Kreativt folk – Sida 9 – SVENSSONS SLÄNG

Vår minsta gemensamma prat-ram

God Helg-tornet med skylten tänd.

En blogg ska sticka ut hakan ibland. Annars är den bara en liten lort.
Råkade jag göra det häromdagen?
Gôtt.

Detta är tredje inlägget om referensramen. Den som gör att vi har lättare att prata med varandra och känna oss hemma. Lättare att blogga med för den delen.

Livet har lärt mig att det är fint om vi har en sådan minsta gemensamma prat-ram. I mitt Forshaga blir samtalet enklare om man känner till Klarälven, badplatsen vid Skivtjärn, ishallen, nya badhuset i Deje, Sisugården, trollstigen i skogen borta vid hembygdsgården, Röda Korsets second hand-butik i före detta baptistkyrkan, återvinningscentralen på vägen till SIS-ungdomshemmet Klarälvsgården, historien om bruken vid Kvarntorp, Mölnbacka, Deje och Forshaga samt vem Inge i Halla är.

Nisse Nilsson, Uffe Sterner, Stefan Holm, den asfalterade banvallen, namnet på några folkvalda, Lars Anderssons böcker om Hedås, The Frukostmacka på kultur- och fikaoasen Gamla Kraftstationen i Deje och min granne Daniel Engströms fantastiska insamling till ALS-forskningen hör också till den där underlättande referensramen.

Forshaga-Deje-bladet förstås.
Toves i Deje som lagar motorgräsklippare.
Herman Reijers skulpturer och målningar.
Dyvelstenen.
Sveriges högsta granbarkborregran.

Den stolta historien om Fritidsbanken
Vänta, vi tar med hårdrockens förflutna i kommunen också, gamla fiket Per i Hagen, Aino Trosells pjäs Lusten finns – Gråten är borta, Staffan Fridh som vet allt om Dejes och idrottens historia, sammanslagningen med Ulleruds kommun 1974 och varför det heter God Helg-tornet. Epa-traktorerna, nya vajervägen mot Karlstad, seklingfisket på hösten vid Västbynäset, Pia Sondells keramik och akvareller, Ann-Katrin Majbrittsdotters bok Du måste berätta allt och den stolta historien om hur Carina Haak kom på att bilda den första Fritidsbanken. Grundad i Deje, nu på mer än 120 platser i landet.

Forshaga Golv, flyttat till Göteborg 1909.
Veterinären i Deje på 30-talet som… asch, dä kvetter.
Örtenvi i Mölnbacka som var Värmlands friidrottscenter.
Laxfisket i Forshagaforsen, tredje bäst i landet.
Myggorna på Pannkakan.
Släkten Lagerlöfs stamgård.
Gränsen norrut mot apokopen (googla!).
Tonsättaren Sven-Eric Johanson.
Prästen Margaretha Lännewall som fyllde kyrkan i Övre Ullerud när busslaster vallfärdade från halva Sverige.
Långlöpartjejerna i Sisu Forshaga SK.
Youtubern Manfred Erlandsson.
De olika kollektiven på Hällekil.
Busslinje 600.
Petruskiosken.

Kan inte kommenderas fram
Ja, du fattar. Så ser en del av vår lokala referensram ut. Då har jag inte pratat om hur vi breddar ramen när jag och mina grannar tänker på riket och klotet.

Den ramen går inte att kommendera fram uppifrån av maktens kvinnor och män. Den går inte att skriva in i någon läroplan. Inte hela. Mycket av den skapar vi tillsammans.

Men bra att ha, det är den.

Nämnde jag Slottet? God Helg-tornet? Nämnde jag att det samtidigt är så att en grupp inte blir riktigt stark förrän den tillåter individerna inom gruppen att vårda sina olikheter?

LÄNKAR till de båda tidigare inläggen om referensramen:
Del 1: Vad krävs för att folk ska skratta?
Del 2: Blir inte livet enklare då?

### Om du tror att detta handlar om en kulturkanon så har du både rätt och fel.
### Diskutera i smågrupper vad jag kan mena med det.
### Kan till och med delar av den komma från studieförbunden, skolan (och media om de bestämmer sig för att bli folkbildare igen)?
### Jag vet inte. Jag vet fortfarande inte hela svaret själv.

Blir inte livet enklare då?

Nå, hur ser då lösningen ut, go’vänner?
Kommer den strax nu?

Detta är en fortsättning på mitt förra inlägg. Första delen hittar du här:
Länk: Vad krävs för att folk ska skratta?

Kort sagt handlar första delen om att det behövs en gemensam referensram för att skriva krönikor, vara rolig på scen – eller bara föra ett normalt samtal.

Fast det var inte just det jag insåg vid vita bordet i söndags. Däremot konsekvensen.

Tre dumheter
Låt mig först förklara tre saker:

-Jag blir inte det minsta imponerad när borgerliga politiker talar sig andfådda om vikten av en kulturkanon samtidigt som de skär ner kraftigt på kulturen i landet. Vackra ord kan inte föda de studieförbund de satt på svältkur. Inte teatrarna, inte museerna, inte dagspressen heller för den delen. De skrumpnar.

-Dessutom tror jag inte man ska sätta bocken som trädgårdsmästare och låta SD vara de som bräker högst om kravet på kulturkanon.

-För det tredje tycker jag att den trägårdhska önskelistan som presenterades härom veckan har häpnadsväckande blottor. Varför 50-årsgräns förresten?

Samma som referensram
Men. Om vi nu inte tycker att SD-styrda regeringar ska pracka på oss vår kanon. Om vi inte tycker det var klokt att utelämna Gustaf Fröding och Hasse & Tage. Är det inte trots det värdefullt om vi har en minsta gemensamma referensram här på trakten? En som börjar med att vi känner till begreppen demokrati och människovärde samt människans ursprung i Afrika. En som just den här veckan slutar med nyheten om vem som vann en stavhoppstävling i Japans huvudstad Tokyo.

Blir inte tillvaron enklare då? Samtalet. Folkstyret.

Hur vi ska skapa denna ”kanon” igen tillsammans, i en privatiserad skola och splittrad medievärld, samtidigt som vi bevarar vår mångfald, demokrati och öppenhet?

Det vete hundan.

Jag får nog sucka över brist på gemensam offentlighet några bokcirkelmöten till.

Vad krävs för att folk ska skratta?

Alla som försökt skriva krönikor ett tag upptäcker det.
Alla som ställt sig på en scen och försökt vara roliga likaså.
Det finns ett krav som du inte kommer undan.

Vi sitter vid vita bordet här hemma när en av vännerna i bokcirkeln får mig att börja fatta. Bordet är runt, bokcirkeln garvad och de kloka boktipsen genom åren har ofta fått mig att förstå världen bättre.

Vad jag bidrar med själv vet jag inte. De andra borde rimligen vara trötta på min eviga betraktelse över att Sverige inte längre har någon gemensam offentlighet. Över att Facebook, Google och Youtube tar maten ur mun på dagstidningarna. Över krympande redaktioner och över influencers som tar över efter oberoende journalister.

Det var en bra sak när alla visste vad uttrycket ”Den gliiiiider in i mål! Den gliiiiider in i mål!” handlade om. Eller hade sett Hemsöborna kvällen innan och hört på Dagens eko.

Detta krävs
Jo, det som krävs för att skriva en krönika eller vara rolig på scen är en gemensam referensram. En sorts det mänskliga samtalets utgångspunkt. Det går inte att skriva betraktelser över tiden om inte dina läsare eller lyssnare har åtminstone ungefär samma upplevelse i den.

Det vore meningslöst att stå på Folkets hus-scenen i Forshaga och referera till pucken som gleeed in i mål om inte de flesta kände till vem som höll i klubban den gången. Meningslöst att tala om södergök om inte många visste vad det betyder när årets första gök gal i söder.

Detta har jag fattat länge.

Vad är det då som kamraten på andra sidan vita bordet får mig att haja till inför, mitt i ost- och skinkpajen, strax innan Andreas Almgren ska bli trea i tv-apparaten där uppe?

Jag återkommer till det.

### Men i näst sista stycket här ovanför finns det redan minst två referenspunkter. Inte sant?

Ingen paussyssla, det jag gör

Passar oss.

Stressad, tycker frukosten tar tid. Klockan går och jag har inte sprungit än.
Då plötsligt slår det mig.

Det har varit en bra sommar. Vi har blivit passade av katter, badat i mellersta kommundelen och dessutom hittat tillbaka till en favoritbadsjö från miljökampens dagar, letat Hittautstolpar, badat i hav, sjungit allsång, varit SM-publik, tittat på gräshandboll, hälsat på nattskärran, hämtat svamp, fikat i skogen, fotograferat fyra generationer starka kvinnor, käkat tapas vid kanten av Klarälven och vandrat i fjäll. Umgåtts med älskade barn och barnbarn, lassat ved med några av dem, hittat Sveriges finaste gravsten, sett Västanå Teater ge liv åt Selma Lagerlöfs text ett år till.

Själv har jag fått uppträda både hemma och borta och dykt upp som kepsgubbe i två goda vänners färska roman. Samtidigt växer en ny pirrighet sakta fram i den egna datamaskinen och en julivecka sprang jag flera rundor med den unga handbollspelaren i släkten.

Lycka. Lycka allt det.

Precis tvärtom
Fast det var inte det som slog mig vid frukostbordet. Det var att min löpning inte är en enkel paussyssla i väntan på något viktigare. Det är precis tvärt om.

Hur som helst, nu är det höst och nya hyss kliar i löparbenen. Härmed förklarar jag sommaren 2025 för avslutad.

Tjohoo!

Viktig syssla Klicka och följ med!

### Jag skrev ett inlägg i gåg om Tidö-kanonernas kulturkanon.
### Och som sagt:
### Klippa häcken, trimma gräset på framsidan, tömma kompoströret… Vem farao har inte gjort trägårdhslistor?

När Palme och jag talte framtidsfrågor

Jag minns en tid när Olof Palme kunde röra sig fritt bland 3 000 pratglada SSU:are på sommarläger vid Norrfällsviken på Höga kusten.

Jag minns en tid när samme Olof Palme kunde ryta ifrån mot krigsherrar i både väst och öst. Hårt röt han, vred var han. Fritt talte han.

Fritt.

Det är bättre när ett land törs tala med egen röst. Allra bäst när till och med unga spolingar som jag sommaren 1976 kan gå fram och ställa sig en meter från en obevakad statsminister och förklara vad han borde göra.

Vi var inte överens men både han och jag hade framtidstro.

### Den tron har jag än.
### Dock är det svårare 2025.
### Gaza, Ukraina, nya svenska utvisningar och kärnkraftsplaner: Värst är de många människornas tystnad.

Vi behöver chartra ett tåg igen och åka till en tallbacke i norr.

Uppläsning igen på onsdag

På onsdag 13 augusti står jag på en scen igen.
Värmländska Författarsällskapet ordnar uppläsning i Kvarteret Almen i Karlstad för tredje året i rad.

Tid: 18.00.

Kom gärna och lyssna!

När vi till sist stannade till

Det finns platser vi talar om varenda gång vi far förbi men ändå far vi förbi.

Nu har vi stannat.
Naturligtvis blev vi belönade.

Jag har suttit intill den okände soldatens grav vid Triumfbågen i Paris tillsammans med min liftarkompis Q. Jag har stått vid sångaren Jim Morrisons grav i Père-Lachaise, fotograferat en sten med hammaren och skäran på Södra Finnskoga kyrkogård, besökt Jan Nilsson i Skrolyckas enkla träkors och hoppat högt inför en sten med bara ett förnamn vid min konfirmationskyrka i Molkom.

Mitt förnamn.

Men stenen vi såg på kyrkogården i Billingsfors håller jag högst fast jag inte visste det innan.

Sista bruksägda kyrkan
– Tänk, det är precis som om kyrkan ligger mitt inne på bruket, brukar vi säga när vi passerar.

Just där järnvägen, väg 164, Dalslands kanal och Upperudsälven i dag möts, där byggde de ett järnbruk 1738 som nu är ett pappersbruk. Efter 25 år lät bruksägaren Leonard Magnus Uggla dessutom bygga en kyrka här.

När Steneby församling övertog henne 1981 var hon en av Sveriges sista bruksägda kyrkor. Det är som om industriområdet riktigt kramar om den vitmålade träkyrkan invid sjön.

Finaste texten på en gravsten
Vi får en impuls när vi än en gång far genom Billingsfors – och svänger höger. Passerar infarten till bruket, rundar pappersarbetarnas parkering, fortsätter några meter mot en lite lugnare plan invid sjön. Kyrkans parkering.

Laxsjön glittrar och luften luktar lätt av sulfat när vi dricker kaffet vi hade med oss. Sedan tar vi stentrappan upp på den fina kyrkogården där forna bruksarbetare samsas om utrymmet med de betydligt rikare medmänniskorna av släkterna Waern och Uggla.

Efter några steg i gräset hittar vi den.
En finare text har jag aldrig sett på en gravsten:

”Holger
Elisabeth
= sant”

Laxsjön glittrar. Landskapet i Dalsland är en treenighet av berg, skog och vatten står det i en broschyr de delar ut gratis där borta i kyrkan.

Det är också sant.

Omkramad av pappersbruket ligger kyrkan.

### 1946/47 spelade Billingsfors sin enda säsong i fotbollsallsvenskan. Man vann inte en enda match och ligger därmed sist i allsvenskans maratontabell.
### När filmen Smala Sussie spelades in fick Värmlandstrafik rigga upp en bussomstigningsplats med värmländska hållplatsskyltar på en bruksort i Dalsland. Var inte den orten Billingsfors?
### Filmarna från Trollywood tyckte att Dalsland kunde vara värmländskt nog.

Världens bästa verktyg som vi slipar varje dag

Det är något med staplandet av bokstäver till ord som får magen att pirra.

Skriva, springa, leva: Se där en trio som jag trivs med. Att stå inför en publik där någon bokstavligen gråter ena stunden och många skrattar nästa. Det är lika stort varje gång, vare sig det sker från en scen eller svart på vitt via papper eller skärm.

Jag tror fortfarande att väskan var en av våra jagande och samlande förfäders viktigaste uppfinningar. Nu kunde de bära hem mer mat till gruppen.
Men förmågan att prata och skriva slår allt.
Allt.

Där bodde skrattet.

En dag på stranden

Det hela är egentligen inte så komplicerat.
Du åker till en badstrand.

Kommunens populäraste badstrand faktiskt.
Där är det mycket folk. Jättemånga faktiskt.
Ni parkerar bilen, bär ut era badgrejor, era väldigt många tillhörigheter av den sort vi alla behöver för ett enkelt liv vid en strand.

Ni stannar flera timmar, det är en fin dag för bad och prat. Ni känner flera av de andra badarna.

Sedan blir en av er hungrig. Flera stycken i familjen blir hungriga.
Det river i tarmarna.
Till slut rafsar ni ihop era grejor väldigt fort och packar bilen full igen.
Ni vill ha mat. Flera stycken av er vill ha mat.

– Fick vi med oss allting nu?
– Ja ja, kör! Jag är hungrig.

Den slutliga bekräftelsen

När ens barn fyller år är det bra att ge bort bok. Det är sen gammalt.
I år fick det bli en familjehistoria.

Än har jag inte läst boken. Vi tycker ofta att mottagaren bör få chansen först. Min tid kommer. Men sidan 216 har jag gluttat på. Där gömmer sig ett stycke historia.
– Litteraturhistoria?
– Absolut.
– Stavhopparhistoria?
– Det med, boken handlar om en stavkarl har jag hört.
– Din egen privata historia?
– Jo du, som gubbe vill säga. Högre kommer man inte som gubbe i Forshaga än att bli omskriven som ”en gubbe i Forshaga”. I bok. Tryckt riktig bok med fyrfärgsomslag, smutstitel, ISBN-nummer och allt.

Jäspalt va coolt, som vi säger på Grossbolstorps höjder.

Dags att öppna kepsmuseum?
Det är författarparet Jessica Eriksson och Stefan Holm som skrivit boken Ett sista hopp. Där händer det sig att följande konversation utspelar sig:

”Du kan snart öppna ett kepsmuseum. Det kan inte finnas någon i hela världen som har så många kepsar som du.”
Återigen tog hon kepsen ifrån honom och gav honom dessutom en puss för att säga att det var slutargumenterat.
”Det gör det faktiskt, det sägs att det finns en gubbe i Forshaga som har fler. Han har till och med skrivit en bok om dem.”

Jag finns!
Eftersom det bara finns en enda gubbe i Forshaga som har fler kepsar än den nyss så höjdhoppande stavhopparskribentens romanfigur så kan jag härmed konstatera att ett stycke litteraturhistoria är skapad. Ty den gubben är jag.

Ett träd som faller i skogen utan att någon hör det hörs inte.
En kepsskribent som finns på sidan 216 i bok däremot – han finns. Bok-stav-ligen.

Jäspalt va coolt.

### Ordet gubbe är belagt i svenskan sedan 1545 med betydelsen man med vördnadsbjudande utseende.
### Frågor på det?