Det är något med staplandet av bokstäver till ord som får magen att pirra.
Skriva, springa, leva: Se där en trio som jag trivs med. Att stå inför en publik där någon bokstavligen gråter ena stunden och många skrattar nästa. Det är lika stort varje gång, vare sig det sker från en scen eller svart på vitt via papper eller skärm.
Jag tror fortfarande att väskan var en av våra jagande och samlande förfäders viktigaste uppfinningar. Nu kunde de bära hem mer mat till gruppen. Men förmågan att prata och skriva slår allt. Allt.
Det hela är egentligen inte så komplicerat. Du åker till en badstrand.
Kommunens populäraste badstrand faktiskt. Där är det mycket folk. Jättemånga faktiskt. Ni parkerar bilen, bär ut era badgrejor, era väldigt många tillhörigheter av den sort vi alla behöver för ett enkelt liv vid en strand.
Ni stannar flera timmar, det är en fin dag för bad och prat. Ni känner flera av de andra badarna.
Sedan blir en av er hungrig. Flera stycken i familjen blir hungriga. Det river i tarmarna. Till slut rafsar ni ihop era grejor väldigt fort och packar bilen full igen. Ni vill ha mat. Flera stycken av er vill ha mat.
– Fick vi med oss allting nu? – Ja ja, kör! Jag är hungrig.
När ens barn fyller år är det bra att ge bort bok. Det är sen gammalt. I år fick det bli en familjehistoria.
Än har jag inte läst boken. Vi tycker ofta att mottagaren bör få chansen först. Min tid kommer. Men sidan 216 har jag gluttat på. Där gömmer sig ett stycke historia. – Litteraturhistoria? – Absolut. – Stavhopparhistoria? – Det med, boken handlar om en stavkarl har jag hört. – Din egen privata historia? – Jo du, som gubbe vill säga. Högre kommer man inte som gubbe i Forshaga än att bli omskriven som ”en gubbe i Forshaga”. I bok. Tryckt riktig bok med fyrfärgsomslag, smutstitel, ISBN-nummer och allt.
Jäspalt va coolt, som vi säger på Grossbolstorps höjder.
Dags att öppna kepsmuseum? Det är författarparet Jessica Eriksson och Stefan Holm som skrivit boken Ett sista hopp. Där händer det sig att följande konversation utspelar sig:
”Du kan snart öppna ett kepsmuseum. Det kan inte finnas någon i hela världen som har så många kepsar som du.” Återigen tog hon kepsen ifrån honom och gav honom dessutom en puss för att säga att det var slutargumenterat. ”Det gör det faktiskt, det sägs att det finns en gubbe i Forshaga som har fler. Han har till och med skrivit en bok om dem.”
Jag finns! Eftersom det bara finns en enda gubbe i Forshaga som har fler kepsar än den nyss så höjdhoppande stavhopparskribentens romanfigur så kan jag härmed konstatera att ett stycke litteraturhistoria är skapad. Ty den gubben är jag.
Ett träd som faller i skogen utan att någon hör det hörs inte. En kepsskribent som finns på sidan 216 i bok däremot – han finns. Bok-stav-ligen.
Jäspalt va coolt.
### Ordet gubbe är belagt i svenskan sedan 1545 med betydelsen man med vördnadsbjudande utseende. ### Frågor på det?
Det sitter en filur på min vänstra axel och viskar i mitt öra. – Kvinnor är klokare än män, viskar hon. Titta bara på alla opinionsundersökningar.
Inför fotbolls-EM sa hon samma sak om klokheten – och jag höll med. Damfotbollen är mycket roligare att titta på, för tjejerna fattar att man inte ska filma.
Så sa vi.
Ingen klagar Nyss var den kära vännen och jag till Göteborg och tittade på världens största handbollsturnering. Partille Cup. 1 272 lag från 35 länder spelade 4 288 matcher, oftast utomhus på konstgräs.
Nå, vi såg inte alla matcher men vi såg ett antal med en målvakt vi tycker om. Det var som handboll brukar. Kul att se på, bra stämning på plan, hårt ibland men ingen som klagade när de stöp.
Nästan inte en enda filmning. – Det visste jag väl, viskade rösten på min vänstra axel. Det brukar vara så.
”Börjat dyka” Då viskar han på högeraxeln att han faktiskt sett tjejer som börjat dyka i årets dam-EM i fotboll. – Vad säger du nu då? Kollar du inte på tv?
Men honom lyssnar jag inte på. Han är rädd för sandaler.
Klockan 09.52 sätter jag mig belåten på en bänk nedanför hyreshusen på Bruksgatan i Deje. Jag har löpt en mil med karta i näven, hittat varenda nyutsatt kontroll och tänker att jag är först. Tjohoo!
Förr brukade jag vara med och arrangera stolpjakten. Hittaut som den heter numera. Genom åren har jag funderat ut kontrollpunkter på kartan, rekat i terrängen så de fungerade i verkligheten, satt ut stolpar, varit jourgubbe när stolpar försvunnit, haft mejljour och svarat på frågor och rapporter, dragit vinster och farit runt och delat ut dessa vinster.
Inte ensam förstås, men tillsammans med andra.
Under tiden har vi sett hur fler och fler börjat vara med och leta stolpar. När kartan började läggas ut digitalt ökade det drastiskt, än mer under pandemin.
Stor motionssatsning I år är det närmare 700 som deltagit hittills i vår kommun. Det är ett stort arrangemang, särskilt med tanke på att många är ute och letar mer än en gång. Det är trots allt 140 stolpar ute sedan de sista 20 sattes ut.
Jo, jag är med och letar själv numera. Har tagit paus som arrangör men inte som deltagare.
Lite snopet … I går trodde jag att jag var den förste som hittade alla. Klockan 24.00 hade 20 nya stolpar släppts, klockan 09.52 registrerade jag den sista efter en lätt morgonjogg på sammanlagt en mil.
I hundan heller. Stolpletare är morgonpiggt folk. När nya listan publiceras på nätet ligger jag åtta bakom sju andra som redan hunnit hitta varenda kontroll. – Hur tidigt var ni ute egentligen?
Nåja, det var det värt att få morgonjogga på fjädrande stigar vid Tjärnheden och norr om Älvkroken.
Trivs.
### I år arrangeras Hittaut på 95 platser i landet. ### När detta skrivs har 71 387 deltagare registrerat 2 775 637 stolpar. ### Hon som ligger i topp i Sverige har hittat 2 248 stycken.
Anita Stjernlöf-Lund som inte bara är en mästare på att formge böcker, hon skriver bra också.
Ann-Katrin Majbrittsdotter, den duktiga konstnären som skrev så fint om Amir, den afghanske flyktingpojken, och nu om afghanska kvinnor.
Det sällskapet fick jag vara med i när Helena Hagelin på vårt bibliotek skulle välja ut tre forshagaförfattare i Bibliotek Värmlands serie ”Värmländska röster”.
