Sven-Ove Svensson – Sida 57

God Jul & GOTT Nytt År!

… önskar penntomten och hans vänner även detta år, särskilt Viktor Root och hans kamrat bloggarn på Grossbolstorp. Detta år går också över. Må nästa år bli BÅDE nytt och gott.
2020 var ett måndagsexemplar.

Tjohoo!

### Regler för hur jul får firas (2016)
Inlägg nr 2 117. (c) Sven-Ove Svensson, men dela gärna.

Dags för mig att göra avbön

Jag har ändrat mig. En gör ju det, men ofta är det inte i mitt fall …

Frihet, jämlikhet, systerskap, broderskap, humor. Allt det där har jag tyckt är viktigt ända sedan 15-årsåldern och där tänker jag inte ändra en stavelse. Nämnde jag rättvisa och solidaritet? Människovärde? Kärlek?

Sådant ändrar jag mig inte om.

Då är jag tryggast
Nej, det gäller språket. ”En gör så gôtt en kan” sa fotbollsspelaren Ralf Edström och det har jag också försökt göra. Pratat på anpassad standardsvenska vid behov och på mitt modersmål sydlig central värmländska när jag är mig själv.

Det där är inte så svårt för en språklig kameleont. Fast tryggast är jag när jag talar med egen trut. På redaktionen i Småland log kamraterna när de hörde mig ringa hem till föräldrarna i Värmland.

Då hörde de mitt rätta jag.

Modersmål och feminism
Det jag ändrat mig om är ett tvåbokstävers litet ord. Ordet ”en”. De senaste åren har jag ibland använt det i stället för ”man” av två skäl, inte bara ett.

Det första skälet är enkelt. På mitt modersmål heter det ”en” när vi menar ”man”. ”En gör så gôtt en kan.” ”En får passe sig så en inte blir gôbbgrinig.” ”En får tacke.”

Där säger jag ”en” så snart jag är bland de mina och känner mig språkligt trygg. För det mesta är jag inte ens medveten om att jag gör det. Hon jag talar med mest har ju samma modersmål.

Det andra skälet har varit mer ideologiskt. För några år sedan lärde mig medvetna unga kvinnor på Facebook att ”en” kunde användas som ett feministiskt ställningstagande. Nämligen i stället för det som de uppfattade som språkligt patriarkala ”man”. Jag tyckte resonemanget lät vettigt och började följa exemplet då och då när jag skrev mer personliga texter.

Olika språk för olika situationer
Ett språk har olika nivåer. Själv har jag rört mig mellan standardsvenskan i jobbet och vid olika förtroendeuppdrag – och ett mer lössläppt skrivande i personliga sammanhang. På bloggen och i sociala medier har jag alltså släppt fram ordet ”en” även i skrift. ”En” som pronomen vill säga.

Jag kommer att fortsätta med det, när det är dialekttalaren och -skrivaren inom mig som talar eller skriver. Det heter som sagt inte ”man” på språket som mamma lärde mig. Inte när det är pronomenet ”man” vi menar.

När det ska vara standardsvenska (alltså rikssvenska) kommer jag att återgå till att skriva ”man”.

Gjorde texten oläslig
Än en gång är det engagerade kvinnor som gjort att jag ändrat mig. Den ena kvinnan skrev en ledsen och uppgiven kommentar till en lång personlig text jag lagt ut. Mitt sätt att använda ”en” gjorde texten oläslig för henne, skrev hon.

Nå, sådana reaktioner får man av ordet ”hen” också, trots att det numera ingår i standardsvenskan. Även statliga myndigheter använder ”hen” när de behöver det. Där kommer jag inte att ge mig. ”Hen” behövs när det blir för enahanda att upprepa detta eviga ”hon eller han”.

Här var det något annat. Det var något särskilt i reaktionen som gjorde att jag började fundera. Blåsväder är jag van vid, det brukar bara stärka mig i min envishet. Nu blev det inte så, i stället fortsatte jag att tänka efter.

Inte alltid manligt
Då kom ännu en kvinna in i bilden. Sara Lövestam, författare, föreläsare och krönikör i Språktidningen. Jag hade skummat hennes artikel i nummer 3/2020 tidigare, men muttrat och bläddrat vidare. ”Därför går en mig på nerverna” löd rubriken. Nu letade jag fram tidningen och gav krönikan en ny chans.

Det gick inte fort, för jag tänker långsamt och envis är jag, men till sist var jag redo att gå till beslut:

1. Jag får fortfarande skriva ”en” i stället för ”man” men då ska det vara på tänkt värmländska. Mitt modersmål.
2. Jag får inte använda ”en” på standardsvenska av missriktat feministiska skäl.

Man är inte alltid manligt. Eller som Sara Lövestam skriver:

”Pronomenet man är helt skilt från substantivet man. Det märks till och med på uttalet. Man lägger aldrig betoningen på pronomenet man (prova att säga ’hur åker man buss i Gävle’ med betoning på man!) medan man mycket väl kan betona substantivet (prova att säga ’en man åker buss i Gävle’ med betoning på man!).”

Tack för hjälpen båda två.

Ordförklaringar
Pronomen: en sorts ersättningsord, till exempel hon, deras, denne, vem, någon.
Generisk: som avser ett visst släkte eller en viss kategori, till exempel genus.
Generiskt pronomen: till exempel ”en” i stället för ”man”.
Substantiv: typ av ord som betecknar ett ting, en varelse, en företeelse eller liknande.
(Källa: Språktidningen och svenska.se).

Läs mer
Sara Lövestam: Därför går en mig på nerverna

”This too shall pass”

Livet har lärt mig att balansera våra ledsenheter. Det finns händelser och erfarenheter som ligger och vibrerar som en svart ton i bröstet. Ständigt.
Jag hör den men har lärt mig höra andra toner med.

Motmedlen mot ledsenheten stavas empati, humor, solidaritet. Det finns de som har det värre och this too shall pass som engelsmännen säger. Även detta kommer att passera.

”Det är timjan i”
Folk är olika. Nyss deltog jag i en diskussion på Facebook om Frans G. Bengtssons roman Röde Orm. Vi är några stycken som läst boken om den rödhårige vikingen många gånger. Nu bollade vi favoritepisoderna mellan oss.

”Men när blodkorven kom, fingo de tårar i ögonen båda, och det tycktes dem att de aldrig fått ett ordentligt mål mat alltsedan de seglat ut med Krok.
– Den lukten är bäst av allt, sade Orm stilla.
– Det är timjan i, sade Toke med bruten röst.”

Mitt i diskussionen kommer en kommentar från en medmänniska som säger att tyvärr, för henne fungerar det inte. Hon har öppnat samma bok som vi men fått lov att avbryta läsningen.

Sådär är det förstås och så ska det vara. All respekt för att vi inte är lika. ”Vi gillar olika” är en klok insikt.

Möter eländet olika
Jag börjar inse att det är samma sak med motgångarna och ledsamheterna vi möter. Vi är varierande skapta här med. Då är det klart att vi möter eländet olika.

Jag som kan gråta när jag ser julfilmen Love Actually för minst tredje gången (jo det är sant) gråter sällan offentligt inför ledsamma verkliga händelser på närmare håll. Den gråten gråter jag inombords. Lika stilla, mycket ledsnare men på annat sätt.

Varför kan man undra. Jag som har så nära till mina känslor annars. Den korta stubinen som gått i arv sedan farfars far har visserligen blivit försiktigare med åren men kort är den än. Lyckligtvis bor även skrattet nära till.

Den gamla fina envisheten
Kanske handlar det om farmorsarvet. Hon fanns också som ett starkt exempel i familjen. Farmor som smörjde och lindade sina bensår varje dag. Hon som hade så ont att det värkte höften sned, men som jag aldrig hörde klaga.

Var det där min uthållighet föddes? Någonstans har jag plockat upp förmågan att orka springa drygt fyra mil och två kilometer och gilla det. Eller fila vidare på ett romanelände som jag började skriva på när husets skrivmaskin inte var elektrisk ens och inte hade minne.

Coronan är en jävel. Hon har hindrat oss länge nog nu från att krama våra barn och barnbarn. Dessutom har hon förstört vår verklighetsuppfattning. Vi hajar till varje gång vi ser folk trängas eller kramas i någon gammal film.
– Hallå där! App app app, distansen!
Slutscenen i Love Actually ska vi bara inte prata på. Hela England kramas.

Ändå: this too shall pass. Jag tror ju verkligen det. I december 2020 är det en gåva att vara obotlig optimist. Det finns vackra toner.

### En gång för många år sedan klarade jag inte att hålla munter fasad. Jag var krönikör i P4 Värmland och blev ombedd att medverka i radions rimstuga inför julen.
### Jag tackade nej, fast de blev arga på mig. Sjukdom i min närhet.
### Det finns dagar när den svarta tonen blir för stark och inte ens jag orkar skratta.

Tre tankar i skallen samtidigt

Man måste kunna ha två tankar i skallen samtidigt, läser jag i distanserade medier.
Detta är en myt.
Jag behöver tre.

– Du är bäst när du är arg! sa folk när jag skrev krönikor i folkbladet.
– Du ska va lite ettrig! tyckte kamraterna på lokalradion när jag läste mina texter där.
– Du är bäst när …
– … jag vet vad du tänker säga, sa jag till vännerna i TV4:s lokala ladugård utanför Karlstad.
– … du är lite elak.

Förbanna dumheten
Massmedielogiken är som den är. En nyhet får gärna bygga på en konflikt om den ska väcka vår nyfikenhet. Sitter det sedan en människa och förbannar den senaste dumheten, då trivs katastrofnerven i oss.

– Jaså hade polisen ihjäl Osmo Vallo. Jaså knakade det i hans rygg.
– Jaså är du främlingsfientlig själv och kallar folk ”cp” och ”idiot”.
– Jaså, sålde politikerna i Karlstad stadshuset för 50 miljoner, fast de var bjudna 100. Jaså måste de stänga biblioteket på söndagarna nu, bara för det.
– Jaså är socialdemokraterna taleskvinnor för de borgerliga i vår kranskommun.

Sådana dumheter kan jag räkna upp dagen lång om jag vill. Människan är en skröplig varelse och den sort som blir polis, politiker eller påpekare är inte bättre skapt än andra.

Då är det skönt att vara arg. Helst ska ilskan klä sig i clownkläder eller rida omkring på vit springare och svinga sin värja elegant. Det är de dagarna den fungerar bäst.

Tanke två
Det var min första tanke. Ilskan. Den andra tanken i min skalle heter trams.

”Vaccinet är jättefarligt
Men det värsta är
att dom har beställt
för lite.”

Dikten heter Sanningen om källkritiken och blev nedtecknad av min vän och pseudonym Viktor Root förra torsdagen. Är dikten inte tramsig nog? Synd. Duger detta då:

Tramsinlägget om Odens blötare brorsa kom jag på i juli i fjol. Först blev jag rätt nöjd och det blev en och annan läsare också. Men sedan insåg vi att den pinknödige guden hade förstört vårt uttal för evigt. Jag kan inte längre läsa ordet ”pinkoden” utan att uttala det fel.

Trams kan vara ett sätt att snabbt och i förbigående tolka tankarna i folkdjupet. Som när vi inte hade sett solen på flera veckor i december:

Vännen jag alltid frågar åt börjar bli trött på mig, har jag förstått. Han bor också inuti min skalle.

Vem som bodde där den 20 september 2011 kan man ju alltid fundera över. Jag citerar från Facebook:

”Fullkomligt sann historia från Grossbolstorp:
Väckarklockan ringer kl 05.00. Jag tvärsätter mig upp i sängen, fortfarande sovande och ropar till hustrun: ’Fort, fort, stäng av klockan. Väck inte landshövdingen!’.
Jag måste nog sluta facebooka snart …”

Bakgrunden var att jag skojat om den värmländska traditionen att här ska varannan landshövding vara talför, dvs vältalig. Bara varannan, inte fler. Nu hämnades en av de talföra i drömmen. Varför hon förresten, hon är ju talför?

Jag som nästan aldrig minns mina drömmar annars.

Sanningen är att vi alla behöver en portion trams då och då för att överleva. Blodet behöver järn, annars dör vi. Klokheten behöver en nypa trams, annars storknar den. Bäst är om tramset är roligt, för skratt kan förena.

De fotona tar jag aldrig
Det var de första två tankarna: ilskan och tramset. Den tredje tanken i min skalle heter vackerheten.

Jag blir inte hel människa om jag inte får bli förbaskad på alla dumheter jag ser. Klyftorna, rasismen, orättvisorna.
– Vet du varför pensionärer måste betala högre skatt än andra?
– För att visa hur mycket vi uppskattar di gamle.

Jag blir inte hel om jag inte får skratta åt dumheten ibland. Eller överheten, ibland är det samma sak. Tramset kan till och med vara oseriöst, det du, ordningsman i min själ.

Till sist blir jag inte hel om jag inte får tänka den tredje tanken också, samtidigt. Den som jag inte vill förstöra genom ännu en förklaring.

Vackerheten. De vackraste fotona tar jag aldrig. Vissa upplevelser är för fina för det.

Jag gömmer dem i mitt hjärta.

### När jag skrev som flest krönikor försökte jag se till att varva ilska, trams och vackerhet.
### Nu förstår jag äntligen varför vackerheten inte dök upp oftare.
### Den som jag ser så ofta.

Hur kändes en kram?

Hur var det man gjorde när man åkte rulltrappa?
Brukade det vara efterrätt på restaurang? Fanns kräm?
Vad var ett långbord?

Harklade sig karlar när de skulle hålla tal? Rakt ut i luften?
Fanns det vissa som gick omkring och höll tag i andra människor, tätt på särskilda dansgolv?
Hälsade folk alltid med höger hand?
Var man mycket förkyld?

När det var publik på idrotten. Hade alla med sig campingstolar då och satt på?
Hur var det på teatrarna före C. Hörde skådespelarna applåderna? Såg de oss?

Hur kändes en kram?

### Sista raden är en kommentar från Pinar Dal till en av stroferna ovan, när jag publicerade strofen på Facebook.
### Jag vet ingen bättre sammanfattning av känslan detta år.

Går tiden fort när jag har tråkigt?

Tidsuppfattning är ingen vetenskap. Det skulle 2020 ha lärt mig om jag inte redan vetat. Folk jag ”talar” med i sociala medier tycker året har gått sakta. Olidligt långsamt tycker en del.

Det underliga är att jag tycker precis tvärtom.

Visst har mitt liv blivit rubbat. Inställda diskussionsmöten med Dispyterna på måndagarna, inställda torsdagsvandringar med Gryningspatrullen, bokade framträdanden inställda, inga styrelsemöten med Föreningen för Värmlandslitteratur, inga årsmöten (jo ett), ingen bokförsäljning på bokmässan i Göteborg och bokfestivalen i Karlstad, inställda löprundor med min vän M, inte kramat barn och barnbarn sedan i februari, knappt sett dem ens (nåja), inställd semestertur, glömt bort hur det är att fika på kafé och äta på restaurang. Hur gör man när man beställer? Ingår påtår?

Hurra! Apoteket!
Kvar blev en ledsenhet inuti bröstet och en väldig massa tid över inuti klockan. Då satte jag mig vid min dator och började knappa och där sitter jag än.

Vänta, ett par fästingar bet mig, det är sant. Sådant sätter ofta fart på en sensommar. Fästing nummer två gav mig borrelia, sådant skapar dessutom sysselsättning. Det är såpass att man får gå till doktorn och apoteket.

Men fort har det gått, året.

### Lustigaste konspirationsteorin hittills: att coronan sprids av 5G-masterna.
### Roligaste coronaskämtet? Kanske det här:

### Eller att somliga medmänniskor tog detta på fullt allvar, med presschef och allt:

Stackars gökar.

Den särskilda skatan

Vi har en skata i vår trädgård.
En klok en.
– Det har väl alla i Bergslagsområdet och Nordvästra Svealand, svarar du då.

Det stämmer nog. Var det än finns ett löv att lyfta på för att leta efter mat står en svartvit individ med huvudet på skaft och snygga svarta mamelucker.

Skatan är allätare. Ibland tar hon till och med vuxna småfåglar. Hon kan bli 16 år men eftersom hon har gott om fiender är 2,5 år mer normalt, läser jag på nätet. Paret håller ihop hela livet och börjar jobba med nästa års bo redan på vintern. Gärna ett gammalt bo som de renoverar med ny boskål.

– Det är hos snälla människor skatan bor, sa de gamle och där hade de rätt.

Som engelska peak
Namnet skata kommer av skate, vilket betyder topp eller spets (eller udde) och syftar på den långa stjärten. På latin heter hon pica pica, vilket lär ska betyda samma sak. En pik vet vi ju vad det är och engelsmännen har sitt peak.

Vår särskilda skata i trädgården vet inte riktigt allt detta men hon vet mycket annat som är matnyttigt.

Om en katt närmar sig boet kan många skator samarbeta för att få bort angriparen. De skriker och drar den i hårstråna. Om samma katt närmar sig en nyss utflugen och vimsig skatunge nära marken kan samma skator ställa sig i en ring runt katten och långsamt men retsamt locka bort den från den oskyddade ungen.

Hon hoppar häck
Jo, vår skata är särskild. Klok som alla kråkfåglar har hon överlevt sedan i somras, verkat mätt varje dag, sett fin ut i fjäderdräkten, skarp i blicken, street smart.

Vad är det då som är så särskilt med henne? Svaret är att hon har bara en vinge och inte ens den fungerar. Den släpar. Snabb som en sprinter löper hon häck över ojämnheterna på vår enkla fastighet. Flyga kan hon inte.

Hur hon blev av med vänstervingen och fick den högra skadad vet vi inte. Kanske katt, kanske rovfågel. Var hon övernattar har vi inte upptäckt än, fast det har tydligen inte rovdjuren heller.

Varje dag gör hon precis som SVT:s expertkommentator Mathias Fredriksson sa, när han åkte längdskidor uppför slalombacken i Tour de Ski.

– Kliv kliv överlev.

Vi tycker om att hon trivs hos oss.

Årets vätskekontroller

Ärligt talat kan en klara sig utan dem. Skulle du springa forna tiders Götajoggen, 15 kilometer, i normalt majväder och på drygt en timme. Då behövde du ingen vätskekontroll.

Vi drack ändå. För att sinnet blir muntrare och då blir kroppen också det. Livet blev ljusare och man fick något att se fram emot när man sprang.

För mig är det samma sak med årets högtider. Vi skulle nog överleva utan första söndagen i advent eller första maj. Men livet handlar inte bara om att överleva. Ibland vill en ha ljus i mörkret och ett muntert sinne också.

Vi är inte särskilt religiösa i detta hus. Vi är däremot barnsligt förtjusta i vissa ritualer. Som den, när mor i huset läser ramsan till just den adventssöndagens ljus och tänder lågan. Den ger liv åt året. Alla dagar ska inte vara lika.

Trevlig adventssöndag.
Tjohoo!

Har mänskligheten sett allt?

Hur var det den gamla tanten sa, som de intervjuade i SVT:s utmärkta 100-årsserie hösten 1999? ”Jag har varit med om allt som blivit nytt.”
Där hade hon rätt, den goa gamla Hilma Samuelsson, 108 år, i Kosta. Då. Vad hon inte kunde ana var att det fanns en grej kvar. Den slutgiltiga.

Jo jag vet, det kom några grejor till innan dess, som hon aldrig fick uppleva. Vilstol för bärbara telefoner. Braskaminfläktar som går igång på värme. Små apparater där du kan se dina barnbarn i direktsändning.

Men dessa var mer små mellanstationer, även om det naturligtvis är stort att kunna se barna prata 30 mil bort. Jag tror det är nåt elektriskt.

Det började med ett prassel
Den slutgiltiga nyheten är något annat. Jag kommer till den.
Allt började med ett prassel, ett tripp och en karl i sina bästa år som satte sig tvärt upp i sängen.
– Jippie! Vi har fått möss i huset!

Eller vad jag nu sa till den kära vännen. Så fort solen gick upp skickade hon mig till stan och Granngården. Där fann jag den genast på sin hylla. Supercat Musefaelde/Musfällan/Hiirenloukku.
– Ta två, dä kvetter.
– Tack det blir 69 kronor.

Hem kom jag, vännen satte ut dem, betet var redan på plats. ”Optimal slagkraft” läste jag för henne. ”Art-relevant, snabbt dödande.” ”Förhindrar fel vid fångst.”

Den kära vännen log stolt mot mig. Artrelevant, det är bra. Vi vill ju inte fånga orm i snedgarderoben.
– Förhindrar fel, det är min gubbe det.

Kanske minns jag fel, hon kan ha sagt tvärtom. Första morgonen hade vi hur som helst en mus i varje. Stolt fotograferade jag hennes byten ute på nya trappan som hon snickrat. Dock inte med henne på bilden. Ingen etisk jägare poserar med vapen och förnedrar sitt byte. Inte min fru heller.

Tänk om hon hade vetat
Nu var jaktlusten väckt. Tre arbetsdagar senare kvitterade hon ut ett anonymt paket på ICA-posten.

Det är nu den slutgiltiga nyheten kommer in i våra liv, i mänsklighetens liv. Teknikens höjdpunkt, efter vilken allt annat kommer att vara obetydligheter. Jag pratar förstås om musfällan Victor. I morse fick hon meddelande på mobilen från Victor.
– Jag har fångat en mus åt dig.
Det var innehållet i meddelandet. Musen dog direkt. Elektriskt.

Tänk dig det, han skrev!
Tänk om gamla Hilma från Kosta år 1999 hade anat det. En musfälla som hör av sig på telefon när bytet är nedlagt.

Släng dig i väggen, lilla rara tant. Det är jag som har varit med om allt nytt.
Nu har mänskligheten sett allt.

### VARNING! Allt efter andra mellanrubriken ovan är ljug. Det var skrivet i ren förväntan.
### Allt vi fick var ett sms från Granngården att Victor Wifi var slut. Kanske har han aldrig funnits.
### Mänskligheten har INTE ALLS sett något mer. Det är bara Granngården som har otur när de försöker sälja fällor på webben.

Hilma vann.

Länk
Hundra Svenska År, avsnittet Jag har sett allt som blivit nytt

Vad man gör

Nu ska jag berätta hur det är att vara pensionär.
Man läser bok till klockan tolv, ibland ett på natten. Vänner till mig läser inte bok, de lyssnar bok men det är samma sak.

Man vaknar kvart i fem, fem i sex eller 08.30, det varierar. Sedan ligger man kvar på rygg en timme med rullgardinen fortfarande nere och läser nyheterna på Omni, Radio Värmland, SVT Värmland, Nya Wermlands-Tidningen, Värmlands Folkblad, SVT Text, SVT Nyheter, Dagens ETC samt ibland CNN och BBC om det hänt nåt i de socknarna. Vissa pensionärer bor inte i Värmland. Dessa medmänniskor läser lokala webbnyheter, var och en från sin stad.

Man pussar den kära vännen klockan kvart i sex, fem i sju eller 09.30 och kollar Facebook och Instagram. Är det mörkt nog går man ut i blå morgonrock och hämtar VF i brevlådan, för att kontrollera att gårdagens webbnyheter verkligen står där.

Man sätter på kaffevatten och dukar frukost. Glas, skålar, Västanåkopparna. Lättfil till en själv, yoghurt till den kära vännen, smör, ost, köttpålägg, apelsinjuice till medicinen, müsli, neskaffe, dosetter, usb-tändare till stearinljuset. Den kära vännen skär bröd.

Man äter. Kikaren står bredvid filskålen. Då och då kommer en steglits och äter spilld vildfågelblandning eller tappad talg på marken bredvid matarna där ute. En nötväcka hämtar solrosfrön och gömmer. Man tittar på dem.

Man spelar vändåtta när maten är uppäten och bara kaffet återstår. Halv kopp, annars kan hjärtat börja klappa.
Det ska klappa men inte så.
Man spelar till 50 poäng.

Man skrattar.

Man går och drar upp rullgardinerna, nu är klockan kvart i sju, fem i åtta eller 10.30. Har man suttit i bästa läsfåtöljen och skrivit ner små infall i mobilen (och det har man) är hon ännu mer.
Man tar en runda till bland nyhetssajterna och på FB.

Ofta tvättar man sig nu, borstar tänderna, mummar valda delar och klär på sig.
Man fikar.
Man skrattar.
Den kära vännen går ut och går en timme.
Man gör nåt.

Man äter lunch (fast det heter egentligen middag). Hackkorv.
Man gör nåt.
Man fikar och spelar till 50 poäng.
Man strövar runt i sociala medier.

Man gör nåt.

Man tittar på gamla foton på när man hoppade stav.
Man skrattar.
Man äter. Trattkantarellsoppa.

Man märker att det har blivit mörkt ute. Då ser man på NCIS på kanal-tv samt ett gammalt avsnitt av Unge kommissarie Morse på SVT Play. Man kollar nyheterna på Play, första minuterna.

Man läser bok. Vänner till mig lyssnar bok, det är samma sak.
Man tänker på Summer of Love 1967 eller skogsbrandsommaren 2018.

Man somnar.

### Med att ”göra nåt” menas springa, skriva, handla, laga mat, gå till biblioteket, prata med barn och barnbarn i liten bärbar apparat, plocka hallon eller svamp eller gräva i komposten och slå ängen med slö lie. Snöskottning kan förekomma.
### Det heter inte pensionär. Det heter kompledig ty tiden är inarbetad.
### Man trivs. Ibland trivs man inte.

Detta är vad man gör.