Moralist, demokratisk socialist, semmelfundamentalist. Det är bara att konstatera att jag är mycket som slutar på –ist. (Den som vill kan säkert komma på minst en sak till, använd rimlexikon, där kryllar det av dem). Men i dag är det fettisdagen och då tillåter mig min moral, demokratiska gemensamhetssyn och fundamentalism att äntligen äta årets första semla.
Prisa bagarn.
Här kommer mandelmasseåterbäringen.
Ser en kemiprofessor på tv. Han kan se på magnetröntgen hur förälskad du är. Rena fyrverkeriet i hjärnan, säger han, men efter 18 månader är den fasen över. Det syns.
– Nu vill jag att ni deltar i ett experiment, ber han de andra i studion. Ta vilket fyrsiffrigt tal som helst. Tänker ni på det nu? Bra. Nu vill jag att ni räknar baklänges, sju steg i taget.
Fyra koncentrerade personer räknar tyst.
– Nu raderade ni fyrverkeriet i hjärnan. Just nu syns det inte ett dugg av era förälskelser på någon bild.
Prova på dom, du
Jag har funderat hela morgonen på hur detta ska tolkas. Vad är det amerikanarna säger? ”Curiosity killed the cat”. Nyfikenhet dödade katten. Fast nog känner jag folk som är kära i själva de matematiska talen
Det skulle vara intressant om professorn fick sätta sina sladdar på en sådan talälskare och låta henne räkna sjutal baklänges. Då skulle han få se på gnistor. Curiosity killed the cat but satisfaction brought it back.
Jag har kommit på att allt hänger ihop. Varför har ingen tänkt på det förut?
Men om du vill ha lite skoj i din ensamhet kan du säga ”hö hö hö” till dig själv. Då blir det roligt.
Di värste barkbôrrera, di setter att i Kallsta di, skrev Stig Berg ett år när ips typographus var ett stort problem i norra Värmland. Det var sant då och det är sant nu. De värsta hittar alltid till maten.
Vad många i provinsens ytterkanter inte tänker på, är att även Karlstad har sin glesbygd. En dag klickar jag fram eniros karta. Strax nordost om residensstaden dyker det upp ett tomt område. Samma sak när jag klickar fram SVT:s nya karta över anläggningar i landet som förstört miljön genom åren. Stort tomt område nordost om Karlstad.
Där, i östra Nyed ovanför norra Väse, är jag uppväxt. Bussen vi hade var mjölkbilen, bredare var inte grusvägarna och byarna. Pappersbruk, sågverk och gruvor som skulle bli miljöfaror hade vi inte på vykort ens. Inte i vår bygd.
Stort glest hål långt nere i syd på Värmlandskartan, fast nordvärmlänningarna inte vill tro det. I dag har mina forna grannar 17 kilometer till affären men varg och korp fick de tidigt.
Fyra mil från di värste barkbôrrera.
Miljöfaror – från SVT:s sajt Miljöpejl.
– 24 december: firade julafton.
– Tjugondag Knut: slängde ut granen.
– Fettisdagen den 12 februari: äter första semlan.
Jag ställer kaffekopparna med handtagen åt samma håll i skåpet också. Det finns saker du inte ändrar på.
*
Vända på samhället? När du vill. Det bästa är om det är medborgarna som är djupa, klyftiga och växer. Inte klyftorna.
Vissa rutiner kan jag tänka mig att ändra på.
Värm ditt hus med vel och ed.
(När du inte kan bestämma dig för om du ska köpa kamin eller värmepump).
Ved värmer nio gånger. När den fälls, när den fraktas hem, när den sågas upp, när den klyvs, när den läggs på tork, när den bärs in, när den eldas och när du bär ut askan. Sedan håller den sotaren varm.
Direktvärmande elvärme värmer två gånger. När elräkningen kommer och elementet går.
… och här är min senaste krönika på Tankesmedjanida.se:
Faller handlöst på trottoaren och springer till skogs
Eftermiddag, Grossbolstorp. På en villatomt på Ängbråtsgatan står tre rådjur under ett paradisäppelträd. De betar av alla fågelfrön och äpplen de kan få tag i. Metodiskt flyttar sig svarta klövar medan mjuka mular skannar av markens alla solrosfrön och skal som inte har frusit fast.
En arg koltrast springer omkring dem i cirklar med 1,3 meters säkerhetsavstånd och försöker jaga bort dem. Det går inte.
Jaså har de svarta fötter, ja det kunde man tro. Jag har aldrig sett ett enda rådjur på något fackföreningsmöte. Rådjursögon någon gång men inte mer.
Ivrig som en vallhund försöker koltrasten driva bort dem. Rågeten ser vintersvullen ut i ansiktet. Steck! ropar trasten åt henne och sätter stjärten i vädret.
Då tar hon ännu mer av hans äpplen.
Bilden tog jag vid ett annat tillfälle, innan snön föll och blev till is. Nu kom det en människa på gångvägen där borta. De stod dyr stilla och hon såg dem inte.
Svartfot och guling är nedsättande ord på strejkbrytare.
– Tomten hade lånat mormors röst… säger barnbarnen. Det får man hålla med om. Mig gav han en fågeldagbok med Dan Zetterströms vackra bilder och med matnyttig text av Mats Ottosson.
Matnyttig är rätt ord. Vet du vilka fåglar som gillar hampfrö, vilka som tycker om solrosfrö, vilka som äter havre, vilka du kan locka med osaltade jordnötter, vilka som älskar talg, ister och kokosfett och vilka som går att fresta med äpplen? Det vet jag, för det står på sista sidan i månaden januari i den fina boken. Vänd på skärmen så har du svaret.
Själv gillar jag alltihop utom talg, ister och kokosfett. Hampfrö vet jag inte riktigt.
Huliganerna hackar hål
Kottar äter jag också sällan nu för tiden. Ett dåligt kottår kan hända att svenska hackspettar utvandrar i massor. En ringmärkt större hackspett flög ända till Italien en sådan vinter, skriver boken. Det gör inte våra hackspettar i år. De äter talgen som vi hänger ut och sedan hackar de å det grövsta på vårt paradisäppelträd. Då står det en gôbbe i fågelmataråldern och muttrar på insidan av altandörrens ruta.
– Älskade marodörer, ge fanken i mitt träd, muttrar gôbben och går för att hämta mera talg.
Hackspetten har en helt annan syn på frågan om att äga träd. Den tokfransen är mer på Pierre-Joseph Proudhons linje.
Bok: Dan Zetterström (bild) och Mats Ottosson (text), Fågeldagbok 2013, Årsalmanacka för egna noteringar, Bonnier Fakta, Stockholm 2012.
