-Min snälla farmor som tog emot Ilari, det finska krigsbarnet. ”Det kunde ha varit vi” sa hon. Henne lärde jag av. -Min hästkarl till farfar som behöll Sessan, vår kloka gamla ardenner, långt efter att hon arbetat färdigt på gården. Hon fick ledigt sista åren. -Min skrivglada faster som jag brevväxlade med i barndomen.
Nu ligger de här, i gravplats 397, område 5U, på Rudskyrkogården i Karlstad. I dag har vi tänt ett ljus för deras skull. Trevat oss fram i mörkret mellan alla gravlyktor, letat efter 397, borstat bort några löv från stenen och stått där och känt historien.
Äpplen till hyreshusens barn Alla dessa anekdoter farmor berättade om gårdarna hon bott på. En gång skickade hon med mig en stor kasse med äpplen att dela ut till kamraterna i min förstaklass på Färjestadsskolan.
– Det kan dom behöva som bor i lägenhet och inte har några äppelträd. Hälsa att dom får komma hit och plocka mer om dom vill.
Samma eftermiddag kom det flera familjer från hyreshusen på Färjestad cyklande halvmilen hem till oss. Skivedsvägen hade nyss fått beläggning och var lättcyklad. När de plockat färdigt bjöd farmor Gerda på kaffe och saft.
Mormors finska släktnamn från finnskogarna kring Tyngsjö var Kääriäinen.
Har jag en släkting som odlade upp Kärrbackstrand i norra Värmland? Kommer ortnamnet där från honom?
Måste undersöka saken.
### Jag ska bara fika, springa Haget-rundan, mejla mitt förlag, läsa boken om NKlJ, kåsera i Deje, krama barnbarn, pussa den kära vännen, gå på bokcirkelmöte och styrelsemöte, skotta garageuppfarten, skriva ett pressmeddelande och se på Kalle Ankas jul först. ### Samt deklarera.
Stressad, tycker frukosten tar tid. Klockan går och jag har inte sprungit än. Då plötsligt slår det mig.
Det har varit en bra sommar. Vi har blivit passade av katter, badat i mellersta kommundelen och dessutom hittat tillbaka till en favoritbadsjö från miljökampens dagar, letat Hittautstolpar, badat i hav, sjungit allsång, varit SM-publik, tittat på gräshandboll, hälsat på nattskärran, hämtat svamp, fikat i skogen, fotograferat fyra generationer starka kvinnor, käkat tapas vid kanten av Klarälven och vandrat i fjäll. Umgåtts med älskade barn och barnbarn, lassat ved med några av dem, hittat Sveriges finaste gravsten, sett Västanå Teater ge liv åt Selma Lagerlöfs text ett år till.
Själv har jag fått uppträda både hemma och borta och dykt upp som kepsgubbe i två goda vänners färska roman. Samtidigt växer en ny pirrighet sakta fram i den egna datamaskinen och en julivecka sprang jag flera rundor med den unga handbollspelaren i släkten.
Lycka. Lycka allt det.
Precis tvärtom Fast det var inte det som slog mig vid frukostbordet. Det var att min löpning inte är en enkel paussyssla i väntan på något viktigare. Det är precis tvärt om.
Hur som helst, nu är det höst och nya hyss kliar i löparbenen. Härmed förklarar jag sommaren 2025 för avslutad.
Tjohoo!
Viktig syssla Klicka och följ med!
### Jag skrev ett inlägg i gåg om Tidö-kanonernas kulturkanon. ### Och som sagt: ### Klippa häcken, trimma gräset på framsidan, tömma kompoströret… Vem farao har inte gjort trägårdhslistor?
När ens barn fyller år är det bra att ge bort bok. Det är sen gammalt. I år fick det bli en familjehistoria.
Än har jag inte läst boken. Vi tycker ofta att mottagaren bör få chansen först. Min tid kommer. Men sidan 216 har jag gluttat på. Där gömmer sig ett stycke historia. – Litteraturhistoria? – Absolut. – Stavhopparhistoria? – Det med, boken handlar om en stavkarl har jag hört. – Din egen privata historia? – Jo du, som gubbe vill säga. Högre kommer man inte som gubbe i Forshaga än att bli omskriven som ”en gubbe i Forshaga”. I bok. Tryckt riktig bok med fyrfärgsomslag, smutstitel, ISBN-nummer och allt.
Jäspalt va coolt, som vi säger på Grossbolstorps höjder.
Dags att öppna kepsmuseum? Det är författarparet Jessica Eriksson och Stefan Holm som skrivit boken Ett sista hopp. Där händer det sig att följande konversation utspelar sig:
”Du kan snart öppna ett kepsmuseum. Det kan inte finnas någon i hela världen som har så många kepsar som du.” Återigen tog hon kepsen ifrån honom och gav honom dessutom en puss för att säga att det var slutargumenterat. ”Det gör det faktiskt, det sägs att det finns en gubbe i Forshaga som har fler. Han har till och med skrivit en bok om dem.”
Jag finns! Eftersom det bara finns en enda gubbe i Forshaga som har fler kepsar än den nyss så höjdhoppande stavhopparskribentens romanfigur så kan jag härmed konstatera att ett stycke litteraturhistoria är skapad. Ty den gubben är jag.
Ett träd som faller i skogen utan att någon hör det hörs inte. En kepsskribent som finns på sidan 216 i bok däremot – han finns. Bok-stav-ligen.
Jäspalt va coolt.
### Ordet gubbe är belagt i svenskan sedan 1545 med betydelsen man med vördnadsbjudande utseende. ### Frågor på det?
Har lite svårt att tänka mig Jussi Björling hugga ved, skriver min vän Kjell. Då ber jag AI göra en bild av operasångaren. Den blir som jag tänkt mig, fumlig med ovant grepp om yxan. Sedan blir jag utskälld.
Ska du också börja fejka, muttrar den kära vännen. Eller ja, hon tar i mer än ett mutter. – Jag bad bara AI göra en bild… Titta på bilden. Den är ju rolig. – Ska du också bli sån, säger hon.
Sakta inser jag att hon har rätt. Ska jag fortsätta beställa fram påhittade bilder någon enstaka gång så får jag åtminstone berätta att dom är påhittade. Banne mig. Alla förstår inte att det är fejk. Banne mig.
Tack Tack och lov att en har en klok rådgivare bredvid sig vid köksbordet.
Henne hade AI aldrig kunnat hitta på.
Här är bilden igen. Det är en fejkbild, gjord med hjälp av AI. Observera det fumliga greppet kring yxskaftet. Sjong i stället, Jussi.
Jag har svårt att skriva om Västanå Teaters publikskola Det är för mycket som är bra och borde nämnas.
Vi har följt Västanå Teater i Rottneros ett antal decennier. Sett deras föreställningar, glatts åt deras framgångar.
Föreställningen Nils Holgersson vi såg tillsammans med 7-åringen och 4-åringen kom att betyda mer än vi begrep den gången.
Jag har huttrat under filtar med arbetskamrater i augusti. Svettats i värmebölja med den kära vännen, när föreställningen fått avbrytas för att skådespelarna skulle hinna gå runt i bänkraderna och dela ut vatten.
Jag har älskat dansen, dräkterna, musiken, maskerna, manusen, skådespelarprestationerna, scenografin och regin.
Älskat själva ladan och bilresan dit, full av förväntan, och hem, bredvid dimslöjorna längs Ämtan.
Det gör jag än.
Pirr dit, efterprat hem Nu har vi lyckats anmäla oss till deras och Folkuniversitetets populära publikskola igen. Den, där vi får följa arbetet när årets sommarföreställning växer fram.
Dags igen för pirr i magen dit och småningom den där resan hem förbi Ämtan och Mårbacka. Den med efterpratet.
En av våra bästa romaner Jag har länge tyckt att Kejsarn av Portugallien är en av de bästa svenska romaner jag läst. Stunden när den motvillige Jan i Skrolycka får sin nyfödda dotter i famnen rymmer så mycken kärlek. Stunden när han inser att hon måste få sitt namn av solen likaså.
Selma Lagerlöf har skrivit den vackraste skildring jag vet av när du för första gången tar emot ditt nyfödda barn i famnen.
Därför känns det fint att årets sommarföreställning ska handla just om Jan. Kejsarn.
Fattar varför Vid träff nummer ett myllrar det av folk i loftet när klockan närmar sig 18. Är vi 100? Ännu fler väl? Nu börjar det.
Det är när jag hör Leif Stinnerbom i arbete på repetitionerna under publikskolan som jag får en djupare förståelse för varför jag tycker så mycket om Västanå Teaters föreställningar.
Det är när jag (vid nästa träff) ser Inger Hallström Stinnerbom visa hur oerhört genomtänkta hennes val av kläder till folket och överheten är som jag också inser vilken viktig del i gestaltningen hon och sömmerskorna har. Folk är folk, överhet är överhet, beige åt tjänstefolket, färg åt herrskapsflickorna. Förkläden, band och manschetter är lika genomtänkta de.
Selma skrev romanen på värmländska Leif har som vanligt varit grundlig. Läst Selmas roman har många av oss gjort men han har dessutom gått till källan och läst originalmanus. Där har han kunnat se att Kejsarn av Portugallien från början är skriven på värmländska innan Valborg Olander renskrev den. Upptäckt att Selmas värmländska i texten inte är ren fryksdalska, sådan som folket runt omkring henne talte. Det verkar som om språket på herrgårdarna påminde mer om det som Leif Stinnerbom känner igen från västra Värmland, berättar han vid första träffen.
Sedan får vi se en repetition med några av skådespelarna. Långsamt arbetas uttrycket fram. Vem är du som herrskapsflicka gentemot den fattiga Kattrina? Vad tänker du, vilken är undertexten?
Spridda skratt från publiken varvas med nya allvarliga försök på scengolvet nedanför oss. Hela tiden slås jag av hur oerhört medveten regissören är om betydelsen av varje kroppsrörelse, varje min, varje röstläge i scen efter scen.
Med mild röst får han dem att förstå vilka de är i berättelsen. Ibland skådespelar han sin regi.
Dokumentär och lektion Första träffen känns som en bra dokumentär kring god regi. Den andra som en lektion i vad kläder kan gestalta. Även Inger Hallström Stinnerbom har jobbat i decennier med Västanå. Bakom henne på scenen hänger dräkterna på galgar. Efter hand börjar vi förstå vad varje plagg berättar.
Se? Nej, vi känner det med magen.
På köpet får vi lära oss hur man kan köpa klässbolsdukar (av alla material!) billigare. Det är folket som ska ha det linnetyget i sina kläder. Herrskapet ska bära ylle. Dyrast per meter? Den fattiga Klara Gullas röda sidentyg.
Sminkar sig själva Vid den andra träffen får vi också se fortsatta repetitioner. Hur ska husförhöret gå till, hur nervös är prästen inför nye husbonn på Falla, vad är det Jan i Skrolycka ser som ingen annan ser?
Nu får vi även vara med när den blivande kejsarn provar kejsarrocken och husbonden Erik i Falla sminkas. Den svarta rocken passar men ska den ha röda manschetter eller inte? Hur mycket behöver sminkningen förstärkas när ljussättningen ska hjälpa oss att se de agerande ända uppifrån de övre bänkraderna?
Innan premiären har varje vuxen skådespelare fått sitt sminkschema på bild och en egen sminklåda. De sminkar sig själva. Barnen får hjälp av teaterns barnansvariga.
Säljer bra Snart är det dags för tredje mötet med publikskolan. Får vi möta musiken och dansen då? Vi längtar redan. – Säg till era vänner att beställa biljetter nu om de vill kunna se föreställningen, säger Leif Stinnerbom. Försäljningen har gått väldigt bra.
Jag tror jag vet varför.
### Förra gången Västanå Teater berättade Selma Lagerlöfs Kejsarn av Portugallien var år 2000. ### Det blev en av de första föreställningarna i Berättarladan i Rottneros. ### Även då en höjdpunkt i Västanås repertoar.
Strax ska Leif Stinnerbom visa oss hur berättelsen om Kejsarn av Portugallien växer fram på scenen i Rottneros.
Hanna Kulle som den fattiga Kattrina och Ina Jonsved som Fru Liljecrona.
Beige linne för folket, mera färgdetaljer i herrskapets ylle. Långsamt får Inger Hallström Stinnerbom oss att förstå hur mycket skådespelarnas kläder betyder för gestaltningen.
Inger Hallström Stinnerbom ser på när Ulrika Lundgren arbetar med Kejsarns (Rolf Degerlund) kejsarrock. Den passar. Men ska den ha röda manschetter?
Eva-Lena Jönsson Lunde börjar anlägga sminket på Erik i Falla (Lasse Carlsson).
Den vackraste dagen i maj cyklar vi norrut. Stolpar! ropar banvallen.
Motvinden är brutal på gärdena vid Forshaga återvinningscentral men vi ger icke tappt. Vi har nio besök att utföra.
Den kära vännen trampar ett varv när jag trampar två, ty hon är elektrifierad. Innan vi är hemma igen, 36 kilometer senare, kommer hon att ha kört orken ur mig utan att ens ha försökt.
Elcykeln frustar Vid järnvägskiosken i Deje får vi glass och strax bortom infarten till vår favoritbadplats måste vi ut på vanlig trafikerad väg. Solen skiner och dagen är ung men jag blir stressad av biltrafiken i alla fall.
Äntligen står det Dömle på vägskylten. I dag ska vi inte äta, fika eller bada spa på herrgården. Vi ska hitta nio kontrollstolpar i motionssatsningen Hittaut som finns här i omgivningarna. Kartan är full av vägval för en cyklist.
Det går bra. Vi hittar allihop. Då får vi äggsmörgås och mjölk vid kanten av Smårissjön. Sjön glittrar och elcykeln står och frustar där hon ställde honom.
Försöker dra ut på tiden Herrgården har mejlat att vi måste anmäla i förväg om vi vill fika där. Då fikar vi på Gamla Kraftstationen i stället, när vi kommer tillbaka till Deje. Jag dricker påtår, babblar med folk och kollar på konst jag redan sett flera gånger.
Bra tavlor? Absolut. Men den kära vännen vet mycket väl varför jag försöker dra ut på tiden. De tio kilometrarna hem.
### Nu startar hon Eltramparn igen. Det är medvind och gransångarn sjunger. ### Hittills i mitt liv har jag sprungit en gång till Dömle och cyklat en gång. ### Borde det inte gå att paddla?
De nios gäng.
Paus intill Smårissjön.
Leonardo da Vincis självbärande bro, här i glas av Emil Andersson.
Den ruffa industrimiljön lämpar sig bra som utställningslokal.
Överst Anja Pärson i Caroline Roosmarks tolkning. När vi kommer hem får vi läsa att Meta Velander, nedtill på bilden, har avlidit, 100 år gammal.
Jättestora storebror Fortum tar hand om lillebror Gamla Kraftstationen genom att skapa en generös älvutsikt. Se pilen. (* Varning: kan innehålla spår av ironi).
”Vad ska du bli när du blir stor?”. ”Ett träd. Då ska jag räcka ända upp över kanten.”
Från idrottsrörelsen till frikyrkan. Från ensamkommande flyktingar till folk som tagit emot dem i sina hem. Det var stor bredd vid lördagens manifestation på Stora torget i Karlstad.
Gott om folk på torget, ett myller av talare och jag kommer att tänka på farmor. – Det kunde ha varit vi, sa hon och öppnade sitt hem för ett finskt krigsbarn.
Den berättelsen lever i släkten. Efter tiden hos farmor Gerda och farfar Einar höll Ilari kontakt så länge de levde. Farmor skulle ha varit stolt över samlingen på torget.
Tre saker vill jag ha sagt Strax innan jag ska ut på scenen har jag 111 i puls. Sedan hälsar konferencieren Ingrid Ranke mig välkommen och jag tar klivet fram till scenkanten.
Det här är talet:
Tal vid flyktingmanifestation på Stora torget, Karlstad, 3 maj 2025
1. För 12 000 år sedan var det två kilometer tjock is här. Två kilometer. Det är som härifrån och bort till Rudsberget. Fast rakt uppåt.
Min släkt sprang inte omkring där uppe på isen den gången. Inte era släktingar heller.
Det är det första jag vill ha sagt. Vi är alla invandrare. Utan invandring hade ingen av oss stått här.
2. För en tid sedan la min vän Björn ut siffror på Facebook. Statistiska Centralbyråns siffror över hur många anställda inom svensk sjukvård 2022 som var födda utomlands. Han hade hämtat dem från Katalys rapport Vinsten med invandring som kom nyss. Läs den.
39 procent av specialistläkarna var födda utomlands 27 procent av ST-läkarna 17 procent av AT-läkarna 42 procent av övriga läkare 16 procent av dom grundutbildade sjuksköterskorna 37 procent av undersköterskorna i hemtjänst, hemsjukvård och på äldreboenden
Det är några exempel. Tillsammans är dom 170 000 personer. 170 000 proffs och medmänniskor från andra länder som ser till att svensk sjukvård fungerar.
Nu hotas många av dom av utvisning. Trots utbildning och fast anställning. Trots att många har familj här.
Utan dom vårdanställda skulle inte jag stå här i dag. Inte utan den grekiske urologen och sjuksköterskorna och undersköterskorna från flera andra länder. Du behöver inte göra många besök inom svensk sjukvård innan du träffar välfärdsarbetare som inte heter Andersson eller Johansson.
Det är det andra jag vill ha sagt. Folk som har invandrat räddade inte bara mitt liv för två år sedan. Dom räddar svensk sjukvård. Varje dag gör dom det. Tack för hjälpen, säger jag.
Jag vill leva.
3. För 1200 år sedan fick vi ett nytt ord i vårt språk. Ordet fly. Då dyker det upp första gången. Ristat i runor på en berghäll i Oklunda, Östra Huseby, Östergötland. Han hette Gunnar, han som flydde dit.
För så är det med ord. När vi behöver ett nytt så skapar vi det.
1710 fick vi ordet flykting. Tyvärr har vi behövt det ordet alldeles för länge som världen ser ut. Definitivt alldeles för mycket på senare tid.
I januari 1946 fick vi ännu ett nytt ord. Baltutlämningen. Det var inget stolt ord. Men skammen är inte mindre i dag. I Värmlands Folkblad kunde vi läsa för några veckor sedan om Klara och om flyktingen Ali från Afghanistan.
I sju år bodde han hos hennes familj i Karlstad. Pluggade, jobbade, rotade sig. Hela tiden med osäkerheten hängande över sig. Kommer jag att få stanna i Sverige?
Till slut tvingades han fly när lagen ändrades. Kvar lämnade han sin svenska familj i sorg och vrede. – Det känns som han har dött, fast han lever, säger Klara i tidningen.
Det är det tredje jag vill ha sagt. Vår tids behandling av unga flyktingar som Ali är förfärlig. Att först utbilda dom och ge dom jobb, vänner och hopp – för att sedan slita upp dom och visa ut dom. Till ett okänt öde.
Efter 7-8-9 år här hälsar Sverige sina flyktingar: – Vi bare skôja. Ni va’ inte välkomne faktist …
Den behandlingen är en skam. Det kapitlet i historieböckerna kommer att vara skamligare att läsa än om baltutlämningen. Och den var skamlig nog.
Skäms Sverige. Skäms svenska makthavare.
Det finns ett gammalt fint ord som stavas soli-dari-tet. Lär er det ordet igen, makthavare. Soli-dari-tet.
