också fågelsången är en form av tystnad liksom kattens gäspning
Fenimore Coopers Den sista mohikanen börjar med orden ”Ljudlösa steg

Hördes i natten” – en mening att drömma om för en poet som vill säga mycket
Med få ord.”

Boken om den siste mohikanen har jag läst många gånger i yngre år. Inte hörde jag den där första meningen för det.

”Poesin är släkt med … tystnaden Före och efter viskningen”.
Underbart.

### Sent om natten, när jag skrivit detta och inte kan somna, får jag för mig att leta reda på inledningsmeningen om mohikanen.
### Hittar den inte. Inte där. Claes Andersson har säkert en annan utgåva.
### På samma ungdomsbokhylla hittar jag en åldrad Biggles flyger västerutBörjar läsa. Säg vad man vill om propellerpoesi, men ljudlös är den inte.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson

Äter fåglar päron?

Tidig morgon i augusti. Borta vid bäcken pratar tre skator, nere i centrum rusar en motor och framför mina ögon fortsätter paradisäppleträdet att göra det som detta träd är bra på.

Att mäta min tid.

Just i går var jag iväg och bytte batteri till armbandsuret jag fick i present för några år sedan. Det kommer en stund när människan tröttnar på att låta mobiltelefonen mäta tiden, för mig kom den stunden den 10 augusti 2017.

Jag glor så mycket på luren i alla fall. Dessutom är klockan snygg.

Som väder och klimat
Nå, det är skillnad på väder och klimat. Väder har bråttom, klimat jobbar mer på sikt. Likadant är det med tiden. Den tid som klockan tickar om har bråttom, den som paradisäppelträdet mäter är mer eftertänksam.

Än mer eftertänksam blir jag, när jag ser månen mellan de översta grenarna, denna otta. Vad har inte du sett, gamla träd. Vad har inte du varit med om, gamla måne.

Då känner jag hur en annan vackert åldrad favorit sitter på min högra axel och funderar. Nils Ferlin har också glott på en och annan himlakropp i sin dar.

Se stjärnorna, bror, hur de dansa
som flugor i rymdens tak…
… en stjärna, du – och ett öga
är ändå en märklig sak…

… Ja, herre gud, om man tänker!
– men längre kommer han ej.
Och längre kom inte Salomon,
så inte angår det mej.

Skatorna pratar, nere i centrum rusar motorn och förr än vi anar ska det bli dags att plocka fram fågelmatarna igen. I år utan paradisäpplen. Våren var för kall.

Äter fåglar päron?

Hem | Om mig Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson

När det vattnas i munnen

Jag är inte så brett beläst att jag tror mig ha överblick över världslitteraturen. Det har ingen.

Men från min sommarläsningshorisont var Fredrik Backmans roman Björnstad en berättelse med mycken igenkänning. Lagidrotten som identitetsskapare i den lilla ort som oförstående omgivning kallar håla. Sådana idrottsorter har vi många, själv kommer jag att tänka på Degerfors.

Anne Holts kriminalberättelse I stoft och aska var detaljrikt kunnig och intrigen spännande. Inser att jag missat några delar i serien om Hanne Wilhelmsen. Hur hamnade hon i rullstol?

På årligt besök på Geijersgården med vänner härom dagen köpte jag Järnets rike, en värmländsk världshistoria med text av Ingela af Geijerstam och bild av Bengt af Geijerstam. Den fine fotografen Bengt minns jag från hans medverkan i Vi-tidningen. Ingela som skrivit texten är minst lika klok och inlevelsefull. Boken, flitigt illustrerad, ger många aha-upplevelser för en järnbruksnörd. Detta att rikets ”utmarker” en gång var centrum för världens järnhandel. Detta att herrarna och damerna på våra herrgårdar var belästa och beresta kulturbärare mitt i världen. Detta liv och denna rusch kring hyttor och stångjärnshammare.

Varför fotograferade jag inte järntackan och stångjärnet inne på Geijersgården? Det får bli nästa år. Tackjärnet var inte smidbart, stångjärnet däremot innehöll mindre kol och blev användbart ute i världen.

”Detta är en av de vanligt förekommande bruksherrgårdarna i Värmland, byggd på 1700-talet. Med några mils avstånd står de här, vilande på sin historia, mellan dem finns nu bara den tysta vildmarken. Men en gång i tiden var de centrum för den verksamhet som bedrevs i dessa trakter. Här bodde brukspatronerna med sina familjer och runt gårdarna pulserade det av liv och arbete. Från de närbelägna bruken hördes det ihärdiga dunket från hamrarna och röken från skorstenarna steg långt över trädens toppar. På de gropiga skogsvägarna stretade hästarna med sina tunga lass av malm och järn, ivrigt påhejade av den många dagkarlarna. Nere vid sjön lassades pråmarna som skulle ta sig den långa vägen till Karlstad. Kvarnhjulen snurrade vid forsen och det var ett myller av människor runt de olika byggnaderna.

Numera ser man nästa inga spår av det som en gång var. Många av gårdarna står helt övergivna, andra har renoverats och blivit moderna hem åt dagens värmlänningar med sina arbetsplatser i de olika tätorterna. Bygden har tystnat.”

”Recept på ett ton tackjärn
Träkol 85 hl
Järnmalm 2 100 kg
Kalksten 300 kg

Varvas efterhand ned i den tända hyttan. Luft blåses in med blästern. Efter 5 timmar – 1 ton tackjärn tappas ut (+ 1 400 kg flytande slagg). Järnet stelnar i formar till tackor.”

När Heidruns Bok- och Bildcafé hade avslutningsfest i sol och regn nyss, vann den kära vännen en diktsamling på entrébiljetten. Den finländske författaren Claes Anderssons En morgon vid havet – inandning, utandning, utgiven på Heidruns förlag. Boken ligger mellan mig och min vän om nätterna nu. Mer och mer tummad.

”Om man skrev ner alla tankar som passerar hjärnan under en timme
Skulle en timme redan bli en tusensidig betraktelse och ändå skulle

Största delen vara utelämnat. Att skriva är att välja bort, författarens
Viktigaste uppgift är att låta bli att skriva, det fordrar viljestyrka och

Självdisciplin”

Crister Enanders tankebok Slagregnens år fick jag med inträdet på Heidrunsfesten. På alla sätt den bästa bok jag läser just nu. Finns det en viktigare skriftställare, essäist och kritiker i landet än Crister? Själv har jag lärt känna honom genom den antirasistiska Facebookgruppen Front mot rasism och gryende fascism, med nära 21 000 medlemmar, som han tog initiativet till för några år sedan.

”Helvetet – om ett sådant existerar – föreställer jag mig som en korsning mellan Las Vegas och Calcutta. Den meningslösa och fåfänga jakten på högsta vinsten, ytligheten och tillgjordheten, ett skinande pengavansinne och en förryckthet som saknar gränser och varje ansats till förnuft och besinning sida vid sida med svälten, de magra utmattade och utmärglade kropparna, lidandet och smärtan, de tröstlösa och miljontals och åter miljontals människorna som inte ens kan våga hoppas att få bli mätta denna dag heller.”

”Kanonmat. Ordet dyker ständigt upp i bakhuvudet. Vi arbetarungar var den nya tidens kanonmat. Vi skulle vidare in i mer avancerade industriarbeten än vad som funnits tidigare. Då krävdes även en ökad och bredare kunskapskompetens för att behärska den nya tekniken, och en beredskap att möta andra och nya krav i produktionen. Statsmakten behövde en hord av utbildade ingenjörer och civilingenjörer. Kanonmaten gjordes redo. Kanonmaten kom lydigt på led. Det var vi som kom marscherande.”

Tack medmänsklighet för läsekonsten. Utan den vore dagarna och nätterna tommare. Nu hinner jag inte skriva mer, måste cykla ner till vårt folkbibliotek.

Det vattnas redan i munnen.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson

 

Vad gör geniet till geni?

Träffar vänner från en tid när världen var enklare att förstå. Pratar tänkande, diskuterar en man som fyller 200 år nästa år.

Ett geni, säger någon. Säkert. Men hur definierar vi geniet? Vad är det för skillnad på dem?

Vetenskapliga genier vet jag inte mycket om. Däremot känner jag till några konstnärliga sådana. En har jag samarbetat med. Han kan ta en tjock lunta med fakta och komprimera den till två geniala repliker och en teckning. Tillsammans får de oss att skratta och fatta.

I den ordningen.

Uppslagsboken säger att ett geni är en person med ovanligt rika förståndsgåvor. Det är förstås sant. Min erfarenhet är att de också har nära till barnet inom sig och till leken. De har distans och vågar skratta åt sig själva. Ta ett modigt steg utanför det förväntade.

Min geniale bekant heter Robert. När han är som bäst ler gudarna. Vi andra med.

Jag vet att geni är ett begrepp från 1800-talets romantik. Än sen då? Ibland vill jag vara romantiker. Fortsätt förklara världen på allvar och med ett leende, Robert.

(Teckning: Robert Nyberg)

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson

Bekännelse från en samtida fladdrare

Jag fladdrar för mycket. Då blir en aldrig expert på någonting.

Jag läser lite dikter, lite essäer, lite faktaböcker, lite romaner, lite kriminalberättelser och orienterar lite grand, joggar lite, plockar lite hallon, målar lite hus, tittar lite på fotboll, släktforskar en aning, filar lite på den eviga romanen, försöker vara lite lustig, skriver lite seriöst på bloggen, umgås med två yngre generationer lite grand, gubbvandrar lite om onsdagarna, samtalar lite i diskussionsgrupp om måndagarna, cyklar till biblioteket och lånar lite klassiker, gärna teaterpjäser, studerar lite lokal kulturhistoria, tittar lite på fåglar, sitter i skogen och fikar lite, ställer ut lite stolpjaktsstolpar som jag hittat på var de ska stå, räknar ut lite grand hur världsproblemen ska lösas, facebookar antirasistiskt lite, skriver lite insändare mot Skutbergets muminfiering, diskar lite, plockar lite, letar lite efter kantareller, dödstädar lite, skrattar lite med den kära vännen, kramas lite. Skrattar lite till.

Jädrar vad jag trivs.

### Fast som kontrollvakt på O-ringens femdagars i Arvika gick jag ner tre kilo på en vecka.
### Ett annat år sprang jag alla gator i kommunen.
### Ibland får lite-människan i mig lite ledigt.

Lite såhär är en annan.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson

Sista semestern i familjen

Äta regionalt världsberömd räkmacka vid strandkanten på Värmskogs café: check.
Boka biljetter till årets föreställning med Västanå teater: check.
Äta, fika, prata och titta på konst vid Gamla kraftstationen i Deje: check.
Vara med och arrangera O-ringens femdagars i Arvika med omnejd: check.
Umgås med två yngre generationer i släkten: check.

Springa & cykla & plocka & klippa & trimma & måla & bada & läsa & kika & titta & lyssna & applådera: check.

Sitta på altanen och tindra med ögonen som om det inte alls var 50 år sen vi träffades: check.

Sista semestern? Ja, för nästa sommar tänkte vi båda vara pensionärer. Detta är genrepet. Rätt ofta har det gått riktigt bra.

Värst är alltid alla blogguppslag som dyker upp när en bestämt sig för att låta dig vila, lelle blogg.

Låta bli att skriva fast idé dök upp: check.

***

En sån sak som att Per Albin också lånade begreppet folkhem från en politisk motståndare, men han fyllde det med ett bra innehåll.

En sån sak som att det blev ett himla väsen när SOS Alarm fick Hesa Fredrik att tuta i Stockholm av misstag. Sånt ska det bli väsen om. Men varför frågade ingen journalist hur många tutor det finns i Sverige? Blir de färre och färre på många håll? Hur många svenskar kan höra dem? 50 procent?

En sån sak som denna ständiga åldersdiskriminering. När får vi se ett fotbollslag vandra in på planen med varsin pensionär i näven? Va?! Gör om, gör rätt. Det var ändå vi som uppfann centringen, träfinten, fiskliret, tv-räddningen, reprisen, det drettöliga studiosamtalet och vågen.

En sån sak som att… asch, dä kvetter. Nu vänder vi blad. I morgon blir det en riktigt pinsam text.

Tjohoo!

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson

Ett riktigt röj från 1287

”Varför” är ett bra ord för en gammal murvel. ”Därför” är genast svårare.

Detta är ett ortnamnsinlägg. Jag tror min far hade rätt.

Jag läser G M Sandins utmärkta sockenbok över Grava socken och Forshaga när tanken slår mig. Boken är intressant och jag lär mig mycket om min nygamla hembygd, som jag inte visste förut.

”Så länge barnet var odöpt släcktes inte ljusen i hemmet. Intet tvättvatten i vilket barnet tvättats, fick slås ut sedan solen gått ned och ej heller utefter väggen, utan mitt på gården. Utefter väggen kunde lätt något djur komma och dricka av detsamma och då skulle barnet få någon sjukdom, ofta ett ihållande lidande. Alltid skulle något av stål, såsom en stoppnål e. d. ligga på barnet före dopet till skydd mot troll och att bliva räddad mot bortbytingar.”

”Regelbundet varje höst kommo /…/ oftast från Dalarna, de s. k. skinnarna för att av de betade skinnen bereda fällar och pälsar. De voro vanligen tre till antalet. Då byns pojkar förberedde något spratt, sa de alltid: ’Vi ska vara tre som skinnare ä’.”

År 1713 var det så lite vatten i Klarälven, citerar han Erland von Hofsten, ”at man up i Grafwa sockn kunde här och ther kiöra med kiärra öfwer henne”.

Vägrade bära tiggarbrickan
”Då en fattig dräng och piga skulle gifta sig, erhöllo de rätt gå omkring i församlingen för att erhålla hjälp till bosättningen.”

Några var ännu fattigare. Från 1700-talet är den här protokollsanteckningen: ”…åtog sig skogvaktare Renhult att mot 4 skilling silvermynt st. förfärdiga 32 st. brickor, med det allra första, vilka på kläderna skola bäras” av socknens tiggare.

Det fungerade inte. 1784 konstaterar protokollet att de fattiga vägrar bära tiggarbrickorna.

Snö upp till tvättlinorna
Ändå är det inte där blicken stannar längst och pannan skrynklas mest. Det är när den kunnige arkivgrävaren Sandin går igenom gamla ortnamn i Grava. Närmare bestämt namnet Almar.

Där föddes jag år 1951, i den snörika månaden januari. Snögen nådde nästan upp till tvättlinorna, om jag ska tro mina föräldrar. Almar var kyrkans arrendegård som vi brukade. Strax intill bodde prästen (han från Tage Erlanders historia i tv, säger Bengt Alsterlind, men det är en annan historia).

Almar är den första gården som nämns i Grava socken. Första anteckningen är från 1287. Har den fått namnet av några träd? Nja, det tror inte lokalhistorikern Sandin och inte jag heller. Sandin tror att namnet är en sammansättning av ”all” och ”mar”, det sista är det samma som stenbunden mark. En stenig allmänning med andra ord.

Varför börja där i så fall?
Vänta lite nu. Skulle den första kända upptagna gården i socknen vara uppodlad på en allmänning med stenig skog? Varför i allsin dar börja där i så fall? Hur marigt kan det ha varit, på denna snälla potatisjord strax intill älven?

Kanske har Sandin och hembygdsföreningen rätt, jag är ingen expert. Folkentymologier ska en passa sig för. Ändå tillåter jag mig att tvivla. Förklaringen låter helt enkelt inte sannolik, när en varit med och plockat potatis, hässjat hö och täckdikat i den väna jorden där.

En muntlig tradition?
Då kommer ett ord för mig. Vad var det käre far brukade kalla Almar ibland, ordlekare som han var? ”Almere”. Jag har alltid trott att detta var ännu en av hans lekar med ord men tänk om det inte var det? Tänk om det var en muntlig tradition, via grannar som inte var lika nyinflyttade som vi?

Tänk om det var ”Almerud” pappas smeknamn betydde? Rud som i röjning, möjligen utförd av en röjare vid namn Almer.

Kartan och arkiven
Fler indicier ligger bara några klick bort. Först hittar jag Samuel Gustaf Hermelins karta över Värmland från 1808. Där skrivs gårdsnamnet Almerud. Nåja, kartritare har haft fel förr.

Sedan hittar jag en förteckning över hur namnet skrivits i olika uppteckningar under tidiga år. Det är boken Ortnamnen i Värmlands län, utgiven 1922, som räknar upp skrivsätten: Almary (1287), Almarum (1354), Almer (1540), Almaren(n) (1542-1590), Allmerwdh (1568), Almare (1600), Almar (1660), Almerud (1640), Almerud (1700-tal).

Jag tror pappa hade rätt. Almary? Anar du inte en röjning, snarare än en stenig allmänning där? Tror, sa jag.

”Varför” är alltid lättare än ”därför”.


Uppdatering 7 juli: under diskussionen på Facebook har jag i dag fått lära mig att rud-namnen brukar dyka upp senare. Något säkert svar på vad namnet Almar kommer från finns inte, men det lutar åt allmänningskog.

Kul, detta!


Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson

”Jag behöver fem kubikmil mörker”

Jag är en lat person.
Det har jag nytta av, vissa dagar.

Ibland tycker jag att jag har jobbat jämt. När jag hamnar bland främlingar blir jag imponerad själv, om jag råkar dra mitt CV lite försiktigt. Satt på larmcentralen när det var lugnt på småtimmarna innan hjärtinfarkterna och skrev glada kåserier till diverse tidningar och magasin. Högg sly innan dess, justerade tvåtumfyra, skrev om kommunfullmäktige och om taxar som adopterat kattungar, skojade om politik och provins vid konferenser, skrev dikter, krönikor och kortprosa och dessemellan fackliga läromedel och brandkunskapsskrifter, svarade arga 16-åringar som bussen åkt ifrån på Facebook.

… och ändå är jag en lat person. När jag nu lovat mig själv som pensionär att läsa minst en klassiker i månaden får det ofta bli teaterpjäser, för de böckerna är tunnare.

Replikerna, replikerna!
En sådan dag rycker jag i all hast Kristina Lugn från bibliotekshyllan. Stycket heter Nattorienterarna, ett ämne jag ser på med fruktan. Aldrig att du får ut mig för att tävla med pannlampa på, jag som springer så fel ibland redan i solljus.

En som inte springer fel är Kristina Lugn, (även om teaterpjäsen inte handlar om sport, förklarar förordet). Hur som helst berättar pjäsen om två kvinnor som råkar mötas i skogen med pannlampor på. Någon egentlig handling finns inte. Men replikerna, replikerna!

Efter en stund både gillar jag och tycker synd om Vera och Bricken där ute i skogen. De är lärare, framgår det, och inte särskilt överens, men nu måste de ju prata med varandra. Såhär till exempel:

VERA
Jag trodde att lokaltrafiken hade upphört nu.

BRICKEN
Jag är inte på väg till pendeltåget. Jag är ute och orienterar mig i livsfrågorna. Godnatt.

VERA
Godnatt.

BRICKEN
Jag har fortfarande inte vikt ihop kartan.

VERA
Du är nybörjare, eller hur?

BRICKEN
Jag börjar i mörker och ska utan tvekan sluta där.

VERA
Det är nog bäst att vi skiljs åt innan vi har lärt känna varandra så väl att vi måste tillkalla hjälp.

Varenda replikskifte är ett äventyr. Kristina Lugn måste ha haft frustande skoj när hon skrev stycket. Jag skulle ha velat sitta i publiken på Teater Brunnsgatan Fyra i Stockholm när Lena Endre och Pernilla August spelade de två kvinnorna.

VERA
Det tar flera år för en vänskap att utvecklas. Och jag har en deadline redan på tisdag. 

BRICKEN
Väninnor då?

VERA
Jag tycker inte om det där uttrycket ”väninnor”. Det reducerar begreppet ”vänskap”. Språkmissbruket här i landet börjar bli ett ännu större problem än systembolagets öppettider. Det blir inte mycket bevänt med min nattorientering så länge det här tjejsnacket pågår.

Jag behöver fem kubikmil mörker. Jag kräver fem kvadratmil ensamhet. Sedan ska jag kanske förklara för dig varför jag måste avskaffa ordet ”tidsfördriv”. Du klagar över döden och ändå är du skamlös nog att fördriva livstiden i stället för att använda den. Vad har du här i mörkret att göra?

BRICKEN
Jag tänkte bara föreslå att vi, i vår egenskap av medmänniskor, helt enkelt ska tända stormköket och sitta i mörkret och hålla varandras korsstygn sällskap en stund.

VERA
Jag vill inte göra dig besviken. Problemet med oss är att jag inte vill dig någonting alls. Jag hoppas att du inte blir sårad nu.

BRICKEN
Om det någonsin skulle uppstå ett vikariat i din vänskapskrets så står jag inte till förfogande. God natt.

VERA
God natt.

Väldigt mycket samtid, väldigt mycket blueskänsla, väldigt väldigt träffsäkert i de ibland skruvade formuleringarna.

VERA
Det enda jag med säkerhet vet om livet är att det inte är en av mina starka sidor.

BRICKEN
När man är rädd ska man ta ett steg framåt. Det är det enda som hjälper.

VERA
När man tror att man är fullständigt utmattad har man åttio procent av krafterna kvar. Det har jag läst i en handbok för pansartrupperna. Det är väldigt jobbigt att ha samlag. Man förbränner en massa fett.

BRICKEN
Vid stark ångest omvandlas tårarna till svett.

BRICKEN
Så fort jag har vant mig vid att vara gift med folk börjar de känna sig underlägsna. Och då blir de förstås det också. Så fort jag har vant mig vid en man förvandlas han till en ovana. Det finns inga riktiga hemvärnsmän nu för tiden. Det är ganska trist i det långa loppet. Hur långt ska jag behöva gå innan jag kommer till Fruängen?

VERA
Jag vet faktiskt inte. Sju gånger sjuttio nätter. Uppskattningsvis.

Min metod att plocka aningen slumpmässigt på bibliotekshyllan har fungerat en gång till.

Trivs.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson

Klyftorna måste krympas

Sjunde avsnittet i min bloggserie om klassamhället. Störst och girigast måste inte vinna hela tiden.
Sverige måste sluta vara ojämt jämt.

Lösningen

Avskaffa klyftorna, börja med den ekonomiska.

Utveckla demokratin. Det är inte alltid störst enhet som är bäst. Vi har inte för många politiker, vi har för få. Sverige är fullt av folk som inte känner en enda kommunpolitiker.

Lär våra barn solidaritet, de som inte redan vet.

Länk: När kan vi börja renoveringen?

Läsning

Här är några lästips, ifall du vill läsa mer om de växande klyftornas land.

Brevväxlar om klassamhället
Opulens heter ett färskt och mycket läsvärt kultur- och samhällsmagasin på nätet. Följ det: www.opulens.se 

Intressantast just nu i Opulens är medarbetarna Crister Enanders och Kristian Lundbergs brevväxling om samtiden. Hela året ska de byta tankar kring hur det står till i vårt samhälle och dess institutioner och vart vi är på väg. Här hittar du alla breven: Brev om samtiden (samlingssida)

”Det handlar inte längre om förflackning. Det är värre än så. Jag tvekar inte att kalla det fördumning. Samhället har svikit. Skolan har svikit. Arbetarrörelsen har svikit. Bibliotek stängs och läggs ner. Var hade du och jag idag varit utan tillgång till bibliotek när vi var unga? De var vår räddning och öppnade vägen till litteraturen och kunskaperna. Där formades vi, eller där tog vi oss medvetande, erövrade en hållning som gav kraft och intellektuell styrsel.” (Crister Enander i ett av breven).

Tidskriften Klass
När den Göteborgsbaserade tidskriften Avsikter, som skrev om arbetarlitteratur, lades ner hösten 2014 startade Föreningen Arbetarskrivare en ny tidskrift. Tidskriften Klass.

Klass har som ambition att lyfta fram litteratur med klassperspektiv. Genom samtal, diskussioner och polemik med makthavare, författare och skribenter hoppas tidningen kunna påverka samhällsdebatten och föra fram viktiga frågor i ljuset. Tidskriften vill ge klassamhället ansikten.

Länk: Tidskriften Klass
Länk: Föreningen Arbetarskrivare

Tidskriften kommer ut med 4 nr om året, i år den 15 mars, 15 juni, 15 september och 15 december.

SVT:s klassförakt
Länk: Åsa Linderborg: Klassförakt, SVT!

”Att SVT sprider sånt här visar bara hur socialt accepterat föraktet för de så kallade förlorarna har blivit även bland dem som själva ser sig som upplysta humanister. Förr lockade man folk att skratta åt eliten. Nu förtiden är det tvärtom.”

LO:s undersökning av makteliten
Landsorganisationens undersökning berättade jag om i första avsnittet av bloggserien. LO undersöker regelbundet inkomstskillnaderna i Sverige.

Maktelitens genomsnittliga inkomster före skatt motsvarade 18,7 industriarbetarlöner 2015. Det är den största skillnaden som uppmätts sedan undersökningens startår 1950.

En genomsnittlig börsbolagsdirektör hade 54,3 gånger så hög inkomst som en industriarbetare. Svenskt rekord i girighet och i nedlagd utjämningspolitik?

Artikel om LO-rapporten: Makteliten – reglerar inte sig själva
Hela rapporten som pdf: Makteliten – reglerar inte sig själva
Facebooklänk: LO:s video om makteliten

### Övriga inlägg i bloggserien Klassamhället Sverige
Del 1: Grislöner i klassamhället
Del 2: Nu kommer den nya klassanalysen av Sverige
Del 3: Den slarvigast klädde kan ha dyrast paltor
Del 4: Så förtrycker de din trut och fot
Del 5: Hur i hundan sätter en igång en skivspelare?
Del 6: Det är dags för en ny ideologisk offensiv

### Äldre inlägg
De osynliga migrerade kvinnorna: Båda bor ni i ett samhälle som sakta spricker sönder
Barnets förtvivlan: Han vill inte fortsätta leva

Bildtext till teckningen ovan:
 – Men det måtte du väl själv kunna begripa, att nu sen vi fått ny plyschmöbel och börjat umgås med hovleverantören, kan vi inte längre låtsas om att du är min syster. 

Teckningen är gjord av Anders Forsberg (1871-1914). Han växte upp i Karlstad och efter att ha gått det som nu heter Konstfack i Stockholm avlade han examen vid Teckningslärarinstitutet. Därefter arbetade han som lärare, först i Karlshamn och sedan Stockholm.

Forsberg tillhörde redaktionen för Albert Engströms Strix och medverkade även i skämttidningen Puck. Boken Från svenska hem, 1902, visade satiriska bilder av borgerligheten och deras överlastade hem. En kontrast mot Carl Larssons Ett hem.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra

Det är dags för en ny ideologisk offensiv

Det är dags för en ny ideologisk offensiv, en ny kamp för bildning, kunskap och kultur. En som tror på medmänsklighet, kärlek, värme och gemensamma lösningar.

Det måste vara möjligt för många att vidga cirkeln med vilka vi tycker om. Jag tror på människan.

Bloggserien om klassamhället fortsätter. Den har handlat om gigantiska skillnader i inkomst, om att det behövs en ny klassanalys av vårt land och att den analysen pågår. Hur ser Sverige ut? Hur liten är överheten? Vem är arbetare? Hur djupa är klyftorna?

De förra avsnitten berättade hur du lär dig din plats längst ner på samhällstrappan och att du inte ska gå där med foppatofflor. De är ett klassmärke, har smakdomarna bestämt. Mellan medelklass och underklass finns också en skillnad. Hur stor?

Dagens avsnitt tar upp kampen om kunskapen och idéerna.

Vi hånade den
När jag gick på Sundstagymnasiet i Karlstad delade socialdemokratiska ungdomsförbundet ut nyckelringar i alla elevers postfack. Var det 1969? ”Ökad jämlikhet” stod det, med tidens moderna snirkeltypografi.

Vi döpte SSU-arna till nyckelringssocialister och hånade parollen. Jämlikhet ska vara absolut, inte relativ, annars blir det ju inte lika. Löner bör öka men jämlikhet bör vara – jämlik. Det finns inget mer likt än lika.

Vad är det annars för mål? Stryk det där med ”ökad” tyckte vi.

Stures motangrepp mot vänstern
Något år senare kom en vänstertidning över Sture Eskilssons promemoria. Den blev berömd sedan. Papperet där den forne kristinehamnaren i Arbetsgivareföreningens tjänst detaljerat förklarade för svenska arbetsköpare och svensk borgerlighet hur de skulle genomföra sin ideologiska offensiv och ta över debatten från vänstern. Viktigt tyckte Sture, annars vet du aldrig hur det går med marknadsekonomin.

Länk: Hjärnhandeln – om ett möte (Crister Enander om Sture Eskilsson och offensiven)

Snart tog Vietnamkriget slut, världen blev inte lika svartvit och det eskilssonska PM:et började genomföras. Han hade föreslagit att motangreppet skulle ske på två fronter. I skolan och i den politiska debatten. Förutom skolmaterialet ville han se en motvikt till det stora flödet av debattböcker och tidningsartiklar från vänster.

Han fick som han ville. Efter vänsterns debatt underifrån kom en mäktig motoffensiv uppifrån, från pamparna med penningsäcken.

Snart skulle vi alla satsa på oss själva. Plötsligt var lösningen på alla problem att starta eget, avveckla och avreglera all gemensam egendom och göra som i ett populärt tv-program, bilda ö-råd och rösta ut folk. Pakten blev det nya verktyget, egoismen den nya läran och i politiken valde socialdemokrat efter socialdemokrat modeuttrycket ”entreprenör” hellre än ”demokratisk socialism”. Snart satt den första människan och berättade i en anställningsintervju att hon var ”bra, väldigt bra” på än det ena, än det andra. Det skulle ingen ha sagt 1965.

På skolgårdarna slutade två mot en vara fegt, det blev i stället bra odds. Även den som ligger fick du slå mot, det sker i samhället hela tiden. I tv-reklamen blev det en fördel om din kamrat blåste av segelbåten, då blev det mer kaviar över till dig själv. Gemensam kamp byttes till DIY, Gör Det Själv.

Den utvecklingen har fortsatt.

– Yoggin? frågar en karl vid frukostbordet i en färsk egoreklam. Hans fru svarar med att ge honom deras logg in. Yoghurten vill hon ha för sig själv.

Är lösningen att byta klass och lära sig andas rätt?
I dag finns det en hel ideologisk industri som jobbar med att dölja att vårt land är ett klassamhälle. I reklampaus efter reklampaus i de kommersiella tv-kanalerna skriker ett halvdussin spelbolag ut sina budskap. Ett av dem kallar sig för säkerhets skull miljonärsfabriken.

I de externa köpcentrens illa sorterade bokhögar trängs självhjälpsbok efter självhjälpsbok från självutnämnda guruer som försöker få oss alla att tro att det bara handlar om självförtroende. Tror du bara på dig själv, så ska allt bli bra.

– Du andas väl rätt? Själv?

Som om det skulle hjälpa det arbetande svenska folket ifall en av oss bytte klass och blev miljonär och en annan fick bättre självkänsla.

Filmare, fuskare, hånare, hat
Statsministern hånas i sociala medier för att han en gång arbetat som svetsare. 1972 skulle det ha varit den stoltaste erfarenhet i världen för arbetarepartiets ledare. Äntligen en höjdare som inte gått broilervägen till tops.

Inom idrotten dyker det upp ständigt nya fall av doping och läggmatcher. Filmning har blivit en del av elitfotbollen. Finurligast fuskare vinner.

Sture Eskilsson och hans vänner inom och utom landet lyckades bra med sin ideologiska offensiv. I sin förlängning stavas den numera näthat. När jag var ung hobbyskrivare ville vi att alla skulle bli sin egen barfotajournalist. Men vi tänkte oss sannerligen inte att detta även skulle innebära en hord av organiserade hatare med starkt genomslag i debatten. Vi tänkte oss inte att solidariteten med folk i länder som Vietnam, Spanien och Sydafrika skulle ersättas av främlingsfientlighet och fascister på marsch igen.

Inte ens fotbollsfusket hade vi tänkt oss.

Envar sin egen lillkapitalist
1971 bestämde sig alltså Svenska Arbetsgivareföreningen för att starta sin ideologiska offensiv mot vänsteridéerna. Åtta år senare drog man igång kampanjen Satsa på dig själv, för att låtsas göra oss alla till privatkapitalister. Dragplåster var ABBA-Frida och hockeyspelaren Lill-Pröjsarn Nilsson.

Hur ska vi se på firmabildandet som politisk lösning? Det formulerade jag för min del året därpå i boken Leendet i vedlådan, en kortprosasamling i sågverksmiljö. Texten Det enskilda initiativet har underrubriken ”En hyllning till de fria marknadskrafterna och de två tomma händernas möjlighet” och lyder såhär:

– Nej, om en skulle ta och starte storbolag? sa Persson, bad om förskott.

Jag gillar fortfarande att skratta underifrån åt överheten.

Dags för en ny offensiv
Inte har jag något emot företag. Kära nån, i höstas bildade jag enskild firma för att kunna göra ett jobb åt en beställare jag tycker om. Det är bara det att jag inte tror att den kommun som har flest småföretag vinner.

Egoismen är en återvändsgränd, både i privatlivet och som politisk metod. Självskryt luktar illa, det har det alltid gjort. Fusk är föraktligt. Girighet kan du aldrig bygga ett samhälle på. Rasism är en medveten dumhet och det är det snällaste jag kan säga om den tanken. Mobbing är till för mycket små människor, stora själar ser styrkan i gemenskapen.

Det är dags för en ny ideologisk offensiv, en ny kamp för bildning, kunskap och kultur. En som tror på medmänsklighet, kärlek, värme och gemensamma lösningar.

Det är dags att vidga cirkeln med dem vi tycker om. Jag tror på människan. Jag tror att gruppen vi bryr oss om kan växa fort och fint om vi bara vill. Vi kan bry oss om många. En dag kan vi vara jordklotets vackraste allihopakram, produktionsenhet och samtalsgrupp tillsammans, fast vi är så olika. Det handlar om respekt, om klasskamp och om vem som är möjlig vän. Låt ringen växa.

Vi hade förresten fel när vi hånade parollen Ökad jämlikhet. Det var inget ont i den. Sverige har aldrig varit så jämlikt som då.

### Fler inlägg i bloggserien Klassamhället Sverige
Del 1: Grislöner i klassamhället
Del 2: Nu kommer den nya klassanalysen av Sverige
Del 3: Den slarvigast klädde kan ha dyrast paltor
Del 4: Så förtrycker de din trut och fot
Del 5: Hur i hundan sätter en igång en skivspelare?

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra