Författare: Sven-Ove Svensson

Jäspalt vilka reformer!

Söndagen den 16 december om aftonen slår det mig. Det kanske inte finns något slutmål? Det kanske är strävsamma förbättringar, en efter en efter en, som är målet?
Tänk om inte reformerna bara är metoden, tänk om de också är målet?

Jodå, jag har läst klassikerna. Alla möjliga politiska klassiker från 1968 och framåt. Kartong nr 12 och 17 i vår yttre snedgarderob är fulla av dem. Marx & Engels Kommunistiska manifestet, Lenins Staten och revolutionen, Stalins skrift om marxismen och den nationella frågan (!), Plechanovs bok om personlighetens roll i historien, Mao Zedongs om rätta sättet att lösa motsättningar inom folket. Plus alla de andra.

Axel Danielsson, Ernst Wigforss och Olof Palme står kvar i hyllan, det finns det fler som gör, både röda och gröna böcker.

Jag tänkte länge att det var bra att ha lösningen paketerad i en volym. Exakt formulerad.

Tron på boken
Den synen på böcker var en vana från det berömda, älskade året för 50 år sedan. Då, när alla svaren fanns i en behändig liten citatbok, lagom stor för jackfickan.

Visserligen gjorde gubbarna på sågen sedan om mig, de lyckliga åren vid förstakapan. Det har jag berättat förut. Världen var inte så enkel som i klassikerna. Opinionsbildning gick inte så fort, här gällde det att ta ett steg i taget, förbättring efter förbättring. Han visste ju det, klampare G vid andrakapan.

För säkerhets skull tyckte ombudsmannen på SSU i Göteborg 1974 att det var en lagom reformistisk inskolning, när han skickade mig till SSU Haga-Annedal. Jag hade börjat studera i Göteborg efter sågverksjobbet och klubben var Sveriges radikalaste SSU-klubb. Det har jag också berättat om. (Här kan du läsa om saken, inlägget berättar dessutom mer om kartongerna i garderoben).

Han hade inte behövt skicka mig dit och till alla kurserna på Bommersvik. Jag läste redan Axel Danielsson och hans vänner så ögonen blödde. Tron på boken levde kvar.

Möten med människor
Böcker är bra. Lärdom gör inte ont, kunskap är makt. Det är bara det att alla svar inte finns i bok. Verkligheten i sig, mötet med människor av kött och blod, har också något att lära.

I den tron har jag gått vidare. Förvisso läst, förvisso skrivit själv, men också kämpat praktiskt i perioder, framför allt i olika rörelser vid sidan av partipolitiken. Miljörörelsen, idrotten, Nej till EU och EMU, olika kultursällskap, Nej till Muminvärld på Skutberget. Försökt lära och inspirera människor att skriva om sina liv, stått på scener och talat allvar men också försökt få folk att skratta ett och annat skratt mitt i livets dysterheter.

Ibland är humorn ett nödvändigt plåster. Jag blir verkligen mer och mer övertygad om att vänstern måste våga skratta oftare. Rätt använd kan humorn vara både vapen och verktyg, den kan skapa sammanhållning och fungera som plåster. Varför skulle vi annars skoja så om servettbudgetens vänner, dessa dagar?

Ibland finns det inte annat att göra för stunden, än att skratta åt eländet.

Originalen är bäst
Det var länge sedan jag blev glad reformist och trygg socialist av demokratisk sort. Vi får ta förbättringarna en i taget, vi får kämpa mot de kraftigt ökande klyftorna i samhället och det korkade kvinnoföraktet, vi får vänligt förklara för Stefan Löfven att det är dags att börja tala om klass igen och om hur Sverige spricker. Det kan inte vara meningen att en av de 50 vd:arna i landet med högst inkomst ska tjäna lika mycket som 55,1 industriarbetare. Vi får be Löfven sluta tro att han ska vara nääästan lika invandringshård som SD eller liiika mitt på höger-vänsterskalan som Annie Lööf tror att hon är.

Originalen är bäst. Socialdemokrater gör sig bäst som socialdemokrater
… och det finns ett parti till som kanske är mer reformistiskt än dess medlemmar själva tror.

Det perfekta slutmålet
Allt det där har jag tänkt. En del av det länge. Men en sak har jag hela tiden burit på, ända sedan hösten 1968. Tron på slutmålet, Det Perfekta Samhället.

Sittandes på bokcirkel bland vänner, klokare än jag, inser jag det plötsligt, mitt i diskussionen kring Åsa Linderborgs och Göran Greiders bok Populistiska manifestet. Det är söndag i Klarälvsdeltat, på Orrholmen lyser adventsstjärnorna och boken och vännerna är en glädje.

Mitt i samtalet inser jag det. Det finns inget slutmål. Människan kommer alltid att behöva kämpa för ett bättre, rättvisare, friare, mer solidariskt, jämlikare och mer jämställt samhälle.

Det är strävsamma förbättringar, en efter en efter en, som är målet. Reformerna är inte bara metoden. De är också målet. Vi blir aldrig färdiga.

Men jäspalt vilka reformer!

### Apropå personlighetens roll i historien. Fundera över vilken klassisk socialist som börjar sina memoarer såhär:

”Jag har inga gamla anor och min stamtavla sträcker sig icke långt tillbaka i tiden. Vi proletärer komma och gå okända in och ur livet, utan att det göres något väsen därav.”

Tänk att två enkla meningar kan vara så ledsna och stolta på samma gång. 

### Det är vägen som är mödan värd. Här läser Karin Boye själv första versen på dikten som fotbollstränare gillar: I rörelse.

Om mig | Vi måste börja tala om klass
Inlägg nr 1 902. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

”Vad kan Ni?” ”Allt”

Ovanlig karlstadkvinna i unikt svenskt solidaritetsarbete

Hon läste franska i Grenoble, var barnflicka i Paris, maratondansade genom Europa, var guvernant i sydfrankrike och Bukarest, startade resebyrå i Spanien, transporterade sårade från fronten i spanska inbördeskriget, arbetade med den svenska solidaritetsrörelsen för Spanien, skrev krönikor i Karlstads-Tidningen och artiklar i spanienhjälpens tidning Solidaritet, arbetade vid de svenska radioutsändningarna från krigets Madrid och for hem till Sverige på föreläsningsturné och tillbaka ner till det drabbade Spanien igen. Under åren lärde hon sig tala flytande engelska, franska, tyska, spanska, italienska, rumänska, armeniska och arabiska och dog 1969 i den lilla staden Tequisquiapan i Mexico 1969.

Kajsa Rothman hette den här spännande kvinnan från Karlstad. Jag blir andfådd när jag ska räkna upp allt hon hann med i sitt liv.

Kajsa växte upp i Karlstad och drömde om att bli journalist som pappa Helmer. När hon tagit studenten i Uppsala sökte hon en utbildning till sjukgymnast i Malmö. Hon kom in men for ut i världen i stället. I Paris träffade hon en väninna från flickläroverket i Karlstad. Då var hon pank och lånade fem kronor till ett paket cigaretter, sedan följde väninnan med henne till en arbetsförmedling.

– Vad kan Ni?
– Allt, svarade Kajsa.

Hon fick jobb som barnflicka. Efter några månader fick hon se en affisch: maratondansare sökes. Sedan tävlingsdansade hon sig genom Europa i tre år. Maratondansen gick till så att man dansade dygnet runt, bara med en kvarts paus varje timma, för mat och läkarkontroller. Den som höll ut längst vann.

Då bröt inbördeskriget ut
Jag ska inte räkna upp igen allt hon hann med, det kan du läsa i första stycket. Men i juli 1936 bröt inbördeskriget ut i Spanien. Den fascistiske generalen Francisco Franco gjorde uppror mot den lagliga republikanska regeringen. Då övergav Kajsa Rothman sin resebyrå och anmälde sig som frivillig sjuksköterska, trots att hon aldrig arbetat med sjukvård tidigare.

Under en lång period transporterade hon sårade från fronten. Efter ett tag fick hon kontakt med den svenska Spanienhjälpen och började arbeta för den. Hon startade barnhem som finansierades från Sverige, ett av dem från hemlänet Värmland. Hon skrev i Spanienhjälpens tidskrift Solidaritet, hon arbetade med de svenska radioutsändningarna från Madrid och hon skickade spanska krönikor hem till Karlstad-Tidningen.

1938 for Kajsa hem till Sverige för en föreläsningsturné. Då stod 5 000 personer på stationen i Karlstad och väntade på henne. Turnén handlade om att stärka solidariteten med Spaniens folk. Det blev sammanlagt 135 möten med över 50 000 åhörare. Hon startade också Kajsas mjölkfond, som skickade torrmjölk till spanska barn och hon gav ut en bok med titeln Spanska barn ritar om kriget.

Foto: Dan Gunner

Tvingades fly
När Franco segrat med hjälp av sina allierade Tyskland och Italien flydde Kajsa Rothman till Frankrike, precis som 600 000 spanjorer. Där arbetade hon i flyktinglägren. Då en stor grupp reste till Mexico följde hon med, för att arbeta med den internationella kommission som skulle hjälpa de spanska flyktingarna till rätta i sitt nya land.

Kajsa Rothman blev kvar i landet, startade en bar och en skola för indianbarn och arbetade småningom med att guida europeiska turister bland ruinerna från Mayafolkets tid.

När hon begravdes i november 1969 stängdes varenda butik och bar i Tequisquiapan.

### Läs mer om Kajsa Rothman och om spanienhjälpen i tidskriften Vi mänskor, nr 2/3 1986 (pdf). Artikeln om henne börjar på sidan 30.

431 spanienkommittéer

När inbördeskriget i Spanien bröt ut 1936 bildades snabbt en solidaritetsrörelse i Sverige. Den har jämförts med rörelsen under Vietnamkriget på 1960-talet men var betydligt större. Ordförande för Svenska Hjälpkommittén för Spanien blev s-riksdagsmannen Georg Branting, son till Hjalmar Branting. Totalt omfattade verksamheten 431 lokala solidaritetskommittéer från Malmö i söder till Kiruna i norr.

I det praktiska solidaritetsarbetet betonades hjälpen till de krigsdrabbade, inte minst barnen. Hjälpsändningarna från Sverige omfattade framför allt livsmedel men också sjukvårdsmateriel. Tillsammans med den norska spanienhjälpen startade man ett sjukhus söder om Madrid med 650 sjuksängar och man underhöll barnhem i både Spanien och Frankrike för drabbade barn.

Så här inleds uppropet, när kommittén bildades:

Inom den svenska demokratin följer man med stark medkänsla den spanska arbetare- och bondeklassens försvarskamp mot fascisternas och jesuiternas uppror. Här finnes en brinnande önskan, att demokratins tappra folkuppbåd till sist skall vinna seger. Insikten om att det spanska fascistupproret också har farliga återverkningar för världsfreden måste fördubbla vårt intresse och våra förhoppningar, att denna orosanledning snarast måtte likvideras på ett sätt, som tryggar den fria demokratiska utvecklingen.

Bland undertecknarna av uppropet märks kända namn som Karl Gerhard, Gunnar Myrdal och Pär Lagerkvist.

På barnhemmen lärde barnen känna Sverige, bland annat genom att läsa Selma Lagerlöfs bok om Nils Holgersson. Här ett brev från ett av barnen till författarinnan:

Kära frk Lagerlöf!
Från oss alla spanska barn i denna koloni som underhålles av svenskar, skriver jag till Er, för att tala om med vilken förtjusning vi läst Er bok ’Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige’ … En mycket sympatisk typ är den gamla Akka som tog den vita gåsen i sitt beskydd.

500 svenska spanienfrivilliga

Omkring 500 svenskar åkte till Spanien för att slåss på den demokratiska regeringssidan mot general Francos trupper. Totalt kom frivilliga från mer än 50 länder. Det fanns ungefär 35 000 man i internationella brigaderna plus ytterligare cirka 5 000 som deltog i andra delar av den republikanska armén. Då är inte sjuksköterskor, läkare, ingenjörer och andra inräknade.

De flesta svenskar tillhörde Georg Branting-kompaniet i 11:e internationella brigaden. Omkring en tredjedel av dem stupade och många sårades. Brigaderna upplöstes 1938 och svenskarna kom hem i olika omgångar, de sista i slutet av 1939.

1977 uppfördes monumentet La Mano av skulptören Liss Eriksson vid Katarinavägen i Stockholm, som ett minnesmärke över de stupade i Spanien. De spanienfrivilligas kamratförening hade startat en insamling, med stöd av fackliga och politiska företrädare. Men majoriteten i Stockholms stadsfullmäktige beslutade att staden själv skulle betala monumentet.

De insamlade pengarna skickades till motståndsrörelsen i Spanien.

Lästips
### Läs mer om Kajsa Rothman och om spanienhjälpen i tidskriften Vi mänskor, nr 2/3 1986 (pdf). Artikeln om Kajsa börjar på sidan 30.

### Lucy Viedma: ”Allt det ni gör för oss spanska barn ska alltid stanna i vårt minne”, spanska inbördeskriget 1936-1939 (pdf). Artikel med fakta, arkivförteckning och litteraturlista från Arbetarrörelsens arkiv. 

Ovanstående två skrifter är mina källor till blogginlägget.

### Författaren Kjell Eriksson har skrivit en mycket läsvärd roman om frivilliga svenskar i Spanien: Att skjuta hästar.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 901. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Sanningen om att vara politiker

– dikt till en vän

Nackdelen med att vara politiker
är att du hela tiden måste umgås med en massa
andra människor
som hamnat på samma ställe som du
för att de har fel

Fördelen är precis den samma.

Viktor Root

### Första samlingen av Viktor Roots sanningar. Klicka, läs och skriv gärna ut:
### Sanningen – 25 dikter från en bit in i skogen

 Om mig | Vi måste börja tala om klass
Inlägg nr 1 900. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Ett alltmöjligt-inlägg

Vad kallas det när någon har en sjuklig lust att springa snöpuls, helst på 10 centimeter skare som inte bär, helst varv efter varv på ett gärde? /Frågar åt en vän.

Vad kallas det när våra högersta politiker får nej av våra näst högersta politiker till att bilda regering, men när samma högersta gäng strax därpå får lov av dem att bestämma budgeten för den regering de inte fick bilda? Får du låsa fast en hård högerbudget åt en blivande regering du inte har en aning om hur den kommer att se ut? Tänk om det inte blir en servettregering? /Frågar åt en annan vän.

Om jag själv ska svara kallas det förlöpning.
På fråga två.
Svaret på första frågan är bra belöningscentrum. Jag gillar när det knarrar och knastrar.

***

Erik Evestam är centerpartist. Han sitter i kommunstyrelsen i Säffle och regionstyrelsen i Värmland, en av Sveriges 38 000 lokalpolitiker. Nu har han tröttnat på sina kollegor på riksplanet.

– Ni gör inte ert jobb! skriver han i ett debattinlägg i Aftonbladet.

”… nu sitter vi här ute i regioner och kommuner. Och väntar. Våra majoriteter är bildade. De är röd-röda, röd-gröna, blå-gröna, röd-grön-rosa och alla nyanser däremellan.

Vi har klarat av att hantera partiers uppgångar och fall, där gamla vänskaper prövats och nya har tvingats att uppstå. En del har bytt sida över valet, några har fått komma, andra har fått gå och det kommer såklart bli turbulent här och var. Det tillhör demokratin.

Men vi är nu 38 000 personer som valts till hundratals nämnder och styrelser och de allra flesta av oss (runt 97 procent) har dessa uppdrag som en fritidssyssla. Vi har fattat nya budgetbeslut i viktiga frågor som skolan, kulturen, vården och fritiden. Och vi har gjort det utan att ha en aning om vad ni kommer att hitta på – eller när.

Det här imponerar inte. Inte alls. Trots att ni har sökt – och fått – folkets förtroende att sitta på landets allra finaste politiska uppdrag och trots att ni är omgivna av experter på alla tänkbara politikområden, så klarar ni inte av att lösa den första uppgift som lades på ert bord: att förvalta ett valresultat.”

Jag gillar Eriks inlägg. Slutet är rätt tydligt från valarbetare Evestam:

”Fixar ni inte till en regering så får ni fixa ert extraval på egen hand.”

Det du, Annie.
Det du, Stefan.

***

Återbruk av textrutor jag lagt ut på Facebook:

***

Varför är det bara jag i hela världen som tycker Gröna Nej-likan är ett roligt namn på en viss kvinnlig rikspolitiker som gillar att säga nej till statsministrar?

### Detta blev ett alltmöjligt-inlägg. Allt möjligt. Lägg till ett ord så är allt möjligt.
### Allt är möjligt. Jag kan fortfarande bli världsmästare i marathon, fast då måste jag börja träna rationellt.
### Sverige kan fortfarande bli jämställt och jämlikt. Fast då måste Stefan Löfven börja träna rationellt. 

Gör’t.

Om mig | Vi måste börja tala om klass
Inlägg nr 1 899. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Vet du varför vi finns?

Det är någonting med vatten.

Snö som lägger sig sju centimeter tjock på paradisäppelträdets grenar och ger volym åt hela Bergslagsområdet och Nordvästra Svealand. Istappar som droppar och blänker i eftermiddagssolen. Vindrutetorkare som går igång per automatik.

Vattenglaset bredvid rödvinet och stearinljusen på Loka Brunn. Kallpoolen på 10 grader i vattensalongen där, simma under kristallkronorna, sätta barfota spår i snön när du tassar ut till utomhusbassängen i januari.

Ljudet av vårvinter i mars när skaren bär dina skidor kilometer efter kilometer i orört frasande glitter. Vita vågtoppar i november när Vänern tränar tackling mot Hammarö sydspets. Smältbäckar, lerpölar, diskvatten. Björkar som dricker 400 liter en solig sommardag. Skräddarna i vår bäck som räknar rätt på ytspänningen en dag till.

Salta droppar i ansiktet när jag blir rörd av ett pinsamt tv-program. Tårar på den kära vännens kind när vi promenerar sekundmeter efter sekundmeter på en fjällsluttning i Fageråsen, Trysil. Våtmark som måste passeras vid säsongens första träningsorientering. Regn i ansiktet som småspik när jag springer över ängen för femte gången en vecka i juli. Tredje vätskekontrollen på Lidingöloppet, den vid Fågelöudde

Svett på ryggen när livet satt spade eller fogsvans i min hand. Solig sandstrand i juli med barnbarn som kräver bad i den blänkande blötan en gång till och hur det badet känns som att komma hem.

Det är någonting med vatten.

### Googla på varför vatten sjunker vid 4 grader plus.
### Vet du att det är därför vi finns?

Om mig | Vi måste börja tala om klass
Inlägg nr 1 898. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Viktiga svenska ord

Svenskans vackraste ord: solidaritet
Svenskans snällaste ord: solidaritet
Svenskans klokaste ord: solidaritet
Svenskans bästa politiska ord: solidaritet
Svenskans mest underskattade ord: solidaritet
Svenskans mest föraktfullt använda yrkestitel: ”Svetsarn”
Svenskans godaste ord: solidaritet
Svenskans varmaste ord: solidaritet
Svenskans sexigaste ord: fortsätt
Svenskans mest kärleksfulla ord: solidaritet

Så är det med ord.

Om mig | Vi måste börja tala om klass
Inlägg nr 1 897. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Troll och tvättmaskiner

1.

Sånt som vi inte hade i min familj när jag var barn men som vi skaffade så småningom:

Tvättmaskin.
Kylskåp.
Frysbox.
Wc.
Bil.
Telefon.
Tv.
Föräldraledighet och vab.
Mikrougn.
Mixer.
Kaffebryggare.
Vattenkokare.
Värmepump.
Mobiltelefon.
Sms.
Mms.
Spotify.
Facetime.
Gps-klocka.
Dator.
Internet.
Skype.
Google.
Bloggar.
Appar.
Facebook.
Andra sociala medier.
Nättidningar.
Filpaket.
Farthållare.

Det går framåt.

2.

Sånt som vi aldrig kom i kontakt med, men som vi förväntas stå ut med nu:

Nättroll.
Näthat.
Högerpopulism.

3.

Jag byter gärna alla tre. Vad ger du?
Du kan få farthållarn, kaffebryggarn och ett nästan nytt mobilskal i naturgarvat läder på köpet. Plus min mobilvilstol.

Taget?

Om mig | Sju års klåda
Inlägg nr 1 896. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Kärlek vid andra ögonkastet

Tror jag på kärlek vid första ögonkastet? Ja, åtminstone när det gäller böcker.
Fast med denna var det tvärt om.

Varför skulle jag annars stå i bokhandel och på bibliotek och läsa förstameningar om jag inte trodde? Varför skulle jag ta till Sara Lidmans gamla knep och bläddra fram slumpmässigt vald sida och läsa första bästa stycke där? Jag vet ju att ibland säger det klick.

Direkt.

Nu är det emellertid drygt 60 år sedan jag lärde mig läsa. Då har man hunnit lära sig att det inte är vackrast omslag som vinner. Inte alltid bästa förstamening eller mest spännande slumpmening någonstans inuti heller. En del lyckas inte leva upp till första förtjusningen.

Då teg jag artigt
Med Joar Tibergs bok Fåglar i färg är det precis tvärtom. Saken är den att jag följde med min vän B på värmländsk bokfestival härom helgen. Givetvis klev vi fram till våra vänner, Heidruns förlag. Där började B bläddra i Tibergs bok med de skönlitterära fågelbetraktelserna. Strax därpå var den köpt. Jag är en artig vän och avslöjade inte att jag själv skaffat den för några år sedan och att den då studsade fort in i bokhyllan där hemma. Fort läst, utan glädjeskutt.

Några dagar senare var det dags för morgonvandring. Vi är tre äldre herrar som stundom promenerar i skog och park. Då kan det hända att någon av oss läser högt vid fikat.

Nu tog B fram Fåglar i färg och började läsa. Först skruvade jag diskret på mig, men då hände något där vid Klarälven. Texten fick liv, jag hörde ju hur Tiberg kan sina svenska fåglar men också är duktig på att gestalta dem.

Alltid en kråkblick
Efteråt går jag till bokhyllan här hemma och letar fram den behändiga volymen. Bläddrar slumpmässigt, känner språket spraka.

Nu däremot säger det klick.

Sidan 48:
Man har alltid en kråkblick på sig.

Sidan 21:
Han kom idag. Han jublar. Han jublar sin absolut enkla strof, tre stavelser, inte mer, och så lyfter han några meter upp i den glasklara morgonen – och faller – leksaksflygplansaktigt, stelt, en papperssvala, ner i björktoppen.

Sidan 52:
Man kanske går i nån skog som har knäppt översta knappen, den står och tiger och hänger med armarna och vilar, vintervilar.

Då kommer alltid kungsfåglarna.

Sidan 101:
Morkullan syr samman dag och natt, var det en som sa, också detta är sant och ger en vink om hennes räckvidd.

Sidan 104:
Kungsörnen cirklar över tunet.

Han är utmarkens drönare, han ser allt vi gör.

Om mig | Vi måste börja tala om klass
Inlägg nr 1 895. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Gubben med klipp i steget

Det är hårda tider. Annie Lööf skickar kravlista som inte går att anta, Ernst Kirchsteigers alkoholfria glögg exploderar i vitrinskåpen, runt våra motionsspår på Grossbolstorps höjder tränar skogsmaskinerna intervall på gran och tall, glaciären vid Sylarna har kollapsat och borta vid Treriksröset går inte solen upp en enda gång till i år. Inte ner heller, ty det är redan gjort.

Då tar jag på underställ och löpoverall och leker att jag är 43 år igen och i toppform. Klafs klafs klafs låter det i dis och december när jag studsar ut på ängen ovanför vår gata. Stigen bort mot friluftsgårdens parkering är lika inbjudande småkrokig som när den först blev till, gps-klockan på armen berättar att hon tror det är uppför och vaderna hälsar att de är klena men inte tänker ge tappt i en sketen uppförslutning som inte ens syns.

Fast de går tungt.

Nu duggar det mer. Klafs klafs. Hur ska jag kunna förklara för någon löpresistent medmänniska vilken lycka detta är för mitt belöningscentrum? Hur ska någon kunna fatta vilken glädje dessa stumma, långsamma kliv över gräsbeklädd vall ger åt en skrynklig 67-åring, snart 68?

Hade de sett farfar jogga runt till ingen märkbar nytta vid min ålder, då hade nyedsborna skakat länge och allvarsamt på huvudet. Vi i familjen med.

Det är en glädje att få leva i en tid när snart ”treåriga” pensionärer slipper tänka på sin värdighet, åtminstone på den punkten. Kom igen, värsta backen på femman, här har du gôbben mä’ klepp i steget!

Klafs.

### Ernsts alkoholfria glögg.
### Serveras smällkall.
### Nu med visir.

Om mig | Vi måste börja tala om klass
Inlägg nr 1 894. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)