Kategori: Kreativt folk

Hur ofta blåser det så mycket att min mössa flyger av skallen och håller på att bli borta för gott? Hur ofta kommer det luddiga bomullstussar farande hundra meter genom luften? Hur ofta har den luften så bråttom att jag inte hör att ringa hem och berätta att jag fortfarande är torrskodd?

Aldrig.
Annars.

Min vän M har tagit mig med på expedition till en av Sveriges färskare öar. Färsk, eftersom kanalen som gjorde halvön till ö grävdes och sprängdes så sent som på 1930-talet. Stenindustrin i Bohuslän hade kraschat och arbetslösa stenhuggare behövde jobb. Dessutom fanns det liv att rädda.

I dag kan det färdas tusen båtar i Sotenkanalen en vanlig sommardag. Sode kanal säger de på trakten. Glada åt att de vilda vattnen vid Soteskär inte behöver skörda nya liv.

Snart ska jag börja ana den vildheten.

Allt går i cirklar
Men – vi är av grundlig sort M och jag. Därför börjar vi vårt bohuslänska besök på museet i Uddevalla. Där lär vi oss vilken stad i landet som kallas Kôrpehôla och bytt nationalitet sju gånger. Studerar vinhandlare Johnsons dyra konstsamling med både Marcus Larson och Bruno Liljefors, tittar på bilder från utgrävningarna efter resandefolket vid Bullaren och beundrar den historiska Bohustablån från stenålder till i dag. Här har aldrig historien stått stilla.

När vi äter lunch i museirestaurangen har den gamle mannen mitt emot oss vid bordet arbetat vid samma gruva som min svärfar och tävlat i orientering precis som vi. Det är en sådan dag. I kväll i vår hyrda stuga på Ramsviks Övergård ska vi summera dagen tillsammans med de två göteborgare vi delar fotoutflykten med. När jag berättar för M:s barndomsvän från Åmål att jag växte upp i Molkomstrakten ska han svara att:

– Molkom? Jag känner en kvinna därifrån. Hon heter…

Han känner min syster. Det är en sådan dag. Allt går i cirklar.

Väljer bort knäppta mössan
Lätt försenade lämnar vi den blåsiga kajkant där Bohusläns museum håller till, strävar bort till parkeringen och kliver in i bilen som snart stampar norrut i sydvästvinden. E6, Munkedal, in mot Lysekil, ut på Sotenäset, kryssar mot Kungshamn och Smögen, passerar svängbron över Sotenkanalen, stävar norrut mot Ramsvik. Vi ska träffa kamraterna vid hyrstugan. Nå, de är tidiga och har stuckit ut före oss. Klockan är redan två, vi har inte många timmars fotoljus på oss nu.

In i hyrstugan, fort på med fler lager kläder, vindtäta med, väljer mellan den knäppta militärmössan och yllemössan, tar den senare. Ut i bilen, rakt över vägen och ut på en småväg bort till parkeringen halvvägs ut mot Fykan och Sote bonde.

Ser att han pratar
Det blåser mer än jag känt på många år och när vi närmar oss husen intill Sveriges västra kant vid Fykan är det inget som hindrar vinden från Nordsjön. Min vän M pratar ibland ser jag, men jag hör inte ett ord. Vad är det för vitt som flyger i luften då och då? Det liknar fönstervadden vi hade i innanfönstren när jag var barn.

De andra tre är skickliga fotografer, själv knäpper jag mest med mobilen. Hemma väntar ett teleobjektiv som den kära vännen och jag ska ge varandra i julklapp, men dit är det flera veckor. Än har inte M och jag kommit ikapp göteborgarna men i sydväst ser vi berghällarna växa höga. Finslipade men höga. Där uppe någonstans är de.

Jag släpper honom före mig, stannar för att fotografera en brant med ett av husen i bakgrunden. Luften smakar salt, havet skrattar vilt, ett par korpar tränar flygakrobatik ovanför ett skär.

Det här du bloggarn, detta får du inte uppleva varje dag. Nu är du allt bra långt från dina sviktande skogsstigar på Grossbolstorp.

Hör en röst
Först är det slipade hällar och ett och annat snedblåst snår. Sedan klappersten med salt, därefter ännu mer klappersten. Till sist kommer jag till en trätrappa utan räcke. Klättrar uppför den, tittar för första gången på allvar ut mot väster. Nu hör jag till slut en röst. Det är poeten Göran Palm som viskar sin dikt Havet. Han deklamerar den i mitt högra öra, för det örat ligger mest i lä:

Jag står framför havet.
Där är det. Där är havet.
Jag tittar på det.
Havet. Jaha.
Det är som på Louvren.

Nu var du lite elak, viskar jag tillbaka till min låtsaskompis Palm. Själv är jag mer imponerad. Fast på en punkt har du rätt. Då jag såg Mona Lisa första gången blev även jag besviken.

Min mössa flyger
När jag fortsätter uppför den slipade röda bohusgraniten kommer fler och fler bomullstussar farande. Det är lödder från sjön, inser jag nu. Precis när jag kommer upp så högt att vinden får tag ända bortifrån brittiska öarna flyger mössan av mig. Bara en idiot väljer bort den knäppta gröna öronlappsmössan en sådan här dag och sätter på sig en bullig och för stor stickad sak.

Tjohoo! Detta var skôj, men blås inte bort är du snäll. Då fryser jag skallen av mig.

Där går jag sedan med kameran i ena handen medan andra näven håller fast mössan på huvudet. Jädrar vad det blåser när det blåser, västan om skog och östan om sjömil.

Detta gör vi ôm.
Hallå! Var är ni?

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman | Kôppra (c) Sven-Ove Svensson (dela gärna)