Skrivande – Sida 44 – SVENSSONS SLÄNG

Ett svenskt landslag i tidskriveri

Det finns tidskrifter som lever upp till begreppet. Att skriva sin tid. Vi-tidningen är en sådan formulerare och har varit det hela mitt vuxna liv.

Jag tyckte om Lars Westmans Bakvagnen, hans artiklar om sjömannen i Nicaragua och den spontana serien om svenska utedass. Jag gillade när Vi började plantera träd i Afrika och när man startade Teskedsorden för mångfaldens och toleransens skull, i författaren Amos Oz anda. Jag älskade när de startade litteraturresor till sjöss. Vilket spännande möte mellan stort gungande hav, stor båt och stor litteratur – och denna litteraturs älskare. Jag läste med glädje, lust och ibland förvåning idolen Ingemar Unges språkspalter och förunderliga krönikor. Vem skulle kunna efterträda honom och Westman i betraktandet av samtiden?

Klart det fanns någon. Hon heter Stina Jofs och går från klarhet till … ännu större formuleringsglad klarhet. Giller’t!

En orolig stund
En annan röst i tidskrivandet är den nuvarande chefredaktören Sofia Wadensjö Karén. Jo, hon har värmlandsanknytning, ja vi har gemensamma vänner – men vi har aldrig mötts.

Det är alltid en orolig stund när ett landslag byter tränare, så ock när ett landslag i tidskriveri byter coach. En får ge dem chansen. Två tre matcher, två tre tummade nummer. Sedan kommer domen.

Den domen var lätt att förkunna. Med beröm godkänt.

Det finns redaktörer som lever upp till rollen. Sofia Wadensjö Karén är en av dem. Egentligen borde jag skriva läsarbrev till henne men det händer att jag känner mig försynt. Det får bli såhär i stället.

Får oss att fatta hur vi menar
Tack för att Vi-tidningen finns. Tack för att du vårdade arvet och gick vidare. När du ville ta bort bokrecensionerna blev det väsen, även om den här arge yngre äldre teg och knöt näven. Tack för att du lyssnade och släppte in bokspalterna igen. Tack för dina inledande betraktelser som blir tänkvärda ingresser till varje genomarbetat nummer.

Nämnde jag Johan Norberg som släpper in oss musiklyssnare backstage och får oss att förstå varför vi gillar det vi gillar? Nämnde jag alla begåvade fotografer och reportrar bakom reportagen? Nämnde jag Cecilia Garmes politiska analyser? Nämnde jag allt jag lär mig om modern design?

Det finns många namn att nämna. Här i huset läser vi praktiskt taget varenda text, oftast med glädje och instämmande.

Nej visst nej
Ibland får vi sådan lust att resa på värmlandsresorna ni ordnar. De verkar så trevliga. Fast då kommer jag ihåg vad pappa sa som fjortonåring, när han och två kamrater cyklat till Selma Lagerlöfs Mårbacka och intendenten försökte locka in dem i minnesgården.

– Ska ni inte komme in å titte, pôjker?
– Nej. Vi ha’ att sett’et förut.

Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root

Nu är jag trött på det flinande folkföraktet

Vi hade varit på vernissage om jag minns rätt. Var det inte makarna Broos som ställde ut, kanske Lars Lerin också? Var det inte i Gamla badhuset i Karlstad, innan det fina huset blev bostäder?

Jag hade läst en kort dikt om den färska Palmeutredningen. Den handlade om hur allt som sas i polisförhören genast hamnade i tidningen Expressen. Särskilt förhöret med Lisbeth Palme.

Det var första gången jag läste en dikt som bara fanns i en muntlig version, den var ännu inte nerskriven. Hur vågade jag, med min scenskräck och mitt närminne?

Jag minns inte att den gjorde något större intryck. Varför skulle den ha gjort det? Det var min pseudonym Viktor Root som skrivit den, kommer jag ihåg. Han skriver gärna på dialekt, eftersom han har upptäckt att värmländskan är som gjord för satir. Vårt tungomål får allt att låta så snällt. Först.

Sanningen om förhöret med Lisbeth Palme
– dikt av Viktor Root

Dä står ille te mä världen
Förr varrä polisera
som köpte sej en Expressen.

(Det står illa till med världen
Förr var det poliserna
som köpte sig en Expressen.)

På den tiden trodde jag fortfarande på en kommande, stormande författarkarriär med regelbundna romaner och bred läsekrets. Hela tiden valde jag fasta jobb, åtminstone på deltid, för filmjölkens skull, men drömmen, drömmen. Så fort vi var lediga stretade vi på, Viktor Root och jag. Då och då kom en beställning på någon intressant skrivarkurs att hålla eller skrift att skriva, inte minst åt facket. Det gillade jag.

Inte kvinnornas EU
Hem från vernissagen i Karlstad fick jag lift med Gun-Britt Karlsson, ena halvan av förläggarparet bakom Heidruns förlag och bokcafé. Jag kände hennes livskamrat Bengt Berg men hade inte träffat Gun-Britt många gånger.

Där, i bilen hem till Forshaga, blev jag motståndare till svenskt EU-medlemskap. När jag klev av vid det som skulle bli busshållplatsen Sisu-gården var saken klar. Allt av feministiska skäl, fast jag inte tänkte på den termen då. Gun-Britt hade pratat med inlevelse om kvinnornas usla ställning inom unionen.

Hon hade rätt. Hon hade rätt om vad den Europeiska unionen var för projekt, över huvud taget.

Flinande folkförakt
Jag tänker ofta på den resan, när jag ser den senaste tidens reaktioner på hur britterna röstade i sin folkomröstning. Med flinande förakt uttalar sig facebookvän efter facebookvän, skribent efter skribent om resultatet, dvs Brexit. Som om de var sårade i sin självkänsla. Hånet studsar tillbaka mot dem själva, men det märker de inte.

I en helt annan debatt, om de fartblinda planerna på en storregion med Värmland, Halland och Västra Götaland, förklarar en tung s-politiker här på trakten att regionfrågan är för komplicerad för vanligt folk att rösta om.

Som om vi inte röstade om mer komplicerade frågor vid varje kommun-, landstings- och riksdagsval?

Omedvetna odemokrater
Odemokraterna formerar sig. De ser sig förstås inte som det. Likafullt är det vad de är, när de fnyser åt det brittiska nejet. Eller när de inte tror att mina grannar och jag är kloka nog att räkna ut huruvida Långflon och Laholm hör hemma i samma lilla fina tajta län.

Demokrati har med närhet att göra, fast det förstår inte odemokrater.

Det har varit så mycket hån, så mycket folkförakt. Desto mindre av respekt och eftertänksam analys. Varför ville britterna gå ur den fina föreningen om den var så fin? Varför har unionen aldrig fått något brett folkligt stöd i medlemsländerna?

Jag har inte följt den brittiska folkomröstningskampanjen närmare. Så mycket ser jag dock, som att alla på nej-sidan inte är mina vänner. Främlingsfientlighet och inskränkt nationalism får du mig aldrig med på. Det hindrar inte att jag tror att det brittiska nejet på sikt är bra för Europa. Vi är fler som borde fundera över hur Europa ska organisera sig i framtiden.

Folkligt svar på överstatligheten
Jag tycker Daniel Strand har en poäng, när han formulerar sin syn. Vänstern behöver en ny vision. Det är på Aftonbladets kultursida jag hittar hans artikel, som jag skriver ut och lägger på nattduksbordet. Sedan dess har jag läst den flera gånger och håller mer och mer med karln.

”Den svenska vänstern står handfallen inför Brexit. Det som borde betraktas som ett folkligt svar på årtionden av påtvingad överstatlighet bemöts nu med skräckslagna reaktioner. Tvärsöver det radikala spektrumet förkastar den svenska vänstern det brittiska folkets beslut.”

Vad som förenar alla dessa vänsterkommentarer, skriver Strand, är en stark oro över nationalismens frammarsch i Europa. Den oron är begriplig och befogad, med tanke på hur Brexitkampanjen såg ut, konstaterar han. Men:

”Nationalisternas och högerpopulisternas framgångsrika kanalisering av det folkliga missnöjet med Europasamarbetet gör inte EU till ett mer önskvärt eller progressivt projekt. Den svenska vänstern, som i årtionden stått för en seriös och trovärdig kritik av EU, har ingen anledning att plötsligt ta på sig ansvaret att försvara eliternas och storföretagens samarbete.”

Sämre arbetsrätt, mindre fackligt inflytande
EU är en överstatlig koloss som inrättades för att utvidga den fria marknaden, skriver han. Dess institutioner arbetar för att inskränka arbetsrätten, underminera fackligt inflytande och tvinga på medlemsländerna drakoniska åtstramningsprogram. Varför skulle den unionen vara en kraft för att skapa ekonomisk rättvisa?

”Hur skulle EU, vars enda demokratiska alibi är ett parlament som uppstod trettio år efter att samarbetet påbörjades, och vars beslutsprocesser omgärdas av sekretessbeläggningar och en skranglig offentlighetsprincip, befrämja det medborgerliga deltagandet?

Hur kan EU, där den ’fria rörlighetens’ yttre gränser inte bara flankeras av rakbladsförsedda murar, utan också förkroppsligas av de 20 000 flyktingar som beräknas ha dött i Medelhavet de senaste tjugo åren, lägga grund för internationell solidaritet?

Och vad har EU-kommissionen gjort för att förhindra Orbáns och Kaszynskis systematiska avdemokratisering av Ungern och Polen?

Kort sagt: på vilket sätt är EU en institution som främjar vänsterns intressen?

Som ett resultat av vänsterns tynande EU-motstånd – en reträtt som återspeglar dess allmänna oförmåga att formulera ett alternativ till den globaliserade senkapitalismen – har vänstern i allt högre utsträckning tappat kontakten med den folkliga opinionen. Oavsett vad Brexit ’egentligen’ handlade om står en sak klar, nämligen att britternas utträde ger uttryck för ett djupt rotat motstånd mot EU.”

Det motståndet går som en röd tråd genom Europeiska unionens historia, från norrmännens nej på 1970-talet, via massiva gatuprotester på 2000-talet till grekernas nej förra sommaren och nu Brexit.

Ska vi ignorera motståndet?
Den svenska vänstern kan välja att ignorera detta motstånd, skriver Daniel Strand, och i stället stämma in i etablissemangets fördömanden av det brittiska folkets beslut. Eller så kan man släppa sargen och formulera en egen vision av sitt Europa. Ett Europa byggt på demokratiskt deltagande, genuin internationalism och ekonomisk jämlikhet.

”Ett Europa där allmänintresset sätts före marknadens intresse, och där människor utifrån välkomnas i stället för att avhysas.”

Lösningen är inte att klamra sig fast vid korrupta elitinstitutioner. Lösningen är att kämpa för att skapa någonting bättre, tycker Daniel Strand.

Vilken människosynen vill vi ha?
För mig handlar det som vanligt om vilken människosyn vi väljer. Har britterna röstat nej så har de, det förtjänar inget förakt. Har Europas eliter skapat en union för storföretag och marknad men inte för kontinentens folk, då förtjänar den inte vårt stöd.

Ska det vara så svårt att skapa en egen vision utifrån folkets, både kvinnornas och männens, intressen? Demokrati är inte besvärligt, inte rättvisa, jämlikhet och jämställdhet heller.

Nu har han skrivit en dikt igen, min vän Viktor.

Sanningen om Europas herrar
– dikt av Viktor Root

Dä står ille te mä världen
Förr bekämpa vänstern eliten
Nu kvaler di te elitserien själve

När nôrskera rösta nej
då jubla di
Nu håner di varenda engelsman
långt in på fotbôllsplan

Å vill ta ifrå dôm rösträtten
om di ä fattige
Särskilt om di ä fattige.

(Det står illa till med världen
Förr bekämpade vänstern eliten
Nu kvalar de till elitserien själva

När norrmännen röstade nej
då jublade de
Nu hånar de varenda engelsman
långt in på fotbollsplanen

Och vill ta ifrån dem rösträtten
om de är fattiga
Särskilt om de är fattiga.)

Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root

När det drar i luffartarmen

I månaden maj brukar det börja dra i luffartarmen.

Jobbade jag på tidning så övertalade jag närmsta chef att komma på idén att skicka ut mig på resereportage. Var jag frilans satt jag med bilrutorna nervevade i en glänta och skrev, medan citronfjärilar fladdrade i solen och tallstigar doftade.

Jag paddlade på Bunnsjöarna i Småland, vandrade från Nässjö till trakterna av Hok, sprang från Långflon till Stora torget i Karlstad, cyklade från Bastuknappen till Värmlandsnäs och vidare med båt ut till Lurö, åkte flotte på Klarälven, vandrade i fjällen vid den älvens källor, bodde på brandstation i Brooklyn, åkte med sjöräddningen i Hanöbukten, höll på att sätta mig på en sotarstol i Skövde, pratade med Palme i Ådalen och cyklade från en strand nära Norge väster om Lennartsfors och hem till Forshaga, där däcket small.

Researtiklarna blev läsbara ibland och sämre ibland, bäst var alltid resan. Vad är det för gen jag har fått? Mina förfäder i modern tid har ju knappt rört sig utanför sina härader, många av dem.

Anteckning till mig själv: stämmer detta verkligen? Kolla igen. Alla är väl inte som Nils Eriksson, Erik Nilsson, Nils Eriksson och Erik Nilsson som sällan flyttade sig mer än en timmes vandring från Trossnäs i Värmland?

Kanske de ville men inte kunde. Nå, jag har alltid mormors svedjefinnar. Vilket resereportage de hade kunnat göra. Karelen – Savolax – Ålands hav – svenska ostkusten – Tyngsjö finnmarker – och till slut tåget till Karlstad fredsförhandlingsåret 1905.

Titta nya utsikter
Nu är det redan juli och luffartarmen drar igen. Själva reportagen var bara en ursäkt. Jag vill fika nya fik, titta nya utsikter, bada nya vikar. Höra dialekter som inte låter som från Drottninggatan.

Är det luft i cykeldäcken?
Jag vill köra tempopass med nyfikenheten.

Mot horisonten!
Mot Deje åtminstone.

Bortskänkes: en bra livshistoria

Måste erkänna att det kändes lite kluvet för några år sedan, när jag fick höra att en av mina böcker var till salu billigt på vårt bibliotek.

Å ena sidan det dåliga självförtroendet. ”Det är väl ingen som vill låna den.”

Å andra sidan kulturkämpen inom en. ”Men va’ gör ni? Sälja ut en lokal författares verk?!”

Nå, jag har förlåtit bibblan både det ena och andra och lånar regelbundet. I våras gick jag bokcirkel där och ibland besöker jag en av bibliotekariernas bokblogg. Kanske börjar jag släktforska snart på bibliotekets övervåning. Jag är inte långsint.

Nu ger de bort dem
I den andan går jag dit en solig fredag mellan gräsklippning och apoteksbesök. Då har de en hel bokvagn med böcker som bortskänkes. Jag plockar till mig Torgny Karnstedts Mitt namn är Kocki och Leif Zerns Kaddish på motorcykel.

Jaså Karnstedt också och hans bok om mannen bakom den kultförklarade korvkiosken i Arvika. Den som förkroppsligar ett gammalt användbart västsvenskt uttryck. Gôtt mos.

Synd om Värmlandshyllan. Synd på en lärorik historia om Sverige, Arvika, fattigdom och mänsklig överlevnadsförmåga. Synd om alla möjliga hyllor. Synd om människorna.

Sträckläser Kockis berättelse
Leif Zerns berättelse börjar med ett citat av Isaac Bashevis Singer:
-Tror ni att de döda lever?
-Antingen lever de döda eller också är de levande döda.

Varför kommer jag att tänka på böcker?

### Innan kvällen har jag sträckläst livshistorien som bygger på Kockis egna anteckningar.
### Funderar på att lägga tillbaka den i vagnen med bortskänkes, så fler kan läsa den, det är boken värd.
### Vi kunde göra en lista över böckerna och låta folk anteckna vilken de lånat.

I dag firar bloggen och jag att vi nu kan publicera det ettusenfyrahundrasjuttiotredje inlägget. Detta.

Varför bara fira de jämna talen? Vi vill slå ett slag för det udda i tillvaron.

1 473 is Beautiful!

Därför gör svenska medier skillnad på de döda

Jag är gammal journalist. Dessutom har jag arbetat många år med massmediekontakter och hållit kurser i ämnet. Visst vet jag en del om hur nyheter värderas på redaktioner.

Jag blir ledsen i alla fall.

Den 29 juni skriver en vän på Facebook:

Olika liv är uppenbart värda olika mycket. När Charlie Hebdos journalister sköts ner kunde en följa händelserna dagligen flera ggr och i flera timmar. När skjutningarna i Paris ägde rum sände radio och tv uppdateringar i flera dagar. När bomberna i Bryssel skakade om staden sändes nyheten i flera dagar.

41 dödsoffer och 239 skadade. Fler kan det bli. Var? På Atatürks flygplats i Istanbul, en flygplats med 61 miljoner besökare/år. Var är alla nyhetsinslag? Var är alla liverapporteringar? Var är alla minnesstunder? Jag är bara glad att min mamma valde att åka till den andra flygplatsen några timmar senare…

Jag kommenterar något tafatt om att hennes mamma hade tur mitt i eländet och ett par storebrorsaktiga meningar om att: ”Du har rätt i att det görs skillnad. Det finns svar och förklaringar till det men ingen ursäkt.”

Ja, det blir fel ibland
Har en varit journalist i 30 år, om än mest som krönikör de sista 15 åren, då vill folk gärna göra en till försvarsadvokat. ”Varför spelar inte Radio Värmland mer dragspelsmusik?” ”Varför skriver ni bara om det som är negativt?” ”Varför är det så mycket fel i tidningarna? Så fort det handlar om något som jag känner till så ser jag hur det blir fel.”

Varenda gång gör jag misstaget att svara. ”Tala med Radio Värmland om musiken, jag är inte inblandad i den.” ”Nittio procent av artiklarna i en normal länstidning var bara neutralt informativa, sist jag räknade. Det är du som minns de negativa rubrikerna bäst.” ”Ja, det blir fel ibland. Själv har jag påstått att Fryksdalsbanan är smalspårig. När stinsen i Sunne ringde och rättade, sa han att ett normalspår är 1 435 centimeter brett. Jag höll på att skicka det med till tryck.”

Inbyggda problem i hantverket
Misstaget med att svara är att då tror folk jag vill ta på mig ett ansvar som inte är mitt. Kära nån, det finns faktiskt skäl till att jag inte ville fortsätta som nyhetsreporter. Journalistiken, den goda journalistiken, är livsviktig för demokratin men det finns inbyggda problem i det journalistiska hantverket år 2016.

Förenklingen, tillspetsningen.
Jakten efter konflikt.
Tabloidiseringen, snuttifieringen.
Svårigheten för många att skildra den fina grå vardagen med hjälp av den journalistiska formen.
Brådskan, som dessutom ökat med digitaliseringen.
Gratispubliceringen på webben, som fått papperstidningarnas upplagor att minska och redaktionerna att krympa. Drastiskt.

Det finns många goda journalister som gör ett hedervärt och bra jobb varje dag och betyder något för att göra oss medborgare informerade. Men de har sannerligen en del hinder att kämpa med, i själva verktyget.

Man bet hund
Stämmer det att terrorbomberna i Istanbul inte fick samma utrymme i svenska medier som tidigare terrorhandlingar i Paris och Bryssel? Jag tror det.

Den klassiska definitionen av en nyhet brukar tillskrivas Mark Twain, vare sig han vill det eller ej: Hund bet man är ingen nyhet. Man bet hund är det.

Är en bomb i Istanbul lika ovanlig som en bomb i Bryssel? Jag tycker det.

Varför får då 41 döda, minst, på Atatürkflygplatsen inte lika stor uppmärksamhet som de döda i Belgien? Är det nyhetsvärderingen på svenska redaktioner det är fel på?

Närhet, avvikelse, konflikt
Vad är en nyhet för en redaktion? Några nyckelord brukar vara närhet, avvikelse, konflikt. Det ska ske nära geografiskt, i tiden och kulturellt. Händelsen ska vara ovanlig och dramatisk. Den ska innehålla en konflikt. Det ska finnas bilder. Har redaktionen dessutom egna resurser på orten eller möjlighet att snabbt få dit reporter och fotograf ökar möjligheten till publicering.

Det är närhetsprincipen som gör att tusen döda i en jordbävning i Indien inte är lika intressanta för en svensk morgontidning, som om tre svenskar råkar saknas i samma naturkatastrof.

Skillnad på fez och kepa?
Nå, Atatürkflygplatsen ligger väl inte mycket längre bort från Stockholm än vad Bryssel och Paris gör? Den ligger ju till och med i Europa.

Från mitt facebookflöde. Skillnad på de döda.

Jag vet inte hur många svenska reportrar som normalt befinner sig i Istanbul, men många är det inte. Däremot går det förstås nästan lika fort att skicka folk dit som till Bryssel. Kanske är det ändå så att bristen på egna redaktionella resurser i en del av världen gör det svårare för materialet att automatiskt få utrymme. Jag tror det.

Asch, jag har varit lokalredaktör i många år. Jag vet det.

Framför allt tror jag det är en annan del av närhetsprincipen som spökar här. Bristen på kulturell närhet. Hoppas jag har fel men jag tror inte det. Medvetet eller omedvetet gör svenska nyhetschefer snabbt och effektivt skillnad på ”belgaren i kepa och turken i …fez”.

Några fördomar brukar inte nämnas som del i nyhetsvärderingen men de finns där, de med.

Tillägg efter förmiddagens facebookdiskussion:
En av fördomarna, är det att redaktionsledningarna förväntar sig elände i Turkiet? Att de innerst inne tänker sig bomber på Atatürk som vanlig vardag där?

Den svenska turismen i landet då? För all del, om fler och fler turistar i Turkiet kommer det marginellt att öka antalet artiklar. Men ska vi få långa livesändningar om terrorbomber på Atatürkflygplatsen, då krävs det dödade eller skadade svenskar, helst med blå ögon och blont hår.

Det är vad jag tror.

Gör de också skillnad på folk?
Detta om den klena uppmärksamheten i svenska medier, om varför det inte blev några omfattande livesändningar.

Varför händelsen inte uppmärksammats mer politiskt, med minnesstunder och liknande, överlåter jag åt dig som läsare att avgöra. Är det bara så enkelt som att även svenska politiker och aktivister gör skillnad på folk?

Vad tror du?

## Den journalistiska ideologin, nyhetsvärderingen, har visserligen blivit mer och mer gemensam för alla svenska nyhetsmedier…
## … men den innehåller alltid ett subjektivt moment.
## Det kan inte vara en slump att Istanbulrapporteringen krympte så fort medan den om Bryssel varade länge.

Fääääärdig, pryd stången!

Majstång kommer av verbet maja som betyder pryda.

Ne.se berättar att på senmedeltiden och senare drog djäknar, gesäller och drängar omkring med majstänger, när de uppvaktade borgare och bönder. De sjöng och hade upptåg för sig för att skaffa mat och dryck till sin vår- eller sommarfest.

Trevlig midsommar och tack för att du hittat hit under året. Det har gjort mina dagar gladare.

Trivs.

### … och där blev jag klar med det stora frilansjobbet från i vinter och vår. Blir en del finlir innan tryck men det räknas inte.
### Ledig på heltid nu?
### Sällan.

Allt möjligt

Jädra nostalgi. Jag vill inte se bakåt, jag ser framåt varenda dag. Solen går upp, världen går åt rätt håll… världen skulle kunna gå åt det hållet.

Jag har större framruta än backspegel.

Det är bara det att livet ber mig städa i garaget och snedgarderoben. Vi har bott här sedan augusti 1983, en av oss älskar pappkartonger och tidskriftssamlare och sådant kan bara sluta på ett sätt. Vissa väggar bågnar inåt.

Ser du bilden framför dig? Det sitter en 17-åring framför en öppnad flyttkartong som han med stort besvär baxat ut ur garderoben. Nu öppnar han kartongen och plockar upp den första tidskriftssamlaren. Han är 48 år äldre påstår passet men inte det papper han nu börjar studera.

Dikten om det demokratiska & rättvisa samhället.

### Nostalgi är en vemodig men njutningsfull längtan, skriver Nationalencyklopedin.
### Hem eller tillbaka till något förlorat.
### Inte är jag sådan. Jag längtar landet jag aldrig sett, jag längtar efter frihet, jämlikhet, systerskap, broderskap. Framåt, nu filar vi på dikten, allt är fortfarande möjligt. Tjohoo!

Brev från folk

Hittar en lapp när jag fortsätter gå igenom snedgarderoben:
Han var så blyg att han rodnade när katten tittade på honom.

Har jag skrivit det?

Städar vidare, kommer till en tidskriftssamlare med brev.

Tack för talet du höll från predikstolen, tack för skrivarkursen som gav självförtroende, tack för krönikor i tv, radio och tidning, står det, ofta handskrivet. Du slutar väl inte med krönikorna i lokalradion, skriver en. Går det att få höra dig lite oftare?

Ibland är det nyttigt att gå tillbaka i sina egna fotspår. Undrar om brevskrivarna förstod hur mycket de där pappersbreven betydde för skrivkarlen, som vissa dagar hade sämst självförtroende av alla?

”Tack för Ditt kåseri i kyrkan i söndags. Det var det bästa jag hört från en predikstol.”

Älskade brevskrivare. Nu rodnar jag igen.

Då föredrar jag folkvett

Mitt jobb gjorde att jag lärde känna många tunga lokala och regionala politiker. Det var nyttigt, för jag fann en kår som slet hårt och oftast hade både humor och vett att skratta över partigränserna.

Ibland skulle det röstas men i mitt sammanhang, kollektivtrafiken, hände detta sällan. Det var mest de sista åren, fast då tillhörde jag inte den inre cirkeln på firman och slapp titta på.

Jag tycker alltså om många kommunpolitiker, såväl röda som gröna eller alliansoranga. Gillar dem som människor.

Tänk om de skrivit så om sitt gatukontor
Vad jag däremot har svårt för är hur några av dem beter sig offentligt. Ingen av dem skulle någonsin komma på tanken att skriva ett långt kritiskt inlägg mot en av sina egna kommunala förvaltningar. Aldrig får du se en tung socialdemokrat i en kommun nära Karlstad skriva ilsket på Facebook mot sitt gatukontor. Aldrig får du se en ännu mer garvad socialdemokrat i en kommun söder om Forshaga göra det.

Det vore oartigt, korkat och politiskt fel. De orden studsar ju tillbaka på dem själva.

Men. Om det handlar om det kommunala bolag som kommunerna i länet skapat tillsammans för att köra buss och tåg då är detta plötsligt tillåtet. Detta och mer därtill. Då kan du stundom läsa just det där ilskna inlägget mot bolaget som hon eller han själv är medansvarig för, som politiker. Då kan du var och varannan dag läsa grisiga, näbbgäddiga, malliga, oinformerade eller bara elaka nålstick mot det egna bolaget:

– Jag sitter på tåget.
– Jaså, ja det är väl försenat förstås.

Hela tiden deltar de i detta blodiga stickande, fast de som politiker bär ansvaret både för det som är bra och det som är dåligt i kollektivtrafiken. De har ju själva nominerat bolagets styrelse och bestämt vilka som ska styra hos ägaren, regionen, och hur trafikförsörjningsprogrammet ska se ut.

Jag blir ledsen redan när det sker från borgerligt håll, där de ändå har en mer återhållen kärlek till gemensamma lösningar. Jag blir än mer besviken när det kommer från folk som påstår att de kämpar för en gemensam sektor. Den kollektiva.

Påstår, sa jag.

I Värmland är det några politiker med röd eller rätt röd partibok som hårdast och mest regelbundet skadar bussens och tågets rykte. Se där en politisk paradox.

Föredömet Lidén
Finns det då inga positiva föredömen i frågan i sociala medier här på trakten? Jovars. Han heter Per-Inge Lidén och är miljöpartist. Troligen kommer jag aldrig att rösta på honom, fast vi är överens om mycket. Men jag kommer alltid att högakta en karl som gärna är kritisk på vissa punkter men samtidigt hela tiden har vett att mana på sina facebookvänner i kommentarerna:

– Vi måste värna om Värmlandstrafik.

Även jag är kritisk ibland. Kära nån, du känner väl mig? Men aldrig att jag sänker mig till det tvärpolitiska gnällgängets eviga ”Jaså är tåget i tid? I dag ja”.

Då föredrar jag hederliga politiker som tar reda på vad förseningen beror på och gör något åt den. Folkvett är en underskattad politisk färdighet i populistiska facebooktider.

Ändå är det den som vinner respekt i längden.

# Börja underhåll våra järnvägar.
# Bygg fler mötesspår och dubbelspår.
# Samla information om alla turer, tider, biljetter och hållplatser i Sverige på ett ställe.
# Skapa ett gemensamt biljettsystem med enhetliga regler i hela landet och sänk priserna på många håll.
# Fundera på vad som bör behållas av avregleringen av den svenska järnvägen. Kanske finns det något?

Läs mer i morgon:
Samordningsvinst på värmländskt sätt