Kategori: Familjen

Vem är individ och vem är schablon?

Nej, jag tycker inte att filmbolagets beslut att klippa bort den svarta tjejen från filmen om tomtens julverkstad är den viktigaste frågan denna vinter. Inte när Syriens regering dödar sitt eget folk och när sjuka och arbetslösa i vårt eget land hålls nere av en hårdhänt ekonomisk politik.

Det finns viktigare frågor. Men när vi nu ändå diskuterar denna vår jultradition så kommer här mina funderingar kring de konserverande schablonerna.

Filmen ger en schablonartad bild av arbetarklassen. Alla tomtenissarna vid det löpande bandet i tomtens verkstad ser likadana ut. De är duktiga proletärer men kopior.

Filmen ger en schablonartad bild av konstnärer. Alla som målar dockansikten i verkstaden bär baskrar, ser likadana ut och målar likadant hela tiden, på order av tomten får man förmoda.

Filmen ger en schablonartad bild av flickor som små rädda varelser. Alla får de sina lockar lockade, efter att först ha skrämts rejält av en spindel som en nisse håller fram.

Filmen ger en schablonartad bild av blondiner. ”Ma-ma” piper flickdockan blygt, när hon står framför tomten som ska godkänna henne.

Filmen ger däremot en individualiserad bild av den svarta flickan. Enligt mitt tycke finns det bara tre som är individer i gestaltningen av tomtens verkstad. Tomten själv, hans medhjälpare med önskelistorna – och så hon, den afroamerikanska tjejen. Stark och frimodig ställer hon sig framför tomten, ropar sitt stolta ”Mamsen!” och godkänner sig själv, utan att någon skäggig gammal viting ska behöva blanda sig i saken.

Jo, nog är den filmen full av schabloner.

December rullar in

Sakta rullar december in i mitt sinne. När jag kliver ut ur sjukskrivningsdelen av min lunginflammation har det redan fallit snö och varit kallt i många dagar. Vitt om dagarna, spännande fotspår lite varstans och vid paradisäppelträdet utanför köksfönstret går fågelarterna i skift mellan frön, nötter, talgbollar och kärve.

Det blir en fin fågelvinter. Vi har redan sett fjorton arter sedan den 1 november. Fjorton är en bra siffra här uppe, där inte ens en kråka brukar visa sig inom fem meter från fågelborden. Höjdpunkten var när det gick som tolv katter på marken med svansarna i vädret. Det var stjärtmesarna. Tolv pingpongbollar med långstjärt som plockade rester under fröautomaterna.

Vinter. Skönt. Gillar.

Själv har jag hållit mig under tak och sett några andra sorters individer åka skidor och skjuta, passa en handboll och skjuta eller hålla tacktal med manuset kvarglömt på hotellrummet. Utan att skjuta. Vad beror det på att så många av de författare jag håller högt kommer från bondehem? Nu vet jag förstås inte än om jag håller Mo Yan högt, men jag tror det och han står på önskelistan och snart är det jul.

De var så fina, de tolv långstjärtade. Äter insekter året om står det i fågelboken. Nja, här var det rester från sju fågelbord de norpade. Grossbolstorp var relativt myggfritt den dagen.

Tre gånger har jag sett dem i mitt liv. En gång med fjärilskådaren, en gång när nya kikaren var på premiärpromenad och så nu med den kära vännen. Ibland kan lycka vara att dela kärleken till en pickande pingpongboll med lång lång stjärt.

Hon for genast och köpte mera frön.

 

 

 

 


Annan art.

Mitt älskade resmål måndag morgon

Åker till jobbet för första gången på nästan tre veckor, om vi räknar bort en dag när jag verkligen försökte. Går uppför trappan, nyckelkortet i näven, kliver in på rummet, hänger av jackan, tänder lampan, startar datorn, stoppar matlådan i kylskåpet.

Titta, jag har fått mejl. Mmmm, flera pappersbrev också. Få se nu, hur är det man svarar på en mötesinbjudan? Hej kamrater, jag är tillbaka. Har det hänt nåt på firman?

Å vad jag älskar att ha ett arbete att gå till. Chefen, är det okay om jag jobbar i mellandagarna?

Kväll, datorn i knät, lyssnar på Dust My Broom

Den är fortfarande min favoritlåt, fast spellistorna börjar bli fler och min minnesmusikaliska uppfräschning fortsätter:
Dust My Broom, Elmore James
Dust My Broom, instrumentalt med Faces och Keith Rickards

I Holland finns en karl som samlar på inspelningar av låten, det har jag berättat förut. Sist jag kollade hade Henk Maaskant över 1 400 versioner på sin webbplats. Där finns också historien om låten och om gitarriffet som så många blivande bluesgitarrister tränat sig blå på.

Riffet som gör att min själ börjar flyga.

Gillar djävulen folkmusik?
Robert Johnson, som spelade in Dust My Broom 1936, sålde sin själ till djävulen säger legenden. De möttes i korsningen av Route 61 och Route 49 i den mörka Mississippinatten och Robert ville bli bluesens störste någonsin.

Med tanke på hur vanlig legenden är även i våra trakters musikkretsar, börjar jag tro att djävulen gillar folkmusik. Hos oss brukar det vara näcken i forsen som köper spelmanssjälar, men annars är allt sig likt.

Club 27
I Mississippi är det inte länge sedan de lynchade folk med svart hudfärg. Undra på att Robert Johnson var rädd, där han stod i mörkret i korsvägen och väntade på fan nummer ett.

27 år gammal dog han. Det finns det fler goda musiker som gjort.

Om jag skriver sådant här, är risken stor att folk får för sig att jag tror på sägnerna och myterna. Det gör jag förstås inte. Det alldeles naturliga är kittlande nog. Jag menar bara att det är spännande att folktron tycker musiken är magisk.

Klicka på länken och gå till de sista två sidorna i pdf-dokumentet. Där kan du läsa Eva Deiverts artikel Näcken och spelmannen. Den berättar om en liknande legend bland svenska spelemän.

 

Barn, vi har skaffat ljusslinga

Det var folkupplysningskampanj. Valet handlade om ifall Sverige skulle avveckla den livsfarliga kärnkraften eller inte. I själva verket ville alla tre linjer avveckla den men två av dem farligt sent, tyckte vi. Jag får återkomma till de där linjerna en annan gång, för i dag har de själva glömt vad de ville.

I Sunne, där vi bodde, var kampanjen särskilt aktiv. Våra egna studier startade långt innan omröstningssöndagen. Kväll efter kväll satt vi i studiecirkel och lärde varandra om megawatt, mellanlager och uran-235. Den siffra jag aldrig glömmer är att avfallet från den här smutsiga energikällan är livsfarligt för människan i 100 000 år.

100 000 år!

Försökte leva som vi lärde
Vi visste precis hur man kunde ersätta kärnkraften. Sol och vind, vågkraft, effektiviserad vattenkraft, all den sortens sifferexercis kunde vi. Den gången var alla linjer överens om att Sverige skulle satsa på alternativen, det får jag också återkomma till.

En annan viktig väg att gå var att sluta slösa med strömmen. Detta var 1979 och 1980 när det synliga slöseriet var mindre än i dag, som jag minns det, men ändå fanns det massor att vinna.

Vi försökte leva som vi lärde. Det lärde vi våra barn också. Länge vägrade jag använda den elektriska dörröppnarknappen på vissa kontorsbyggnader. Varför använda ström till något som jag kan göra själv? Först när diskbråcket sade ifrån började jag använda ”maskinen” vid vissa tyngre dörrar.

Aldrig haft en utegran
Någon utegran inför julen har vi aldrig haft. Om alla svenskar ska ha varsin utegran med glödlampor i, hur mycket kärnkraftsel ska inte det kosta? Det har vi också lärt våra barn. Inte för att vi tror att vår uppoffring betyder så mycket och inte för att vi missunnar grannarna att lysa upp i decembermörkret – men för principens skull. Det går att spara! Om alla lät bli, så…

Sedan kom ledlampan och nyss fick vi verandan, vår nya ögonsten. Så nu, kära barn, har er mor monterat upp en ljusslinga på den. Ja, det är sant. Den drar oerhört lite. Våra laddare och andra aggregat som vi glömmer dra ur eller stänga av när de inte används drar mer.

Det är en ganska blygsam rad med lampor, men vi är förvånade själva i alla fall.

Brännande aktuell varenda dag
Kärnkraften är fortfarande livsfarlig. Det är för att mitt älsklingsparti inte insett det som jag inte varit politiskt aktiv på allvar sedan 1980-talet. Om avfallet är dödligt i 100 000 år, då är den frågan aktuell för mig varenda dag, varenda år, oavsett vad som debatteras just då i dagspolitiken.

Men trevlig advent på er ändå, även ni som röstade på att kärnkraften skulle ha varit avvecklad först nu. Inte tidigare som vi ville.

Vi vann i Sunne.

 

 

 

 

 

 

Vad skulle jag själv ta med mig?

Råsunda rivs och fansen har varit där och fått ta med sig grästorvor och stolar hem. En del ville till och med ha krokarna från omklädningsrummen. Sådant gillar jag. Historien är viktig om vi ska förstå nutiden. Så vad skulle jag själv ta med mig från mina egna gamla miljöer?

Facit privaten, reseskrivmaskinen som jag skrev på varje dag i trettio år.

Typometern från journalisthögskolan och notischefssöndagarna på Smålands Folkblad, flitigt använd när bilder skulle mätas och sidskisser ritas.

Faxen från Värmlands Folkblads lokalredaktion i Sunne, den där vi fick tejpa ihop manusen om de var längre än en matsedel.

Composern från när vi satte texten till kulturtidskriften Rallarros. Magisk sak som kom ihåg åtta tecken vid radbyte, om jag minns rätt. Det har aldrig varit så roligt att komma till rads ände.

Snörbordet från SOS-centralen, 40-talsväxeln som larmade alldeles utmärkt ända in i slutet av 1980-talet.

Skarsnön från de vårvintrar då det gick att cykla gent över Stormossen på väg till skolbilen bortom Smedkul’ om mornarna.

Alla flygblad, skoltidningar och andra utomparlamentariska blad jag var med och gjorde.

Sony rullbandspelaren från 1966, med samma poplåtar på i min ungdoms eviga blandband, inspelade med mikrofonen mot radiohögtalaren.

Det äkta potatismoset från Teatergrillen i Karlstad, 1970-tal.

Lönekuvert från sågen i Molkom, 1967. Första checkhäftet från 1983, mottaget i protest. Första bankkortet långt senare, lika motvilligt skaffat.

Marathonplaketten från Göteborg 1983, tvättsvamp från Berlin Marathon 1990, alla löparskor, alla tävlingslinnen, alla nummerlappar, alla kompasser och orienteringskartor. Tallbarr från moarna på femdagarsetappen vid Riddarhyttan. Segerbucklan från Molkom…

– Sluta nu, skrivare.
– Varför det?
– Du har ju redan det mesta av det där sparat.
– Fel. Det är mycket jag inte har kvar, det vet du.
– Jag har lite mopedbensin från 1966 kvar, vill du ha?
– Skojar du?
– Ett ställbart munstycke då?

Den uppfinningen var viktigast

Läser Lasse Bergs bok Gryning över Kalahari som jag fått i farsdagspresent. Den är mycket intressant och berättar hur människan blev människa. Varför har jag inte läst den förut?

En uppgift väcker särskilt mycket tankar, när jag kommit halvvägs.  Att den teknologiska landvinning som kanske betytt mest i människans historia är – väskan.

 

 

 

 

 

 

 

Fanan, yttrandefriheten och seklingrullen

Helg efter en hård men rolig arbetsvecka. Borde kanske vila, men det är så mycket som drar där ute, när arrangemangshösten slår till.

Lördagsfrukost med extra allt. Sedan far vi till Arkivens dag i gamla seminariet i Karlstad. Länge står jag framför en gammal fackföreningsfana på Folkrörelsernas arkiv och tänker på morfar, den facklige pionjären som var med och slogs för mat och rättvisa när Byggnads var ungt.

Det här huset skulle jag kunna bosätta mig i, det sjunger av historia i varje hörn. Titta, fyra vackra kartor som visar hur Sandgrundsudden växte fram från ingenting. Titta på fotot från Stora torget 1920, en sådan hästkärra hade vi när jag var liten (och samma järnhjulsvagn som på fanan). Läs, en löpartävling för stans springpojkar.

Skjuten i hissen
Lunch i en källare på Drottninggatan. Sedan drar vi till Gjuteriet på Herrhagen för att lyssna på Börge Nilsson som bjudits in av Karlstads Bokcafé för att berätta om sin bok och sina möten med Anna Politkovskaja.

Börge är frilansjournalist utanför Arvika och har specialiserat sig på att skriva om Östeuropa och Ryssland. Inte bara skriva, han är med och utbildar ryska kolleger i grävande journalistik.

– Jag vill att ni blundar, säger Börge och berättar om den film som  så ofta spelas upp inför hans egen inre blick sedan den 7 oktober 2006. En kvinna i Ryssland har varit och handlat. Nu kliver hon in i hissen och ska åka upp i lägenheten. Då står någon där med en pistol och skjuter fyra skott i hennes kropp. Hon dör, mördaren går. Kvar ligger tomhylsorna, en Makarovpistol med ljuddämpare – och Anna Politkovskajas kropp.

Två år tidigare träffade Börge den ryska journalisten första gången. Boken han nyss gett ut heter Ensam – alldeles ensam. Underrubriken är 98 minuter med Anna Politkovskaja. Det handlar om hans intervju med den ryska kollegan, hon som sköts på Putins födelsedag och vars mördare fortfarande inte är dömd.

Det blir en tänkvärd eftermiddag och genomarbetad berättelse om en modig människa som ville använda sitt skrivande till något meningsfullt. Anna Politkovskaja rapporterade om ryska militärers övergrepp i den ryska delrepubliken Tjetjenien och om folk på flykt därifrån undan ryska trupper. Krigsreporter var hon inte. Socialreporter. Hennes texter handlade om hur vanligt folk drabbades av Moskvas krig mot ett folk som ville bryta sig ut. Om maktspråk i en tid när Ryssland gick från rövarkapitalism till putinism. Neutral var hon sannerligen inte men modigare än många.

Till sist hade hon skrivit en artikel för mycket.
Fyra kulor i en trappuppgång.
Det fria ordet ska inte inbilla sig att det finns.

Storslägga i ”Vesten”
Kvällen blir mörk men kall och varm. Nu har vi åkt förbi hemma och klätt på oss vildmarkskläderna. Västbynäset sticker ut som en storslägga mitt i Visten. ”Vesten” säger min vän Lars Emilson. Han tror att gårdsnamnet Västby och namnet på näset kommer av den lokala benämningen på sjön.

Det tror jag med. Vestby. Långt e.

I så fall är det inte de första ortnamn som gamla tiders kartritare förändrat. En av min ungdoms bättre badsjöar kallas ”Mången” på kartan. Det har jag aldrig hört en människa säga. Vi säger Mangen

Nu smyger vi ut på näset norr om Deje med Skodan. Vägen är smal, lerig, krokig och alltid längre än vi minns den. Lars och hans vänner har som vanligt satt ut marschaller och skyltar, så folk ska hitta ut till Seklingnatta.

Den här kvällen är det äkta seklingväder. Blött, småkallt och sex grader varmt i vattnet. Då leker livet för siklöjan och då drar gubbarna not mitt i leken, de som numera kallar sig Vistens Notdragareförening.

Viktig för folkhushållet
En gång i tiden var notdragningen efter siklöja som senare tiders älgjakt. Folklig tradition, viktig för folkhushållet i trakten och något som man inrättade sin tideräkning efter. Då fanns det notkast lite varstans runt Visten. I dag har de slagit sig ihop från olika håll runt sjön för att hålla traditionen vid liv.

Vi kliver ut ur bilen, drar halsdukarna om halsen och sätter mössorna på. Där borta vid sjökanten lyser det, elden flammar och i fisklådan glittrar det som silver om de nyfångade siklöjorna. Ute på sjön skymtar en eka med två karlar som ror ut med noten. Snart ska några börja veva in den igen.

”Årets bästa fångst ikväll, 1802 st. i ett kast. Förhoppningsvis kan lördagen bli bra” skrev Lars Emilsson i facebookgruppen Seklingfiskarnas Vänner i torsdags. Det blir den. ”Emilburgare” kallade jag en gång hans nystekta sekling i tunnbrödsrulle. En av våra godare traditioner i bygden, gommen trivs och själen får en fin avslutning på dagen.

När jag står med min varma seklingrulle i näven fem meter från sjön kommer tanken över mig. Detta att notdragarnas anspråkslösa arrangemang sammanfattar hela vår lördag. Här är ordet fritt. Mat har vi. De har till och med ett arkiv. Nu noterar Helge Nyhlén det senaste kastet:  1 095 seklingar.

Kom så värmer vi oss vid brasan och käftar en stund till.
Bara för att vi kan.