Sven-Ove Svensson – Sida 21

Utan filter i Nedre Ullerud

Det är någonting särskilt med norrsken.

När jag ser vad himlen har för sig ibland så undrar jag inte på att folk trodde på diverse övernaturligheter förr.

För övrigt noterar jag att det ganska gråvita norrsken jag fotograferade över Skivtjärn utanför Deje i fredags kväll blev färgglatt i min mobil.

Utan filter.

Solig augustidag, hämtar mellanbarn vid tåget, äter fisksoppa tillsammans, tar bilen norrut till en skog. Där strövar vi sedan i timmar med vår 44-åring för att hämta svamp. Några ska vi lägga på smörgås till kvällen, desto fler får hon bära med hem på tåget om några dagar.

Skogen är varm, ungen som fortfarande är unge för oss har skarpare svampblick än vi. När benen blir trötta sitter vi i kanten av en slänt och tittar ner på älven som strävar söderut. Vi häller upp kaffe, lägger fram äggsmörgås och känner doften av skogsutflykt.

Än en gång i våra liv känner vi den doften.

Just då går det inte att vara stressad.
Älven glittrar mellan träden, kaffemuggen i min näve är varm och vårt mellanbarn är på besök.

En bätterdag.

### På kvällen, efter svampsmörgåsen, far vi till grannsocknen igen och tittar på norrsken. Det speglar sig i vårt badtjärn. En sån dag är det. (Se fotot nedan).

Norrsken över Skivtjärn.

En sorgmantels födelsedag

Våra torsdagsvandringar med Gryningspatrullen är till stadig glädje och nytta.

Många nyttor förresten.

I går fick vi se vår medvandrare Mikael Skalstad väcka liv i en fjäril på en skogsstig utanför Molkom. En sorgmantel.

Det vill säga: vi trodde han gav fjäddrilen liv. I själva verket fick vi lära oss att den var nykläckt, inte död. Det syntes på de röda resterna.

Blåser varmluft
Först ser vi inte ett livstecken på sorgmanteln i morgonfukten på marken. Då lyfter fjärilsexperten försiktigt upp insekten i näven och blåser sakta varm utandningsluft mot den.

Efter en stund rör den sig yrvaket. Inte sprallig än men vid prima liv på sin födelsedag.

Tjohoo!

### Kantarellerna plockade vi tillsammans i förbigående under 8-kilometersvandringen mellan lyxvillor, finuppfräschad badplats, Molkomsjöns vackraste caféutsikt och gamla Karlstadsvägen, numera traktorväg genom skogen.

### I går var det min tur att ta hem den gemensamma skörden i vår ömsinta svampstafett.

### Glädje och nytta, jag säger ju det.

Blod och grus

Ja, jag tycker att Hamas attack den 7 oktober 2023 var en terrorhandling. Ur den blodiga jorden vid musikfestivalen stiger en vrede.

Nej, jag tycker inte att Israels svar att (hittills) döda 40 000 barn, kvinnor, civila män och Hamaskrigare är proportionerligt och går att försvara.

Motverkar sitt syfte
Den enes terror försvarar inte den andres dryga 30-dubbling av terrorn. Mångdubblingen är dessutom militärt korkad. Du kan inte döda en idé med kulor och bomber. Det våldet föder bara nytt våld och nya terrorister.

Ur gruset stiger en vrede.

Det kunde vara enkelt

Jag kunde hålla föredrag om varför …

Under några lyckliga dagar träffar jag särskilt mycket folk. När vi samtalar kommer vi ibland in på konflikter. Varje gång hör jag mig själv säga:
– Livet kunde ju vara så enkelt.

På torsdagen går jag en fin runda med Gryningspatrullen i trakter där såväl vandrande gubbe som kantarell och nötkråka trivs. Vid fikat kommer vi in på krigen i världen.
– Livet kunde ju vara så enkelt.

Pjäsen har något att säga oss
Dagen därpå kommer älskade barn och barnbarn med respektive kärlekar hit. När vi varit och sett Västanå Teaters spännande föreställning av Herr Arnes penningar pratar vi om vad pjäsen och Selma Lagerlöfs roman har att säga oss i dag. Om girighet, om kriget i Gaza förstås och om gränsen för vad som går att förlåta.
– Livet kunde ju vara så enkelt, säger jag.

De minns mina föräldrar
På söndagen träffar jag nya och gamla bekanta på båda sidor om Värmländska Författarsällskapets bokbord vid hembygdsgården Träfotere i min barndomssocken Grava. Vi skrattar mycket, pratar böcker, säljer några och jag träffar folk som minns mina föräldrar på 1950-talet. Sedan pratar vi om en lokalare konflikt, det brukar finnas några att välja på. Än en gång hör jag mig själv säga:
– Livet kunde ju vara så enkelt.

Vi gillar varandra
Jag menar verkligen de där orden. När vi sitter med barn och barnbarn runt matbordet är vi förstås inte överens om allt. Varför skulle vi vara det. Men vi skrattar tillsammans, pratar som folk, försöker lyssna och respektera varandra.

När jag hamnar bredvid en annan författare vid bokbordet, något äldre än jag, upptäcker jag att vi gillar varandra och har massor gemensamt. Dock inte i politiken. Men det skrattar vi åt och respekterar varandra.

Livet på vår vackra planet kunde vara så enkelt. Likaväl som vi skrattar tillsammans vid ett matbord i Forshaga och ett bokbord i Grava, fast vi ibland är olika. Likaväl kunde människan göra det på andra håll.

Nog vet jag varför
Nej, jag är inte naiv. Inte bara naiv. Jag vet en del om varför folk bråkar här och i Ukraina och Gaza. Jag skulle kunna hålla föredrag när du vill om varför människan första gången började rita gränser. Om girighet, mobbing, klassamhällen, makteliter, kolonialism, rasism, folkförföljelser, folkfördrivningar och olika historiesyn. Allt det som gör att det inte är så enkelt.

Men det KUNDE vara enkelt.
Vi KUNDE vara medmänniskor som skrattar tillsammans och skickar mat till varandra runt ett bord.
Vänner som räddar vår planet tillsammans, när vi inte skrattar ännu mer och läser goda böcker om att vara människa och om hur krigen äntligen tog slut.

Slut med papperstidningar på landsbygden?

Om tre år kan papperstidningen vara borta från landsbygden.

Det säger Stampen Medias vd Johan Hansson i en artikel i tidningen Journalisten. Stampen äger femton prenumererade morgontidningar, däribland Göteborgs-Posten.

De övriga tidningarna är Alingsås Tidning, Bohusläningen, Hallands Nyheter, Hallandsposten, Härryda-Posten, Kungsbacka-Posten, Kungälvs-Posten, Lerums Tidning, Mark-Posten, Mölndals-Posten, Partille Tidning, ST-tidningen, Strömstads Tidning och TTELA samt gratistidningarna Alingsås Kuriren och Melleruds Nyheter.

Papper i tätorter
Förändringen går fort. I dag är två av tre prenumerationer på Stampens tidningar digitala. Johan Hansson tror att papperstidningarna kommer att leva kvar efter 2027, men förmodligen inte på landsbygden. Vid halvårsskiftet för ett år sedan var 54 procent av prenumerationerna digitala. I år 64 procent.

De digitala prenumerationerna ökar med ungefär en procent i månaden. Målet är att år 2027 ska den digitala affären bära hela nyhetsverksamheten.

”Vi ser att vi med all sannolikhet kommer att ha papperstidningar efter 2027, i tätorter, men förmodligen inte på landsbygden eftersom distributionen blir för dyr” säger han i Journalisten.

### Samtidigt har den fysiska boken tappat nästan halva sin försäljning de senaste decennierna skriver Svenska förläggareföreningen i en ny rapport.

Köpa vingar

En dag, en alldeles vanlig dag med vackra moln och ljuva tankar. Då slår Fru Fortuna till.

Vinst på Lotto! Grön prick!

Jag funderar på att ta ut vinsten nu.
Jag ska köpa vingar för pengarna.

Stort tack, Svenska Spel.

Snubbla inte snabbt på steniga stigar i sluttningar

Alla som använt ett par löparskor tillräckligt länge vet hur det är. Löpningen är en medicinsk paradox. Du mår bättre och sämre.

Nu har jag blivit påmind igen.

Det börjar med en stolt plan. Vi ska åka på semester. Pensionärer kan. Vad sägs om en natt på hotell, två på B&B och en lång härlig kväll i hällregn i Dalhalla? Plus lite mjuk akvarellnostalgi, fin sjöutsikt, ett och annat impulsbesök hos goda vänner samt fyra-fem oprövade stigar, bygder och riksvägar?

Första fikastoppet är vid Lesjöbyns camping vid en strandkant norr om Lesjöfors. God smördegsbakelse med grädde och hallon. Varför har vi aldrig stannat här förut?

Strax därpå gör jag en klassisk ”dyngsväng vänster” i all hast och styr in mot Rämmen för att visa den kära vännen herrgårdsparken där jag fotograferade en tam älg för 40 år sedan. Älgen hamnade på förstasidan i Dagens Nyheter sedan men inte hundan var han tam.

Lunch, Flottaren i Vansbro, laddar Elisa (ja, hon är en leasad elbil).

Vid tretiden är vi framme vid hotell Gyllene Hornet och Perssons stuga där vi ska bo. Vi går på upptäcktsfärd uppför det sluttande Tällberg med alla sina anrika hotell, hittar Holens kaffestuga nästan högst upp och sitter mitt ute i utsikten när de första regndropparna hörs.

På kvällen finmiddag och därefter olympiska spel.

”Hoppas ingen såg mig”
Det är morgonen därpå det händer. Jag har som vanligt hittat en karta och på den finns det motionsspår. Lycklig som en 73-åring på gôbbsläpp knyter jag på mig löparskorna och tuggar iväg uppför berget. Asfalt, grusväg, skogsstig – pulsen börjar komma igång, snart är stigen löjligt brant men jag ger icke tappt.

Efter 20 minuter faller jag handlöst i en tillfällig utförslöpa. Ramlar så där snyggt som när man fort måste titta så ingen såg det. Nej, jag är ensam på stigen i frukosttimmen. Knäet får ta första stöten, sedan vänsterarmen, ett revben och en minisekund senare höger överarm. Hur nu det gick till.

Blodet rinner – visst, jag äter blodförtunnande medicin – hela min vänstersida är svart av trampad Tällbergsjord och nu börjar knäskålen få en extra knäskål utanpå. Knäet svullnar mer och mer, revbenet värker och jag kravlar mig upp på Digerberget för jag ska förbaske mig se utsikten över Siljan som jag har tänkt.

Dagen därpå ligger jag mest på Polhems B&B vid kanten av Falu gruva med vänsterbenet högt och vill att det bara ska göra ont när jag skrattar.
Det gör det inte.
Inte bara när jag skrattar.

En kväll vi inte glömmer
På kvällen far vi trots allt till Dalhalla och ser konsertversionen av Kristina från Duvemåla. Biljett är biljett. Det regnar, tidvis så mycket att det blöter igenom regnstället jag alltid trott var tätt. Efter första akten får jag lyfta mitt värkande vänsterben för hand när jag ska gå en sväng för att värma kroppen. Trappan tillbaka ner till rad 45 är värst.

Även i andra akten håller min fru mig i hand under sin regncape. Den är däremot vattentät. Båda händerna håller hon, inget annat är varmt på mig de timmarna.

Föreställningen är lysande, Dalhalla spännande och vindrutetorkarna fungerar fint när vi far tillbaka till vårt Bed & Breakfast i Falun. Där pallar hon under mitt ben med kuddar igen, när jag fått av mig mina blöta kläder.

Fjärde dagen, hemfärd. I Norberg fikar vi på klassiska Elsa Andersons konditori (gör det, ät tangotårtan!). I Hjulsjö köper vi böcker i Skandinaviens största bokloppis (gör det med!).

Klapp, klapp, klapp
Så snart det blivit måndag ringer jag Forshaga vårdcentral. Får snabbt en tid, blir undersökt av en löpintresserad doktor, får remiss av honom till röntgen i Karlstad, tas emot där en timme senare, röntgas, får besked. Ingen fraktur på knäskålen men du bör prata med en sjukgymnast. Kommer hem, skickar meddelande till min fysioterapeut. Får en tid.

Det är om några dagar.

Vad vill jag ha sagt med allt detta?
1. Jag var inte i skick för att hälsa på er, vänner vid Runn.
2. Snubbla inte snabbt på steniga stigar i sluttningar.
3. Om du absolut måste göra det, var glad att det går att få snabb och effektiv sjukvård för skatten du betalar.

Och vila.

PS. Vi var till Sundborn och såg Karin och Carl Larssons hem och verk också. Hennes stolsdynor var fortfarande märkvärdigt moderna. DS.

Orsaken till att svenska hus blev röda.

Sveriges skattkista en gång.

Kristina från Duvemåla i Dalhalla. Den kvällen glömmer vi inte.

Tangotårtan!

Nästa gång ska vi hämta fler 20-kronorsböcker.

Lugna dagar – och nu dags för uppläsningar

Vi är hemma igen efter några sommardagar att minnas. Som vi sa på Journalisthögskolan i Göteborg :

– Tänk västkustskt!

Det blev nyupptäckt badvik, trivsamma badholmar, avspänd jogg längs ensam havsvik och vid småbåtshamn, pigg strandkantsrestaurang, lång fin och rätt nysnickrad strandpromenad – och ljuvligt avkopplande kvällar i sommarstuga med OS ibland och mö’e prat med tre generationer.

Trivs!

Några kommande uppläsningar
– I kväll, lördag, uppträder jag i vid Värmlands Vikingacenter i Nysäter. 18.00.
– På måndag i församlingshemmet i Östra Ämtervik. 19.00.
– Onsdag 14 augusti i kvarteret Almen, Karlstad.

Keps eller löparskor? Allvar eller småleende?
Vi får se.

Jag misstänker att det blir alltihop.

Färgglad nytta och nytryckt glädje

Fredag. Jag klipper gräs och sneglar samtidigt på vår äng i bortre hörnet av tomten. Där har färgerna avlöst varandra i sommar. Gräsgrönt, teveronike- och blåklockeblått, smörblommegult, klöverrött och nu senast väddlila.

Än har jag inte hjärta att ta fram lien och slå ängen. Inte så länge humlor, bin och fjärilar fortfarande har nytta av vårt stycke frisläppt natur.

De har nyttan, vi har både den och glädjen.

Avsevärd skillnad
När jag tar paus i korgsoffan på altanen flyger en korp förbi på väg mot mat. Tack för tipset, det är dags för kaffe. I brevlådan ligger senaste utskicket från Bakhålls förlag. Kärntruppen kallar de oss prenumeranter. Deras lilla men innehållsrika meddelande till oss heter Hållogram.

De kommande två böckerna är Dorian Grays porträtt av Oscar Wilde i nyöversättning och Hjalmar Söderbergs roman Doktor Glas. Båda nyutgivna och med färska efterord. För 220 kronor totalt får jag båda böckerna i brevlådan den 16 augusti.

”Bakhålls utgåva grundar sig på Wildes ursprungliga manuskript från 1890, inte som tidigare svenska utgåvor på den engelska förlagets förmildrade och tillrättalagda manuskript från 1891. Skillnaden är avsevärd.”

Jag tar en klunk kaffe till och bestämmer att jag vill ha böckerna.
Det är det där med nyttan och glädjen.

Svar på tal
I ett brev från läsekretsen suckar en person över att landets kultursidor fortfarande inte uppmärksammat att Bakhåll nu gått i mål med Kafkas samlade skrifter i 19 band. Svaret som läsaren får är mycket bakhållskt:

”Så tänker vi inte alls. För oss känns det bara bra att vår målgång inte uppmärksammas, det är så vi vill ha det. Vi arbetar för sakens skull, för Kafkas skull, inte för egen ära.”

### Varför jag kommer att ta fram lien och slå ängen?
### Det är för att jag ska kunna frakta bort gräs och blomster, så de inte gödslar ängen. Där bör inte myllan vara fet.
### När jag gått med lien får allt ligga kvar några dagar först, så växterna hinner fröa av sig.

Författare: Sven-Ove Svensson