Familjen – Sida 49 – SVENSSONS SLÄNG

Du står i ett månghundraårigt led och det går att förstå varandra

Farmor och farfar är västmanlänningar som flyttat till Värmland. Varje jul kommer det tanter och farbröder och hälsar på, som inte talar riktigt som vi. Trevligt folk som spelar kort och berättar om fjärran trakter långt bortom både Almarskogen och Kilsbergen.

Innan jag är född tar farmor emot krigsbarn. En är från Finland, när han får flytta hem igen har han glömt sin finska. Hans mamma gråter. Ilari hälsar på oss många gånger efteråt. Jag har fortfarande kvar ett par fina prydnadsknivar med vackert snidad slida som pappa fått.

Från mormors sida uppe i Tyngsjö rinner det finskt blod även i mina ådror. Därifrån har jag en träslev kvar som de brukade äta med vid sitt bord med utsikt över Bredsjön och Dalarnas och Värmlands blå finnskogar. En släkting hade särskilt svårt att börja äta med skedar i metall när de kom, berättas det. Hon brände sig.

Ibland tog de näverkonten på ryggen och gick till Hagfors för att handla. Drygt tre mil över myrarna. Grusvägen är inte mycket bättre nu, men historierna minns den.

Jag hade inte heller kunnat prata någon finska, om jag träffat mina släktingar uppe i finnboställena för några hundra år sedan. Länge levde 1600-talssavolaxiskan kvar i deras lilla finska ö mitt i Sverige. I Nyskoga talte de den ännu på 1940-talet. Ett svedjebruksfolk som började sin vandring åt alla håll från Karelen för kanske 600 år sedan. Vissa kom så långt som till vår koloni i Delaware. En gång hörde jag en talare berätta om skogsfinska spår ända borta i Klippiga bergen. Det sägs att skogsfinnarna hade särskilt lätt att umgås med indianerna i Nordamerika. De såg på naturen på samma sätt. Den var besjälad.

– Förlåt mig björn att jag måste döda dig, men jag behöver mat till mina barn. Förlåt mig träd att jag måste hugga ner dig. Vi fryser.

Och ändå kan vi prata med varandra. Det finns ett sätt.

Jag ställer upp alla mina släktingar, generation efter generation, på ett långt led från Karelen, via Savolax, Ålands hav (vi får passa på när isen bär), Stockholm, Mellansverige, Dalarna, Värmland, ända ner till vår villatomt i Forshaga.

Vi står på ett långt led, människa bakom människa. Vi är olika klädda och olika hungriga, men nu hör jag hur folk börjar skratta i den långa kön.

”Du vet, när di skull’ dra gräns mellan Sverg’ å Norg’. Bortåt Röjden till. Vi gick vi in i Norg’ å hämta jord å stoppa’ i näverskorna. Sen sa vi till gränsritarna att vi står på norsk jord. Långt inne i Sverige. Dä’ därför gränsen svänger”.

Fåordiga är de inte.

Det finns ett sätt att prata med varandra, fast ledet är 600 år långt. Nu skickar jag mina ord till den som står närmast mig. Hon skickar dem vidare till nästa släkting, som skickar dem till nästa, långt över Ålands hav och in mellan finska granar och tallar. Hela tiden förstår de varandra. Efter ett tag kommer svaret tillbaka från min anfader i Karelen.

– Jo. Nog är skogen fattigmans tröja.

Fotnot: Var hittade jag idén till det där ledet? Vet inte riktigt, det är nog inte jag som kom på den. Vet bara att jag älskar tanken. Det är så listigt, detta att då kan vi faktiskt prata med varandra över århundradena.

Gubbarna leker på facebook

Farsafton, fars dag, annandag far, menlösa fars dag, tjugonda far, farstisdagen, första far, farsommarafton, farsmäss, alla helgons far.

Pappsöndagen.

… och till den som retar sig på denna manschauvinism från de senaste dagarnas facebookflöde mellan män meddelas härmed att allt beror på att vi är så innerligt stolta över våra älskade ungar. Det är för er skull vi leker, barn. /Kram, Papps

Månadslön: 25 snökäppar

Höst i sinnet, dis i luften. På Granngården i Alster väntar de vinter, du får 25 oranga snökäppar för 660 kronor. Tjugofem stycken? Hallå, det är ju ojämnt antal. Nu blev det lite dumt för oss deltidspedanter. Busshållplatser och snökäppar måste alltid levereras i jämna antal, annars kör vi i diket.

660 kronor är exakt vad klädföretaget Gina Tricot beslutat höja minimilönen till för sina sömmerskor i Bangladesh.

25 snökäppar i månaden.

Jag köper 20 kilo svarta solrosfrön i stället. 179 kronor, ”Limited edition” står det. Måtte vi bara få Grossbolstorps pilfinkar att äta dessa svarta frön. Stolt bär jag säcken på axeln med knäande hemmansägarsteg över parkeringen. Här setter dä inte fast.

660 kronor i månaden? Trodde du att kolonialismen var historia?
Det finns inga billiga kläder, det är alltid någon som måste betala.

Katten lånar oss
På en stubbåker vid Lillerud går femton tofsvipor och äter upp sig. Är ni kvar så sent, go’vänner? Vid Höglunda gård utanför Edsvalla har fem stora flockar kanadagäss mellanlandat. Arten är inplanterad, fågelvännen Bengt Berg tog hit två exemplar från en djurpark i Holland 1927 för att de var så fina. Fyra sångsvanar mitt i största flocken sträcker på sina raka halsar. De är finare.

När jag kommer hem ligger Fia, vår lånekatt, i fönstret bakom datorn. Hur vet alla katter att det stället är bäst? Hon lånar oss som sällskap, när den ordinarie människa hon skaffat sig är bortrest. Det är vi som är lånemänniskor.

Nu läser jag att tofsvipan flyttar i juni till oktober.
Det är vad jag kallar värmländsk tidtabell.

– När drar ni?
– Te vecka. Nån gång från juni till oktober. Dä årner sä.

Vart tog ni vägen, alla mina ljud?

Aftonbladet Kultur har en miniserie som väcker hörselminnen. Musikern och journalisten Mikael Strömberg går igenom utrotningshotade ljud. VHS-bandspelare som spolar tillbaka, pollett som trillar ner, ljudet av ett väntrum, ett modem som drar igång och en pennvässare. Jag hoppas han skriver fler. Klicka på länken Kom in å ät! så får du både den texten, ljudet och länk till de övriga.

Själv vet jag ett ljud som är utrotningshotat i min värld. Ljudet när jag åker spark på skare i gryningen och sneddar över Stormossen. Vart tog det vägen?

Kattens trippande uppför trappan i vårt hus, tass tasstass tass tass. Den melodin hörde jag i månader efter att hon var borta.

Ljuden när farmor vevar separator, korna vill bli mjölkade, hönsen har lagt ägg, ett lillasyskon ropar ”Affärn ä här”, magister Bergkvist ringer in för hand i Fasteruds skola, jag kickstartar min Fram King Solifer, skrivmaskinen plingar att det är dags att byta rad, en nyvunnen liftarbekant spelar jewish harp på Dam-platsen i Amsterdam och en ung Björn Borg sjunger i bioreklamen: ”Den gula hinnan, det är känt, den borstas bort med Pepsodent”. (Klicka men var beredd med kudden!). Signaturmelodin till Frukostklubben, Hylands Hörna och Dallas. Ljudet från vallningslampan när man tjärar ett par Six-Je Elit.

Vart tog ni vägen?

Då har vi ändå inte pratat om dofter.
Får jag föreslå färskt Björnklister på en spatel?

Skriv en text, prata med Kai

När jag jobbade på Smålands Folkblad hade vi duktiga fotografer och en bildintresserad chef. Så ibland kunde det hända att någon lade en serie bilder framför näsan på en:

– Skriv en text. Prata med Kai.

Då gjorde vi det, pratade med Kai eller vem det nu var som hade tagit bilderna. Vi borde förstås ha varit med när bilderna togs, men detta var också en sorts skola i journalistik. En efter en lärde vi oss improvisera fram de mest livfulla betraktelser. Det och att bilder ska arrangeras dynamiskt när en tidning gör bildreportage.

– Det ska alltid vara ojämnt antal bilder. Och så ska du dra på en av dom. Du kan för fanken inte ha alla lika stora. Dra på en.

Vad skulle P-O eller Rune ha skrivit?
Allt detta apropå att livet lagt ett foto från spår tre i Kil framför näsan på mig. Jag själv. Just nu undrar jag vad P-O Nilsson, vår legendar, skulle ha skrivit till denna bild. Här är till exempel slutraderna i en artikel av P-O i juli 1980. Han intervjuar de stolta föräldrarna till en småländsk OS-medaljör i skytte.

– Det här var en stor dag, säger Mattias och Astrid. Först bronset och sedan höet i ladorna. Vilken härlig sommardag…

Eller Rune Lindskog på Nya Wermlands-Tidningen. Rune, som utnämnde Storgatan i Kil till Värmlands fulaste gata, skulle förmodligen ha skrivit något om att en som heter Edison har gjort så att minsta håla numera ser spännande ut vid rätt tid på dygnet.

Glödlampan, glödlampan.

Själv är jag alldeles för snäll och skulle troligen ha skrivit något vänligt om att tåget fraktar hopp och kärlek med sig. En älskad vän.

För så var det, den där kvällen när dimman släpade över perrongerna och högtalarutropet hördes. Snart kommer hon. Inte nu, inte nu men nu.

Dramat i vår sängkammare

Det gör mig ont, men jag slog till katten. Jag som älskar katter men hatar våld.

Så här är det. Katten bet mig. Det har aldrig hänt under ett liv med de djuren. Jag har klappat dem, lärt dem ligga på rygg och sova i mitt knä, gett dem mat och legat och gosat med dem. De i sin tur har lärt sig trivas så mycket bakom den spinnande datorn, att två av dem kom på hur de skulle göra för att få mig att sätta igång den.

Jo, hon bet mig i armen och släppte inte taget. Jag försökte skaka av mig henne men katten satt fast. Det gjorde ont, nu fick jag panik. Skakade vänsterarmen men där satt en katt.

Knyter näven
Jag knyter högerhanden, höjer den och drämmer till allt vad jag orkar rakt i skallen på katten. Måste ju få henne att släppa.

Då – vaknar jag. Slaget dunkar till med kraft, min fru som ligger och läser alldeles bredvid mig i sängen känner vinddraget. Det är inte en katt jag slår. Vi har inte haft katt på flera år. Det är en bok som blivit liggande över vänster handled, när jag somnade. Halva boken på ena sidan, halva på den andra. Boken klämmer över armen och vägrar släppa taget. I sömnen måste det ha känts som ett bett. Jag nästan spräcker den med mitt våldsamma slag.

Boken handlar om fotvandringar på Lanzarote. Tack och lov att jag inte träffade henne som jag älskar. Hon skrattar än, fast hon hoppade högt.

Men att jag slog en katt. Ett oskyldigt djur.
Det small i hela sängkammarn.

Ett hem på jorden

När hösten kommer ska du gå på Café August och lyssna på Rolf Carlsso n. Äta kyckling med potatisslantar och minnas 1983 eller den tiden när folk köpte skivor. Ute ska fullmånen spegla sig i kanten på den stora sjön, bortom Värmlandskajen, den kära vännen ska äta räksmörgås och Rolf ska berätta om ett skivomslag han gjorde en gång. Mjuk musik under Augusts trätak, visor först och sedan hårdare rytmer.

I taket ska det hänga nät och stora färgade glaskulor, på väggarna skeppartavlor och ännu mera tavlor med piprökande fiskare. Sjömärken, symaskinsbord, tapeterna fulla med båtar. Vid bordet intill ska de äta Augusts klassiska pannbiff för 145 kronor, med den goda såsen. Någon ska lyfta sitt tomma glas och beställa en likadan.

Tid att leva ska Rolf sjunga och bandet spela. Marcos, hans parhäst, ska påpeka ibland att det är dags att prata färdigt och ta nästa låt. Då ska de göra det.

Drömmarnas tid.
Allt jag ville har jag gjort.
Ett hem på jorden.
Din egen väg.

Tre extranummer. Rolig är han också, roligt vemod, vemodig ro.

Morgonen därpå ska du vakna tidigt och se himlen färgas kyligt blågrönrosa österut, långt bortom Skived. Det har gått ett år till.

Så ska det vara.

Munkfors sak är vår – När rätten att rösta kostar pengar

– Jaså, säger den kära vännen. Då har nästan var tionde munkforsing gillat mitt senaste inlägg om Körslaget. Jaså, det var som försvarsadvokat åt Anna Book du skulle bli berömd.

Hon ler kärt men i mjugg när hon säger det. Som om inte hon också har ringt och röstat om lördagarna. Det är vi många ickemunkforsingar som har gjort. Allt för att hjälpa våra vänner men också till försvar för den lilla orten i det stora landet. Alla de små orterna.

Därför gråter vi inte om Töreboda vinner. Munkfors har 3 600 invånare, Töreboda strax under 9 000. Det är samma kamp.

Den rätten får vi köpa
Den senaste tiden har det uppstått en debatt om röstköp i Körslaget. Jag måste erkänna att den diskussionen roar mig.

Att Expressen kallar Munkfors för stad kan jag leva med. Men är det inte dubbelmoral när en journalist på just den tidningen skriver om ”röstköp”. Vem är det egentligen som köper röster av vem? Vet inte Expressen att för att få rösta i Körslaget måste du köpa en röst av telefonbolaget och TV4? Inser inte Expressenjournalisten vilken galghumor det är när Bonniers, som äger deras tidning, tjänar pengar på att Expressen säljer lösnummer – genom att klaga på att munkforsborna låter Bonniers tjäna pengar på att de röstar? Är inte Bonniers stora ägare i TV4? (Vem som äger telefonbolagen vet jag inte).

Fattar du? De tjänar pengar på att klaga på att de tjänar pengar. Det måste vara den ultimata affärsidén. Är det inte vi som köper vår rösträtt av Bonniers med flera?

En gång skrev Verner von Heidenstam att ”Det är skam, det är fläck på Sveriges banér,  att medborgarrätt heter pengar.” Fundera över om inte den dikten är lika aktuell här. Fundera över vem som betalar vinstpengarna på 500 000 kronor till segraren Munkfors eller Töreboda. Tänk om det är vi röstare som betalar?

Har jag själv ”köpt röster” på det sätt Expressen och en dålig förlorare från Halmstad mumlat om? Nej, inte än. Jag har bara köpt av fyran och telefonbolaget. De tillhör också mumlarna. Borde inte TV4 berätta hur många som röstat och hur mycket pengar de själva och telefonbolagen tjänar på röstningen? Där finns den sanna dubbelmoralen.

Tror ni folk är så knövvliga?
Jag bor inte i Munkfors men har många vänner där. Om en av dessa vänner i kören köper fem bakelser av den lokale konditorn. Om konditorn är vän till min sjungande vän. Om konditorn därför ger henne en telefonröst per exempelvis var femte bookelse hon har köpt. Om konditorn känner hela hennes kör och vill att den ska vinna, för det vore kul för vännerna och bra för orten. Om det lokala konditoriet samtidigt tjänar lite pengar på bookelserna och kan överleva på orten.

Sådant har jag svårt att bli upprörd över.

Folk köper bookelsen för att det är skoj och för att känna att de deltar, även utan att sjunga. Att en enskild individ skulle ”köpa röster” på det sättet låter ovanligt knövvligt. Så besvärliga har vi inte råd att vara på Sveriges mindre orter. Så korkade är vi inte. Då blir det både billigare och enklare att bara rösta utan att gå omvägen via bakverket. Jag vet folk som har röstat många tiotals gånger varje lördag. Så många bakelser orkar ingen människa stoppa in i ansiktet. Bookelsen är något annat. Den är ett roligt inslag exempelvis vid fredagsfikat på jobbet eller hemma. För en gångs skull har ju de flesta på orten sett samma tv-program och kan prata om det.

Det är bara den som inte vet hur Sveriges småorter ser ut som kan bli upprörd över sådant. Den som inte känt sammanhållningen, folks solidaritet när det verkligen gäller. Personligen tycker jag som sagt att vi borde fundera mer över vad telefonbolagen och TV4 tjänar på ringandet.

Där kan vi tala om röstköp.

De tidigare blogginläggen om Körslaget:
Munkfors sak är vår
Munkfors sak är vår – Hjältarnas återkomst

Lycka till på lördag. Jag ringer. Munkfors sak är… ja, du vet.

Vår.

Det sjunde världsproblemet

Jag är den där typen som tittar på klockan när folk kommer sent till möten och som sätter bockar i kanten när det är korrekturfel i trycksaker. I varje fall om trycksaken ligger mig nära. På skrivbordet ska papperen ligga efter räta linjer och helst ska de inte ligga där alls. De ska ha dansat vidare.

Sådär är jag stundom och allt är jag inte stolt över. Ordningsmän blir gärna odrägliga. Men varför i hela fridens dar jag inte kan få ordning på saker och ting i sänghalmen, det fattar jag bara inte. När jag nu är så noga annars.

Sängen full med läsning
Nej, jag menar inte detta att det ligger tidskrifter och böcker i sängen mellan den kära vännen och mig. De ligger i god ordning när de inte används, för då ser den ene av oss till att de hamnar prydligt rättvända intill sänggaveln, mellan våra kuddar. Vi gillar att läsa.

Det som förundrar mig är att jag inte lägger märke. Hur långt har jag hunnit i boken? Varför har jag fortfarande vid 62 års ålder inte lärt mig att använda ett av alla dessa bokmärken huset har? Jag drar hem dem hela tiden. Ena gången är bokmärket av tyg, nästa gång av trä, tråd eller plast, ena gången vackert, andra gången praktiskt. Fula? Jo, de finns de med. Alla lika oanvända.

Varenda kväll tar det mig sju minuter och 49 sekunder att hitta fram till det ställe i boken där jag är. Varför?

Oktober är den tiden

Det är den tid på året då människan bygger världar och skapar framtid. Folk går till sina jobb och uträttar, projekt växer fram, byggnader byggs, hem blir inredda, produkter färdiga, vackra saker föds på ritningar, studiecirklar startar, sånger skrivs, bilder föds, stora tankar.

Oktober är den tiden. De svaga tror att det är höst men Karlfeldt visste bättre. Det är en vår. En färgglad tid då även naturen bygger nya anlag, förbereder det som ska explodera i färgen grönt i maj.

Här hemma brinner aroniabuskarna vi planterade nu orangeröda bredvid gräsmattan. Snart ska de täckas av snö för andra gången i sina liv.

Jag längtar.
Dit också.
Men först har jag en orangeröd färg att lagra i minnet.