Jag förstår inte folk som säger att de hatar vintern. Det är som att säga att man hatar månen.
Djupt i minnet ligger vår barndom gömd. En av mina minnesbilder är från den lilla älvens raviner. Hon ska bli bredare sedan Ölman, när hon kommer närmare Vänern, men än är hon smal och vig. Upp och ner vandrar höjdkurvorna som hon ritat, uppför och nerför bär mitt nyfikna ensamma skidspår.
Ensam? Jag är inte ensam. Uppe på platten såg jag ett älgspår nyss, i den packade drivningsvägen i backen jag passerade hade en hare tassat. Granskogen susar stilla i vinden, i morgon ska Pelle, vår arméhäst, dra virke ut ur skogen igen. Det ljudet, den ångande hästkroppen, de kafferasterna med pappa på varsin stubbe på fastigheten Ängebäckstorp 1:3, mitt emellan Elsa Beskow och Vietnamkriget.
Än har inte amerikanarna gett sig på det fattiga bondelandet, än vet jag mer om svensk småbrukarvardag än om världen.
Just nu är detta världen. Ett par skidor på fötterna, ett par stavar i händerna. Ryggsäck med kaffe och ostsmörgås, kniv i bältet, femgradig kyla mot kinden.
Majoriteten prenumererar alltså inte på någon dagstidning. Men vi har ju alltid Facebook? Det är stort. ”Ja, fast man når ju inte ungdomarna.”
Det där är en myt, har jag sagt.
Del 2
I förra inlägget presenterade jag dagstidningssiffror. I dag är det bara 43 procent som prenumererar på en dagstidning. Det gör att demokratin hotas när redaktionerna krymper och den lokala granskningen läggs ner i kommun efter kommun.
Synd. Fast vi har ju alltid de sociala medierna?
58 procent finns på Facebook varje dag Internet, alltså. Det får bli lite siffror igen. I fjol hade 97 procent av svenskarna tillgång till internet. 81 procent använde Facebook, 58 procent varje dag. Bland 26 – 45-åringarna var det nästan 90 procent som använde Facebook. Det är det största sociala mediet inom alla åldersgrupper äldre än 26 år.
Läs siffrorna ovan en gång till. Vad det står är att: bara 43 procent prenumererar på en dagstidning men 58 procent är aktiva på Facebook varje dag.
Aha! Det finns alltså ett bra komplement till den krympande dagstidningen. Inte när det gäller den professionella, dagliga granskningen, tyvärr. Men när det gäller för oss i vår idrottsklubb, kulturförening eller partiförening att nå ut med vår egen information.
Du når inte alla forshagabor med en av dessa sällsynta artiklar i de två länstidningarna. Den möjligheten är historia. Du får lov att lära dig använda sociala medier som komplement. Störst av dem alla är Facebook.
De sociala medierna ökar ”Jamen, vi når faktiskt inte de unga genom Facebook.” Jaså du. Är du riktigt säker på det?
Jag gör som jag brukar. Googlar och grunnar. De flesta av mina siffror hittar jag i den årliga, oberoende undersökningen Svenskarna och internet.
Där, i siffrorna från i fjol (de är färskast) hittar jag svar. Till exempel att 74 procent av alla över 16 år använder sociala medier varje dag. När det gäller alla över 25 år är Facebook störst.
De sociala medierna ökar, de minskar inte.
Släpp myten I gruppen 16 – 25 år är inte Facebook störst, det är sant. Där är det Snapchat och Instagram som leder med 77 procent, det har båda medierna. Så många använde dessa sociala medier dagligen tredje kvartalet i fjol.
Hur är det då med Facebook bland de yngsta? Dem når vi väl som sagt icke? Jodå, vi gör ju det. Väldigt många når vi, fler än du når vuxna procentuellt sett i en dagstidning med en blyg liten insändare. Tredje kvartalet i fjol var 48 procent av 16 – 25-åringarna aktiva varje dag på Facebook.
Släpp myten. De yngsta har inte alls lämnat Facebook helt och hållet. 84 procent av dem var aktiva på Facebook någon gång i fjol, och som sagt nästan hälften varje dag. Där ((och på Instagram) har vi en stor möjlighet att nå de yngsta.
Lär dig knepen och var en människa Vi måste bara bli duktigare på det vi gör. Vi måste lära oss knepen, de där som gör att vi når fler. Gilla, kommentera, dela, tagga, och ibland annonsera. Vi måste bli intressantare. Det kanske till och med är tillåtet att varva allvar och humor, gullighet, fakta och trams?
### Sedan finns det förstås en annan pappersväg att välja, samtidigt. ### I min kommun har vi ett annonsblad, Forshaga-Deje-bladet. ### En annons där når alla hushåll. Det är fler medmänniskor än du når med DN i hela länet.
”Ja, men man når ju inte ungdomarna.” Den myten hör jag oftare och oftare.
Del 1
Så här är det. Jag är en aning aktiv inom idrotten, ännu mer verksam inom kulturen och ytterligare något mer sysselsatt inom politiken. På olika sätt. Ibland babblar jag, ibland springer jag och sätter ut kontroller, ibland skriver jag på diverse håll, recenserar böcker eller går på möten.
Då händer det att jag funderar över hur man ska nå ut till folk. Hur får vi ut vår information till orienterare, till folk som gillar att läsa böcker eller till medborgare som gärna vill krympa de två K:na: klyftorna och klimatförstöringen.
90 procent läste tidning Förr var det lättare. Det gällde bara att annonsera eller få tidningarna att skriva. Lyckades du med det så var saken klar. 1971 var det 90 procent av svenskarna som läste en tidning på vardagarna. 1988 var det nära 85 procent.
År, då vi i Värmland kunde säga att länstidningarna Värmlands Folkblad och Nya Wermlands-Tidningen i princip nådde värmlänningarna. 1983 hade VF 30 000 i upplaga och NWT 76 000. Svenskarna var ett av världens mest tidningsläsande folk.
Sedan kom internet. I fjol var det bara 43 procent som prenumererade på en dagstidning (digitala prenumerationer inräknade). VF har 11 900 i prenumererad upplaga (varav 400 digitala ex.) NWT 40 900. Aftonbladets pappersupplaga har krympt från 500 000 till 76 000.
Det lärde folk att läsa gratis Vi har ingen samlad offentlighet på samma sätt som förr. Den är splittrad. Inte ens hälften håller sig med dagstidning i hushållet. Då blir också granskningen av samhället sämre. Det är visserligen många som besöker tidningarnas webbplatser, men då surfar du mellan enstaka mer uppseendeväckande artiklar som redaktionerna lagt ut. Du missar den lilla artikeln, smala insändaren och många annonser.
Ordet surfar är egentligen missvisande. Jag tycker snarare att vi jumpar. Du jumpar mellan enstaka isflak.
Risken blir större och större att demokratin trillar i och drunknar.
### När tidningarna började lägga ut sina huvudnyheter gratis hände något. De lärde folk att bli gratisläsare. ### Under tiden tog jättar som Facebook och Google över miljarder av svenska dagstidningars annonsintäkter varje år. ### Skrivande och fotograferande journalister fick gå, lokalredaktören, den spännande layouten och goda tidningsbilden blev utrotningshotade arter och prenumeranterna flydde.
En myt – Vänta nu, glömmer inte farbror de sociala medierna? – Lugn. – Fast du når ju inte ungdomarna med Facebook heller. – Det där är en myt. Lugn, jag kommer till dom.
Det finns träning och det finns träning. Detta är svampjogg i hemsocken. Saken är den att vi hade fest i lördags.
På väg hem från svampjogg. (Foto: Inger Nilsson)
Ett pandemiförsenat 70-årskalas var vad vi hade. Trivsamma släktingar kom, en sol sken, jag fick blommor och presenter och folk sa vänliga saker. Grytan vi åt innehöll svamp, kött, lök, vin, bacon och mer därtill. Den vegetariska var också god.
Känslan att kunna träffas i verkligheten igen, en bit isär men ändå.
… så nu har jag börjat rusa till skogs efter svamp igen. En vet aldrig när en fyller 75. Tiden tränar intervall.
### Jag önskade mig ett nedskrivet boktips av alla, barn som vuxna. Den idén är jag nöjd med. Jag lovade läsa allt. ### Så här ser min nya läslista ut. Bokförslag från våra gäster vid mitt 70-årskalas på Forshaga hembygdsgård den 25 september 2021:
Våra gästers förslag till läsning
Olle Hedberg: Vad suckar leksakslådan Jan Lööf: Sagan om det röda äpplet Ocean Vuong: En stund är vi vackra på jorden Carl-Johan Vallgren: Den vidunderliga kärlekens historia Lars Persson: Lyssna vite man! Stina Wollter: Kring denna kropp Elias Våhlund: Handbok för superhjältar, del 1 J. K. Rowling: Harry Potter och De Vises Sten Gregory David Roberts: Shantaram Jeff Kinney: Dagbok för alla mina fans Åsa Lind: Sandvargen Annette Brandelid: Professorn Andreas Slätt & familjen Karlsson-Dahlén: Berättelsen om Kevinfallet Joseph Conrad: Mörkrets hjärta Maj Sjöwall & Per Wahlöö: Den skrattande polisen Margit Söderholm: Driver dagg faller regn Isaac Asimov: Stiftelsetrilogin Bibeln Marilynne Robinson: Gilead Karl Olov Knausgård: Morgonstjärnan Patrik Svensson: Ålevangeliet Daron Acemoglu & James Robinson: Why Nations Fail Diamond Jared: Vete, vapen och virus David Sumpter: Uträknad – sanningen om algoritmerna som styr världen Jonathan Safran Foer: Extremt högt och otroligt nära Emily Brontë: Svindlande höjder Casey McQuiston: Red White & Royal Blue Siri Pettersen: Odinsbarn Trudi Canavan: The Novice Kristian Gidlund: I kroppen min Lucy Dillon: Hundra omistliga ting Hans Rosenfeldt & Michaël Hjorth: Den stumma flickan Jo Nesbö: Pansarhjärta Julie Otsuka: Vi kom över havet Ursula K. Le Guin: De obesuttna Conn Iggulden: Stäppens krigare Mötley Crüe: The Dirt Elias Våhlund: Handbok för superhjältar Stephen J. Dubner och Steven Levitt: Freakonomics – en vildsint ekonom förklarar det moderna livets gåtor
Det är en så rolig lista. Den har någonting att berätta.
En av mina favorittidskrifter har utlyst en tävling. Språktidningen vill veta vilka som är Sveriges vackraste och roligaste ortnamn.
En kul tävling för oss som är kartälskare och ortnamnssamlare. Här är några kategorier jag kommer på i all hast:
Sveriges vemodigaste ortnamn: Ensamheten. Det finns 7 platser med det namnet. Från en av de ensliga byarna kommer det en världsmästarinna i armbrytning. Annars skulle namnet vara ännu mer vemodigt.
Sveriges hoppfullaste ortnamn: Bättringsvägen. Jag hittar 9 sådana gator men det kan finnas fler. De brukar ligga vid sjukhus.
Sveriges vanligaste bebyggelsenamn: Fridhem. Visst säger det något om vårt land och oss som bor här. Inte mindre än 1 193 förhoppningsvis fridfulla platser heter så.
Sveriges vanligaste sjönamn: Långtjärnen. Drygt 1 300 stycken i olika namnvarianter.
Sveriges vanligaste huvudstadsnamn: Stockholm. Det finns 62 platser i landet som heter Stockholm. En av dem kallades länge för vår huvudstad. Den västvärmländskaste av de 62 ligger mellan Trinne mosse och Rundisbråten. Om du undrar.
Sveriges vanligaste Sverige-namn: Sverige. Jo, det finns 5 stycken. Hela vårt land plus fyra lokala platser inuti landet.
Två ironiska ortnamn: Brölösera och Tuggelite. Den sorten finns det många av. Jag har alltid undrat om det var grannarna som skojade med de brödlösa eller om de var självironiska, de som bodde där.
Sveriges lurigaste önamn: Lurö. Så här skriver en ortnamnsskribent om ön i Vänern: ”har ordet ’luder’ = åtel, as, kadaver som förled och ortnamnet betyder ’plats där förgiftat (arsenik) djurkadaver har lagts ut för att ta död på varg’ (SAOB ’luddra på varg’.)”
Om den tolkningen är korrekt? Nja, det finns andra förklaringar till namnet. Ortnamnsboken från Näs härad tror mer på att namnet kommer av fornsvenska ”ludher ’lur’, i fno.-isl. och i sv. dial. även i bet. ’kvarnlave, urholkad stock, tråg’ och ofta använt som ortnamn”.
Sveriges ledsnaste ortnamn: Gråten. Jag hittar 27 stycken platser med det namnet. Då räknar jag inte in ortnamn som exempelvis Grossbol, som ursprungligen kommer av samma ord. Troligen av gråt, dvs en äng som är svår att skörda. Finns det ledsammare ängar?
Sveriges mest detaljerade ortnamn: Skrattabborrtjärnssnåret. Det finns fler namn som borrar ner sig i detaljer, men detta är en favorit. Fyra dubbelkonsonanter, bara en så’n sak. Skrattabborre är det folkliga namnet på vattensalamandern.
Sveriges mest feltolkade namn: Kanske min gamla hemort Molkom (namnet kommer inte av att oxarna mjölkades om här på väg till Oxhälja i Filipstad). Kanske Leverhögen (namnet beror inte på att man plötsligt fick se hur ett av liken rörde sig i koleragraven). Kanske Malmö (de brukar inte mala någon mö där). Kanske Fyrunga socken (den fick inte sitt namn av att bara fyra ungar överlevde digerdöden). Får jag välja tycker jag Malmö är värst.
De kallas folketymologier, den sortens folkliga missuppfattningar om ord, till exempel ortnamn.
Vilka vinner? Nå, hur ska jag ha det? Vilka ortnamn är roligast och vackrast? Den frågan behöver jag fundera på ett tag.
Ortnamnet Kul roar mig, det finns det för övrigt bara ett av påstår Lantmäteriet. Jag tror jag ska cykla dit i helgen. Veckans Kultur, det kan aldrig bli fel.
Själv bor jag i Forshaga, vilket råkar vara namnet på ytterligare 13 platser i landet. Det är vackert så. Vackerhalsen, Vackerlandet och Skönheten låter aningen finare. Men namnet Å tycker jag allra mest om, jag får nog skicka in det till tävlingen. Det fattar ju varenda människa att i byn Å, där är det bra tjusigt och lättbott.
– Å!
Du kan inte tro hur många Å det finns i detta land. Vi är ett estetiskt folk, fullt av utrop.
Jag funderar på att bilda en egen pensionärsorganisation tillsammans med mina gamla gymnasiekompisar. Den ska heta 68-vänstern och vi ska vägra kalla oss gamla, äldre äldre eller pensionärer.
Vi är komplediga, tro inget annat. Det är faktiskt inarbetad tid som det arbetande folket har kämpat sig till. Kamp lönar sig.
Vi ska ha ett principprogram. Det blir kort men bra, två enkla ord: ALLT GENAST! (Stormande applåder!).
Efter tre veckor kommer några revolutionära typer från Skoghall att bryta sig ut och anta programmet: NÄSTAN ALLT GENAST! (Väldigt stormande applåder!).
Det vill nämligen inte överta hela tjyvsamhället, så det så, deklarerar de. Särskilt inte genast.
Nu är det så att en grupp med centrum på Guldkusten är mer revisionistiskt, ja nästan reformistiskt (!) lagd. De smyger sig försiktigt ut ur organisationen en grå septembertisdag under parollen: ALLT SNART (kanske)! (Höjda ögonbryn).
Så där fortsätter det sedan. Mest ska vi spela boule och dricka kaffe. Ibland åker vi buss och tittar på mellansvenska vattentorn samt en korvkiosk på Mon i Deje. – Moon, säger vi. We are on the Moon. Pommes till alla!
Personen på bilden är precis densamma som förekommer i texten.
Jag har fått en ny sängkamrat vid 70 års ålder. Vem hade kunnat ana det?
Så här är det. Jag tycker om att läsa sent på kvällen. Jag gillar att ligga och tänka ut saker. Min omgivning tror att jag är orolig, själv tycker jag mer att jag ser möjligheter. Dessutom brukar jag pilla på mobilen och se på tv länge, förr tränade jag sent också och numera vet jag av erfarenhet att även fullmånen kan ha viss betydelse.
Jag har haft svårt att somna, helt enkelt. Periodvis har jag legat där och snurrat i mörkret.
Värst är när man passerar en gräns mitt i natten och skallen blir rena vakentoken. Då vet du att du inte kommer att somna på flera timmar.
Nattuggla Sömnmedicin har jag aldrig provat. Lättläst insomningslitteratur är till viss hjälp ibland, en kvällssmörgås också, men perfekt har det aldrig varit. Jag är familjens nattuggla.
Enda skillnaden var att när jag blev pensionär började kroppen kräva mindre sömn. Nu händer det att jag vaknar halv sex utan väckarklockan. Dessutom tar jag en tupplur vissa dagar. Hammocken, hammocken!
Vänta lite, det var ju nu min nye kamrat kom in i bilden.
Nödlösningen En kväll våren 2021 har vi inget tinat bröd och jag är lat. Ta en banan, säger den kära vännen. Så får det bli, jag hittar bananen, skalar, bjuder henne en bit, tuggar, blir pömsig och släcker. Nästa kväll likadant. Skalar, bjuder, blir pömsig och släcker. Kväll efter kväll likadant.
Och somnar. Ta mig tusan, jag somnar.
Jag har läst på nu. En banan innehåller kalium och magnesium och magnesiumet gör att musklerna slappnar av. Det stämmer väl, vet jag numera. Vem behöver piller? Jag har fått en ny sängkamrat.
Han söver mig varenda kväll.
### KYRKOVALET. Det finns förfärliga formuleringar i bibeln. Men där finns också Gyllene regeln. Jag är inte kyrklig men i morgon går jag och röstar på den regeln, på diakoni och socialt arbete, på öppenhet, tolerans, allas lika värde, mångfald och varmt välkomnande. På medmänsklig kärlek. ### En av nomineringsgrupperna klarar inte de kraven. ### För mig är valet lätt. Rösta.
Det finns tidskrifter och tidskrifter. En del kastar du dig dreglande över så fort de landar i lådan eller mobilen. Åtminstone gör jag det.
Andra kastar du dig definitivt inte över. De hamnar i samvetshögen, den tråkiga.
Töliga högen handlar om plikt och samvete. Du har prenumererat eftersom du tycker att du bör. Frågan är viktig, föreningen behövs, du borde lära dig mer.
Borde. Plikt. Samvete. De orden är ingen bra grund att bygga ett långvarigt förhållande på.
Då tror jag mer på lusten.
Två teser för tidskriftsmakare
Varje god journalist har tre uppgifter, som jag ser det. Hon ska informera, hon ska granska kritiskt och hon ska underhålla. Proportionerna mellan de tre måste få variera men sammantaget behövs de allihop.
Det är min ena tes.
Den andra är att alla journalister och tidnings- eller tidskriftsmakare måste lära sig att varje läsare är många läsare. Du är en sorts läsare på jobbet klockan åtta på måndag morgon och en helt annan där hemma på fredag kväll. Eller i solen i hängmattan efter en lätt lunch den 18 juli.
Så gör du
Tillverkar du publikationer måste du begripa allt detta.
Du måste informera: ”De här restriktionerna tas bort den 29 september.” Du måste granska kritiskt: ”Varför just nu? Varför vaccinerar sig inte alla? Du måste underhålla: texten måste vara läsvärd, bilden berätta, rubrik och layout ge lust att hälsa på. Sedan får du lov att försöka belöna den som tränger över tröskeln.
Allt detta ska du förstå. Skriv inte ”Ett rungande slagskott och ett-noll var ett faktum” för hundraelfte gången. Skriv inte ”Det var på tisdagskvällen som olyckan inträffade” för hundratolfte gången och inte ”Brandkåren var snabbt på plats”. Hur vet du det förresten?
Skriv inte som du brukar, skriv en ny artikel.
Belöna läsaren är svårast
De första två uppgifterna är sådana som du lär dig efter en månad på Journalisthögskolan om du är vaken.
Då är den tredje svårare, att skriva underhållande. Allra svårast är att krydda långa texter (eller viktiga bilder) med en och annan belöning. Somliga lär sig aldrig.
Det oväntade. Det lustiga. Det finurliga. Det som ger läsaren lust att läsa vidare.
Kanske du ska klämma in en provocerande formulering nu: ”Håller ovaccinerade utlandsfödda på och gör höstens covid till en invandrarpest?” Kanske väljer du det lite försiktigare: ”Information är den näst bästa medicinen.”
Varför inte båda? Prova om du tycker det fungerar. Att skriva personligt är att balansera. Ibland trillar du ner, ibland får även du din belöning. Den är värd risken.
Göra tidskrift är som fartlek
Tidningsmakeriet kräver ännu känsligare sinnen. Nu ska du göra en hel tidning eller tidskrift. Då måste du våga släppa loss. Vore du löpare skulle jag säga: tänk fartlek. Då går det fort ibland och sakta ibland. Ena stunden går pulsen ner, nästa ökar den.
Så ska en bra tidning eller tidskrift se ut. Jag vill möta människor. Jag vill lära nytt. Olika stunder av ditt tidskriftsnummers liv vill jag vara den ambitiösa måndagsmorgonen, den spralliga fredagskvällen eller den loja hängmattestunden. Skriv så. Redigera så. Varva inslagen så. Det finns notiser. Det finns personliga krönikor, förvånande foton, skämtbitar, dretlånga jätteartiklar som bubblar av berättarglädje.
Men mest av allt vill jag småle (eller skratta) och få lust att läsa. Läsa mer och mer och mer. Skriv så.
Den bytte hög
Alla dessa funderingar beror på att en tidskrift alldeles nyss tog klivet från töliga högen till knöliga högen. Den där de sönderlästa ligger. Jag pratar om sommarnumret av Sveriges Natur. En pliktprenumeration. På senare år har jag läst mycket lite i tidskriften, trots att jag är gammal miljöaktivist och varm naturvän.
Nåväl, en kväll har jag läst färdigt både senaste recensionsboken, nyaste romanen, det färskaste från mina vänner på Facebook samt dagens ETC.
Då tittar en pigg pollinerare fram på nattduksbordet. Det är omslaget till Naturskyddsföreningens tidskrift. Ja ja, jag tar väl den då. Jag ska ändå snart släcka.
Jaså det ljudet
Men inte hundan släcker jag. Sveriges Natur har gjort sin läxa. Visste du att namnet kabbeleka kommer av kalvlek (som i kosläpp) och att blomman har det vackra namnet bekkeblom i Norge? Visste du att höns kan räkna plus och minus upp till 15? Har du hört talas om den 100 mil långa blomsterängen?
Det hade inte jag. Hur det nu går till är jag snart inne i pliktläsningen – men här är den fylld av lust.
Först ett sex sidor vackert och upplysande fotoreportage om pollinerare av Björn Albinson. (Han har satt rekord i antal noterade fåglar på ett år och blev samtidigt nordisk mästare och VM-tvåa i bodybuilding, bara en så’n sak). Visste du att honan av flyttblomfluga på ängsvädden, hon som liknar en geting, kan ha flugit hit ända från Sydeuropa? Eller att hennes ungar flyger till samma sydliga trakter på sensommaren?
Sedan hamnar jag i ett långt intressant reportage om bristen på den livsviktiga klövern, om jordbrukets felsteg och möjligheter. Där är jag nu, stör inte. Vänta förresten, vet du vad som är min bästa belöning hittills i numret? Det är uttrycket ”Världens viktigaste ljud”.
Surret av pollinerare.
### Ordförklaring: Tölig är värmländska för tjatig, tråkig. ### Töliga högen: där skulle Flamman ligga om jag hade haft prenumerationen kvar. Välment, korrekt, mycket plikt och sällan ett leende. ### Knöliga högen (av sönderlästa blad): där hittar jag dagstidningen Dagens ETC.
Fotnot: Fartlek är när du springer en sträcka i varierande fart, från jogg till 80-90 procent av max. Du bestämmer själv farten under de olika delsträckorna, helt utifrån vad du har lust med, din egen känsla och naturens skiftningar.
Fråga inte vad det heter på engelska. Fråga inte. Jo. Okej då. Det heter: fartlek där med.
Först läser jag några rader om boken i tidskriften Vi Läser. Fågelskribenten Göran Bergengren räknar upp fem bra fågelböcker och nämner den som nummer 2: ”En av de bästa artmonografierna. Baker får läsaren att förstå rovfåglarnas roll genom att beskriva skönhet, dramatik och ekologi med martinsonsk formuleringskonst.”
Sedan berättar Sven-Erik Karlsson om den i sin bok Örnögon, som jag recenserar: ”En bok som jag läser varje höst och vinter. Om och om igen. En bok om längtan.” skriver han.
Till sist nämner min vän B den när vi är ute på gubbvandring i mellersta kommundelen. Klassisk fågelbok. 50-årsjubilerade den inte för några år sedan?
Tre omnämnanden så tätt, då finns det bara en sak att göra. Beställa boken från biblioteket, de har den i Arvika ser jag. Författaren heter J. A. Baker, boken han skrev heter Pilgrimsfalk. Den kom ut i Storbritannien 1967 och här i Sverige året därpå, översatt av Lars Holmberg.
Tisdag, 16.35 Somliga säger att det är den bästa fågelbok som har skrivits. Nu har jag nyss cyklat till biblioteket och hämtat den. Hammocken gungar sakta, då och då fladdrar en amiralfjäril förbi och jag börjar läsa.
Om Bakers metod:
”För att bli igenkänd och accepterad av en pilgrimsfalk måste man bära samma kläder, färdas samma väg, utföra samma handlingar i samma ordningsföljd. Liksom alla fåglar fruktar den det oförutsedda.”
Om landskapet fem mil nordost om London där han går omkring och skådar i tio år:
”Gårdarna är välskötta och lönsamma, men en doft av vanvård dröjer sig kvar, en fläkt av vissnande gräs.” ”Ett grått, ödsligt slättland där sorgen sitter fast som ett brännmärke.”
Om hur falken blir av med ohyra:
”Pilgrimsfalken badar varje dag. Den föredrar rinnande vatten, femton till tjugotre centimeter djupt. Den avstår från bad i vatten som är grundare än fem centimeter eller djupare än trettio. Bottnen måste vara fast och stenig, och stranden långgrund. Den föredrar bäckar där bottenstenarnas färg liknar dess egen fjäderdräkt.”
”I saltvatten badar den sällan.”
Efter badet kan fågeln sitta ett par timmar och torka fjäderdräkten, putsa sig och sova, noterar han.
När J. A. Baker börjar ägna sig åt fågelskådning letar han mest efter nattskärra. Sparvhökarna finns där alltid. Så en dag får han se sin första pilgrimsfalk. Det mötet blir avgörande. I tio vintrar ägnar han sig åt att få uppleva briljansen, passionen och våldet som kommer blixtrande med falken från skyn. Han skriver så: våldet.
Ögat blir omättligt på falk.
Tisdag, 17.42, efter en kort slummer medan aspen susar Pilgrimsfalkar plockar den dödade fågeln innan de börjar äta. Vissa plockar noggrant hela bytet, andra nöjer sig med någon näbbfull fjäder. Att äta en rödbena eller björktrast tar tio minuter, en gräsand eller fasan tar en halvtimme.
”Över fruktodlingar med vinägerdoftande vindfällen, myllrande av mesar och domherrar, kommer en pilgrimsfalk glidande och slår till i en al vid floden. Vattnets krusning kastar skuggor över rovfågelns smala, spöklika spegelbild och över den spejande hägerns kalla ögon. Solen bryter fram. Hägern förblindar flodens vita hornhinna med ett spjutstick av sin näbb. Falken stiger snabbt mot de uppbrytande molnen.”
Min hammock rör sig sakta, ibland hjälper jag till och gungar med ena handen. Då och då lägger jag biblioteksboken på magen och begrundar den udda medmänniskan Bakers sätt att skriva om sina fågelmöten. En metod som kom att bilda skola i den engelskspråkiga världen, har jag förstått.
Hur är det Sven-Erik Karlsson skriver i Örnögon? J. A. Baker var en okänd ensling med dålig hälsa som vandrade omkring i ett kustlandskap i östra England. Varje dag i alla väder spanade han efter sina pilgrimsfalkar. I dagboken beskriver han de märkvärdigaste händelser i landskapet. Tio år tog det, sedan orkade den reumatiske Baker inte längre. Dessutom hade jordbruksgifterna dödat de flesta falkar i trakten.
Sven-Erik Karlsson igen:
”Så skickade han in sitt manuskript till bokförläggare i London. Där hade de ingen aning om vem manusets upphovsman var. Han hade inte ens telefon. Han fanns därute nånstans i de dimmiga kusttrakternas anonymitet.”
Men ut kom boken och en klassiker blev den. I sin filmskola låter Werner Herzog eleverna läsa tre böcker som ska visa hans pedagogiska målsättning att gå utanför sig själv. En av böckerna är ”The Peregrine”.
Snart är det höst. Snart är det dags för Sven-Erik Karlsson i Gustavsfors att ta fram och läsa den ultimata fågelboken igen.
Onsdag 10.14 I dag är det småkyligt, jag har dragit på mig en yllepläd. Ligger jag stilla i hammocken kommer skatorna närmare, nyfikna.
Baker om att bli alltmer lika de falkar han studerar:
”Jag tittade inåt skogen. Där satt falken hopkurad på en torr gren i ett skuggigt skrymsle och vaktade på mig. Vi lever dessa dagar samma slags liv, han och jag. Ett liv fyllt av fruktan och extas. Vi skyr människor. Vi hatar deras plötsligt höjda armar, deras meningslösa gestikulerande, deras oberäkneliga gång, deras klumpiga manér, deras gravstensvita ansikten.”
Om ljudet av en morkullas kotpelare:
”Men falken hinner upp den och slår den till marken; den faller med en dämpad duns. Falken landar ovanpå den slappnande fågeln och griper med näbben om dess hals. Jag hör kotpelaren knäckas, det låter som när man klipper av en taggtråd.”
Så där fortsätter det dag efter dag i J. A. Bakers detaljerade dagbok från vandringarna en höst och vinter i början av 1960-talet. En enda höst och vinter? Dagboksanteckningarna nämner bara dag och månad, inte år. Jag misstänker att han har samlat anteckningar från många av de tio åren till ett.
Här skulle jag kunna citera länge ur min nya favoritfågelbok, men det känns inte rätt mot författaren. Han är värd att läsas i sin helhet.
När jag berättade att jag läst och gillat boken Örnögon antydde en vän att han ansåg den var aningen enahanda. Där är jag inte överens, men så kan man förstås tycka. Kanske tycker vännen att Bakers bok också är tjatig. De är på många sätt lika. Mitt råd till honom och andra: sträckläs den inte. Läs några pilgrimsfalksmöten i taget.
Missa inte slutet.
### Det är fler som insett J.A. Bakers storhet som naturskildrare. ### I december kommer hans bok ut igen i nyöversättning i Sverige, läser jag när den här texten strax är klar. ### Förlaget Bakhåll ger ut den under den mer korrekta titeln Pilgrimsfalken. Då går boken att få från Bakhåll eller exempelvis via Bokus.
