Familjen – Sida 27 – SVENSSONS SLÄNG

Hur i hundan sätter en igång en skivspelare?

Berättelsen om en informationsklyfta

När jag gick i åttan kunde jag inte använda en skivspelare. Sådant skapar mindervärdeskomplex och visade på något som jag inte begrep den gången.

Hur sätter jag igång en skivspelare? Bevisar min okunskap någonting? Jag har ju lätt för mig i skolan.

Ja. Den berättar om en klasskillnad mellan mig och tandläkarns trevlige son. Klyftan satt i föräldrarnas inkomster vilket i sin tur skapade livsstilar på olika ekonomiska nivåer. Jag lyssnade på musiken när den händelsevis dök upp i radion. Han direktimporterade en amerikan som hette Chuck Berry.

– Lyssna själv nu, när jag går upp och äter.

Gärna. Om jag bara visste hur en gör. Är han bra den där Tjack Bärri?

Han har inte språket
Klassklyftor finns av många slag. Den de flesta tänker först på är väl de ekonomiska skillnaderna. Börsbolagens vd:ar tjänar 54 gånger så mycket som en industriarbetare, klart att det är en klyfta. Marian som sitter utanför mitt Konsum med sin mugg, han ser också skillnad. Hela dagarna.

Här kan han inte ens språket, fast vi är några som försöker. Husvagnen kallar han caravan.

– Säg efter mig nu. Hus-vagn.

De små skulle ätas upp
Vi var småbönder, dessutom bosatta i en utkant tyckte samhället. En bra uppväxt, närmare till äldre generationer har jag aldrig haft, inte till orrspel, storspov och rådjursstämplar heller. Pengar hade vi ont om och ingen bil i början men somnade mätta varenda kväll. Sedan kom det som tidningarna kallade ”jordbrukets strukturrationalisering”. Den gick ut på att farbröderna i Lantbruksnämnden bestämde att de stora gårdarna i grannskapet skulle leva och de små skulle ätas upp. Då fick vi små hålla auktion på våra traktorer, harvar och höbalar och våra pappor och mammor fick ta jobb långt borta i centralorten. Fast de inte ville.

Då hade vi först fått lov att sätta granplant på de av våra åkrar som inte heller dög.

Är informationsklyftan värst?
Även bland oss bönder fanns det klasskillnad. Det fanns de stora, som nu bor ensamma kvar på svensk landsbygd och det fanns vi små som fick flytta. Den rationaliseringen har jag inte hämtat mig från än, fast jag aldrig var skapt att bli bonde.

Storspoven fattas mig och det äkta självförtroendet.

Skillnaden satt i arealen och därmed hur mycket som blev kvar efter att vi deklarerat den 15 februari varje år. När vi kom till högstadiet såg vi att den också satt i vilka som hade häftigast kläder, råd att åka på språkresa och föräldrar som gått mer än sju år i skolan.

Det fanns en informationsklyfta. Den lever än. Ibland tycker jag att den klyftan är värre än alla lönebesked och traktorauktioner i världen.

Lägg ner den försiktigt
Du lyfter pickupen, för den åt sidan och lägger försiktigt ner den mot spåret när skivan börjat snurra. Musiken från Amerika finns inne i det spåret.

Han är bra den där Berry.
Det vet jag nu.

Han heter inte Tjack.

### Fler inlägg i bloggserien:
Klassamhället Sverige, del 1: Grislöner i klassamhället
Klassamhället Sverige, del 2: Nu kommer den nya klassanalysen av Sverige
Klassamhället Sverige, del 3: Den slarvigast klädde kan ha dyrast paltor
Klassamhället Sverige, del 4: Så förtrycker de din trut och din fot
Klassamhället Sverige, del 6: Det är dags för en ny ideologisk offensiv

En vandring 58 år bakåt i tiden

”Från trakterna av den svärjande kråkfågeln, ja närapå yrselns fader, till rena lösöret går promenaden. Kan bli bom, kan bli fallera”.

Så står det i inbjudan till min vän Vandraren. Det är tisdag och i dag är det min tur att hitta på färdplanen. Svärjande kråkfågeln klarade han redan kvällen innan. Edsgatan. Ett naturskönt område vid sjön Alstern norr om Karlstad. Uttalas Ed-skatan.

Så jobbar vi.

Den kära vännen skjutsar oss till startpunkten vid väg 63. Lindrågen står det på skylten västerut. En dråg är en sänka och ibland sankmark, läste jag i går. Ortnamnsforskarna tror att det finns lind med i historien också, inte lin som jag gissade. På kartan finns även ett Rördrågen i närheten. Plus platsen som jag ystert råkade kalla ”yrselns fader”.

En gång hade pappa en lumparkompis som bodde där. Vid inryckningen fick de frågan var de kom ifrån. Karln svarade ärligt, som du gärna gör vid din första militära uppställning:

– Skål, kapten!

Han höll på att hamna i buren.

Inskärning mellan höjder
Ortnamnet Skål har inget med något uppsluppet drickande att göra. Första gången gården nämns är på 1500-talet ser jag på nätet och namnet eventuellt fornsvenskt:

Namnet är möjligen det fsv. skardh ’inskärning, skåra’, utvecklat på samma sätt som (fläsk-)sved av swardh o. d. Emellertid heter hård (fsv. hardh) i socknens dial. hal. Gården ligger i en inskärning mellan höjder.

Medan jag pekar bort mot Skål travar vi lindrågsvägen raskt västerut mot min barndom. Jag återkommer till den. Nu passerar vi gamla NKlJ-banan, numera asfalterad och populär cykelled. En stor svart katt granskar oss misstänksamt, gärdena blir till skog, i skogen räknar en gulsparv till sju.

Och än en gång till sex sjuuu.

Tvärs mellan dalgångarna
Det blåser småsurt och himlen är grå, men vi tröstar oss med det mantra vi alltid använder, även när det regnar storspik.

– Tur med vädret har vi.
– Vi får inte ge tappt.

I kikaren dyker en rovfågel upp på håll. Duvhökshane. En korp övar friflygning högt över Mosstorp, långt borta hör vi tranor. I själva verket sjuder luften av fågelläten och vår. En och annan bil reser österut mot lönearbete, skola och barnomsorg men vi är lediga denna förmiddag och traskar vidare.

Vägar i Värmland vill gärna gå i dalgångarna. Den här går på tvärs, mellan Klarälvens och Alsterns dalar, och därför har den fortfarande tätt mellan krökarna men glest mellan bilarna. Förra gången jag själv färdades här, hela sträckan, var i mars 1959.

Varje läte ett minne
Innan Lindrågen kommer vi riktigt nära de fyra tranorna. Värdiga som massajer kliver de omkring på åkern borta i dälpan, varje steg känns högtidligt. Till slut lättar de och trumpetar ut över halva Alster att det är två forshagingar som är ute och stör verksamheten i socknen.

En sånglärka tar över när tranorna sjungit färdigt. En flock vipor bidrar till vemodet inuti mig. Varenda läte hälsar från barndomen, de sitter inpräglade i mina hjärnvindlingar, skapar ro för själen och får mig att komma ihåg. Precis som tussilagona gjorde i skogsdiket vi passerade.

30 står det på en gammal bleknad vägskylt i vägkorset vid Lindrågen. ”Gäller även cykelåkning”. Då tar vi andra vägen.

Obligatoriskt vid varje fika
Bommen står kvar över körbanan, där Forshagas kommungräns går ner i ett V och vänder precis intill vägen. Nu är det inte trött asfalt längre, nu är det grusväg, närmast körväg. Granskogen är tät, vi passerar ett ensamt torp, det heter Bråten. De gör ofta det. En stund senare kliver vi in mellan träden och fikar på varsin stubbe. Kaffe, ostsmörgås och obligatorisk citronkaka och mandarin smakar bra i halvtid.

Vi strävar på som alltid. Vandraren försöker lära mig nya läten, det försöker jag med, allt medan jag mässar om sökningar jag gjort bland ortnamn och fornminnen. Kvarnbråten passeras, nu ser vi varifrån hästspåren kommer som vi följt.

Bommen som jag nämnde i inbjudan har vi alltså redan gått runt och förbi. Nu ser vi målet för vandringen bortanför nästa hästhage. ”Rena lösöret”? undrar kamraten. Ja, platsen heter Bohagen.

Så jobbar vi.

Tårar i ögonen
Strax därpå ser vi fyra sädesärlor på ett gärde, mina första för i år. Egentligen är tisdagsvandringen genom skogen klar där. Åtta kilometer med sjudande fågelliv, ett tussilagodike och många ljudminnen. Men det dröjer innan hans buss till Karlstad kommer och min hem till Forshaga, så vi fortsätter bort till Almar. Gården där jag bodde mina första åtta år. Vår lagård är butiker och lyxkrog nu och färjan över älven är nedlagd. Vi går ner till färjeläget i alla fall.

– När jag var barn luktade älven, säger jag. Det gör hon inte längre.

Tacka Forshagas reningsverk för det. Inte en bajskorv flyter förbi. Inte en kondom.

På vägen tillbaka går vi genom min barndoms skog, strax utanför vårt lilla hus öster om vägen. Tallarna står kvar. Då ser jag att det står en karl ute på gården. Valter, en av dem som tog över Almar efter oss.

Så kommer det sig att jag en stund senare sitter vid köksbordet i min barndoms hem. Förra gången jag var inne här i köket var i mars 1959.

Hoppas inte Valter märker att jag har tårar i ögonen en stund.
Hoppas han märker det.

### Varför jag färdades över skogen mellan Almar och Ulvsbyn förra gången, 1959? För att vi tog den genvägen med flyttlasset när vi flyttade.
### Då hade pappa kört lass efter lass med traktorn samma väg hela vintern.
### Men till slut tog vi lastbil. Jag hade nyss fyllt åtta och livet var ett äventyr.

Då med.

– Sverige, vi har en dekal!

Sverige är så organiserat. Jag tycker om det.

I höstas bildade jag enskild firma, mest för ett roligt frilansjobb jag blev erbjuden. I år är inga jobb bokade än och inte raggar jag uppdrag heller. Det finns folk som lever på att arbeta.

Det hindrar inte Riksbanken. Häromdagen kom ett prydligt brev från dem. ”Efter den 30 juni ska ni inte längre ta emot dessa sedlar och mynt.”

”Kolla pengarna!” står det på en dekal med bild på de äldre 100- och 500-kronorssedlarna och de äldre 1-, 2- och 5-kronorna. Snart ogiltiga! hälsar en Åsa och en Tommy på banken.

– Vad ska jag göra med den dekalen?
– Sätt upp den på ytterdörrn så dina kunder vet, hälsar min själs älskade.

Maliciöst.

Ledig torsdag med problem

Buff har vikarie på jobbet. En sån där pigg sak.

Hur ska detta gå?
Smal är han också.

När forskningen gör mig tvärilsk

Några dagar när solen lyst har jag tränat. En ny form av intervallträning: att göra ingenting. ”Lättast går passet att utföra på balkonger med vidsträckt utsikt”, har jag inbillat mig själv.

Där, på vår sällan använda joddlarhylla, inser jag sakta vilken svår uppgift jag gett mig själv.

Jag är uppväxt på ett mindre jordbruk och fick mitt första lönearbete på ett bruk, ett sågverk. Mina späda armmuskler är marinerade med tidigare generationers bondförnuft och arbetarmoral.

Du skall göra rätt för dig.
Du skall icke bära hand i ficka. ”Fryser du ôm hännera?”.
Du skall icke bära mössa inomhus, inte ute heller när du hälsar på någon. ”Har du ägg i mössa’?”.
Du skall icke sitta när det går att stå.
Du skall icke stå när det går att röra på sig.
Arbete befordrar hälsa och välstånd och hindrar många tillfällen till synd.
Arbetet adlar mannen.
Arbetaren är sin lön värd.
Arbetare i alla länder, förenen Eder!

Lata sig får en göra på körrgårn
Nåja, alla småbönder ställde inte upp på det sista, om arbetarklassens organisering, men en skulle arbeta, den saken var klar. Du fick möjligen vila dig kall därhemma när solen gått ner men när du arbetade skulle du jobba dig svettig, allt annat var herrskapstakter.

När käre far en dag sa till farfar att nu är du så gammal att du kan få lov att ta det lugnt i fortsättningen på vår gård, då blev han tvärilsk berättar de som minns. Farfar pensionären for fort iväg med arga steg till ett uthus och satte sig att sortera potatis i två högar. Stora potäter för folk, grispotatis åt svinen.

Här ska inte vilas, lata sig får en göra på körrgårn.

Nästan som ett riktigt verktyg
Så ser mina gener och min uppfostran ut. Tro nu för den skull inte att jag gått genom livet som någon Arbetets Hjälte, det är inte det jag säger. Vad jag påstår är att när jag försöker lata mig så sitter det en anmoder eller -fader på högra axeln och ropar i mitt öra:

– FRYSER DU ÔM HÄNNERA, PÔJK?

Då letar en fort efter något att plocka med. En dödstädning att slutföra. En diskmaskin att tömma, fylla och starta. En kaffedukning tills Hon Som Är Kvar I Arbetslivet kommer hem. Ett blogginlägg att fila på. Den gamle murveln, författaren och informatören i mig tror att även ett bloggjobb får räknas som arbete eftersom det utförs med tangentbord. Ett tangentbord är nästan som ett riktigt verktyg, tänker han. Vad ska en fattig pojke göra, när grispotatisen är uppäten?

Ibland tror han till och med att sånt som du gör med truten är arbete.

Misslyckas båda gångerna
Nå, en dag bestämmer jag mig för att försöka. Du är faktiskt 66 år, Svensson, varenda månad kommer det små bidrag från ett par pensionsinstitut och ingen snö har du att skotta. Du kan lika gärna ta det lugnt, du får det. Sol’n skiner, sätt dig på balkongen och gör inte ett enda dugg. Jämt ittnô. Gör dä’.

Två gånger försöker jag. Båda gångerna skriver jag stolta Facebookinlägg om min intervallträning i att göra ingenting.

En liten stund går det att lura sig själv men inte länge. Tung är kunskapen, när den sakta går upp för mig. Dystert är mitt skarpa forskningsresultat:

Jag kan inte sitta stilla, tomhänt.
Ingenting finns inte.

Jag blir så förbaskad. Så jädra tvärilsk. Vart f-n är potatisbingen? Har vi ingen potatisbinge? Inte en gris ens, bara tjugo inplanterade vildgrisar borta på skogen?

Dretvinter.

Då ringer 80-talet

80-talet ringer och vill ha mig tillbaka.
Vad svarar en på sånt?

Saken är den att 2014 fick vi fiber (tralla la) och där ville inte Telia vara med (suck) för de vill äga sin fiber själva. Vi fick lov att byta tv-leverantör och valde Canal Digital (lite sämre men fick duga). Box köptes, program begloddes kväll efter kväll. Det var om några bönder som ville bli gifta, om en tjock expert på tjuvar och om gråtande amerikaner som klappade gamla svenska skjul. Samt nyheter, sport, kultur, dokumentärer och natur (tralla la).

Efter två år hoppar Canal Digital av. Plötsligt är boxen vi köpt för dyra pengar värdelös men vi får gärna behålla den (*hurrar ironiskt åt valfriheten*).

Ny box, ny fjärr, nytt paket
I vinter var det alltså dags att välja igen. Vi kan fortfarande inte be Telia som var bäst men det finns andra som påstår att de tänker leverera. Tack tack. När jag kommer hem efter en vecka på annan ort står den där och glänser. Nya boxen.

Nu börjar en tid av studier. Vad har vi för kanaler? Hur funkar fjärrkontrollen? Finns det ingen Komma ikapp-funktion, lovade dom inte det?

Det är då 80-talet ringer och vill ha mig tillbaka.

– Har vi dom?!!
Visst var 80-talet en besvärlig tid i min tankevärld, åtminstone sista halvan när egoismen började sitt intåg på allvar i fosterlandet. Samtidigt var det då jag lärde mig titta på kultserier som Doktorn kan komma. För att inte tala om Kvinnofängelset, gamla versionen med den liknande accenten och de blågrå färgerna.

Mitt i självstudierna hör detta 80-tal av sig. Vad som händer är att jag råkar knappa fram en kanal som har båda serierna. Jösses. Kult! Tv-historia! En lång stund sitter jag och frossar i axelvaddar, hockeyfrillor och flygande doktorer med gruset sprutande kring landningsställen. En karl bär till och med attachéväska, vart tog de klassmarkörerna vägen? Minns du vad vi kallade mobilen?

Hoppas hoppas hoppas att vi har Love Boat också.
Tralla la.

Har nån sett min nalle?

Ledsen, tacksam och hjälplös

En gång i tiden plockade människan läkande örter och bad till gudarna när de blev sjuka. En del av örterna fungerar än i dag och tron kan försätta berg, säger man mig. Fast i dag har vi annan sjukvård. Den har vår familj fått lov att studera alldeles för ingående, alldeles för ofta. Det är jag ledsen för – men samtidigt tacksam.

Vi är så sköra fast vi är starka.

Ligger du där med ett hjärta som dunkar 214 gånger i minuten är du glad om det finns någon som tar hand om dig. Blir någon i din närhet sjuk eller skadad och behöver avancerad vård är det sannerligen skäl att vara ledsen.

Det är denna klyvnad när en kliver innanför sjukhusets dörrar. Visst är det en lycka att leva i ett samhälle som är organiserat så, att vi tar hand om varandra. Tillsammans. Visst är det en tröst.

Känslan av egen hjälplöshet i sjukrummet är lika stor för det.
Den stavas ”Varför?”.

### Ordet vård har funnits i svenskan sedan 1766.
### Det kommer av fornsvenska varþer ’vakt; hägn; väktare’, skriver Nationalencyklopedin, ne.se.
### Jag längtar efter ett år utan besök hos vården för de mina. Nu är jag trött på frågan ”Varför?”.

Bekännelse från en dagledig

Att jag lever ett spännande liv framgår tydligt när jag ser min önskelista inför födelsedagen härom veckan:

Konsums dagkräm
Kalsonger

Wild & crazy är mitt mellannamn.

Äntligen fattar jag varför en är som en är

Vår kommun har samarbetat en del med Darkhan i Mongoliet. Det har alltid känts bra.
Jag börjar förstå varför.

Saken är den att jag brukar fylla år ungefär en gång per år. I år inföll detta den 12:e januari. Det är därför jag inte bara bär initialerna SOS, i det militära heter jag dessutom 112.

Av detta förstår var och en att jag är en hjälpsam typ men räddhågsen och krismedveten. Det beror på namnen.

Här ruvar en katt
Nåväl, år fyllde jag och presenter fick jag, för så lever vi våra liv, den kära vännen och jag. Nuförtiden brukar det ligga läsbarheter i paketen. En av böckerna jag fick var Svenska uttryck och deras ursprung. Författaren heter Kerstin Johanson och jag älskar den redan. Här är en av hennes förklaringar:

”Ana ugglor i mossen
Misstänka något skumt, ana oråd

Uttrycket är ombildat efter danska Det er ulve (vargar) i mosen, där ulve har förväxlats med ugler (ugglor). Se även Här ligger en hund begraven. Samma misstanke kan uttryckas med Här osar katt.

Motsvarande uttryck i andra språk:
Det luktar råtta (engelska) Smell a rat
Det är en fisk under stenen (isländska)
Det finns en instängd katt (spanska)
Här ruvar en katt (italienska)”

Arbeta svart kommer inte från någon illojal typ i svenska skattesmitarkretsar som vill lura oss andra på välfärd och sig själv på pensionen. Det kommer från efterkrigstidens Tyskland. Landets återuppbyggnad krävde mycket arbete och många behövde arbeta sent på kvällen när det var mörkt. Detta var den ursprungliga innebörden av att arbeta svart, skriver Kerstin Johanson.

Det var en annan femma kommer av ordstävet Det var en annan femma, sa bonden, skrev en sjua.

Gå på i ullstrumporna kommer av gamla tiders halkskydd. Folk drog ett par ullstrumpor utanpå skorna för att inte halka på de isiga vintervägarna.

Tag och läs!

Då blir jag farlig
Den andra boken jag fick var Faktakalendern 2017. Att ge mig en sådan skrift är riktigt farligt. Snart läser jag högt ur boken för frun medan hon förgäves försöker koncentrera sig på ett intressant tv-program i en annan kanal än den jag utgör.

– Visste du att jordens landmassa expanderar? Landytan har växt med motsvarande ett Uppland de senaste 30 åren.

– Visste du att Wal-Mart i USA är världens största företag och gör en vinst på nära 15 000 miljoner dollar om året?

– Har du hört att vi fått fyra nya grundämnen?

En ruta på drygt sju meter
Höjdpunkten blir när jag hittar tabellerna med befolkningstätheten i världen. Snart ber jag henne att leta fram miniräknaren och börja dividera. Om Monaco är tätast i världen med 18 932 invånare per kvadratkilometer, hur stor ruta får då varje monegask att röra sig på? Svar: 7,25 gånger 7,25 meter.

I Singapore blir rutan 11 gånger 11 meter och i Sverige 213 gånger 213 meter. Vi har plats för fler i detta land, tro inget annat.

Glesast bor de i Mongoliet. Det är världens mest glesbefolkade land med två invånare per kvadratkilometer. Varje mongol har 707 gånger 707 meter till sitt förfogande.

– Hallå. Hallå! HÖR NI MIG?

Barndomens vilda vidder
Det är nu jag börjar inse varför jag är som jag är. Gripen av forskarnit letar jag fram en karta och ritar upp min barndoms vilda skogar, älvdalar och stormossar i trakterna av Ängebäckstorp. Det ligger några kilometer söder om Sutterhöjden i nuvarande Karlstads kommuns östra glesbygder. Samtidigt räknar jag på fingrarna hur många som bodde på gårdarna där i mitten av 1960-talet.

Frun vet hur jag är. Nu berättar miniräknaren varför.
Vi bodde glesare än i Mongoliet.

När inte plåstren hjälper

Tre plåster har jag. Humor, kunskap och löpning.

Ibland blir jag så trött på det lilla ordet ”Trivs” som jag alltid ska använda.

Sant är att jag har viss begåvning på att trivas. Människan har överlevt just på grund av sin förmåga att anpassa sig till de jäkligaste förhållanden. Kyla, värme, djungler, öknar, hunger, smärta, allt kan hon uthärda. I det perspektivet är jag ett ynkligt stadium av evolutionen, men mycket elände har livet likafullt lärt mig leva med.

Mer tänker jag inte orda om just det. Mina texter och bilder här och i andra sociala medier vill gärna vara personliga men aldrig för privata. Det finns en gräns och i dag handlar den om att jag inte tänker berätta varför ordet ”Trivs” växte i min mun i går och fortfarande gör det.

Första plåstret
Plåstren kan vi däremot prata om.

De flesta människor jag känner har sina bekymmer. Ibland har livet sorger och bedrövelser för alla, sånt slipper ingen undan. Då drog den tidiga homo sapiens isär munnen och visade tänderna. Jag tror det var där, under hotet, hon uppfann leendet och småningom skrattet.

Titta hur de flesta bra stå upp-komikers skämt är konstruerade. Vi blir förvånade, rädda – och i samma sekund kommer skrattet som en förlösare. För mig fungerar det så och jag tror det är djupt mänskligt.

Det är klart att jag inte skrattar åt sorgerna vi har. Hård blir jag aldrig. Däremot hittar jag ofta annat att småle åt, mitt i eländet. Ibland är detta en nödvändig flykt för tanken, för att själen ska orka överleva. Ibland handlar det om livslång träning i distans till sig själv. Den distansen är viktigare än vi tror. Själv har jag alltid haft svårt för folk som inte kan skratta åt sig själva.

Hur som helst, den humorn har räddat mig många gånger och det har jag vetat länge.

Andra plåstret
Att det andra plåstret finns och hur det fungerar inser jag medan jag skriver det här inlägget. Det är löjligt att jag inte fattat detta tidigare, men hellre nu än aldrig. Kunskapen är mitt andra plåster.

Tänk dig att du sitter på tåget och nu stannar det mitt i skogen och ingenting händer. Minuterna går. Vilket väljer du, fortsatt ovisshet eller information i högtalarna om att någon stulit en kopparledning så att signalerna inte fungerar?

Det är klart att du väljer kunskapen. Du får sitta lika länge i din kupé i alla fall men nu vet du varför.

Tredje plåstret
Löpningen är mitt tredje plåster, min ständiga smärtlindrare. Den metoden har jag skrivit ofta om. När jag springer släpper spänningarna i kropp och själ, åtminstone för stunden och ofta längre. Jag kan vara arg och stressad när jag börjar springa men aldrig när jag kommer tillbaka.

Då har jag dessutom hunnit tänka under tiden. Efter några kilometer är hjärnan rensad och nya idéer vaknar.

– Vänta nu, om vi gör såhär …

***

En del stunder hjälper inte något av plåstren någon längre stund, fast det är en annan och högst privat historia.

Det är aldrig plåstrens fel.