Sven-Ove Svensson – Sida 78

Den magiska februaribågen

Ofoto.

Möte bland snökristaller

En gång i mitt liv har jag sett en regnbåge på 30 meters håll.
Jag är glad att jag inte fotograferade den.

Heter det regnbåge på vintern?

(Skåre, Karlstad, februari 2018)

Brev från en byrå

Kommer hem efter en vecka hos små vänner. Vårt hus doftar hemvant, snön invid knuten är blåvit om aftonen, min köksstol står där jag ställde den. På köksbordet en hög med post. Det blir inga stora veckohögar i mess- & mejlåldern.

Banken, snart i Finland, vill att vi betalar av på billånet. Sedan är det bara 35 avier kvar, förklarar den hoppfullt.

Radiotjänst, fortfarande i Kiruna, vill att vi betalar radio- och tv-avgiften, inklusive 13 kronor extra för höjningen.

Karlstads Bokcafé gör reklam för kommande program. 24 mars berättar Rebecka Bohlin om sin och Sara Bergs bok ”Fem härskartekniker – femtio motståndsstrategier”.

Värmlands Idrottshistoriska Sällskaps tidskrift VISaren skriver om gamla idrottshjältar i bruksorten Stjärnsfors.

Det är det hela.

Bröt sig någon in?
Nej vänta, under föreningsbrevet från bokcafisterna gömmer sig en hälsning från Statistiska centralbyrån. De vill ha hjälp med att kartlägga OTRYGGHET och BROTTSLIGHET där jag bor. För säkerhets skull skriver de orden med versaler. Jag är en av 200 000 slumpvis utvalda personer i åldern 15-84 år och mina svar spelar roll, skriver byrån.

Snart sitter Eder slumpvise i vårt noga utvalda kök och svarar för brinnande livet på webben.

Hur stort eller litet förtroende har du för rättsväsendet? I vilken utsträckning är du orolig över brottsligheten i samhället? Har det hänt under det senaste året att du har avstått från att skriva något eller lägga upp bilder eller filmer på internet, på grund av oro för att bli utsatt för trakasserier eller hot? Har det hänt under det senaste året att du valt att ta en annan väg eller ett annat färdsätt på grund av oro för att utsättas för brott? Har det hänt under det senaste året att du avstått från någon aktivitet, t ex att gå på promenad, restaurang eller träffa någon på grund av oro för att utsättas för brott? Bröt sig någon in i din bostad i syfte att stjäla något under förra året? På det hela taget, tror du att antalet brott i Sverige ökat, minskat eller varit oförändrat de senaste tre åren?

Sedan tar jag en promenad.

### Våldet har minskat i vårt land.
### Särskilt män är mindre utsatta än för femton år sedan.

Vinnarskallarna och kampen

Mitt blogginlägg om hur cancerpatienter och deras omgivning kämpar väckte diskussion. Bra, det var väntat och välkommet. Vem har sagt att vi måste vara överens, särskilt som vi har olika erfarenheter av cancersjukdomarna och har varit med om situationen olika länge?

För mig handlar det om helhetsperspektiv på människan. Själv kan jag inte bara se till det medicinska. Kniven, cytostatikan och strålningen står för behandlingen men det händer så mycket mer i en människas tillvaro när elakartade tumörer växer.

Provocerar vinnarskallar
Somliga blir särskilt provocerade av kampperspektivet, eftersom de känner att de inte kan vinna mot cancern och då ger detta skuldkänslor. Ingen vill se sig som förlorare.

Det argumentet är tänkvärt. Värst blir det förstås för folk med vinnarskalle.

Liknelsen med lantbruksnämnden
Min mening har aldrig varit att provocera om kampen. Men:

Själv växte jag upp på värmländsk landsbygd på 1960-talet. Vi småbrukare kunde knappast vinna kampen mot lantbruksnämnd och marknadskrafter. Långt senare såg jag lungcancern drabba en närstående. En kamp vi inte heller kunde vinna, den gången.

### Och dock kämpar vi.
### Det finns inget annat sätt.

Jag är ingen expert men är det inte dessutom så att fler och fler faktiskt blir friskförklarade? De flesta, väl?

Länk: blogginlägget Ingen kamp mot cancern?!

Beväpning för pedagoger

### Min facebookkommentar från i torsdags, apropå att Donald Trump vill beväpna lärarna i USA efter senaste skolskjutningen.

Nu lägger jag den här med eftersom jag vill ha den kvar.

Ingen kamp mot cancern?!

”Det är ingen kamp man för. Cancer är en sjukdom.”

Jag har märkt att det är fler och fler som har börjat säga så. Från sjukvårdsfolk till litteratörer, alla rabblar de läxan. ”Ingen kamp.”

Ska vi alltså sluta kalla det kamp, bara för att det är andra som sköter planering och behandling? Ska vi sluta be den drabbade vännen vara envis och kämpa på? Ska vi börja se ner på de stackars småbarnsföräldrar som skriver ett stolt och förtvivlat ”Kämparnas konung” i dödsannonsen, om barnet som dog?

Aldrig i livet.

Jag har suttit där i sjukhussalen och hört skalliga femåringar trösta sina föräldrar. Sett dem hålla humöret uppe på en hel släkt, så gott de förmått. Sett dem glatt köra rally i korridoren med sina nypåfyllda droppställningar.

Jag har sett barn i högstadieåldern läsa inför nästa matteprov i sin fyrbäddssal, plötsligt kräkas i en rondskål på grund av cytostatikan och sekunden efteråt greppa matteboken igen. Hört en sammanbiten fjortonåring försöka rätta till den senaste fyrkantiga planeringen planerarna hittat på: ”Jamen om jag ska strålas på måndag eftermiddag, då behöver jag väl inte åka 30 mil hit till Östra sjukhuset redan på söndagen?”

Jag har stått i ett dagrum och kramat en pappa med tom blick, när jag till sist fattat vad orden han sa betydde. ”Nu är det över för honom.”

Ingen ska inbilla mig att kampen är delegerad. Inte till offentliga sektorn, inte till sjukvården, inte hela den kampen.

Aldrig i livet.

Jag gillar både sjukvård och offentlig sektor, tro inget annat, men nog är det fler än undersköterska, sjuksköterska och doktor som kämpar.

En cancersjukdom drabbar hela familjen, den drabbar släkt och vänner och många av dem får också vara med och kämpa. Var och en på sitt sätt. Sedan råkar jag dessutom tro att det är bra för patienten själv att lägga sig i planering och behandling – och kämpa emot tumördjävlarna.

Kämpa emot själv.

Den dagen du ger tappt har du redan börjat nagga på livet utanför sjukhusmurarna. Gör inte det. Patient är inte din identitet. Du är en pigg femåring, en mattekunnig fjortonåring, en klok äldre kvinna med litteraturintresse. Du är inte en diagnos.

En får inte ge tappt.

Tror ni på det självur?

Jag drömmer mardrömmar. I vaket tillstånd händer det. Hon som jag älskar vill åka till Island för den ön har hon läst om.

Så långt är jag med på saken.

Det var när hon skaffade Broschyren som fjärilarna började fladdra där fjärilar inte ska bo. Hon visade mig sidan 24. Den handlar om ridturer.

Nu är jag visserligen en äventyrlig människa. En gång blev jag arg på ett bussbolag och gick hem från Karlstad. 24 kilometer i kortärmad vit skjorta och attachéväska. En annan gång gick jag ut i skogen och fastade i tre dagar. Det var 1966.

Men sidan 24 innebär problem. ”Hembygdsturen tar dig över ängar, lavafält och små åar.” Redan den meningen får upp mig i mental försvarsställning. Det vet en väl hur ett lavafält ser ut i dimma och motvind, särskilt vid plötslig närkontakt från hög höjd.

Vid magplask mot lavafält är varje häst hög höjd.

Nu hittar ögat en ännu värre mening: ”De fina stigarna ger goda möjligheter till att prova på gångarten tölt.”

Jamen ser du inte vad det står? Tölt är islandshästens prydligaste gångart har jag hört. Mjuk som dimman över Häcklefjäll. Men vad är det då tänkt att hästen ska ha gjort med mig i-n-n-a-n han provar tölt på tönten han bär på?

Ryssgaloppchock?

Hur får en sådan som jag stopp på en löddrig islandshäst som springer sprint över nygjorda lavafält och smärre åar med utsikt över vulkaner? Vad säger man?

”Stoppur hästur”? ”Slutur kuttur”?

Jag har ångest.

### Sista meningen är riktigt insmickrande:
### ”Efter ridturen bjuds vi på kaffe och något hembakat.”
### Jojo. Tror ni på det självur?

Utan fraktur?

22 arter och en på väg tillbaka

Snön faller, sju gulsparvar på marken, tre kajor i trädet. De har blivit fler, de gula, det tycker vi om.

En gång var gulsparven karaktärsfågel i vår trädgård om vintrarna. Sedan kom sjukdomen. Gillar du att äta frön på marken får du två faror på köpet. Grannskapets katter och er egen smitta.

Nå, katterna har hållit sig lugna och sjukdomen tycks ha gått tillbaka. I flera år hade vi bara en gul vän i snön under paradisäppelträdet. Nu är de sju. Det finns hopp.

Mystisk tidtabell
En flock är större i vinter. Gråsiskorna, de små söta. Sju är också stjärtmesarna som tittar till oss på snabba besök enligt en egen tidtabell vi ännu inte lärt oss. Pingpongbollar med stjärt, favoriter de med.

Tjugotvå arter sedan mitten av oktober. Det är inget rekord men vi har sett sämre vintrar. När starten går för Vasaloppet är det dags att summera.

Var är han?
Nu kom hackspetten. Ge hundan i att hacka sönder trädet är du snäll, vi ska ha det kvar. Varför kommer aldrig steglitsen?

Snön faller och jag slänger ut frön.

Länk: Anders Hanson i NWT om invasionen av gråsiskor från norr och öster

Hur vet kronan det?

Viktor Root är en tvärsäker typ. Men nu har det hänt. Han har filat på en dikt. Så här är den, i något förnyad version:

Sanningen om de rikas flit

”Om du ger de rika jobbskatteavdrag,
flera tusen i månaden –
så blir de flitiga”

”Om du ger de fattiga bidrag,
flera tusen i månaden –
så blir de lata”

Denna skillnad på folk kallas
nationalekonomi
Ett särskilt dyrbart sätt att räkna
våra penningar

Samma krona –
men den ene blir flitig, den andre lat
Det är helt enkelt genialt

Nu undrar jag bara:
– Hur vet krona’ att ho’ ha’ hamnat hos en rik?

Viktor Root

Länkar
Viktor Root: Sanningen
Fakta: Om Viktor Root

Hur mycket hade mamma varit värd?

Hur mycket är en städerskas arbete värd i mitt fosterland?
Svar: blir de 71,2 stycken är de exakt lika mycket värda i inkomst som en vd i den svenska makteliten.

Jag tycker om att vi har fyra årstider i mitt land. Eller om de är åtta stycken, det kan diskuteras. Där gillar jag skillnaden.

Jag tycker om att vi har höga berg och djupa dalar i terränglådan. Torrt land och våta sjöar och vattendrag. Där gillar jag skillnaden.

Vad jag hatar är den ekonomiska skillnaden mellan människor.

Det är lönen som är skämtet
Min mamma var småbrukarhustrun som blev städerska när vår gård blev bortrationaliserad av marknadskrafter och socialdemokratisk jordbrukspolitik. På ett sätt fick hon det bra, med arbetskamrater, jämn inkomst och betald semester. Jobbet var hårt, jag var med och storstädade min forna skola under ett lov, det var tungt kan jag lova. Det svenska tuggummit biter.

Jag menar det inte som ett skämt.

Men lönen, lönen. Alla vet att utan kommunalarnas jobb stannar Sverige. Alla borde i varje fall veta det. Slutar städarna städa så får vi snabbt kaos, det är likadant med de andra välfärdsjobben. Alla behövs.

Ett uselt betyg
Hade min mamma fortfarande levt och arbetat år 2016, då hade de 50 mäktigaste vd:arna i landet tjänat 71,2 gånger så mycket som vad hon tjänade. I genomsnitt.

Det är ett uselt betyg på ett samhälle.
Gör om, gör rätt.

Rapporten Makteliten
Länk: Så mycket rikare blev makteliten
Länk: Ladda ner hela rapporten

Mitt skamliga fosterland

Känner du någon som är värd drygt 55 industriarbetarlöner i inkomst? Jag måste erkänna att jag inte känner en enda.

De snikna har satt rekord igen.

Sverige spricker. Vårt land är ett klassamhälle och det spricker. Under min levnad har klyftan, ojämlikheten, aldrig varit så stor som nu.

De borgerliga har styrt riket: klyftan har ökat. Arbetarregeringen har styrt riket: klyftan har ökat. Då med.

Stor skam är vad det är.

En enorm förändring
Det är Landsorganisationen i Sverige, LO, som har undersökt saken. Det gör de varje år, rapporten heter Makteliten.

Inkomsten för en vd på ett av Sveriges 50 största företag är 55,1 gånger så hög som lönen för en industriarbetare. 1980 tjänade den gruppen av vd:ar lika mycket som 9 industriarbetare.

– Förändringen har varit enorm, säger LO-ekonomen Anna Almqvist som skrivit rapporten.

Jämför vi med en annan stor yrkesgrupp, undersköterskorna, blir skillnaden ännu större. 2016 hade de 50 vd:arna i makteliten en inkomst på motsvarande 59,9 gånger en undersköterskelön. 71,2 gånger genomsnittslönen för en städare.

Stor skam.

Länk: Så mycket rikare blev makteliten
Länk: Ladda ner hela rapporten