Skrivande – Sida 33 – SVENSSONS SLÄNG

När den kasserade kasserar

Läser bok om Hunter S. Thompson, gonzo-journalistikens fader. Han som gärna skrev om förlorarna.

Precis så enkelt och komplicerat tror jag det är. Så mycket av eländet i sociala medier och opinionsundersökningar beror på att det finns en grogrund. De som han kallar förlorarna.

Det finns en likhet mellan den amerikanske soldaten som kom hem desillusionerad från andra världskriget och den arbetslöse 61-åringen i låt säga Östmark eller Lesjöfors.

Han förutsåg dagens situation
Den bittre amerikanen gick med i Hells Angels. Den överblivna östmarksbon började tycka som en viss partiledare från Sölvesborg. Hunter S. Thompson talade om dem båda i en intervju redan i mars 1967:

”De som lämnats utanför och hamnat på efterkälken kommer inte att märkas på åratal. Och Gud allena vet vad som inträffar när vi skriver 1985. Det kommer att finnas en miljon Hells Angels. De kommer inte att bära färgerna men de kommer att vara människor som vill hämnas för att de blivit kvarlämnade.”

”De gillar att kasta tillbaka det rätt i ens ansikte och säga: ’Ja, sir, jag är en lortig slusk, jag är till och med lortigare än du trodde. Och jag tänker dessutom straffa dig för att du kallade mig för det, och gjorde mig till det också’.”

Vem kasserar vem?
Gonzo-journalisten fick rätt. Det tog bara lite längre tid än han trodde.

Världen är ett klassamhälle. Som om inte det vore illa nog är den dessutom ett kasseringssamhälle. Sådant slutar alltid med att den kasserade kasserar kasserarna.

Ordet kass kom inte till av en slump.

### Boken jag läser heter Hunter S. Thompson: Den sista intervjun och andra konversationer (Sjösala förlag), 2018.

Jag hade fel

Jag har börjat fotografera vad jag först trodde var fulheten i min omgivning. Trött på alla dessa tillrättalagda bilder av Evig Framgång & Polerad Yta. Instagram är värst.

Stolt har jag lagt ut mobilfoto efter mobilfoto av det fula. Trött på min egen vackerhetsfiltrering med, förr.

Jag hade fel. Den är inte ful, vardagen. Den odiskade disken, den klafsiga slemsvampen, den krossade blomkrukan, den längesedan kraschade rislyktan, vår klöverstinna och oklippta gräsmatta.

Vardagens vackerhet
Min vardag har sin skönhet. Trotsigt kliver den fram inför objektivet.

– Se mig eller låt bli, det är din ensak. Jag bryr mig inte. Men fundera över din egen förljugenhet. Dina sociala mediers eviga vinklande. Tänk om det är fake news, alla de där vackra solnedgångarna, odruckna roséglasen och nyupplagda grillbiffarna. Tänk om det är måndagar i motvind som betyder något. Tisdagseftermiddagar när din odiskade diskmaskin luktar unket. Onsdagar när filen är slut men du tar itu med saken. Torsdagar …

– Tack, jag fattar. Får jag fortsätta fotografera dig? Får jag viska tyst i ditt öra att jag älskar dig, vardag?

Glöm inte veden
Min vardag svarar inte. Den har ett liv att ta hand om.
Dessutom disken.
Smörja vänsterfoten med Voltaren.
Bilen ska på verkstad.

Å ve’n, ve’n.

Skratta allvarsamt

Jag fick lust med det övriga livet, det som inte handlar om yta och framgång. Bloggen fick vila.
Men ändå, vem orkar tiga? Där lurade jag mig själv.

Framgång? Jo vars. Levt på pennan, Facit privaten och datamaskinen ända sedan jag slutade på sågen 1974. Hundan vet hur det gick till. När vi på skoj (och på grund av kärvänligt skryt) gick igenom var jag uppträtt med skrivarkurser, amatörskådespeleri och framför allt personliga krönikor och allvarsamt tal om medmänsklighet och alla människors lika värde kunde jag pricka för alla kommuner i länet och några utomläns samt vissa utomlands. Plus det som setts, hörts eller lästs i hela länet eller ibland riket.

Dock blev det mest sällan i Arvika kommun märkte jag. En kan inte vara profet överallt. De är bra kloka och roliga i Jösse härad utan min hjälp.

Gôtt liv, som en gammal arbetskamrat brukar säga.

Korkat och föraktfullt
Budskapet var och är alltid detsamma, innerst inne. Människokärlek, att sluta dela upp oss i ojämlika klasser, att främlingshat och kvinnolöner är korkat och föraktfullt – och att humorn är en särskiljare. Den jag inte kan skratta med kan jag heller inte tala allvar med.

Livet är en kamp. För filmjölken till frukost, för att få henne jag älskar att skratta och må bra, för att de som kommer efter oss ska få en bättre värld att leva i än den vi övertog.

Ingen tackar oss
Det är förfärligt att de främlingsfientliga krafterna är starka i det demokratiska Sverige. De krafterna måste varje riktig sverigevän stå emot. Ingen klok kommer att tacka oss om vi låter bli.

… och jag har faktiskt uppträtt hos socialdemokraterna i Arvika. Vi pratade om kulturpolitik och det var tyvärr inte min bästa föreställning. Ibland är jag alldeles för rädd för allvaret.

Kampen går vidare.
Skratta nu.
Skratta allvarsamt.

Ären I hen-brukare?

Språket är människans bästa uppfinning. Det hjälper oss att tänka, förklara världen för oss själva och kommunicera med varandra.

Det är dessutom demokratiskt. Till sist är det alltid användarna som bestämmer hur det ska låta och se ut.

Nu är jag inte vildsint språkliberal. Tar vi in låneord eller nya ord bör de anpassas till vårt befintliga språk. Nya ord skapar vi förresten hela tiden, i och med att verkligheten förändras. Se hjul, oxe, stångjärn, brevlåda, klämdag, datavirus och trollfabrik.

Själv har jag börjat använda det alltmer frekventa ordet ”hen”. Men jag väljer tillfällena. Fortfarande skulle jag dra mig för att skriva det i officiella sammanhang om jag vore offentliganställd kommunikatör och inte pensionerad sådan. Det stör alltför många.

”Se upp med man-sjukan”
Rätt ofta skriver jag dessutom ”en” i stället för ”man”. Ibland skyller jag på min dialekt (som är mitt modersmål), där ”en” kan betyda just ”man”. Ibland tänker jag på en klok lärare på Journalisthögskolan som tyckte jag skulle se upp med man-sjukan. Ibland – rätt ofta ärligt talat – är det ett feministiskt ställningstagande.

En gör så gôtt en kan.

Välj själv och andas lugnt
Dock predikar jag inte. Skriv och säg så som du själv trivs med. Men gå inte i taket på grund av oss hen- och en-medmänniskor. Det ÄR värre med rasism & terror & svält & klimathot & Donald Trump.

Tycker en annan.

Länk: Språkråd om hen
Länk: Språkråd om en
Länk: Eget boende i Hen-icke-hammar?

Kort sagt

”För frågor, hör av dig till …”

Jag vill inte ha frågor. Jag vill ha svar.

Arbetslivet var manligt korkat redan då

För många år sedan hade jag en arbetskamrat, vars dotter sökte jobb som översättare. Kvalificerad tekniköversättare.
Sa jag att hon var dotter, inte son?

Nå, tjejen hade bra betyg från skolan och blev trots allt kallad till intervju. Där placerades hon mitt emot tre karlakarlar som log nedlåtande mot henne. Sedan visade de henne en avancerad engelsk manual som de fått tag i någonstans.

– Vad säger du. Inte skulle väl du ha klarat att översätta den här till engelska? sa den förste.

– Texten är riktigt knövvlig som du ser, sa den andre.

– Många engelska fackuttryck, det är inga lätta grejor vi pratar om. Nu förstår du vilket svårt jobb vi har annonserat ut, sa den tredje.

Vad tänker en blond ung tjej i sina bästa år en sådan förmiddag? Inte vet jag, jag är en gubbe på 67 år, fortfarande med kort stubin vissa dagar. Tänkte hon gubbjäklar, hade ni gjort sådär om jag hade varit en kille? Tänkte hon på manssamhället, patriarkatet, löneskillnaderna mellan kvinnor och män på samma jobb? Tänkte hon på jobbet hon behövde och på om hon skulle bita sig i tungan eller låta bli?

Långt innan #metoo
Detta var flera årtionden innan hashtaggen #metoo fanns och långt innan ord som gubbgoogla och mansplaina var påhittade. Men arbetslivet fanns och det var ibland korkat manligt även på den tiden.

Jag vet inte vad hon tänkte. Jag vet bara vad hon svarade. Hon pekade på karlarnas lånade manual som de tyckte var så märkvärdig och sa som sanningen var:

– Det är jag som har översatt den.

Att skymma ett skitjobb

Samlar mina senaste ordrutor från Facebook.
Fler rutor efter texten.

Galeniker är en person som jobbar med läkemedelsberedning. Uppgifter om vad ett läkemedel är sammansatt av samlas i en farmakopé. Galenus var en grekisk läkare som anses ha sammanställt en av de första farmakopéerna.

Armhåleluktare är yrket där du luktar i folks armhålor efter att de använt en nytillverkad deodorant. Du ska avgöra om de luktar svett eller om deon fungerat.

Floorwalker betyder golvpromenerare och är en person i en butik som möter kunder. På golvet.

Svindlande högt på solig stege
… och så var det det där med min fina titel stämpelförman. Saken var den att vi var ett gäng unga som sommarjobbade på sågen. Gubbarna kallade oss skolonger (skolungar). Efter gymnasiet började några av oss där som fastanställda. Vi hette fortfarande skolonger. Det låg en del i det.

Redan första sommaren blev jag stämpelförman några synnerligen soliga majdagar i Molkom. Plank och brädor skulle stämplas i änden med brukets stämpel. Det var bara det att ibland krånglade stämpelautomaten i nya justerverket. Då fick yngst på plan hoppa in.

Eller nåja, klättra upp.

Du ställer en stege mot en fyra-fem meter hög plankstapel och beväpnar dig med en stämpel och en stor stämpeldosa full med illröd stämpelfärg. Sedan upp på stegen, mitt i solskenet och börja stämpla. En planka, swosch, en planka till, swosch, en planka till, swosch, en planka till, swosch, en planka till, swosch, en planka till, swosch, en planka till, swosch, en planka till, swosch, en planka till, swosch, en planka till, swosch, en planka till, swosch, en planka till, swosch, en planka till, swosch, en planka till, swosch, en planka till, swosch, en planka till, swosch, en planka till, swosch.

Ja, du fattar. Swosh.

Jäkla stämpelautomat som alltid ska krångla när jag är yngst.

Traktens galnaste knivmördare
Sa jag att färgen var illröd? Nämnde jag att den kladdade? Berättade jag att den snart hade stänkt ner halva din front och definitivt dina händer? Efter en timme såg du ut som om du råkat ut för en galen knivmördare framtill.

Färgen på fingrarna räckte hela veckan, även hela helgen, om du undrar. Då var det du själv som såg ut som traktens galnaste knivmördare.

Humor fanns det gott om i den brädgården. Gubbarna på sågen i Molkom var tidiga med att uppfinna fina titlar som försöker skymma ett skitjobb.

Stämpelförman.

En historia att bli glad av

Jag har aldrig handlat hos Lilla Lagret Interiör i vår grannort Deje. Inte heller är Camilla Läckberg min favorit bland deckarförfattare (fast jag läst många av hennes böcker). Men just nu tycker jag om båda.

För den medmänskliga kraften som båda visat och fått andra människor att ställa upp på.

Interiörbutiken i Deje hade sitt kundregister på Instagram. 14 000 följare. Plötsligt härom dagen blev innehavaren utsatt för att någon kapade hennes konto. Ett bedrövligt agerande.

Då skrev Värmlands Folkblad en bra artikel om detta. Strax därpå skrev Expressen om kapningen.

Där kunde det varit stopp. En ung företagare i min kommun utan kunder med sina spännande inredningsartiklar.

Bad dem hjälpa
Det är här jag tycker om Camilla Läckbergs agerande. För vad gjorde hon, med alla sina flera hundra tusen följare på Instagram? Hon bad dem hjälpa Lilla Lagret Interiör och börja följa firmans konto. Nu när denna tappat alla sina följare. Dessutom lovade hon skänka en krona för varje följare interiörbutiken fick på Instagram till Barncancerfonden.

Jag är i branschen, så att säga. Därför är jag innerligt glad för de 14 800 kronor – och följare – som samlades ihop härom kvällen när jag var ute i skogen och satte ut kontrollstolpar till sommarens motionskampanj Friska Forshaga.

Hennes svar
Det slutar inte här. Tjejen med butiken – med tårar i ögonen – bjöd tillbaka genom att uppmana alla sina tusentals nya följare att också de skänka pengar till en nyinsatt insamling till samma Barncancerfond.

Just nu har hon 17 500 följare och hennes insamling har gett drygt 43 000, nej nu är det drygt 45 000 kronor.

Solidaritet.

Rimmar, ledsen

### Dikt med anledning av de senaste decenniernas händelser i och kring Svenska Akademien.
### Lösningen, förutom kulturprofilpolisiära åtgärder? Ökad öppenhet och möjlighet att faktiskt avgå.

Republik.

Herrarna i Skamliga Akademin

Konsekvensen av Svenska Akademiens stadgar och engdahleri just nu är som att införa ett tiggeriförbud.

”Du får inte tigga. Då får du böta. Det kan du inte. Du har inga pengar. Då får du tigga. Det får du inte. Då får du böta. Det kan du inte. Då får du tigga. Det får du inte. Då får du böta. Det kan du inte.”

Ett gäng äldre herrar har hamnat i skammens vinkelvolt. Som de ställt till det med sitt ö-råd kan ingen väljas in. De är för få. Då får de välja in några nya som kan se till att några nya kan väljas in. Det får de inte. De är för få.

Engdahleri, engdahlera.

Det värsta är att med sina många stipendier och priser har Svenska Akademien makt över vilka svenska författare som ska ha råd att skriva den där boken vi kanske skulle ha gillat nästa år.

Få svenskar förstår vilken makt de har.

### Min vän Telefonören föreslår att den blå kroppsdelen på Kungsholmen väljs in.
### Men min vän tillhör ju inte eliten.
### ”Jag tror inte”, säger han, ”att ’ärtsåpan’ är slut”.

Ordförklaring: vad som menas med engdahleri lämpar sig inte för publicering på denna blogg.