Familjen – Sida 17 – SVENSSONS SLÄNG

Vi räknar inte skratten

Vi ska skratta minst tre gånger om dagen tillsammans, den kära vännen och jag. Det har vi bestämt.

Fast vi räknar inte skratten. Det har sällan behövts. Också i de svarta stunder (som även vi har vår andel av) finns det ögonblick när vi tänker på annat. Då, när humorn blir ett plåster.

Gudskelov för det plåstret.

Börjar du räkna skratten så låser de sig snart och blir tilltvingade. Det mår inget förhållande bra av, kärleken genomskådar sånt.

Bästa tändvätskan
Rätt småleende, fnitter eller skratt i rätt stund är den bästa tändvätskan jag vet i en relation. Så fungerar i varje fall vi.

Ibland är humorn en sporre på arbetsplatsen. Möten blir gärna längre på det viset. Men de blir varmare.

Att sedan stå inför en publik och lyckas få den att skratta när man själv vill, och åt ett skämt med allvar i, är en underbar belöning.

### ”Den jag inte kan skratta med kan jag heller inte tala allvar med.” (Mats Oscarsson, min forne chef på Räddningsverket).
### ”humor, 1) som karaktärsegenskap: sinne för det roliga, förmåga att identifiera och med visst nöje acceptera tillvarons ofullkomligheter;” (ne.se).

Resan dit där folk hälsar

Jag borde berätta om en lyckad resa, för så var det.
Ändå tänker jag hela tiden på kvinnan i hotellreceptionen som gjorde mig svarslös.

Först borde jag skriva om hur vår resa med Inlandsbanan äntligen blev av. Vi for hela vägen från Mora till Gällivare och tillbaka. Avslutade med en förvånad genväg hem med obyråkratiskt tågstopp i Molkom (!) och tågresa genom både barndomsbygder och nutida grannbygder (Pannkakan i Deje) där sannerligen inga persontåg går mer. Egentligen.

Jag borde berätta om mitt livs godaste rårakor med fläsk och lingonsylt i Siljansfors när vi kom med bil på väg till Mora.

Jag borde berätta om tågvärdinnornas service ombord på Inlandsbanans rälsbussar:
– Älg höger!
– Reindeers to the left!
– Nu är vi strax framme vid Polcirkeln. Här stannar vi i fem minuter så ni kan gå ut och fotografera. (Efteråt fick vi certifikat på att vi passerat den nordliga cirkeln).
– Snart kommer vi till Åsarna. Där är det matuppehåll. Här är menyn, ifall ni vill beställa någonting, så ringer jag.
– Säg till när ni vill köpa souvenirer, godis eller fika ombord.

Sedan kunde jag skriva om räksmörgåsen på Frösön, promenaden i Östersund och den gestaltade historiska vandringen med agerande skådespelare på friluftsmuseet Jamtli. Hur jag efteråt stod tårögd inne i gröna vågen-torpet med alla FNL-affischerna, debattpocketböckerna och NJA-gruppen på vinyl i högtalarna. Deras miljövisa från 1970: ”Men när röken från fabriken slår ner på chefens hatt, då får vi en miljödebatt”.

Jag borde berätta om hur 14 timmar på tåg från Östersund till Gällivare inte alls kändes långtråkiga. Om de grekiska kvinnorna som jag undervisade i frågor kring inlandsis och jättekast.
– Ser ni en stor sten i skogen här, så har isen brought it here. Varenda en.
– Du borde bli mentor.
– Nja.

Gällivare sedan, Gällivare, oj oj oj! Pensionat först, promenader sedan, spännande sightseeing till Malmberget där hela tätorten ska flyttas. Sju kilometer flytt av stora villor och flerfamiljshus, sök på youtube, det är fantastiska filmer. Midnattssolen borde jag berätta om. Byggkranarna i Gällivare, där arbetslösheten är nära noll.

Jag borde berätta om hur jag skulle springa upp på Dundret och glatt valde en skoterled med 25 centimeter högt lingonris som snart övergick i blötmyr men aldrig tog sig upp på fjället, för där är det skoterförbud. Nå, dagen därpå fick jag min revansch. Rätta leden går att gå med barnvagn, jädrigt fort nerför.

Jag borde berätta om bilen vi hyrde billigt i kanten av Gällivare.
– Den är väldigt populär.
När vi kom fram till bilen var den en mindre skåpbil, men va’ hundan, vi fick fyra dagar till priset av en och den var kul att köra.

Jag borde berätta om Jokkmokk och det fantastiska samemuseet. Om hur vi fick en lokförare och tågvärdinna att för första gången i deras liv stanna i Sandsjönäs. Om våra vänner som visade sin stuga i Gubbträsk och utsikten i Storuman. Om min träningsrunda på Björn Ferrys väg och uppför hans stigar.

Dunket från tåget också, glöm inte dunket (klicka, se & hör!). Även det borde jag skriva två lyckliga rader om.

Jag borde berätta om det kompakta hotellet i Östersund som ersatt personalen med en sms-kod. Avslutningsvis om hur folk hälsar på en på stan i Gällivare, Jokkmokk och Storuman. Tvärs över gatan hälsar de.

Gör mig svarslös
Absolut. Det är bara det att jag hela tiden kommer att tänka på kvinnan i den där hotellreceptionen, när hon gav oss hotellnyckeln. Jag råkade nämna att vi kom åkande från Värmland.

– Du, svarade kvinnan bakom disken. Jag har haft min beskärda del av värmlänningar.

Trött naken blick. Beskärda del.
Inte kan en svara på sånt.

Vår sommaräng med hotellgäster

Vi har öppnat hotell. Hittills har vi tio hyresgäster. Konstigt folk, alla har egen mat med sig.

Det är vildbin det handlar om. Utan pollinatörer blir mänskligheten utan mat och själva blir vi dessutom utan blommor, frukt och bär. Så vill vi inte ha det.

I många år har jag sparat en och annan ö med prästkragar när jag klippt gräsmattan. I år gick jag all in och sparade dubbelt så många och drygt det.

– Ska vi inte ha en äng också?
– Jo det ska vi.

En stor trekant i nordvästra tomthörnet, kring fruktträden, fick förbli oklippt. Tjugofem kvadratmeter, möjligen något mer. Dessutom rev vi upp grästorven på fyra ställen och sådde ängsblommor.

Det hade vi knappast behövt. Ganska snart var ängen blå av teveronikor, gul av smörblommor, vit av grässtjärnblomster och grön av diverse gräs vi inte visste fanns. Det vajar i blåsten, tillsammans med massor av prästkragar som slog ut lite senare. Däremellan brunört och vitklöver.

Nu undrar jag bara om jag ska få lien vass nog i juli när ängen ska slås.

Under tiden kommer bi efter bi och lägger ägg och mat i de båda bihotellen, innan de murar igen hålen åt den blivande larven. Ett bi har för säkerhets skull murat med små gruskorn, rätt långt in i bamburöret.

Den transporten skulle jag ha velat se.

### Komposten har blivit fjärilarnas. Den vimlar av hitflyttade tistelfjärilar i vallörten och nässlorna.
### Trevligt folk de med, snabbflygarna.

Bra sätt att visa hur alla behövs

Ibland blir man inkallad, det är alltid trevligt. Människan vill bli behövd och en dag behövs den här människan som scenvakt och skjutsare av 12-årig skådespelare till sommarspel. Vi går in för det med liv och lust, både han och jag.

Finns det något mer pedagogiskt än en vanlig sommarteater i svensk skogsbacke? Finns det bättre sätt att visa hur vi alla behövs?

Sven Nordqvist har hittat på Pettson och ritat honom. Regissören har skrivit manus och regisserat, andra har gjort dräkter och koreografi, snickrat, målat, marknadsfört, tipsat press och skrivit bemanningslistor. Sedan har de repeterat. Repeterat och repeterat och repeterat, fyra gånger i veckan på slutet. Till slut kan småsyskonen också både repliker och danssteg, jag känner en.

Kiosk och lunchmat
Hon kan kiosken också, 9-åringen. Nu lär hon mormor. Allt kostar 15 kronor förstår du, popcornsmaskinen står där borta, kaffet brygger vi här och så klickar du in på iPaden vad folk köper.

Naturligtvis behövs det en kiosk. Toaletterna, nämnde jag dom? Personerna vid insläppet? Webben och facebook? De som köper mat till de medverkande? Lördag och söndag är det ju två föreställningar. Pettson, Findus och mucklorna får inte svälta ihjäl.

Då kommer dämonerna
Scenvaktsjobbet är mycket ansvarsfullt. Vad var det han sa, Ingmar Bergman? ”Dämoner”? Nu drabbar de mig, ensam på min post som jag är. Medan publiken börjar strömma in repeterar jag min uppgift. Några minuter i ett: dra bort repet framför scenen, ställ undan konerna och stenarna. I pausen: ställ ut konerna igen, häng upp repet, sträck på det. Bär bort raketerna, geväret, väskan med fisken och småsakerna, glöm inte låtsashönan. Efter det: be nån hjälpa dig bära bort Findus hus.

Allt går bra, båda föreställningarna. Han som spelar Pettson är särskilt glad över att jag kommit ihåg att spetta fyra hål som han sätter pinnarna till snubbeltråden i.

Inte en enda unge i publiken ramlar ner för det spännande berget. Varenda muckla blir kramad av barn efteråt.

Dämonerna får dra till nån annan teater.

### Pjäsen? Det är en fin familjepjäs. En rolig och tät föreställning, väl värd att se med barnen.
### Kanske finns det biljetter kvar för dig som bor nära Mölndal med omnejd?

När skogen lever och lagom är stort nog

Folk är olika och bäst är när gruppen tillåter sina individer att vara just individer i gruppen. Det är det ena.

Det andra är att barnaåren präglar oss.

Barnaåren

Mitt käraste minne av pappa är från en gång när vi jobbar i skogen och har tagit kaffepaus. Jag är inte gammal men har fått en yxa i hand och brukar hjälpa till med att kvista och ibland barka.

Nu är det vår och vi är just klara med en tändsticksasp. Den savade och var så lättbarkad att vi fick smyga oss på den. Trädpiplärkan sjunger och en stilla vind drar genom hemmanet Ängebäckstorp 1:3.

– Hör du va’ dä’ suser i trä’a? säger pappa och tar en klunk kaffe till.

Det är inte den märkvärdigaste replik denna ordglade far fått ur sig, men just den minns jag bäst. I det ögonblicket bjuder han in mig i en gemenskap som det inte går att gå ur. Vi som vet att skogar susar, att de har gjort det i tusentals år, att vi lever bland alla andra liv i skogen och att vi har delat det suset och den känslan med generationer av andra människor. ”Hör du vad det susar i träden?”

Ja, jag hör. Det suset har aldrig lämnat mig sedan, inte för några långa tider. Det är något särskilt med träd och något ännu mer särskilt när de blir flera stycken. Fattigmans tröja vet vi var vi har.

Skogen fanns kvar
– Dig kommer dom att göra om! sa kusin S när jag skulle börja på gymnasiet långt borta i stan och förklarade för honom att jag behövde ut i skogen varje dag, om jag skulle orka trivas.

Han fick både rätt och fel. Inte hundan hann jag ut i skogen varje dag, när jag skulle lära mig trigonometri, historisk materialism, franska verb och juraperioden och framför allt förändra världen. Vad gjorde det? Skogen fanns kvar när jag var redo igen, fast det tog några år.

De hade inte gjort om mig, egentligen. Skogen susar än i gener och hörselnerv.

Inte för att jag ska bestämma vad som ska stå i en eventuell annons när jag har dött, men det får gärna vara en vers av Gunnar Ehne:

Har du nôn skog
i din himmel, du Gud
Te gå i en finen kväll
En tocken där gammel skog, du vet
mä smörsôpp å kantarell

Barnaåren präglar oss, det är därför jag ska ut på en runda bortåt Visterud när den här betraktelsen är klar. Munnen vattnas redan. Sviktande skogsstigar och kluriga orienteringsproblem väntar; stenen, kolbottnen, ruinen och några till.

Individen

”Småorten har sina fördelar, det har jag berättat i tjugotalet inlägg. Fast det har förstås storstaden med, tro inget annat. Servicen, historien, lättheten att hitta likasinnade. Själv föredrar jag gator som man kan springa mittpå men det finns andra glädjekällor, jag vet.

Sådan glädje har jag hittat i såväl Karlstad som Stockholm och New York. Brandmän är sig lika på alla de ställena, förresten. De har smeknamn, firma i källarn och är duktiga på att laga mat.

Folk är bra överallt.”

Det där var ett inlägg jag skrev på Facebook för en tid sedan. Den som känner mig vet att jag är en kritisk jäkel, att jag skrivit massor av arga krönikor och att jag inte har för vana att fjäska för överheter.

Trött på mig själv
Ibland kan en bli trött på sin självbild. Det drabbar mig rätt ofta, och sånt finns det olika sätt att hantera. Nu valde jag Det Nöjda Inläggets strategi en stund.

Visst, jag tycker inte om att mina kommunpolitiker vill bygga 150 bostäder och därmed äta upp centralortens närmaste strövområde precis intill älven. Visst, jag stör mig på växande barngrupper och skräpet som blåser omkring riksväg 62 vid infarten till mitt Forshaga, där vi lämpligt nog placerat kommunens återvinningscentral. Visst, jag kan bli tokig när jag tänker på all den skog som kalhuggits strax intill tätorten, ett stavtag från motionsspåren.

Mitt i min normala adrenalinproduktion slog mig tanken att det samtidigt finns väldigt mycket jag trivs med. Storstaden har sina glädjeämnen, residensstaden med, men för den här individen får köksbordet gärna stå i utkanten av en mindre tätort på 6 000 invånare. Strax intill skogen.

– Hör du va’ dä’ suser i trä’a?

### Jag tror det är 21 inlägg nu, där jag prisar den trivselstora tätorten vid skogens bryn. Den har sina fördelar överskådligheten, närheten.
### Du får välja din plats, jag missionerar inte.
### Tror jag.

Om mig | Flickan med flätorna och förnekarnas flyktingströmmar
Inlägg nr 1 952. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Guds barnbarn och fjärilsbusken

Någon gång ska jag försöka reda ut begreppet Guds barnbarn med mig själv.
Under tiden sker saker i vår trädgård, som verkar ha med saken att göra.

Asch, vi tar det direkt. När jag söker på ”Guds barnbarn” svarar nätet att det är människor som vuxit upp i kristna hem men som aktivt vänt sig bort från religionen.

Just så har jag själv använt uttrycket. De som inte gjorde likadant. De som ibland liknar en och annan lärarunge du minns, vilken hade värst problem av oss alla med disciplinen. Trots pappa magistern. Eller det självtänkande barnet i varje orienterarfamilj, vilket absolut inte vill följa med ut i skogen på heldag bland oranga skärmar och kalla utomhusduschar varje helg, vår och höst.

Börjar du förstå att det är en metafor jag talar om? Trotsarna. De som gick en annan väg.

Borde lyssnat på pappa
Tolka inte detta alltför dramatiskt nu, pappa och jag hade en varm relation. Men när det gällde hans fenomenala förmåga att hitta svamp och odla trädgård, där var jag sval för egen del. Guds barnbarn. Visst beundrade jag hans förmåga men jag hade inget intresse av att gå vidare i samma spår.

Det får jag lida för nu, när jag sakta börjat ta vid i kantarellmarkerna. Tänk om jag bara hade haft vett att följa med käre far åtminstone en tur i skogen och lärt mig hans bästa svampställen. Värmskog är stort.

Operation Bin & Fjärilar
Hans trädgård prunkade. Det gör sannerligen inte vår, vi har haft andra intressen som tagit tid. För honom var det en fortsättning på småbrukarlivsstilen och mer än så. För mig var det som att vara barn till en kändis. De väljer gärna en annan bana.

Nå, den här våren har jag fått sköta en del av vårbruket. Rensat bort gammalt visset, fyllt komposthög och -rör och kört bort en del. Satt krattan i jord som reder sig. Kört första turen med gräsklipparen.

Det går sakta men det går framåt. Kantarellställena rotar visserligen vildsvinen upp, det problemet hade aldrig pappa. Men vi ger inte tappt, kom igen ”sommarkantareller”!

Under tiden går vi vidare med Operation Bin & Fjärilar. Budlejorna, oreganon, lavendeln och hängsälgen har blivit succéer bland yrfäna. Komposthögen som delvis fick bli hallonfall och nässelsnår likaså.

Det befriade området i nordväst
Nu kör vi etapp tre och gör äng av nordvästra hörnet. Gräsklipparen såg riktigt förvånad ut, när jag gick en vid sväng runt fruktträden och lät bli att klippa där.

Vänta, bihotell har vi glömt.

### På väl valda ställen släpper jag fram maskrosorna för pollinatörernas skull också.
### Jag är förvånad själv.

Om mig | Flickan med flätorna och förnekarnas flyktingströmmar
Inlägg nr 1 950. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Manustvätt på Inläggsbanken

Det finns bara två sorters flyktingkriser. Den förfärliga för de som tvingas fly. Den pinsamma för de som förnekar gammal fin svensk gästfrihet.

***

Ju yngre motorman desto högre brummar brummet.
(Gammalt asfaltdjungelordspråk)

***

Privata sektorns byråkrati: Klubben väntar leverans av vårens stolpjaktkartor. Fraktfirman vägrar lämna på hemadress.

En dag på friluftsgårdens parkering? Nja.

***

Hur var det vi sa? ”Det privata är politiskt.”
Den senaste tiden har jag sysslat mycket med politik.

***

”Trevlig helg” – det kan du väl inte säga till mig? Jag är pensionär och ledig jämt.

Jag vill ha trevlig vardag.

Använda

Till sist en hälsning från Siri

# Jag skulle aldrig gå med på Facebook, tänkte jag. Länge.
# Sedan upptäckte jag att formen passade mig. I det stora och det lilla.
# Här ovan är några exempel från verksta’n. På allvar, på lek och mitt emellan.

När självsuggestionen inte fungerar

Alla dagar är inte solskensdagar i sinnet. Inte ens för den som gillar att avsluta inlägg med det självsuggererande lilla ordet ”trivs”.

Vaknar. Plockar tvätt. Vattnar blommorna på övervåningen. Plockar disk. Drar ett par drag med dammsugaren. Drar två till. Gör frukost.

Ingen trivsel.

Sitter vid köksbordet en stund och tittar ut på våren. Skriver på Facebook:

När solen skiner men en är ledsen är 15 pickande bofinkar utanför köksfönstret bra uppiggare.

Det där sista är sant. En stund. Till sist är det ändå bara en sak som hjälper denna kropp, när livet och löpabstinensen suger. Att dra på löparkläder och skor och sticka ut på en runda.

Så då gör jag det.
Nu.

Om mig | Flickan med flätorna och förnekarnas flyktingströmmar
Inlägg nr 1 939. (c) Sven-Ove Svensson

Första konsumstämman med digital falukorv

I helgen var vi på Konsumstämma. Nästan. Dem har vi gått på sedan 1975. Fast i år var det ingen vanlig stämma och det muttrade jag om i fjol, när jag fick höra talas om nyordningen.

Såhär är det: traditionell Konsumstämma är ett lokalt möte kring din butik (och någon mer butik om ni har fler på orten). Dit går du för att få ekonomisk rapport, komma med synpunkter och välja ombud. Dessutom fikar ni, får en falukorv och blir underhållna. De som kommer är i allmänhet pensionärer och bara några få av er yttrar sig.

Demokratiskt? Absolut. Perfekt? Nåja.

Väljer våra ombud digitalt
I år är allt ändrat. Ingen stämma – men däremot medlemsdag i vår butik på lördagen. Då får vi börja rösta digitalt på ägarombud till Coop Värmlands centrala föreningsstämma. Omröstningen pågår en vecka, både i butik och på webb.

Vi traskar ner till vår butik, efter att ha läst på webben vilka de sex kandidaterna är och vilka tre av dem valberedningen föreslår. Bokslutet har vi läst om i tidningen och studerat på nätet. Coop Värmland har en marknadsandel på 46 procent.

Nej, vi är inte ett dugg präktiga, bara måna om butiken vi äger.

Hinner prata med dem
När vi tittar in är alla de föreslagna där, utom en. Lokale chefen är också på plats, liksom Coop Värmlands fastighetschef. Vi pratar Konsum med dem allihop, bjuds på korv och bröd och efter det fika, pratar Konsumkort och medlemskap. Många har varit här och träffat kandidaterna, framför allt många fler yngre än på en vanlig stämma. Här kan vi dessutom prata med dem i lugn och ro, det hann vi aldrig på de forna stämmorna.

Efter att vi skämtat och pratat allvar med kandidater och andra går min fru till den stora butiksskärmen de kallar medlemspunkten, för att logga in och rösta. Själv är jag bara ”hängmedlem” upptäcker jag. Det får vi ändra på till nästa år, karlar ska också ha rösträtt, vi skriver ändå 2000-tal.

Vore vi inte datorvana skulle vi ha fått hjälp med hur man drar kortet och loggar in. Sedan är omröstningen på skärmen självinstruerande.

Falukorv får vi ingen. Vi får 4 000 poäng efter att ha röstat. Det räcker till en – falukorv.

Jag har slutat
Demokratiskt? Ja. Perfekt? Nåja. Bättre än de vanliga stämmorna? Åtminstone på några punkter:

1. Vi hinner prata med kandidater, butikschef och fastighetschef i lugn och ro, öga mot öga. Det kunde vi aldrig på stämmorna.

2. Nu når det betydligt fler och inte minst många fler yngre människor än de vanliga konsumstämmerävarna. Medlemsdagen varar ju klockan 10.00-16.00.

3. Omröstningen pågår i flera dagar. Missade du stämman förr, så hade du ingen chans att vara med och välja.

Jag har slutat muttra.

### Den som inte har någon dator eller smartphone då, och inte kan läsa på coopvarmland.se och Facebook om medlemsdagen? Svar: inbjudan fanns även i vårt lokala annonsblad (se bilden ovan).
### Jamen hur kan du rösta om du inte har dator eller klokmobil? Svar: på butiksskärmen, medlemspunkten. Medlemskort har du och när de visat dig hur du loggar in är det lätt att be dem gå undan, så du kan rösta.
### Saknar du inte underhållningen? Uppriktigt sagt nej. Då har jag ändå varit underhållare själv en gång, på en stämma.
### Är det inte bra när folk kan träffas, ansikte mot ansikte?

Jo.

Om mig | Krönikor kring kooperationens historia
Inlägg nr 1 936. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Bloggare startar gårdsmejeri på Grossbolstorp

1.
När jag vaknade i morse höll jag som bäst på att starta mejeri. Vad exakt betyder en sådan dröm?

Hade det inte varit enklare att skaffa kor i så fall? Hellre än att börja lära en massa damer att försöka känna skillnad på smaken på olika mjölksorter i randiga paket? Där satt de i sin förtvivlan och tyckte att allt vi experimenterade fram smakade lika.

Jag som är gjord av filmjölk och smörgås.

2.
Drömtydning är inte mitt intresse. Jag vet att vi människor drömmer när vi sover men själv minns jag sällan mina drömmar.

Innan jag vaknar ordentligt är minnet vitt. Som mössorna på mjölkproverskorna i långa rader. Som 3-procentsfilen i deras provglas.

Var fick jag den påhittade bilden ifrån?

3.
Drömmer sånt jag minns gör jag på dagtid. Det har jag gjort i alla tider. Stolta drömmar, där jag tar emot olympiskt guld i terränglöpning (ja, den grenen finns i dagdröms-OS).

Google-kunskap: terränglöpning stod på OS-programmet 1912, 1920 och 1924. De första två gångerna tog svenskar silver.

Pirriga drömmar där jag står på scenen och läser ur min bästsäljande succéroman från värmländsk glesbygd.

Google-kunskap: 2017 gavs det ut 15 302 böcker i Sverige. 37 procent av dem skönlitterära. 59 procent av dem svenska originalmanus. Då var inte allt romaner och allt inte för vuxna.

Egen räkneövning: 5 662 skönlitterära, 3 341 originalmanus, det vill säga 10 om dagen.

Suktande drömmar, då jag ser en havsörn i vårt paradisäppelträd.

Egen kunskap: havsörnar föredrar fisk framför små röda grossbolstorpsfrukter.

4.
… och då säger jag si, och då händer det och det, och då säger jag så …

Givetvis vet jag precis vad jag ska säga när stipendienämnder, Svenska spel, BirdLife Sverige och Olympiska kommittén ringer.

– Trivs.

5.
Käre läsare, du är möjligen inte intresserad av några liter färsk fil, direkt från ett gårdsmejeri på Grossbolstorps höjder? Rena drömmjölken ska du veta.

Vi har 3 procents fett och 1,5 procents fett. Tror vi. Samt en sort som man vaknar bra på.

Köp.

Om mig | Sju års klåda
Inlägg nr 1 935. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)