Skrivande – Sida 45 – SVENSSONS SLÄNG

Hurra! Ett jubileumsbloggjogginlägg!

I förrgår fyllde bloggen fem år. Det jubileet skedde i tysthet, för jag hade annat att tänka på och glömde hela saken.

En blogg om att ”skriva, springa, leva och förändra världen” kallar den sig. Där visar vi att vi missförstått allting redan från början, Svenssons släng och jag. Vi gör nämligen alla fel som går.

Vill du få många besökare ska du skriva om ett enda ämne, inte drygt fyra. Nu riskerar du att tappa löparna varje gång du skriver om skrivandet, skrivarna varje gång du skriver nåt argt politiskt och alla seriösa när du skriver trams eller gulligheter.

Personlig, inte privat
Lugn. Jag vet. Det är medvetet. Ville vi nå hundra tusen, slängen och jag, då skulle vi satsa på att nå ut. Den delen har vi aldrig lagt ner särskilt mycket kraft på. Jag vill vara en hel människa i bloggen, det är allt. Den här karlen gillar allt det där som står i mottot. Då ska allt få sin plats i spalten också ibland, beroende på dagsform och humör.

Första målgruppen för plitandet är alltid jag själv.

Första regeln: gärna personlig, aldrig för privat. Selfies och familjebilder får andra syssla med. Jag tar de bilderna med men gömmer dem prydligt i mobil & kameraminne. Mina små har inte bett att få hamna på nätet, inte min nuna heller.

I fosterställning
Det är förresten fler än vi kunde ana från början som besöker slängen. Alla gillar inte att gilla, alla finns inte ens på Facebook, de upptäcker mina inlägg i alla fall. Tack alla ni som hittar hit, tack för kommentarer på blogg, Facebook och i verkliga livet. Det samtalet älskar jag.

… och någon enstaka gång ligger jag i fosterställning efter ett inlägg som gjorde ont att skriva. Att en aldrig lär sig. Att en aldrig vill lära sig.

I kväll firar vi 5 år & 2-dagarsjubileum med tacos på bloggredaktionen. (Dvs den blå tv-fåtöljen). I dag på förmiddagen stack bloggaren ut på en pigg jubileumsbloggjogg i värsta vattenfärgsvädret. Släng dig i väggen Lars Lerin.

Skorna luktar skog och lycka.

Länk:
Första riktiga inlägget, 16 november 2011

Ögats fria fartlek i obanat lingonris

Då, mitt i alla världsliga och privata bekymmer, minns jag löftet till mig själv. Att läsa minst en klassiker i månaden som pensionär.

Alltså går jag till biblioteket. Där krånglar det datoriserade lånesystemet muntert, men penna och papper finnes och strax kan jag vända hemåt igen med Elmer Diktonius i axelremsväskan.

Diktböcker ska bläddras i, som en ögats fria fartlek i obanat lingonris. Så brukar det börja. Snart fastnar jag bland aforismerna från 1920-talet.

Om konstens mening vore att bedöva, att få oss att glömma livet, så vore ett hammarslag i skallen den enklaste och bästa konsten.

Inom konsten är allt tillåtet. Men allt är icke användbart.

Det man mest beundrar i ett konstverk är icke alltid det beundransvärdaste i det. Ty man beundrar mest – sin spegelbild.

Saliga är de mätta som sår och de hungriga som skördar. Men det finns även hungriga som sår – dem kysser jag.

På sidan 93 hittar jag maskinsången. Alltid denna rytmiska, människoätande maskinsång. Orlodoffa doschkoff orlodoffa doschkoff…

Sidorna sväller av musikalitet. När jag slår igen boken första gången finns världen och det privata fortfarande kvar, men nu hör jag även en annan sång. Det står en kraftfull finlandssvensk poet bredvid min läsfåtölj och sjunger finstämt så gardinerna darrar på Grossbolstorps höjder.

Jaguaren kan kyssa en blomma.

När jag kommer i otakt med mobilen

En tvångstanke som drabbar mig allt oftare är att jag ska komma i otakt med mina kommentarer på Facebook, utan att märka det.

Plötsligt skriver jag ”Trevlig helg goding!” till en riksdagskvinna jag känner, ”Sötiz!” till min forne chef och ”Nu tar vi dom!” till en främlingsfientlig person jag stundom debatterar med. Mitt framför ögonen på släkt och vänner skriver jag, rakt in på det världsomspännande nätet där alla kan läsa det.

Hur jag kommenterar på den värmländska flygplatsens sida, när jag tror det är siklöjefiskets vänner, törs jag inte berätta här ens en gång. Då går jag väl och gör’t. Sedan åker både jag och flygplatschefen fast för tagande av muta.

”Har ni klämt dom på nån rom än?”

Tredje strängen

Tre strängar på min lyra. Jag kan vissla som en visselpipa och få möten att dra ut på tiden. Den tredje har jag glömt.

… jo just det. Jag glömmer fortare än min egen skugga.

I morgon ska jag uppträda vid boksläppet för Värmländska Författarsällskapets nya antologi Värmlandsvägar. Stadsbiblioteket i Karlstad, 13.00.

Det kommer jag ihåg.
En novell var det, va’?

Läser jag fort hinner jag hela.

Hoppfull

Person som försöker bli omåttligt rik genom att sälja fula julgranar: riskapitalist.

Solen går upp och bokstäverna vill gå samman

Solen målar horisonten med bladguld. Medan jag häller upp lättfil och müsli står datorn och småhoppar av arbetslust på skrivbordet där uppe.

Så många bokstäver genom åren, så många verktyg. Kulspetspennorna, Facitskrivmaskinen, elektriska skrivmaskinen, composern med 16 teckens minne, Toshibadatorn, första Macen och sedan han som hade uppkoppling på nätet.

Han. Han krånglade ibland men modemet surrade hoppfullt.

Förändra världen?
Så många bokstäver, så mycket hopp. Jag ska förändra världen, sa jag till första chefen, färsk lokalredaktörsvikarie som jag var.

– Jaså. Ska du förändre världen? sa Allan. Då kan du börje i Nôrra Råda.

Varpå han skickade mig till hembygdsveckan där.

Inte riktigt klar
Jag är inte riktigt färdig med världsförbättringen, vi får jobba vidare, men än står en dator och hoppar och i skallen vill orden fortfarande bli till bokstäver.

J-ä-m-l-i-k-h-e-t.
R-ä-t-t-v-i-s-a.
F-r-e-d.

”Årtag, paus. Årtag, paus.”

Nu försöker bloggen göra ett litet uppehåll, vi får se om det lyckas. Jag har ett frilansjobb som måste bli klart, deadline närmar sig med klämmig hastighet.

Vi ses.

# Citatet i rubriken är från ett klassiskt Sven Jerring-referat. Han berättade om kungaslupens framfart över Stockholms ström.
# Har jag för mig.

PS. Paus? Absolut. Fast jag skulle bli förvånad om det inte kommer en ny krönika kring Konsumhistorien varje vecka, i takt med att de delas ut i hushållen i Värmland. Klicka på Kôppra-länken här nedanför. DS.

Hårdrockens vanligaste ord

En amerikansk datavetare har jämfört texterna till 222 623 hårdrockslåtar. Han ville veta vilket ord som var vanligast. Svar: burn, dvs bränna, brinna, brännskada.

Nu vet vi det.

De vanligaste orden inom hårdrocken:

burn
cries
veins
eternity
breathe
beast
gonna
demons
ashes
soul & sorrow

De ovanligaste:

particularly
indicated
secretary
comittee
university
relatively
noted
approximately
chairman
employees & attorney

### Bränder, skrik, bestar och demoner i evighet alltså.
### Universitetsvärlden dominerar inte stort. Demonerna går sällan på högskolan.
### Källa: Språktidningen. Läs den. Sist hade jag med ett läsarbrev, bara en sån sak 😉

När jag blev förbaskad på Konsum

Nu har Konsumflygbladen med min sjunde historiska betraktelse delats ut i hushållen. Jag är fortfarande ödmjukt stolt inför tanken på att de når över 100 000 brevlådor.

I dag handlar det om vrede:

”Det är klart jag blev förbaskad år 2014 när tidningarna berättade vad förre vd:n hade för sig. Nästan tre miljoner i ersättning fast han var sjukskriven stor del av året, 674 000 för konsultuppdrag som… asch dä kvetter, jag blir bara rasen igen.” #konsumvarmland

Läs krönikan

Tryckfrihet, ärtsoppa och gamla lögner

1.
Oredan som uppstod bland de kamrater på redaktionen som så gärna ville men inte fick uppdraget att bevaka kungamiddagen.

Jag som fick
… men nekade.

2.
En gång långt tidigare, när tidningens ledare dundrade mot oss solidariska som protesterade mot Vietnamkriget, tog vi beslutet. Vi ockuperar tidningen!

Beslutet blev protokollfört men aldrig verkställt. Heroiskt stannade vi en stund utanför officinen med varje demonstrationståg de första åren. Ropande vår talkör om LÖGNEN.

Femton år senare anställde tidningen mig. Jag blev arbetskamrat med Ledardundraren. Chefen fann en särskild ironisk glädje i att låta oss två bevaka första maj-demonstrationerna.

Ändå blev jag inte den förste från ockupationsmötet som hamnade i tidningens spalter. Det blev han som hade föreslagit att vi skulle slänga lim och sand i deras nya offsetpress. Några år efter hans förslag kom vi fram till att redan talkören framför tidningshuset var En Felaktig Tillämpning.

Sandmannen var bra på självkritik.

3.
Om Ledardundrarens lögner har jag aldrig ändrat åsikt. Det var ett orättfärdigt angreppskrig. Det var rätt att göra uppror mot det. Vi fick rätt i opinionen till slut.

När jag nekade att gå på kungamiddagen skickade Chefen mig att skriva om folket som åt ärtsoppa på Stora torget i stället, de som aldrig blir bjudna på finmiddag med kungen.

Det är mitt folk.
Där trivs jag bättre.
Än i dag.

# Monarkins makt. Om den talar Cecilia Åse, docent i statsvetenskap, i eftermiddag, lördag. Hur monarkin som institution fungerar som symbolisk och politisk maktfaktor.
# Plats: Gjuteriet, Verkstadsgatan 1, 1 trappa upp, Karlstad. Tid: 15.00. Arrangörer: Karlstads bokcafé, Republikanska föreningen och ABF.
# Där trivs jag riktigt bra.