Familjen – Sida 5 – SVENSSONS SLÄNG

Mitt liv som kaffedrickare (3)

Fortsättning på mitt manus från Gamla Kraftstationen i fredags:

4.
Det är inte ofta vår familj med farmor och farfar ser ut som en bonad, eller ja, som en sån där långsmal tryckt plansch med nationalromantiskt motiv. Folk håller mest till en och en eller två och två i lagårn eller ute i skogen eller vid vedspisen. Det är inte så bonadsmässigt.

Men när höet ska hässjas, då är vi utomhus allihop utom farmor. Då blir vi en bonad.

Först har pappa och jag slagit. Traktorn är ganska ny men slåttermaskinen är gammal. Jag får sitta i sitsen och hissa upp balken med knivarna varje gång vi ska vända. Sedan har pappa och vår arméhäst Pelle räfsat ihop det nyslagna höet i strängar.

Eter det tar pappa fram spettet och gör hål till hässjestörarna. Drar tråden som höet ska ligga på.

Nu blir vi många på gärdet. Solen skiner och höet måste upp på tråden. Man vet aldrig när det blir regn.

Ofta är några släktingar på besök då, särskilt om det är en helg. Kanske stockholmsfrämmande. För dom är vår vardag nostalgi.

– Vi hjälper gärna till och hässjar, säger de. Ni har så roligt här på landet.

Efter någon timme kommer farmor med kaffe. Hon har huckle på sig, det har alla kvinnorna. Tv-kannan och brödfatet bär hon i en korg med rutig duk ovanpå. Förningsduken. Den breder hon ut på marken och vi sätter oss intill.

Nu – dricker jag den första klunken. Mmmm, gôtt.

Här. Här på högärdet smakar kaffet bäst. Det smakar aldrig så gôtt som på ett högärde bredvid en nyhässjad hässja. Allihop är svettiga, mina småsyskon också, smörgåsarna är färska, osten varm och farmor berättar hur det var förr.

– Förr. Då var vi många när vi skulle hänga hö, säger farmor.

Fortsättning följer.

Fotot på höhässjningen är hämtat från Upplandsmuseet. Riktigt så länge sedan var det inte som vi hängde hö hemmavid.
Länk: https://digitaltmuseum.se/0210111636212/hobargning-uppsala

Mitt liv som kaffedrickare (2)

Fortsättning på mitt manus från Gamla Kraftstationen i fredags:

3.
1959 flyttar vi till östra Nyed. Ängebäckstorp. Där bor vi tre generationer på ett litet småjordbruk. Gården drivs av arbetslust, traktor, häst, seniga armar, långa arbetsdagar – och kokkaffe.

Själv har jag alltså börjat vid sju års ålder. I början häller mamma nyskummad grädde i koppen också och farmor lär mig dricka på bit. Ibland försöker jag balansera ett fyllt kaffefat på tre fingrar precis som hon.

En dag på sportlovet har mamma och pappa bestämt att jag ska åka till honom med förmiddagskaffet. Han håller på och hugger i skogen och jag låter mina skidor följa spåret där han har gått.

När han ser mig mellan granarna lägger han ifrån sig motorsågen och tänder brasan som han har förberett. Där sitter vi sedan på varsin stubbe med färskt grönt granris på.

Han öppnar min ryggsäck och tar fram varsitt rågbröd med smör och ost. Termosen i sidofacket är liksom randig och korken är av kork.

Nu häller han upp rykande hett kokkaffe, först i min och sedan i sin kopp. Brasan luktar av törveden som han tände med. Rök och törved.

Här, hos pappa, dricker jag utan grädde och socker. Vi är ju i skogen.
– Hör du, säger pappa och tar en klunk till. Hör du va’ skogen suser?

Dom orden har jag hört ett helt liv sedan den dagen. Pappas ord – och skogen som susar. Ja. Jag hör.
– Tack för kaffet, säger pappa när jag tar på mig ryggsäcken och börjar glida hemåt igen.

Apropå skidfärd. 2018 fyllde min blogg Svenssons släng sju år. Då skrev jag en liten skrift om skogen som jag lade ut som pdf på bloggen. Jag ska läsa en av texterna i den. Den börjar på Värmlands Folkblad, där jag arbetade en gång i tiden:

”Det finns en skidfärd kvar
Bara en till, säger vår legendariske fotograf på tidningen där jag arbetar. En gång tar han bild när Jimi Hendrix ligger på golvet på Mariebergsskogens scen och spelar. May I take your picture, säger Nils Almgren och bilden kommer i bok i Amerika. Världens bäste gitarrist med gitarren på magen på ett litet scengolv i kanten av Karlstad, i bakgrunden skymtar Mitch Mitchells trumset. Sedan dör Jimi, kvävd av sina egna spyor.

Bara en till. Så säger alla barn och kreativa människor.

Det finns en barnbok av Elsa Beskow som heter Olles skidfärd. Lika spännande som jag tycker vintern i skogen ser ut i den boken, lika roligt tycker jag det är som sjuåring att själv åka skidor i en skog full av snö, där grenarna dignar och den ospårade snön frasar. Röda kinder, snö till vaderna, träskidor, nya vantar som farmor stickat.

Jag vill ha en till sådan förväntan, sådan vinter och sådan skidfärd på obanad snö med grangrenar som dignar, vita.
Bara en till och en till och en till. År efter år efter år.

Dessutom vill jag se Jimi Hendrix i Mariebergsskogen en gång till. Bara en. Nu när jag hör att han är bra.”

Fortsättning följer.

Mitt liv som kaffedrickare (1)

– Tommy eller Elvis?!!!

Jag brukar ha ett grundmanus när jag ska uppträda. Det ska alltid vara skrivet i 15 punkters grad, vilket är stort. Då kan jag lägga papperet i från mig på ett bord ibland och ändå se att läsa.

Sedan spånar jag förstås utifrån texten men det utskrivna manuset är utgångspunkten.

Här, som en miniserie, kommer mitt kaffeprat vid Gamla Kraftstationen (konsthall, café mm) i Deje i går. Bara manuset, inte infallen.

Programmet var varvat. Kraftstationens verksamhetsledare Linn Sönstebö Mossberg berättade om höstens kaffekonst och om Dejeforsfötter och andra bakverk medan lokalhistorikerna Staffan Fridh & Lars Karlberg visade bilder på gamla konditorier och caféer i Deje.

Nu börjar mitt prat:

1.
Hej, jag tänkte ta er med på några fikastunder i mitt liv.

Kaffe är barndom för mig.

Det är doften av kaffe. Moster Märtas kaffekvarn i Bofasterud. Den doften kan jag känna än.

Det är ljudet av ett försiktigt sörpel i köket på Almar, när farmor Gerda drack kaffe på bit. Tre fingrar.

Det är smaken av en egen kopp med socker och mycket grädde. Jag var sju år när jag började. Man började tidigt med kaffet på svensk landsbygd i början av 1960-talet. Vi var inte riktigt vuxna, men vi var inte ungdomar heller. Den kulturen hade inte kommit än.

Mig når ungdomskulturen samtidigt som mitt livs första folkomröstning inträffar. Det är på skolgården i gamla Färjestadskolan. En av dom första dagarna på höstterminen 1958. Plötsligt står det en stor stark tredjeklassare och hugger tag i kragen på mig med båda händerna:
– Tommy eller Elvis?

Jag är sju år och har ingen aning om vem nån av dom är. Tommy Steel? Elvis Presley? Aldrig hört. Bor dom i Grava socken dom? I Skåre kanske, på andre sidan älva’?
– Tommy” säger jag blygt.
Det är fel, tycker gråskalingen på skolgården och det tycker jag med i dag. Tommy är en mes.

Frågan jag får – den frågan ställs på skolgårdar över hela Sverige hösten 58.
Det vet jag inte heller.
Men kaffe dricker jag.

2.
Tre år tidigare, i januari 1955 när jag är fyra år, kostar ett halvt kilo kokkaffe 7 kronor.

Vet ni hur mycket 7 kronor 1955 motsvarar i dagens penningvärde?
Svar: 128 kronor.

Vet ni vad ett halvt kilo kokkaffe kostade i november i år?
Svar: 66 kronor och 61 öre.

Fortsättning följer.

Lusten att skriva, leva – och töla

41 författare, 40 texter. Min novell om när jag var åtta år och nästan drunknade är ett av bidragen.

Värmländska Författarsällskapet ger ut en jubileumsantologi nu när sällskapet fyller 50 år. Den heter Ögonblicksbilder – Leva tillsammans.

Boken blir min 28:e antologi. Vi kämpar på, skrivklådan och jag.

Drunkningen? Jo tack, lusten att leva är en bra drivkraft när du sjunker gång på gång i det kalla vattnet mellan isflaken och inte kan simma.

### Här är förteckningen över mina antologier och annat skrivet.
### Människan har alltid haft ett behov av att uttrycka sig.
### Den här med. På fredag blir det töling.

Det bästa psykologtestet stod Evert för

Det dröjde länge innan jag förstod att det var ett psykologtest han genomförde den där morgonen på Molkoms Bruk i början av maj 1968, Evert.

Jodå, jag har gått igenom psykologiska tester i arbetslivet efter det. En gång tyckte vd:n på firman där jag jobbade att det behövdes en informatör i ledningsgruppen. Fast då måste vi göra chef av Svensson. Hmmm, duger han till det?

Konsult inkallades och jag fick fylla i formulär efter formulär. Det gick någorlunda, även om jag hade vissa brister. Dock dög jag som mellanchef, kom in i ledningsgruppen och där skrev jag sedan utförliga mötesanteckningar varje vecka. Samtidigt bidrog jag ivrigt med inlägg om allt möjligt sådant som jag begrep mig på – samt sådan jag inte begrep mig på – varvid mötena blev drygt en halvtimme längre än de brukat vara.

Den saken hade jag kunnat berätta om i förväg utan konsult och test.

Bluffen med de fyra färgerna
En annan gång var det de fyra färgernas påstådda personligheter vi fick testa i arbetsgruppen. Det var på ett personalmöte, mer för kännedom än som faktiskt anlagstest. Jag trodde inte ett ögonblick på metoden men bestämde mig för att svara sanningsenligt och se vart det ledde.

Testledaren blev störd när hon fick se resultatet. Min personlighet – enligt testet – bestod av lika delar röda, gröna, gula och blåa egenskaper. 25 procent av varje.

Det skulle inte gå.
Jag finns inte.

”Saknar vetenskaplig grund”
En tid senare var jag och lyssnade på ett föredrag med Humanisterna och Karlstads Bokcafé. ”Inte mer vetenskapligt än horoskop” förklarade talaren Dan Larhammar om metoden. Han var preses, det vill säga ordförande, i Kungliga Vetenskapsakademien och jag trodde honom. Det gör jag fortfarande.

Metoden saknar vetenskaplig grund, sa Larhammar.
– Den bygger på åsikter från 1920-talet som psykologer och andra övergett för länge sedan.

Sabbatsår på gården
Hur var det då med mitt allra första test? Det som brädgårdsbasen Evert Westlund genomförde en morgon i maj på Molkoms Bruk. Evert var träffsäkrare, trots att jag inte ens fattade först att det var ett test.

Saken var den att vårt småjordbruk var bortrationaliserat och pappa hade fått jobb på sågen i Molkom. Själv hade jag tagit ett sabbatsår från Sundstagymnasiet och jobbat hemma på gården. Röjt sly, huggit ved, mockat höns- och koskit och så småningom hjälpt till med avvecklingen av gården.

Everts stora test
I maj var vi klara med det och jag följde med pappa Sture till jobbet en morgon. Du ska gå och prata med Evert, sa pappa. Det samma gjorde alla som inte hade några fasta arbetsställen att gå till den morgonen. Jag följde med dem.

När alla hade fått sina uppgifter av basen tittade han på mig.
– Jaha, å vem ä du?
– Pôjken ôt Sture.
– Jaha. Va vill du?
– Arbete.
– Kan du arbete då?
– Ja’ tror det.
– Bra. Vi får väl se.

Han pekade på ett stort berg av sågspån en bit bort i kanten av brädgården.
– Ser du sågspåne där?
– Ja.
– Ser du skôttkärra å skôvla där?
Ja, jag såg skottkärran och skoveln också.
– Bra. Då tar du skôttkärra å skôvla åsså sôrterer du sågspåne i två lika store höger. Fura för sig. Å tall för sig.

När han sagt det sista tittade han försiktigt på mig. De andra gubbarna hade inte gått till sina sysslor än, de ville höra Everts utfrågning av mig. Nu tittade de desto mer ivrigt.

Jag skrattade.
Jag skrattade precis nog fort åt Everts vänliga skämt. Begrep direkt.
– Bra. Du kan följe med Gösta till gamle justerverket, sa han. Det fattas en där.

Båda klarade testet
Jag hade klarat testet.
Det hade samhället också, ty detta var en tid då du som 17-åring kunde traska bort till närmaste större arbetsgivare och få sommarjobb direkt.

Hos Evert krävdes det bara att du begrep ett furuskämt.

### Här är mitt blogginlägg om Dan Larhammar och hans betyg på bluffmetoden: Inte mer vetenskapligt än horoskop. Tyvärr är länkarna i inlägget döda, men min text finns kvar.

Är jag en fullblodsidiot?

Det är det där lilla ordet trivs. Hur kunde just det bli min speciella signatur här i livet?

Ibland ser jag vänner använda det i olika sammanhang när de mår bra. De hänvisar till mig: ”’Trivs’ som Sven-Ove brukar skriva.”

Då ler jag kärt inombords.

Klimatet, flodkräftan och dagstidningen
Nej, jag är inte idiot. Inte fullblodsidiot i alla fall. Jag vet vad det ryska imperiet gör i Ukraina och ockupationsmakten Israel i Gaza och Libanon. Jag kan läsa statistiken som visar att det går 93 städerskor på en av de 50 rikaste börs-vd:arna här i landet, om vi räknar lön och övriga inkomster. 93-1, det är så bedrövligt. Jag vet att det dog 63 medmänniskor i fjol på svenska arbetsplatser.

Då har jag ändå inte nämnt klimatet, sillen, ålen, vitryggen, flodkräftan, pressfotografen eller dagstidningen. Jag kan sannerligen hitta skäl att vara både arg och ledsen.

Livet kunde ju vara så enkelt, utan de där hoten.

Den ljusa tonen
Tro inte en sekund att jag bara räknar de lyckliga stunderna. Vi har sannerligen haft smärta i våra liv. När jag vill kan jag höra den mörka tonen inombords. Jag fick ju förresten själv ett cancerbesked för snart två år sedan.

Men. Jag har inte bara den mörka tonen. Jag hör den ljusa tonen med. De flesta dagar hörs den högre.

Det finns självuppoffrande vänner som fraktar förnödenheter från Värmland till krigets Ukraina. Det finns fantastiska människor i svensk sjukvård som går till sina jobb varje dag och räddar livet på gubbar som jag.

Det finns solidaritet.

Ett under
I morgon ska jag ta en lätt löptur på stigarna uppåt Grossbolstorps höjder, har jag tänkt. Bara det – att jag kan göra det vid 73 års ålder – är ett under.

Då ska jag tänka på ett litet ord som livet lärt mig:

Trivs.

### Jag hör att en del som läst mitt förra blogginlägg bekymrat sig. Mår jag inte bra, när jag hade så lågt batteri tyckte löparklockan?
### Stort tack för omtanken! Jag mår förträffligt. Klockan visade rätt tomt kroppsbatteri i förrgår kväll med. Men det berodde på lycka.
### Jag hade haft glädjen att få läsa ur mina böcker för ett gäng trevliga människor på Klarälvdalens folkhögskola i Stöllet. Då tror klockan att jag är slut, när jag i själva verket går på små lätta moln, gjorda av endorfin.

Två saker i huvudet

Torsdag: vandrar med Gryningspatrullen, fikar i solsken i lingonriset vid ett stillsamt tjärn. Går på lokal på kvällen och ser Färjestad vinna.

Fredag: filar på texten som ska göra mig till Sveriges äldsta littera underbarn (tihi). Väntar på den kära vännen som är på hemväg efter att ha varit i västerled och roat barnbarn.

Lördag: i dag ska jag till hembygdsgården i Nor och medverka när hembygdsföreningen och författarsällskapet ordnar brasafton.

Söndag: då är det mitt jobb att sätta ut frågorna till klubbens tipspromenad vid Sisugården.

Mitt i all oro i världen är det ändå en glädje att leva.
Man får ha två saker i huvudet samtidigt.

Vår bröllopsdag

Från min tidslinje på Facebook i dag. Tjärnet där den kära vännen badar en annan höstdag heter Sundstjärnen och ligger vid Kittelfältet på Brattforsheden mellan Molkom och Filipstad.

Ett favoritområde att vandra i.
Jaså heter det blybröllop. Tjohoo!

Sprungit alla gator i kommunen, tjohoo!

Fin helg, den som gick. Sverige fick se Svennis storhet, själv fick jag ett brev jag blev glad av och i går löpte jag de fyra nya gatorna i kommunen. Nu kan jag åter säga att jag har sprungit varenda gata här.

FREDAG: följer begravningen av Sven-Göran Eriksson på tv. En vacker och småningom rolig tillställning, så där som begravningar ibland blir.

Efteråt cyklar jag ner till kommunens träningslokal och kör 20 minuters rehab på träningscykeln där. Knäet mår bra.

LÖRDAG: en lyckolördag. Filar på texten till föredraget jag ska ha på folkhögskolan i Stöllet på kvällen den 22 oktober.

Åker till Gamla Kraftstationen i Deje med den kära vännen och äter lång solskenslunch i trädgården. Alvedsrökt fläskfilé med husets potatissallad, hjortroncreme, grönsaker och vedugnsbakat vitlöksbröd. Avslutar med Lenas läckerbit. En glasskål med en kula pekan caramelglass, en kula blåbärsglass, kolasås, nötkross, vispgrädde och en hallongrotta. Lyxigt, jag vet. Fast maten betalade vi med två matkuponger som jag fick för att jag har en text med på kaffeutställningen.

Filar på föredraget igen och på kvällen kör vi seriemarathon på tv. Fyra och en halv timme brittisk krim. Streaming ä gôtt!

SÖNDAG: sovmorgon. Cyklar till kommunens sydspets och letar Hittaut-stolpar. Nu har jag hittat alla i Forshagadelen. Den sydligaste stod i vår kranskommun Karlstad förresten, tack för det.

I rena yran passar jag på att lugnt rehabspringa de fyra nya gatorna på olika håll i kommunen efteråt. Nu är jag uppdaterad och kan åter säga att jag sprungit varenda gata. Gatuplock ä gôtt!

Kommer hem. Läser det snälla brevet från Ulf K. Men det återkommer jag till.

Trevlig måndag!

Svennis begravning.

Långlunch på Gamla Kraftstationen i Deje.

Lenas läckerbit.

### Länk till när jag sprang alla gator som fanns i kommunen 2014 och uppfann ordet gatuplock: 2014 års gatuplockrapport

Vems är ansvaret?

I dag funderar jag över förhållandet mellan individ och samhälle.
Vem har ansvar för vad?

Det är samhället som ska ansvara för välfärden. Så har jag tyckt sedan 16-årsåldern när jag första gången började tänka politiskt. Välgörenhet är inte lösningen.
Det starka samhället, sa Tage Erlander. Det var en klok syn.

Slänger ju inte skräp
Tankarna fortsätter dansa. Ja men individens ansvar då?
– Jag slänger ju inte skräp.
– Där finns det en kommunal sophantering. Samhället.
– Jag dricker inte Nescafé. Nestlé gör affärer i Ryssland.
– Det har ingen effekt.

Så där studsar tankarna i den måttligt djupsinniga skallen medan doften av koffeinfritt kaffe sprider sig åt näsan till, denna skrivarförmiddag.

Vietnamrörelsen: visst samlade vi pengar i bössor till den nationella befrielsefronten i Sydvietnam.
Miljörörelsen: visst ställde den kära vännen och jag krav också på personlig moral. Vi vägrade ju till och med utegran i många år.
Föräldrarollen: visst lärde vi våra barn att aldrig gå i skidspår, mobba eller att kasta skolmat i onödan.

Moraliskt komplement
Efter en kvarts funderingar, en halv mugg kaffe och en pärlsockerkubb är vi redo att gå till beslut, skallen och jag.

Ett starkt samhälle är det fina.
Ett där vi individer dessutom beter oss som folk, tillsammans. Som ett moraliskt komplement till politiken och för att vi mår bra av det.

Nog med förslag.