När minsta cykelpump ska vara ”inkluderande”

Kärrar

Alla dessa modeord. Nyss skulle allt vara transparent, nu ska minsta cykelpump vara inkluderande.

Jag har inget emot vare sig öppenhet eller mänsklig medräkning. Det är den ensidiga språkkosten som tröttar.

”Ett modernt och inkluderande ledarskap” ser jag att en samhällstidning efterlyser i en färsk chefsannons. Alla som följer det bladet noterar att formuleringen är både ”transparent” och ”inkluderande”. Den är rena självironin, som kommentar till förre chefens ledarstil, om vi får tro rapporterna. Sådant läser jag mellan raderna.

Hen ska vara förnyare också.
Sa jag entreprenör?

Saker som jag fått lära mig genom åren:
# Sitter du för länge i en myrstack gör det ont. (2 år gammal).
# Växlar du mopeden ofta sliter det ut dina vinröda mockaboots ovantill. (16 år).
# Dubbelklicka. (43 år).
# Dubbelklicka inte så bedrövligt. (56 år).
# Sitter du för länge i ett kontorslandskap gör det ont. 

Lokala sopor och knarrare

Bonaden

Livet går sin gilla gång. Nyss var vi till soptippen i Deje för allra sista gången med höstens och vårens hopsamlade överflöd från trädgårdskompost och garage. Nu läser jag i lokala annonsbladet att nya återvinningscentralen öppnar den 1 juni.

En i familjen hoppas innerligt att en slipper backa med kärra där.

Hon som kan.

### För tre år sedan upptäckte jag att vi bodde nästan granne med kornknarren. (Läs mer här).
### Förmodligen hade vi gjort det sedan 1983 när vi flyttade hit.
### Hoppas, hoppas, hoppas att han stannar kvar i området, fast det blivit sopcentral där vi hörde honom i fjol.

Åsa Romsons och mina tårar

Automat

Utsmyckad biljettautomat i Åmål.

Tårar i rösten i min radio. Det är språkröret Åsa Romson som tackar för sig.

Jag tänker inte recensera Miljöpartiet, det får bli en annan gång. De splittrar vår miljörörelse tyckte jag när de bildades och tycker så än. De har en massa bra idéer och folk och en väldig förmåga att hålla sig med knepiga vänner, det tillhör också bilden. Så blev de recenserade i alla fall.

Tårar var det. En gång lärde jag mig uttrycket mjukhetens styrka. Maskrosen växer genom asfalten, det är starkare att våga visa sig svag än bara stark.

Jag glömmer aldrig när det satt folk på främre raden och först skrattade och sedan grät, vid några av mina antirasistiska föreställningar. Det handlade om vår resa till södra Polen och Auschwitz. Först skrattade de, sedan grät de.

Vi är en del som har alerta tårkanaler. När tv:n blir det minsta sentimental brukar familjen titta kärt på mig: – Pappa gråter.

Grät inför kommunpamparna
Mitt personliga rekord var när jag började snyfta inför provinsens kommunalråd och kommunchefer, vid en trafikkonferens. Plötsligt hör de ärrade politikerna hur länstrafikbolagets informatör får tårar i ögonen mitt i sin power point-bild om kommande priser i kollektivtrafiken.

Jag tyckte så synd om dem.

Äntligen dags att gå vidare?

Tant Grön

Det börjar bli dags att gå vidare, det är ändå 47 år sedan.
Brukar jag inte påstå att jag tror på förlåtelse?

Såhär är det. I juli månad år 1969 gjorde jag min Grand Tour genom Europa, med liftartummens och min vän Q:s hjälp. Vi kom till Paris, London och Amsterdam och sedan kom vi hem.

Det vill säga, inte riktigt. Jag liftade ensam från Amsterdam och allt gick bra. Såg holländarnas stora damm ytterst mot havet, den med bilväg på, såg Bryssel som hastigast, drack outspädd apelsinsaft i Odense och fick lift ut ur Malmö mitt i natten.

Det stod alltid ett gäng liftare vid utfarten från varje större stad den gången. Jag fick sällskap med en stockholmare, vi skildes åt i Närke när han skulle österut. Nästa vänliga själ ställde av mig en bit utanför Örebro, på en raksträcka där. Klockan var halv nio på morgonen, solen sken.

Arga bokstäver
Vintrosa. Det namnet är för alltid inskrivet med arga röda bokstäver i mitt minne. Där, vid infarten till samhället, stod jag en hel dag och försökte att inte se orakad och livsfarlig ut. Det gick inget bra. Vid femtiden på eftermiddagen fick jag ta bussen till Karlskoga, därifrån fick jag äntligen lift i två steg, ända hem till vår by.

Vintrosa har jag aldrig förlåtit. De tar inte upp liftare där. När vi passerat orten genom åren har jag tittat bort i protest och när E18 byggdes om, och lades så långt bort från samhället att det inte syns, blev jag riktigt lycklig.

Tant Grön? Gärna
– Ska vi inte åka till Tant Grön och fika? sa den kära vännen i helgen. Det ska vara så trevligt har jag hört.

När vi tittat färdigt på skivmässan i Björneborg och satt oss i bilen igen berättar hon i förbigående var den gröna butiken och trädgårdskafét ligger. I Vintrosa.

– Vad sa du, sa du?!!

Till beslut
Så kommer det sig att jag den 1 maj 2016 slutligen bestämmer mig för att förlåta vintrosaborna för vad som inte hände den 31 juli 1969. Räksmörgåsen är underbar, Budapest-bakelsen frisk och på andra sidan staketet studsar nyutsläppta lamm omkring och leker fårsläpp.

Jag är ju inte långsint.

Om tuppar, hav och hur jag blir kär på annat håll

Båten

1.
Kvällsljus
MORGON. Vandrar på vulkanön, mitt i blåsvarta mörkret 62 minuter innan solen går upp. Då hör jag det på långt håll, för första gången sedan vi sålde gården i Nyed 1968. Någonstans i en spansk bergsby berättar en tupp att det är morgon.

Mig får han att gå en hel dag och viska sången inom mig, den om Spanien som vi sjöng på varje gymnasiefest.

Svarta tupp, när du hörs gala,
blir det mörkt, natten är inne.
Svarta tupp, när du hörs gala,
blir det mörkt, natten är inne.

Men när den röda tuppen gal,
då gryr morgonens timme.
Men när den röda tuppen gal,
då gryr morgonens timme.

Nu är jag framme vid stranden. En ivrig hund talar tydligt om att jag bör gå en annan väg än den han vaktar. Jag lyder dig nu, säger jag till hunden. Jag lyder dig nu.

Sporre av järn har den ena
men sitt mod äger den andra.

2.
EFTERMIDDAG. Siesta i vissa av butikerna. Svartklädda expediter släntrar in på tapasrestaurangen Good Times på gågatan Calle Limones för en snabb hamsandwich och cocacola. Sedan nödvändig vila.

Den spanska kvällen är lång, tolv och en halv mil från Afrika.

3.
KVÄLLNING. Springer efter havet. Jaha, där är det. Ständigt denna dikt av Göran Palm. Precis som i bokhyllan på Grossbolstorp.

# Dagen efter att jag skrivit detta i min svarta anteckningsbok ser jag i mobilen att författaren Göran Palm har dött, efter ett gott och viktigt livsverk.
# Tack för Indoktrineringen i Sverige. Den öppnade mina ögon. Tack för Havet.

4.
ÄNNU SENARE KVÄLL. Det är något magiskt med språk. Danska i kön till receptionen när vi checkar in, karlskogamål i bussen hit, spanska överallt förstås och malligast är två tyska damer i designkläder som slår sig ner vid restaurangbordet bredvid vårt.
– Clean it up from other people, please! Städa upp det från andra människor, tack.

Allt går att säga. Öppna munnen och du berättar mer än du tror.

Hur kom någon på att stol heter stol, sol sol och skrynkliga kanariska potäter – potäter? Eller ja, papas arrugadas. Gesterna sedan, gesterna.

När jag för många år sedan for i chartrad buss till Venedig charmade en gammal mormor varenda kypare i Italien genom att oförfärat beställa mat på bred Sunnedialekt. De döpte henne genast till La Mama och gav henne exakt det hon ville ha. In i minsta detalj.

Språk vill inte separera människor. Språk vill bli förstått. Allt sitter i viljan.
– En köttbet å klöftpotatis. Å peppersås.

5.
EFTERTANKENS TID. Det finns också den ordlösa kommunikationen. Bilisterna i Playa Blanca kör som i San Francisco 1992. Lugnt och medmänskligt. Visst finns här ivriga 25-åriga män, vi är dock i Spanien, men de flesta stannar vänligt när jag kommer joggande och stoppar min gps-klocka.

Snäll gest med handen. Spring du, jag väntar.

Gatubild

Vid rondellen intill busstationen tackar jag med handen höjd och mimar ett tacksamt ”Thank you!” med munnen, innan handen finner sig och skickar tummen upp på det internationella facebookspråket. Hon svarar med samma tecken tillbaka och jag är kär.

Just så. Just så enkelt kan livet vara.

När jag sprintat över gatan med magen indragen far hon vidare och jag blir kär på annat håll igen.

(Lanzarote, april)

Stackars fågel, vilket jobb

Montana Roja

Därhemma har jag en fågeldagbok som jag fått i present. Meningen är att jag ska skriva upp olika fågelobservationer jag gör år 2016.

Fågeldagbok∗ De älskade stjärtmesarna i snövädret, 7 mars.
∗ Mindre korsnäbben i en grantopp när jag var ute och filmade vårbäckar, 16 mars.
∗ Morkullan som landade strax intill mig på ett hygge i skymningen, 28 mars.

Förebådar krig
På eftermiddagen den 10 april går vi från hotell Caybeach Sun och ner mot havet. Efter ett tag når vi ett öppet område med lavagrus och enstaka gröna växter. Då kommer han flygande, han som vi bara sett på Gran Canaria tidigare. Härfågeln. Först i luften helt nära oss, sedan parkerad på hotellmuren en bit bort, därefter helt nära oss igen. Han förebådar krig och ofred, säger den kära vännen.

Jag vet.

När fågeln satt på muren spände han upp fjädrar på huvudet, som en riddare. Mina vänner från Syrien skulle sucka tungt om de hörde min stilla bön att härfågeln aldrig måtte få rätt om kriget.

Det har han haft i många år i det vackra landet de kommer ifrån. Må han alltid få fel i fortsättningen. Må både fåglar och de som flytt vara välkomna i våra trakter. Alla folks frihet, hela världens fred.

Fin är han. Fin i Värmland med härom året.

Inte vill han vara spåkarl
Låt ingen fågel med vackra fjädrar bestämma hur vi vill ha det. Freden är vackrare än alla fågelspådomar som människor hittat på. Jag vill ha en sädesärla, en sånglärka och en gök. Ge mig ett land som hållit fred i 200 år. Ge mig en värld som gör det framöver.

Låt härfågeln vara vacker bara för att han kan. Inte vill han vara spåkarl.

Måne över playanGe oss alla fred, mat, lugn och fria rymder.
Håll fred.

(Lanzarote, april)

”Åk ner själv om du tror på’t!”

Gågatan

Allt hänger ihop. Solen skiner, skinnet på vaderna svider och allt hänger ihop.

Läser Kjell Erikssons roman Att skjuta hästar. Den handlar om spanska inbördeskriget och de frivilliga från Sverige och andra länder. På 1960-talet stod jag utanför gamla Hagasystemet, i korsningen Nygatan och Åttkantsgatan i Karlstad, och samlade pengar till Sydvietnams Nationella Befrielsefront, FNL. Då kom det ibland fram en gammal frivillig från Spanien och skällde ut mig.

– Åk till Vietnam om du tror på’t!

Han hade både rätt och fel. Hans offer hade varit större, han for faktiskt ner. Mitt hade varit onödigare, eftersom få nyedsbor klarar gerillakrig särskilt bra i sydostasiatiska djungler.

Men pinsamma stunder var det. Åk dit om du verkligen tro på’t. No pasaran.

Byter ut gatunamnen
Åker till Spanien, nu när det sedan länge är lovligt för solidariskt folk. Lanzarote är en pärla där konstnären César Manrique satt sin prägel. Inte många byggnader är högre än tre våningar, det fick han makthavarna att besluta om. Alla äldre hus bär gröna, bruna eller blå dörrar och fönsterkarmar, precis som traditionen säger. Varje färg sin symbolik.

Åk dit… Dit, till Kanarieöarna, skickade den spanska republiken general Franco. Tyvärr startade han sitt uppror på de kanariska öarna och vann slutligen inbördeskriget mot den folkvalda republiken. Nu är det ett tag sedan vi fortfarande såg gatuskyltar på Fuerteventura med hans namn. Någonstans läser jag att spanjorerna håller på och byter ut de skyltarna. Demokratin segrar över fascismen.

Vi solar, springer, vandrar och ser stundom stora områden där spanska konkurser gjort sitt. Hela kvarter med gator, gatskyltar och lyktor förberedda men inga hus byggda på ödetomterna.

Pinsamma kvarter
Konstnären som målade La Guernica skulle skämts om han sett Calle Pueblo Picasso vid Playa Blanca. Ett spökkvarter. Ibland har spansk spekulationskapitalism misslyckats, den frivillige i Haga och jag fick rätt. Det finns bättre sätt.

Calle Pablo P

Nu sitter jag på min balkong vid en pool och ser solen vandra västerut. Poolen är öppen 10.00 till 18.00 står det på anslagen. Men det har varit molnskugga och rejäl blåst i flera dygn och vänliga poolvakter låter barnen bada en hel timme efter det lovliga klockslaget.

Människan vill vara en solidarisk varelse. Allt hänger ihop.

Historien gav oss rätt
När vi kommer hem till vårt län ska jag ställa mig i korsningen Nygatan och Åttkantsgatan. Ingången till gamla Hagasystemet ska vara igenmurad sedan länge. Den spanienfrivillige ska vara borta men jag ska leva och mina minnen med. Det var rätt att göra uppror, också på vårt sätt. Historien gav även oss rätt. Sanningen stavas fortfarande SOLIDARITET.

Mot Montana RojaJag älskade hans offer. Det förstod han aldrig. Läs Kjell Erikssons bok, den förstår. Läs om de som vågade och åkte.

(Lanzarote 10 april)

Skamligt att ha händerna i fickorna

Klädd

Låt oss prata om skammen. Det är en finurlig känsla.

Saken är den att jag försökte måla upp en ögonblicksbild ur mitt nya liv för ett tag sedan, på Facebook:

I dag har jag gjort det som jag fantiserade om förr om åren. Suttit ute i solen mitt på dagen en vanlig torsdag, lyssnat på takdropp och grönfink och läst. Länge. Utan att skämmas. Trivs.

En högst ordinär uppdatering, även om vänliga vänner både gillade och kommenterade. Språket hackar, naturskildringen är tunn. Jag är visserligen stolt över att nyss ha lärt mig hur grönfinken låter om våren, men det syns inte i formuleringen.

Jag kan inte fåglars läten särskilt bra utan tar dem oftare på utseendet. Helst ska det vara frusna fågelbordsfåglar.

Där hade ingen tid att sola
Nej, det som skiljer texten från andra jag skrivit är skammen. Det är klart jag suttit i trädgården och solat en vardag förr, men inte i timmar. Bara om det varit semester.

Du kan ta småbondesonen från småbruket men aldrig småbruket från småbondesonen. Där jag växte upp var det ingen människa över tio års ålder som solade länge. På en vanlig vardag? Aldrig i livet. Det fanns för många verktyg, för många munnar som ville ha mat i stior, bås och stall. För mycket ved som behövde klyvas, staplas eller bäras in.

Jag brukar säga att vi var den sista generationen i landet som lärde oss skämmas över att gå med händerna i fickorna. Det var ett tecken på att du var lat och sysslolös.

– Fryser du om händerna? sa de vuxna. Tog jag sedan inte av mig luvan när jag mötte någon utanför familjen kunde det komma ett spydigt:
– Har du ägg i mössa’?

Sista gången jag fikade där
Skam. Det var ena sidan av saken. Skam – eller å andra sidan yrkesstolthet. Har du dessutom haft jobb i offentligheten eller fått din lön av skattebetalarna, som jag ofta fått? Då sitter du inte och rullar tummarna på brinnande arbetstid när folk ser det. Inte annars heller för den delen.

– Ska inte du jobba nu? sa servitrisen på cafét i den lilla köpingen i Småland där jag var lokalredaktör. Hon var färsk prenumerant och tyckte jag fikade för länge med Anki på konkurrenttidningen.

Det var sista gången jag drack kaffe på det konditoriet, men det är en annan sak. Jag tycker ju om arbetsmoralen. Varför skulle jag annars skriva det här?

En ska göre rätt för sig. Fryser du ôm hännera?

## Tiderna förändras.1960 hade inte ens en folkpensionär satt sig på en stol i trädgården med Oscar Wilde i näven, mitt på blanka torsdagen. Inte där jag växte upp.
## Trots att de gamle läste mer än jag gör nu.
Farfar
## Farmor hade säkert bakat matbröd och stoppat strumpor. Farfar hade gått med lien på några dikesrenar.

Pedantens kompis människovännen

Bôs

En gång kände jag en ung man som avskydde det värmländska ordet bôs. Det betyder skräp, om man översätter det, men det var dialekten i sig han ogillade. Håret krullade sig i nacken på honom var gång vi sa det. Vi provade många gånger, det fungerade hela tiden. Bôs: krull.

Den senaste tiden har jag funderat över mitt eget förhållande till bôset i världen. Inte buset alltså, utan bôset, det skräpiga, fumliga och avvikande.

Visst, jag har en pedant inom mig. På jobbet vände örat på varenda kaffekopp åt samma håll i skåpet, när diskplockningen låg på mig. Här hemma ägnar jag mången ledig stund åt att plocka och lägga rätt.

Nu är det bara så att pedanten har en kompis. Människovännen. Han som anser att humanismen börjar med uslingarna. Det är inte vår behandling av de välartade som visar vilket samhälle vi lever i. Det är hur vi behandlar de besvärliga.

Så bedömer han även folk.

En chans till
På fritiden är jag med och administrerar en facebookgrupp. Den börjar bli stor, ämnet väcker starkt engagemang och vi behöver regler ifall gruppens diskussioner ska fungera. Så fort någon vildhjärna bryter mot de enkla reglerna, gissa vem som raskt vill försvara syndaren och ge honom en chans till? Den här karln förstås.

Ibland får jag som jag vill. Vad hjälper det? Rätt ofta går det högst en dag innan bôset blir till bus och vildhjärnan vrålbryter mot våra regler igen.

Då blir pedanten i mig ilsk.
Medmänniskan i mig bara ler generat. Han lär sig aldrig.
Han vill inte lära sig.

### Pedanten: ”Bara en sån sak som att leta fram en vinterbild nu, långt in i april.”
### Pedanten: ”En bôsig bild också.”
### Medmänniskan: lägger ut bôsbilden. Stolt.