Att trilla dit och bli lättköpt

Aldrig förut har jag tänkt på att det är som att vinterbada. Jag är för frusen för att tänka så.

Det är som att gräva en fångstgrop och trilla i den själv.

Det var på darriga ben jag gick ut på scenen för att läsa egna texter första gången. Numera älskar jag det, fast rampfebern skakar ben och stämband första sekunderna.

En bekant från nordligare skogar fick mig nyss att inse att det är som att vinterbada. Endorfinerna sprudlar i kroppen efteråt i båda fallen.

Skratten försörjde mig
Ett tag var de endorfinerna en viktig del av mitt levebröd. Minst halva arbetsveckan gick åt till att åka runt och tala allvar med glimten i ögat och vara rolig med tanke bakom. Jag hade något jag ville säga. ABF och andra studieförbund hade pengar och kunde subventionera framträdanden för föreningar och andra arrangörer.

En slitsam men rolig tid. Publiken på Kristinefors Folkets hus, Pappers avd 36 Skoghall och Fageråsens bygdegård, det är mitt folk.

– Nu var du för snäll, kunde det hända att en arrangör sa i förtroende efteråt. Då tog jag stundom i hårdare nästa gång. Världen är som den är, så det var inte svårt.

Sticker du ut hakan tar du en risk. Ibland fungerade satiren och snällheterna storartat och folk bar mig bildligt talat i gullstol efter slutapplåden och kallade mig estradör. Ibland var jag mindre nöjd. Så är det i alla jobb.

Fallgropen nära
Det är den där känslan när du ser att det sitter en karl i publiken och storskrattar när du vill det och gråter när du talar allvar. Den är svårslagen.

Passa dig. Just då är fallgropen nära, när du just upptäckt att om en publik blir större än 25 personer uppträder den som en enda person. Har du då fallenhet är det ofta lätt att få denna person att skratta.

Det finns ingen bättre belöning på arbetstid än att folk skrattar åt dina skämt. Skrattar när du vill att de ska göra det.

Just då riskerar du att trilla dit. Du vill ju känna skrattendorfinerna fler gånger. Du vill höra skrattet, det ljudet är ett gift. Innan du vet ordet av har du tagit till Det Lättköpta Skrattet, för det kräver mindre arbete än det seriösa. Lättviktsskrattet är en billig soppa som mättar dåligt. Det behöver alltid fyllas på med seriös humor och äkta allvar. Glöm aldrig allvaret, du måste inte vinna poänger hela tiden.

En ärlig bekännelse
Här kommer nu en bekännelse efter drygt 600 uppträdanden med egna dikter, kortprosatexter, krönikor, kåserier och politiskt skoj:

Varit där.
Gjort det.

Ibland, uppe på scenen, kryper det nämligen fram en stor tjock lättviktsskrattarjävel bakom mitt högra öra och ropar gôrhögt:

– ROLIGARE!

Då gör jag det igen. Trillar dit. Glömmer allvaret för tramset.

Jädra fallenhet.

### Detta var en fundering medan jag förbereder nästa gig.
### Estradören har fått ett uppdrag han inte kan tacka nej till.
### 45 minuter underhållning, allt jag lovar är alltid att vara personlig.

Den Lättköpte Jäveln har redan vaknat.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra   (c) Sven-Ove Svensson (dela gärna)

När tankarna går på tur

Den som klagar på byråkrati inom den offentliga sektorn kan ju alltid försöka få kontakt med Det Stora Globala Privata Sociala Medieföretaget Som Börjar På F.

Hahahahahahaha 👍

###

En vän lägger ut bild på sitt nya kontor med fräscha bildskärmar. Mina associationsbanor kan jag inte styra. Av någon anledning får bilden mig att tänka på en främmande karl som kom förbi på jobbet för rätt många år sedan och råkade titta in i mitt rum. När han fick se datorskärmen sa han tvärsäkert:

– Å här bara surfar ni …

Jag satt och redigerade årsberättelsen. Det var omslagsbilden han såg.

###

Ibland får jag en sådan lust att hitta på det värsta förslag som fosterlandet skådat. Sedan ska jag kalla alla som är emot eländet för bakåtsträvare, gnällspikar och FörÄndringsObeNägna.

###

Ordlek och allvar:

Den kemiska molekylan.
Den detektiva hittan.
Det underbara Oh!-vädret.

Den yrselbenägnes hängande huvud när han letargin.

Eller som Majken Johansson skriver, 1958, i dikten Villanella på en spik: ”Hopfösta sörplar under samma tak / tyckmyckentrutarna och de som skapts att sleva.”

###

När du har fått en nästrimmer i julklapp. Visst är väl det den ultimata vuxenvarningen? Visst bör den dessutom kapa drygt en minut per kilometer vid lättjogg?

Frågar åt en vän.

###

Att fejknyheter är lättspridda på sociala medier bevisas varje dag när Facebook noga anger att Värmland ligger i Gävleborg County:

Mången värmlänning bor inte där.
Men ändå.

 

Översta bilden från Annika Eriksdotters utställning
med broderade djur på Naturrum i Karlstad.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra   (c) Sven-Ove Svensson (dela gärna)

En skärgård i språket

Det finns en ort i närheten av Kristinehamn. Den heter Björneborg på kartorna. Där har brottningen varit populär i långa tider.

Det finns en vägkorsning vid väg 26 där du kan svänga in mot detta Björneborg.

Det finns en dialekt med nära till ö:na.

Alltså trodde jag länge att björnöbörskörsbröttörö var mitt språks örikaste ord. Sju sydostvärmländska ön, snabbare än en halvnelson, tjohoo!

Jag hade fel. Just nu är vi uppe i tretton, en vän och jag. Eller blir det fjorton med den där föraren av brottarbussen som någon gärna vill hångla med kärt och ömsesidigt?

Björnöbörskörsbröttörförörförförölsöförsök.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra   (c) Sven-Ove Svensson (dela gärna i sociala medier)

Västan om skog och östan om sjömil

Hur ofta blåser det så mycket att min mössa flyger av skallen och håller på att bli borta för gott? Hur ofta kommer det luddiga bomullstussar farande hundra meter genom luften? Hur ofta har den luften så bråttom att jag inte hör att ringa hem och berätta att jag fortfarande är torrskodd?

Aldrig.
Annars.

Min vän M har tagit mig med på expedition till en av Sveriges färskare öar. Färsk, eftersom kanalen som gjorde halvön till ö grävdes och sprängdes så sent som på 1930-talet. Stenindustrin i Bohuslän hade kraschat och arbetslösa stenhuggare behövde jobb. Dessutom fanns det liv att rädda.

I dag kan det färdas tusen båtar i Sotenkanalen en vanlig sommardag. Sode kanal säger de på trakten. Glada åt att de vilda vattnen vid Soteskär inte behöver skörda nya liv.

Snart ska jag börja ana den vildheten.

Allt går i cirklar
Men – vi är av grundlig sort M och jag. Därför börjar vi vårt bohuslänska besök på museet i Uddevalla. Där lär vi oss vilken stad i landet som kallas Kôrpehôla och bytt nationalitet sju gånger. Studerar vinhandlare Johnsons dyra konstsamling med både Marcus Larson och Bruno Liljefors, tittar på bilder från utgrävningarna efter resandefolket vid Bullaren och beundrar den historiska Bohustablån från stenålder till i dag. Här har aldrig historien stått stilla.

När vi äter lunch i museirestaurangen har den gamle mannen mitt emot oss vid bordet arbetat vid samma gruva som min svärfar och tävlat i orientering precis som vi. Det är en sådan dag. I kväll i vår hyrda stuga på Ramsviks Övergård ska vi summera dagen tillsammans med de två göteborgare vi delar fotoutflykten med. När jag berättar för M:s barndomsvän från Åmål att jag växte upp i Molkomstrakten ska han svara att:

– Molkom? Jag känner en kvinna därifrån. Hon heter…

Han känner min syster. Det är en sådan dag. Allt går i cirklar.

Väljer bort knäppta mössan
Lätt försenade lämnar vi den blåsiga kajkant där Bohusläns museum håller till, strävar bort till parkeringen och kliver in i bilen som snart stampar norrut i sydvästvinden. E6, Munkedal, in mot Lysekil, ut på Sotenäset, kryssar mot Kungshamn och Smögen, passerar svängbron över Sotenkanalen, stävar norrut mot Ramsvik. Vi ska träffa kamraterna vid hyrstugan. Nå, de är tidiga och har stuckit ut före oss. Klockan är redan två, vi har inte många timmars fotoljus på oss nu.

In i hyrstugan, fort på med fler lager kläder, vindtäta med, väljer mellan den knäppta militärmössan och yllemössan, tar den senare. Ut i bilen, rakt över vägen och ut på en småväg bort till parkeringen halvvägs ut mot Fykan och Sote bonde.

Ser att han pratar
Det blåser mer än jag känt på många år och när vi närmar oss husen intill Sveriges västra kant vid Fykan är det inget som hindrar vinden från Nordsjön. Min vän M pratar ibland ser jag, men jag hör inte ett ord. Vad är det för vitt som flyger i luften då och då? Det liknar fönstervadden vi hade i innanfönstren när jag var barn.

De andra tre är skickliga fotografer, själv knäpper jag mest med mobilen. Hemma väntar ett teleobjektiv som den kära vännen och jag ska ge varandra i julklapp, men dit är det flera veckor. Än har inte M och jag kommit ikapp göteborgarna men i sydväst ser vi berghällarna växa höga. Finslipade men höga. Där uppe någonstans är de.

Jag släpper honom före mig, stannar för att fotografera en brant med ett av husen i bakgrunden. Luften smakar salt, havet skrattar vilt, ett par korpar tränar flygakrobatik ovanför ett skär.

Det här du bloggarn, detta får du inte uppleva varje dag. Nu är du allt bra långt från dina sviktande skogsstigar på Grossbolstorp.

Hör en röst
Först är det slipade hällar och ett och annat snedblåst snår. Sedan klappersten med salt, därefter ännu mer klappersten. Till sist kommer jag till en trätrappa utan räcke. Klättrar uppför den, tittar för första gången på allvar ut mot väster. Nu hör jag till slut en röst. Det är poeten Göran Palm som viskar sin dikt Havet. Han deklamerar den i mitt högra öra, för det örat ligger mest i lä:

Jag står framför havet.
Där är det. Där är havet.
Jag tittar på det.
Havet. Jaha.
Det är som på Louvren.

Nu var du lite elak, viskar jag tillbaka till min låtsaskompis Palm. Själv är jag mer imponerad. Fast på en punkt har du rätt. Då jag såg Mona Lisa första gången blev även jag besviken.

Min mössa flyger
När jag fortsätter uppför den slipade röda bohusgraniten kommer fler och fler bomullstussar farande. Det är lödder från sjön, inser jag nu. Precis när jag kommer upp så högt att vinden får tag ända bortifrån brittiska öarna flyger mössan av mig. Bara en idiot väljer bort den knäppta gröna öronlappsmössan en sådan här dag och sätter på sig en bullig och för stor stickad sak.

Tjohoo! Detta var skôj, men blås inte bort är du snäll. Då fryser jag skallen av mig.

Där går jag sedan med kameran i ena handen medan andra näven håller fast mössan på huvudet. Jädrar vad det blåser när det blåser, västan om skog och östan om sjömil.

Detta gör vi ôm.
Hallå! Var är ni?

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson (dela gärna)

Törs jag verkligen det?

Jag fortsätter att se framåt. Just nu tänker jag mig hyllor som inte dignar i arbetsrummet. Tomma ytor, tomma mappar, tomma tidskriftssamlare, färdiga för nya projekt.

Så ska det bli. Framöver.

Jag rensar alltså. På nedersta hyllan hittar jag en bunt gamla brev i en låda. Ett är från 1983 och ett från samma avsändare är från 1987, då det har gått tio år sedan folkhögskoleåret. Vi var vänner på Jära folkhögskola, den snabbtänkta och jag. Tio år senare är även hon förälder flera gånger om och drömmer om att börja studera igen. Hon vill bli distriktsläkare i Norrland, skriver hon 1987.

Jag minns en kamrat det var kul att skoja med, snabb och smart. Men börja plugga igen i den situationen, orkar man det?

Modigt, jobbigt.

Var finns hon nu?
Antag nu att jag är en nyfiken jäkel. Antag att jag dessutom är både gammal murvel och webbredaktör.

Vänta, det är jag ju.

Självklart börjar jag leta efter henne. Läste hon vidare? Gick det bra? Hur ser hon på liv och politik 30 år efter förra brevet?

Inte på Hitta
Jag har hennes efternamn som gift, för det skrev hon i brevet. Finns hon på Hitta? Nej. Finns hon på Facebook? Nej. Finns han som jag tror är hennes man? Ja. Några yngre förmågor i lämplig ålder? Ja men inte hon. Google hittar visserligen hennes namn på något ställe, fast bara gamla träffar.

Till slut slås jag av att ett mer ovanligt efternamn dyker upp hela tiden. Ett helt nytt dubbelefternamn.

Då klickar jag på detta namn och börjar leta runt i all välmening på den kvinnans Facebook. Kära nån, där är hon ju! Barnens namn stämmer med de hon skrev i brevet, yrket… asch, dä kvetter. Jag vet hur det gick med hennes längtan.

Det är hon, ingen tvekan. Hurra!

Törs jag höra av mig?
Kära dagbok, hur gör jag nu? Törs jag verkligen höra av mig? Törs jag fråga om hon vill bli min vän på Facebook? Vi som gillade att tjôta så för 40 år sedan?

Hur ska jag göra? 40 år är en lång tid.
Tänk om det ändå inte är hon?

### Det blir inte precis lättare när jag publicerat det här inlägget.
### Att en aldrig lär sig.
### Nu hittar jag ett brev till.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra   (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna i sociala medier)

Värsta planeringsnissen

I.
Tiden före jul är verkligen en högtidsstund för oss planeringsnissar.

– Ge mig ett L!
L!
Ge mig ett O!
O!
Ge mig ett G!
G!
Ge mig ett I!
I!
Ge mig ett S!
S!
Ge mig ett T!
T!
Ge mig ett I!
I!
Ge mig ett K!
K!
Vad blir det?
– EN UTPRÄGLAD LÄNGTAN EFTER EN FÖRMÅGA ATT FÖR EN GÅNGS SKULL KUNNA BEFINNA SIG PÅ FLERA PLATSER SAMTIDIGT!

– En gång till!

II.
Eller att det fanns ett bra gratisprogram så en kunde göra gant-schema, du vet ett sånt där som ser ut som tegelstenar. Mormor X kommer då, barnbarn Y kommer då, tomten anländer efter Kalle A. När ska vi äta?

III.
Vi måste hitta på en ny ursäkt i stället för ”Pappa ska gå ut och köpa en kvällstidning”. Barnen har ju iPads allihop, de har redan läst allting. Det är väl ingen som köper kvällstidningar på julafton 2017?

IV.
Tyst, nu är det julkalendern. Skådespelare R kommer då.

Döden är den värsta logistikern.

### Jag är vansinnigt förtjust i ett uttryck jag hittat på, om några politiker i vår grannkommun.
### ”Den instämmande oppositionen”.
### Jag är ledsen att det uttrycket är så sant.

Snart får väljaren säga sitt. Hen är också logistiker.

Bilden från årets julkalender i SVT,
Jakten på tidskristallen.
Foto: Andreas Bennwik /SVT.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra   (c) Sven-Ove Svensson (dela gärna i sociala medier)

Vårt hotade smultronställe

I går, tisdagen den 28 november, hade jag en insändare i Värmlands Folkblad och Nya Wermlands-Tidningen. Gamla Kraftstationen hotas av nedläggning. Ett smultronställe i vår kommun med gofika, mat, artistuppträdanden och utställningar i en industrihistoriskt spännande lokal.

Här är insändaren:

Länk till insändaren i VF: Var rädd om vad vi har

Kan inte göra någonting just nu
Att jag är rädd att verksamheten är hotad beror på att de ansvariga för Gamla Kraftstationen själva anser att det är så. Avtalet med Fortum går ut vid årsskiftet och just nu kan de inte söka kulturbidrag och inte boka vare sig artister eller utställare.

Fakta i korta drag: Kraftis behöver ett avtal längre än de föreslagna två åren om man ska kunna utveckla verksamheten. Man behöver mer utrymme i den röda längan på området. Tanken är att inhysa en glasblåsarverkstad där. Kraftis område kommer dessutom att begränsas rejält om Fortum sätter upp det staket man förvarnat om.

Vi stannar där, innan jag börjar ge mig in i förhandlingsargumenteringen. Den får Kraftis via kommunen sköta.

Då ringde kommunchefen
Jag länkar inte det här inlägget på Facebook. Insändaren blev bra spridd på Facebook under tisdagen och framåt. Tack för allt stöd till vännerna i Deje.

I kvällningen blev jag uppringd av kommunchefen i Forshaga, Torbjörn Falk. Han svarade muntligt på min insändare och gjorde det på ett sätt som jag tycker om. Kommunen är väl medveten om vilken positiv kraft Gamla Kraftstationen är, man vet vad föreningen som driver den efterlyser för att kunna fortsätta att utveckla verksamheten och man vet att det brådskar.

Nu hoppas jag att kommunen kan få Fortum att förstå vilken storm det skulle bli om Kraftis måste läggas ner. Inte minst: vilken positiv PR Gamla Kraftstationens verksamhet med mat, fika, uppträdanden och utställningar är även för dem.

Sympatiskt att ringa upp en insändarskribent och svara. Jag förstår mycket väl om kommunen inte vill debattera i medierna två dagar innan en förhandling och det sa jag. Vad jag inte sa var att det är första gången någonsin en hög kommunrepresentant ringt och hållit dialog efter en krönika eller insändare jag skrivit.

Tack även för det!

Hem | Om mig Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson (dela gärna)

Fladdriga reflektioner i stearinljusets sken

Du är en pamponar, hälsar min 3-årige vän. Det betyder pensionär, för dig som inte kan språket. Vi skrattar varje gång han säger det, särskilt han. Sedan säger han det en gång till. Och en gång till. Vi tycker mycket om ordet.

Pamponar.

###

När gammalt folk går halloween till varandra:
– Trick or artrit?

###

Liv och vänskap är som en gammal hederlig enhetsfront. Vi kan inte tycka lika om allt. Men när en blir överens med många om de viktiga tingen är det starkt.

###

Apropå en viss Malta-läcka med påfallande skattefria uttalanden:
En gång i tiden fanns det bara en orm i Paradiset.

###

Sommar. Den teaterintresserade tioåringen, på väg till sitt älskade Västanå Teater i Rottneros för fjärde året i rad, efter att ha spelat sommarteater där hemma:
–  Västanå får ju ha kul på scenen mycket längre än vi.

Daniel Lindman Agorander i rollen som Karl-Artur Ekenstedt i Västanå Teaters föreställning av Charlotte Löwensköld. Foto: Per Hardestam.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson (dela gärna)

Robert och huvudfotingarna

Det finns två sätt. Endera gör du allt själv – eller så tar du med dig en som kan. Fast någon gång hände det ju att även mina bilder blev bra.

Först var jag lokalredaktör. Då ska du både skriva och fotografera. Gissa vad de flesta prioriterar?

Sedan jobbade jag på tidningar som Smålands Folkblad och Nya Wermlands-Tidningen. Har du följe med fotografer som Kai Rehn eller Christer Höglund, då behöver du bara ställa dig bakom axeln på dem när de tar Bilden med stort B. Sedan har du ingressen klar.

Gissa vilket jag gillade bäst?

På lilla Värmlandsbygden fick vi verkligen plåta själva. Någon gång var jag trots allt nöjd, som här med fotot på konstnären Robert Jäppinen i Ransäter.

Teckningen ovan är från min korta karriär som skämttecknare på samma tidning, också på 1980-talet. Det såg lite enahanda ut på lätta sidan med mitt namn under allting, varenda gång. Krönikan, dagsversen, skämtteckningen, hela tiden denne Svensson. Raskt döpte vi tecknaren till Persson och dagsversskribenten till Viktor Root. Då blev det skillnad, inte sant?

Här är en av Viktors verser, från tiden när den planerade flygplatsen utanför Karlstad debatterades som mest.

Sanningen ôm Mellerudstôrp

I.
Säge va en vill
ôm vattentäkten
ve Mellerudstôrp
Å säge va en vill
ôm nye flygplassen –
Men dä kanske
inte ä så dumt
att di blir
på samme ställe?

II.
Flygbensin å glykol
i kranvattne?
Kanske ä dä just precis
va vissa kallstabor
behöver?

För å inte stelne te.

Viktor Root

### Länk: Vem är rädd för Robert Jäppinen?
### Töl betyder tjat eller tjata.
### En bekant som sökte jobb som lokalredaktör lär ha lagt till följande i sin ansökan: ”Ej fotokunnig. Men bildbar”.

Han fick jobbet.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson (dela gärna)