Vi har ont om pengar men mat varenda dag. Det är så det är att vara småbonde. När jag vill vara skidåkare har vi inte råd med tävlingsskidor. Inte först. I slöjdsalen i Fageråsens skola står vår magister med ett par SixJe Elit i näven. De är precis lagom långa för mig, han har nyss lärt mig grundvalla dem med trätjära och nyfylld blåslampa.
– Ska du vara med på skol-DM behöver du ett par riktiga skidor.
Tanken han tänker är omöjlig. Jag ser vad han vill men inte kan. Alla ser. En magister kan inte ge en av sjätteklassarna ett par skidor. Inte ens om gossen är duktig i skolan och träningsvillig. Det är inte rätt mot de andra femton eleverna i femte och sjätte klass. Han kan inte ens låna ut dem. Aldrig särbehandla, aldrig gynna bara en.
Mina egna skidor är för breda och har kabelbindningar. Perfekta när jag åker i lössnö två kilometer till skolbussen eller ända till skolan, fem kilometer över skogen. Men han tycker inte de duger att tävla med bland andra skolor, de är alldeles för tunga. Kanske skäms han för mina skidor.
Jag är bra men blir inte uttagen. Jag hade placerat mig med de skidorna också.
Stubbåkern utan skor
Vi äger både skor och stövlar, det är inget u-land vi lever i. Men varje senvår börjar vi gå barfota, mest för att vi vill. Gräsmattan framför huset, grusgången, grusvägen bort till korset, full med vassa stenar. När hösten kommer är fötterna så härdade att de klarar vilken stubbåker som helst. Du springer inte otränad i nytröskad stubbåker, varje strå är vasst. Alla nyskurna strån har en kompis och den har en kompis och den har en vän. Vass vän.
Efter en lång sommar med bara fötter kan du.
Känslan när du råkar trampa i en färsk, gulvitkletig hönsskit på lagårdsbacken och skiten pressas fram mellan stortån och långtån. Ännu värre mellan småtårna. Smeten, lukten. Känslan när du springer utan strumpor och skor på en barrstig i kända skogar. Solen värmer sanden, barren och två härdade fötter som har lust.
Fötterna minns och förstår
Femtio år senare läser jag boken om barfotalöparna i Barrancas del Cobre – Kopparkanjonen – i en av Sierra Madres mer isolerade bergstrakter. Bra bok, fötterna minns och förstår.
Vi är barn av savannen, uthålliga barfotalöpare på jakt efter en hjort som vi ska trötta ut, eftersom vi kan svettas men inte han. Löpningen som naturligt tillstånd, det är lättare att springa än att gå. När jag läst ut boken går jag ut på gräsmattan, tar av mig sandaler och nytvättade ankelstrumpor, går ett par steg i gräset, böjar sakta springa med nakna fötter mot nyklippt gräs. Det sticks inte ett dugg.
Kroppen byter löpsteg någonstans mellan villan och lekstugan utan att jag har en aning om det. Vi är tre stycken som springer runt huset. En savannlöpare i östra Afrikas Rift Valley, en tarahumaraindian i Mexicos branter men mest av allt en snaggad trettonåring i Ängebäckstorp, Nyeds socken, Värmlands län, Svealand, Sverige, Norden, Europa, norra halvklotet, universum.
Han som är jag.
Barfota är han född, barfota vill han springa på solvarm stig. Han äger en krona och femtiosju öre men har mat varenda dag.
… och så kommer en av dessa dagar när jag helst skulle hänga på en kratta. Björken fäller blad och det gör paradisäppelträdet med. Barnbarnen har åkt, dis och dimma över nejden.
