Det är lördag.
Känn ingen press.
### Asch, det är säkert ingen annan i hela Mellansverige som har kommit på att det är sista lördagen innan julafton och att hen inte har köpt en enda julklapp än och vad var det nu älsklingen önskade sig, den tredje grejen, det är inga problem, säkert finns det gott om p-platser på köpcentret och inga köer alls i kassorna, allt är lugnt, du blir garanterat ensam i hela stan, en kvart tar hela handlingen, högst.
### Inte.
Jag är en enkel människa. En av favoriträtterna till vardags är stekt falukorv med potatis, ett av favoritorden stavas jämlikhet. Någon historieprofessor blev jag inte, men så mycket har jag förstått som att vi härstammar från Afrika. En gång låg vårt Forshaga under 120 meter vatten efter senaste istiden, vi har alla invandrat. Fattigdomen fördrages bäst om den delas av alla, visst, men klokast är om den steg för steg förvandlas till välfärd.
Fast då får ingen jävel komma och förstöra denna välfärd, som folk slitit i generationer med att bygga upp.
Jävlarna finns i alliansen. Jag kan på rak arm komma på 140 miljarder skäl att fnysa åt den alliansen. Då menar jag fnysa. Min blogg vill helst låta bli att sprida hat, har jag tänkt. Du får använda din fantasi själv, 140 miljarder skrapade de bort från vår välfärd. Sedan beklagar de att de drabbade blir desperata.
Fnys.
Jag har inte bett om era jobbskatteavdrag.
Jag har bett att få vara med och bygga.
Liten skit i Stockholm
Det fanns en till som var med och skrapade. Då, på 1990-talet, långt innan alliansens badtunnor var påtänkta. Ett tag ville han som skulle bli förste bespararen hellre vara en stor skit i Katrineholm, än en liten skit i Stockholm, berättade han. Sedan ändrade han sig och började peta kommunalråd i magen och glömma bort att avskaffa karensdagar.
Storleken på skiten har betydelse.
Bygg en herrgård, förlora ett val åt välfärden.
Riv det generationer har byggt.
Ord som ljuger
Jag är en enkel människa. Jag bryr mig i högsta grad om hur Forshaga, Sverige och världen ser ut. Jag vet vem välfärdens vänner är, jag vet dessutom hur lösningen ser ut, precis som alla vi enkla, okomplicerade människor vet. Problemet är att så få av oss orkar engagera oss i partipolitiken. Partipolitik år 2015 är inte en folkrörelse, det är ett tv-spel. Jag har aldrig tyckt om tv-spel.
Inte gillar jag ord som ljuger heller. ”Besparingen” brukar bli dyr för förlorarna, ”nyliberalismen” var varken ny eller liberal och ”invandringskritisk” om folk som hälsar Hitler är som att kalla asfalt för akvarell.
Falukorv, någon?
# Vi är förresten komplicerade vi med. Ja’ bare skôja.
# I förrgår kväll lovade jag den kära vännen att bjuda på Nobelmiddag nästa år, som jag lagat själv.
# Bäva månde grytorna på Grossbolstorp.
Kanske är det slumpen. Kanske en vacker omtanke. Jag misstänker det senare. Hur som helst lyckas lördagskvällen bli en finurlig slutpunkt på ett långt, arbetsamt och roligt arbetsliv.
Personalfest på min barndoms gamla höränne.
Avtackad precis där detta arbetsliv en gång började.
Platsen heter Almars gård, några busshållplatser norr om Karlstad. Den arrenderade farmor, farfar och mina föräldrar av kyrkan när jag föddes och där bodde vi mina första åtta år. I dag bor en av Värmlands sju bästa krogar där, rekommenderad av White Guide. Såhär års öppnar Almars krog sin festvåning på andra våningen och serverar julbord, där vi spelade upp höet när jag var barn.
Där har du förutsättningarna. Sista personalfesten på jobbet, sista chansen att berätta för arbetskamraterna vad jag tycker om dem. Låter det sentimentalt? Exakt, jag är den typen. Inte ens farfar Einars vilda häst skulle ha kunnat hindra mig från att kliva fram till mikrofonen i lördags.
Vild? Hon var inte det minsta vild, Sessan, lät mig springa mellan benen på henne när jag nyss lärt mig gå.
Hoppade från bjälkarna
– Välkomna till Almar. Här är jag född. I mjölkkammarn där nere brukade farmor ge katterna nymjölkad, spenvarm mjölk varje morgon. Katterna och mig.
– Katterna fick mjölken på fat och jag fick den i en zinkskopa med långt skaft. Ja älska’ spenvarm mjölk. Öl eller vin har jag aldrig druckit i den här delen av Almar förut. Inte i det här huset. Det känns lite konstigt. Hoppas inte farmor ser mig.
– ”Almere” sa dom gamla gravaborna. ”Almerud” har jag sett på gamla kartor. Rud som i röjning.
– Gården är socknens äldsta, känd sedan år 1287. Då var inte jag född. Magnus Ladulås bror har ägt stället. Birger Jarls son också. Det var samma person, han hette Bengt men vi är inte släkt. Tror jag.
– Bjälkarna där oppe, dom har jag hoppat ifrån. Många gånger. Det älska’ jag också. Fast då var det fullt med hö här uppe. Hö som vi kunde bygga kojor i.
– Två gånger om året svämmade Klarälven över. Det var innan Höljesdammen var klar. En gång gick vattnet ända fram till Skivedsvägen där ute. Den var grusväg då. Då åkte jag och min kusin flotte på gärdet på en gammal lagårdsdörr.
Allt hänger ihop
– Men allt hänger ihop. Den roliga viken i Klarälven där borta, den heter Ia. Jag vet inte varför, men den heter så. Ia.
– Där åkte vi också flotte. Åtta år senare hade vi flytta till Nyed. Där fick jag ihop’et med en tjej från Molkom som jag är gift med nu. Hon heter – Ia. Allt hänger ihop.
– Jag brukar tänka på Ias kvalitetskrav ibland. När hon var fjorton skaffade hon mig. I Molkom, fast jag var härifrån. När hon var femton skaffa hon hund. Han var från det stora gula huset där borta. Solberg.
– Väldigt exakta kvalitetskrav har hon, min Ia. Skall-krav. Hundar och karlar – dom ska vara från Almar.
Vill krama allihop
Jag är så lycklig när jag står framför dem. Plötsligt är jag lugn och vill krama varenda en. Femtio kloka, finklädda medmänniskor som tillbringar arbetsdagarna med att göra så folk kan ta sig till sin skola eller sitt jobb. Månad efter månad är resenärerna i vårt län nöjdast i landet. Det är tusen förares förtjänst men det är förbaske mig vår förtjänst med, fast det inte ser så ut i media ibland.
Självklart måste jag fortsätta med det som jag började med år 1998 i fikarummet på Värmlandstrafik. Berätta anekdoter. Den här kvällen handlar en om mjölken jag hämtade, mitt allra första jobb. En annan är om hur jag hjälpte pappa vitkalka ladugården, en våning under oss, där det är butik nu.
– ”Du kan ta fönstra du” sa han och gav mig en pensel och en burk.
”Ärru’nte klok” tänkte jag. ”Måle fönster?”. ”Men har du sagt’et så”. Sedan målade jag rutorna vita, ruta efter ruta, sex år gammal, kalk på glas, kalk på glas.
Jag har alltid jobbat så, när jag fått knepiga order av någon chef, förklarar jag för arbetskamraterna.
– Jag gör som dom säger, så får dom se hur dä går.
– Di ska lär’ sig.
Ändrar tillbaka till ”älskar”
Jag har trivts varenda dag på min sista arbetsplats. Inte varenda timme men varenda dag. Jag har älskat att försöka göra resandet enklare för våra resenärer. Det är ju det som informatörens och kommunikatörens jobb går ut på, hos en trafikorganisatör. Göra resan enklare.
Jag gillar miljövänligheten och jag gillar den kollektiva lösningen, att värmlänningarna bär varandras bördor och betalar halva biljetten åt varandra via skatten, säger jag.
– Jag gillar er alla jättemycket. Ja’ vischler när jag går hem frå jobbe men ja vischler sannerligen när ja går till’et också.
Sedan berättar jag att det stod ”älskar” först i manuset, men att jag ändrade till ”gillar”. Sedan ber jag att få ändra tillbaka till ”älskar”. En sådan kväll är det.
– Ta hand om Värmlandstrafik, ta hand om våra resenärer, ta hand om er själva också. Ja’ älsker er, ni ä’ bare så bäst. Det finns det siffrer på.
Tack ska ni ha, tack för de här 17 åren och skål för farmor, katterna och våra resenärer.
## Chefen håller snällt tal för oss fyra som blir avtackade.
## Vi får blommor. När jag öppnar kuvertet är det en storslagen present från vännerna och företaget.
## Just då önskar jag att farmor, farfar, mamma och pappa hade fått vara med och hört alla vänligheter folk säger till mig. Katterna med.
Lägg ut fem bilder, en om dagen, fem dagar i sträck, minst 15 år gamla. Det var vad en vän på Facebook bad mig. Resultatet blev en historiebok över Sverige och mitt liv, hittills. Det blir det säkert för alla.
Sju skolor jag gått i har lagts ner. Varje regemente och värnpliktssystem jag tillhör avskaffar de. Varje klädmode jag gillar blir föråldrat.
… men en sak har inte historien ändrat på. Tre förresten. Jag drömmer än.
1.
1959. Jag kom flyttande från gamla Färjestadskolan, som hade många elever, till skolan i Bäckelid. Där blev vi nio barn med mig, klass 1 och klass 2. Redan på första rasten kom min spontana replik, för evigt berömd i östra Nyed:
– LEKER NI MÄ TJÄJJERA?!!
Bilden är tagen några månader senare, fortfarande vårterminen i ettan. Fotbollsplanen i bakgrunden lutar än, men ordet ”tjej” hade ingen sagt förut på den gräsmattan. Älskade Bäckelid.
2.
Innan skrivandet, kärleken och världsförbättrandet kom in i bilden var det idrott jag drömde om. Fast inte här, bilden är från Almar 1955 och här drömmer jag mest om att bli gammal nog att få en egen täljkniv. Nio år senare är jag löpvillig högerhalv i ett skollag från Molkom, först upp i anfallet, först hem i försvar. Livsfarlig så fort jag får bollen. Livsfarlig för det egna laget.
Jag gillade verkligen den mössan.
3.
Det här är inte berättelsen om en 16-åring som vann en novellpristävling och började drömma. Inte om en färsk journalist som for på uppdrag tre mil från knäckebrödstaden till den lilla bondgården i slutet på vägen med de högsta snövallarna i bevakningsområdet, för att skriva om ynglingen. Inte om hur journalisten kanade i diket. Inte ens om hur han råkade ställa in skärpan på Bildjournalen-idolerna på väggen i stället för på 16-åringen och hans pappa och syskon.
Nej nej. Det är berättelsen om hur jag träffade den kära vännen. Hon såg bilden i tidningen Värmlandsberg och måste ha fått en idé. Därför var det bra att skärpan blev så mjuk och fin.
Jag träffade journalisten på en facklig kurs 15 år senare. Han kom ihåg irrfärden till Ängebäckstorp.
4.
Bataljonsövning i Dalarna, december 1971. Vi maskerade stabstältet så bra att inte ens skolflygplanet som flög strax ovan grantopparna upptäckte oss. På bilden är det Persson, Lindström, jag, Ek, Henriksson och Nilsson. (Foto: Rask). Några är trådbögar (ja, det hette så), några av oss telegrafister. Än i dag ligger en bottenplatta till en högantenn från I2 i Karlstad kvar i dalaskogarna. Det är mitt fel, jag glömde den.
Efter tre dagar utan att kunna tvätta oss hade vi passerat snuskgränsen och brydde oss inte. Det här är dag fyra. Dag sju anmälde hela kompaniet sig till kyrkfärd till Boda kyrka. Vi ville se flickor. Det var inte ömsesidigt.
5.
I många år när Branäs skulle debatteras fick NWT-läsarna se min ända. Allt hade börjat med att fotografen Christer Höglund fick en idé. Så vi for norrut, hyrde utrustning i Sunne och blev till sist skjutsade till Branästoppen, via baksidan på berget. Trodde vi. Det visade sig att vi hade flera kilometer kvar till krönet. Oplogad skogsbilväg, snett uppför, slalompjäxor och slalomskidor. Sjösvettiga kom vi upp, solen höll på att gå ner över nordvärmland och den skarpt kritiserade skidanläggningen var bara ett risigt hygge än så länge, med 40 centimeter pudersnö. Där kastade vi oss utför. Efter 50 meter löste riset ut bindningarna och jag låg i lössnön och sprattlade med ryggsäcken underst. Det fortsatte sedan hela tiden, var 50:e meter.
Men först var vi och min ända hamnade i NWT:s arkiv under rubriken ”Branäs”.
Åk aldrig slalom två kilometer uppför, flera år innan liftarna är beslutade.
## Först att åka nerför berget var vi säkert inte, men första tidning tror vi.
## Redan 1917 gjorde Svenska Turistföreningen reklam för Branäsberget, förare till toppen kunde lejas på orten. Fast det var nog sommarturism.
## Jag misstänker att folk gick på skidor på berget, kanske med gevär på ryggen, redan på 1800-talet. Om inte tidigare.
Från Karin Broos utställning på Waldemarsudde.
Helg i november. Åker tåg genom ett vitt Mellansverige. Medresenärerna på andra sidan mittgången dricker sött medhavt te och talar ett språk jag inte förstår. Det känns bra. Varm tedoft slingrar sig fram genom ett tågsätt där ingen servering finns, för detta är ett regionaltåg. Hur skulle det se ut om ett sådant sätt sålde fika?
Närke ser krispigt ut, nyss ritade solen ett lilaorange streck vid östra horisonten.
Vem orkar läsa när resan är ett rullande mellanfolkligt årstidsprojekt? Arabiska, nu hör jag det. En särskild sorts L rullar genom luften, mellersta österns värmländska. De kommer att säga älg på ett vackert sätt.
Världen är en förvirrad men spännande plats. Så många öden i en fridfull tågkupé, framrusande mellan vitfrusna granar.
Större underverk än sädeskornet
Likafullt läser jag än en gång i Olof Lagercrantz tänkebok Om konsten att läsa och skriva. Sida efter sida glimrar än.
”Vad sker när vi läser? Ögat följer svarta bokstavstecken på det vita papperet från vänster till höger, åter och åter. Och varelser, natur eller tankar, som en annan tänkt, nyss eller för tusen år sen, stiger fram i vår inbillning. Det är ett underverk större än att ett sädeskorn ur faraonernas gravar förmåtts att gro. Och det sker var stund.”
I höjd med Hallsberg tar jag fram Fredrik Backmans roman Min mormor hälsar och säger förlåt. Den har väntat i olästa högen hemma länge. Efter tre sidor har jag skrattat högt i kupén fyra gånger. Alla ler och tittar på mig. Utom en. Henne älskar jag.
Vem orkar låta bli att läsa?
Vissa bokstäver bara längtar efter att få göra mig medskapande.
Melankoliska kvinnor på gränser
På kvällen vid Mariatorget förklarar Özz Nüjen och Måns Möller Sveriges historia så att minsta rasist skulle ha fattat den om de varit här. ”Så har det alltid varit” – har det aldrig varit.
Nästa dag gör konduktören på spårvagnen allt hon kan för att hitta billigaste priset åt oss ut till Waldemarsudde. Där glimrar vår resa för femte gången. Karin Broos utställning Still Life. Dessa fantastiska målningar, dessa melankoliska kvinnor, alltid på gränsen.
”Som modeller kan de markera unga mödrar, döttrar eller systrar. Alla vistas de på gränser – vid övergångar eller draperier, tågfönster, vatten, speglar eller dörröppningar. Karin Broos målar ögonblick då kvinnorna befinner sig mellan olika tillstånd, mellan fast och flytande, mellan dröm och verklighet.”
År 2015 är jag glad att jag inte måste resa men ändå måste.
# På tåget hem försöker jag lägga ut det här på Facebook:
# ”Vi hade andra källor än Facebook, avslöjar Säpo. (De säger det inte men en är med i SD, en samlar på foton av flygplanskondens och en har väldiga problem med en rymdvarelse som siktar på honom med strålkanon).”
# Då hakar värmen upp sig i kupén i högsta läget i två timmar. Facebook dör i fjorton minuter. Hårt liv.
Vi har våra ritualer i familjen. Varje gång vi passerar Tösse måste en av oss, helst jag själv, uttala två ord för annars ramlar himlen ner över oss.
– Paris. Gris.
Det måste alltid ske vid gamla macken, den som är nedlagd nu och förvandlad till fulaste vedupplaget i Västra Götaland. Det var där Q och jag fick lift med grisbilen 1969. Vi hade kommit liftande från Karlstad kvällen innan, övernattat i Åmål hos en schysst kille med Volvo PV och nu blivit avsläppta vid macken.
Minns jag rätt? Kom grisbilen från Fåglum? Kan det stämma? Ryggsäckarna lastade han in i en av grisboxarna, min luktade svagt av svin ända fram till triumfbågen sedan. Hur många bilar till hann det bli?
I början måste jag berätta hela historien varje gång familjen for förbi och det har vi gjort ofta, i både glädje och bekymmer. Jo förstår ni, barn, det var här som Mats och jag fick lift med…
-…grisbilen, vi VET. 1969. Ryggsäckar.
Numera räcker det med två stödord. Paris. Gris. De måste sägas, annars vet en inte hur det kan gå.
*
Tolv dagar i juli blev Paris frihetens stad för den här unge mannen. Åtta år senare kärlekens. Kärleksresan 1977 betalad med ett diktförskott jag sedan aldrig fick ut, kan det bli mer romantiskt än så?
# Jag tänker vägra att se Paris som något annat.
# Den staden är allas, trampa inte på vår frihetsdröm, vår kärlek.
# Trampa inte på människovärdet.
Fågelfoto: Mikael Skalstad
Vi är fågelbordsskådare. Veckan innan den 15:e oktober börjar inmatningen. Talgbollar, nötter, solfrosfrön och blandsäd. I år har vi skaffat nya matare, de gamla började bli slitna. Vi försöker använda foderautomater som gör det svårare för fåglarna att bli smittade av salmonella.
Den 15:e startade noteringarna. Första dagen blev bra, med våra mått mätt. Det är ändå en villatomt en bit från skogen och långt från sjöar och bredare vattendrag. Några större träd har vi inte kvar. Solen blänker i automaterna när vi skriver in pilfink, bofink, talgoxe, bergfink, grönfink, kaja, nötväcka, blåmes, skata, gråsparv, koltrast och tamduva. Tolv arter första dagen, detta blir en fin skådarvinter.
Tävlar hela vintern
Ja, vi tävlar i all vänskaplighet med några vänner. Från nu och tills startskottet går i Vasaloppet pågår tävlingen, sedan blir det fågelfest med fågelskämt och prisutdelning. Förra året blev vi delade segrare, berättade tävlingsgeneralen vid den högtidliga ceremonin. Bilden ovan från Varnan i Kristinehamn är priset vi vann.
Det bästa är att vi lär oss känna igen våra vinterfåglar. Just nu är det bara en- och talltitorna vi har svårt att hålla isär, men som vår tomt ser ut så tror vi envist att det är entitan jag nyss noterade. Hon kommer på snabb visit, hämtar sin matbit och skyndar bort lika fort igen.
Det näst bästa är att i år har vi haft besök av en gäst vi inte sett på många år här uppe på Grossbolstorp. Gråsparven, kan du tro.
Favorit är en vacker etterbigga. Nötväckan.
Kommer stjärtmesarna i vinter med, då blir jag riktigt lycklig.
# 18 arter när detta skrivs.
## Vi har öppet för huliganer med. Det är intressant att studera deras strategi. Några är talgbollshackare. Några väntar lugnt på marken och får mest.
### Kajorna, kråkorna och skatorna.
Vi städar komposten och garaget, får ihop en halv släpkärra. Då ligger det där. Kohornet. Vänta, släng inte kohornet.
Dofter sätter igång minnet, säger folk. Jag vet men det gör saker med. Bara inte kohornet. Jag har ingen aning om vad det har för historia. Vem i hela världen har detta horn suttit på? Hade hon ett bra liv innan det bara var hornet kvar?
Eller han.
Vi hade kor när jag var barn. En gång rymde en kalv och var borta i fyra dagar, vill minnas att det snöade. Hon växte aldrig riktigt till sig efter det men pappa behöll henne, en kvigornas eget halvoriginal. Småbönder gjorde så ibland, den gången.
Kloka djur
Tror du kor är dumma så tror du fel. Hon som var borta i fyra dagar kom tillbaka och hade inte dött det minsta där ute i kylan.
Klokaste kon fick en skälla runt halsen. Ett tag hade vi betet på en inäga en bit bort. Varje morgon gick korna på led förbi våra närmare åkrar och in i skogen, följde en kostig mellan granarna, tvärs över en liten dal och småningom ut på betesvallen. Där tillbringade de dagen innan det var dags att gå hem och bli mjölkade. Skällkon i täten, alla följde och hon hittade. Säg mig den ko som inte finner sitt eget bås i ladugården, jag har aldrig sett någon.
Nästa morgon samma ritual. Morgonmjölkning och efter det en stärkande 700-meters promenad till betet. Ingen gick vilse.
Går på höjdkurvan
Kohornets historia vet jag inte. Det satte igång minnen ändå. Jag vet vem som ägde det före mig, jag vet att det var någon sorts ställning till och att det möjligen gick att ställa saker i det. Blommor kanske?
Släng inte hornet. Ett kohorn är alltid bra att ha. När allt annat är glömt så kommer det att hjälpa mig minnas den vandring vår lilla koflock gjorde bort till inägan bakom skogen.
Det är något särskilt med kostigar. Kor går helst på höjdkurvan, inget onödigt slöseri med krafterna när de ska förflytta sig.
Hoppar jämfota
Jag har inget emot kosläpp. Det är bra att moderna tiders barn får se levande djur och lära sig varifrån maten kommer. Den kommer inte från en kyldisk. Mat kommer ur en bondes hand.
Själva såg vi spralliga kor varje vår. Då vet du hur mycket hopp och lek det finns i en 600-kilos mjölkko när lagårdsdörren öppnas första gången i maj. Glad som en kalv på grönbete, det uttrycket är bara halva sanningen. En stor klumpig ko kan vara minst lika yster. ”Klumpig”? Aldrig den stunden, här ska hoppas jämfota.
Tjoho tjoho, här jumpar en ko.
Jag tror det var den första protestsång jag hörde, året var 1965 och den hade nyss spelats in. Minns jag rätt var det vår kemilärare i högstadiet på Graningeskolan, magister N, som spelade låten för oss. Eve of destruction med Barry McGuire. Hemma hade vi ingen skivspelare än och vi hade inte försökt lyssna på Radio Luxenbourg.
För mig blev låten inträdet till den ungdomskultur som växte fram. Snart började jag gilla Dylan, Beatles, Stones och alla de andra men Barry och magister N var först. Lustigt att just han startade det (om jag nu minns rätt). Den gången hade vi fortfarande morgonsamlingar i skolan och när det var N:s tur spelade han Eve of destruction.
Alla de andra brukade välja kristna sånger. Bärbar skivspelare i katedern inför oss alla på skolan, kort berättelse att starta dagen med. Ibland kom det en pastor.
I dag minns jag bara inte varför. Varför spelade han den?
Brylcreme och stålkam
Jag var pirrig när jag kom till denna främmande miljö. Molkom var tätort för hela den lilla kommunen. Asfalterade gator, killar och tjejer i kö vid Pressbyrån för att köpa godis och Bildjournalen.
Magister N. Honom hade vi respekt för, men både vi och de andra klasserna lärde oss snabbt hur vi skulle svara på frågorna han slängde ut. Alla frågor samma svar:
– Det är en kemisk reaktion, magistern… svarade vi, till synes troskyldigt.
– Det är rätt, Sven-Ove, sa han. Sedan fyllde han själv i resten av svaret. Järnet reagerar med syret i vattnet och då bildas järnoxid. Rost. Eller vad frågan nu gällde.
Rädd var jag. Åka buss till högstadiet och sjunde klass. Brylcreme i håret, tjusarlock och stålkammad bena varje morgon, varje rast. Efter en termin såg ungdomskulturen till att brylcremen försvann och håret fick växa fritt. Så fort gick det. Nästa jul fick jag en bärbar rullbandspelare, en dyr sak för familjen.
Rädd för det främmande.
Barnen är rädda för flygplan
I dag tänker jag på en värre rädsla. Den som de medmänniskor känt som legat längs vägarna i en månad för att komma till samma främmande miljö, Graningeskolan, mot slutet av sin långa resa från krigets Syrien. De kom härom natten. 79 stycken kom.
Om detta finns mycket att skriva. I en intervju i Värmlands Folkblad berättar några av dem varför de flytt. Sådana historier finns det många på min forna skolgård och alla ber de om vår medkänsla. Känner vi inte den är vi inte människor:
Under natten mot onsdag kom så Jihan Karoo och Abdulla Ahmed med sina barn Ahmed och Helma till Graningeskolan i Molkom, liksom 75 personer till. De har flytt från staden ar-Raqqah i Syrien, en stad där Isis regerar och där bombplan, raketer och dödande är vardag. Inte mycket fungerar i staden längre, berättar Jihan, som tidigare arbetade som engelskalärare för lågstadiebarn.
– Barn har inte kunnat gå i skolan på fyra år. Min pappa och två av mina kusiner dog i en bilbomb för tre månader sedan. Det är raketer och bombplan hela tiden och barnen är väldigt rädda när de hör ljud av flygplan nu. Det är så mycket folk som dör. Alla som har lite pengar flyr. För barnens skull, för att ge dem ett tryggare liv, berättar Jihan med tre och ett halvt-åriga dottern Helma i famnen.
Abdulla jobbade som brandman i Syrien. För 5 000 amerikanska dollar har familjen tagit sig via Turkiet till Grekland (med ”the death boats” berättar de) och vidare upp genom Europa, till Sverige. För att i natt landa i Molkom, till Graningeskolan, där ideella krafter arbetat hårt för att ställa i ordning ett boende som kan husera ett 80-tal människor på flykt.
De berättelserna lever på min fruktade, älskade Graningeskola när du läser detta. I dag är skolan nedlagd men frivilliga händer och sinnen har byggt om byggnaderna till tillfälligt boende för de som tvingats fly från kriget. Jag är stolt över de volontärerna.
Det finns ett språk
En av de frivilliga heter Christina Ward. Såhär berättar hon i en intervju i P4 Radio Värmland. Klicka och lyssna.
”Jag har just nu suttit med en fantastisk liten femmånaders flicka i famnen. Det finns ett språk och det är leendet – och det pratar jag lika bra med små bebisar som med stora. Det finns inget hinder för det. Jag känner mig så berörd och glad av att det finns så många som vill hjälpa till och stötta en sådan självklarhet. Och att de här gamla husen kom till användning, det hade ingen kunnat tro, säger Christina Ward.”
Det är ett så vackert språk som Christina beskriver. Leendet. Jag är så glad över molkomsborna som på kort tid gjorde något nytt av min gamla skola. Det kallas gästfrihet. Solidaritet.
En klok kvinna med en femmånaders flicka i famnen. Ser du? Ser du leendet de delar, de två?
Inte kan vi låta en sådan värld förstöras.
Höst. Han hade inte så fel, Karlfeldt. ”Den vår de svage kalla höst”.
Skymning, stearinljus och tindrande sinnen. Vi äter kronärtskocka med citronsmör och salt. En gång vår första festmåltid tillsammans, den fick oss att känna oss vuxna. Det får den än. Stora skockor från Konsum Värmland, bottnarna smälter i munnen.
”Nu blommar heden röd av ljungen
och vitt av liljor älvens bröst.”
Just så. Där ute börjar knoppar bildas, livet tar sitt ständiga omtag. Tack för fyra årstider. Tack för sinnen som vill fortsätta tindra. Tack mjölkbönder och andra för saltat smör med citron.
Trivs.
