Skrivande – Sida 67 – SVENSSONS SLÄNG

Axel Danielsson och motsättningarna inom folket

Axel Danielsson var sågverksarbetarson från Sölje i Stavnäs. När han var 24 år gammal grundade han tidningen Arbetet i Malmö. På grund av sina artiklar dömdes han till sammanlagt 18 månaders fängelse, när makthavarna inte tyckte om det han skrivit. Då fortsatte han skriva från cellen.

Ibland var det inte bara överheten Axel Danielsson gav sig på. Det sägs att han inte drog sig för att kritisera arbetarna heller, när de var liknöjda, försoffade, slumrande, ljumma. På hans gravsten står det om tacksamheten hos det folk ”hvars befriare, gissel och vän han var”.

Pampene på pengesekken
Motsättningar inom folket skulle vi möjligen ha kallat det, i min vilda ungdom, om vi hade försökt analysera konflikten mellan arbetarskribenten och hans vänner i den skånska arbetarklassen. En ickeantagonistisk motsättning, skulle vi ha sagt.

Fina ord men svår sak. Det är alltid lättare för en skrivare med Danielssons värderingar att ge sig på maktens herrar. ”Pampene på pengesekken” som det stod i en norsk tidning jag prenumererade på en gång.

Satir ska riktas snett uppåt. Kritisk solidaritet finns, den med, men är svår för somliga att förstå sig på. Hur säger du till dina vänner att nu blev det lite dumt? Ni skulle ha röstat. Ni borde gå med i facket. Det är osolidariskt att åka snålskjuts och…

Hellre driver än river
Nu är dagstidningen Arbetet nedlagd. I stället kämpar den nystartade Dagens ETC med näbbar och klor för att bli en röd daglig röst, så som Danielsson från Sölje kämpade. Hittills verkar allt gå bra.

Hoppas, hoppas. Visst vet jag ett folkblad på närmare håll som behärskar både satir och kritisk solidaritet. Det hindrar inte att det behövs fler som gisslar och befriar.

Precis som det behövs en arbetarrörelse som driver massmedier, inte lägger ner.

Årets Ingvar

Jag är inte entreprenörskindpussare. Än mindre krämarkramare. Jag är av småbonde- och arbetarklass och det sitter i själen, hur lång resa jag än gör från egendomen Ängebäckstorp 1:3 och gamla justerverket vid AB Molkoms Bruk. Älskade båda två, men säg ingenting, då kan folk tro att jag är entreprenör i alla fall.

Överens?

Bra. Då går vi vidare. Saken är den att det var inte matjord jag skulle ägna mig åt. Inte väldoftande nytorkat virke heller. Det var prat och bokstävlar. Kommunikation om du vill prata fiiint.

Första dikten i tidningen Värmlandsberg 1965. En usel, rimmad dikt. Första romanen refuserad ett tiotal år senare och det av långt bättre förlag än du anar. De verkar ha talat med varandra efter det, mig talar de inte mycket med. Dock har jag fått ett och annat ord både tryckt och sagt sedan dess, ibland mot betalning ska du veta.

Tjäna folket
Jag har haft skoj på den resan. Flygblad mot Vietnamkriget, skoltidning mot betygshetsen, massor av spännande möten med människor som journalist och informatör, så småningom administratör av facebooksidor om både miljövänliga persontransporter och antirasism – och det är inte slut än. ”Tjäna folket” sa vi 1968 och så tycker jag än.

Det är nu jag måste skriva det där som gör att du kommer att tro att jag är entreprenörspussare, vad jag än påstår. Visst, jag hatade Satsa på dig själv-kampanjen när den kom kring 1980. Tycker fortfarande illa om egoismen. Dagens jobbansökningar får mig att vilja kräkas i papperskorgen. Du kan inte ana hur en del ungt folk skryter om sina förtjänster.

Farmor skulle ha skakat på huvudet. Nu får jag göra det i hennes ställe.

Bara så bäst
Ändå är han bara så bäst. Han, den störste krämaren och entreprenören vi haft i modern tid. Ingvar Kamprad. Det är en jury som konstaterar det, Kamprad är bäst.

Kan man göra annat än hålla med?

Det handlar om juryn för Näringslivets 150 Superkommunikatörer. Löjligt namn, men i deras ranking fick han förstaplatsen. Bättre kommunikatör har vi inte, tycker de.

Nu kan du förstås gilla eller inte gilla IKEA:s sätt att möblera vårt forna folkhem. Du kan tycka mycket illa eller väldigt mycket illa om grundarens bruna förflutna i ungdomen. Det hjälper inte. Han har lik förbaskat sysslat med storytelling innan marknadsföringsvärldens guruer hade hört talas om ordet. Han har varit sin egen PR-byrå, långt innan nissarna i den branschen blev nissar.

Sagan som alla har hört
Vem har inte hört talas om hans framgångssaga? Två tomma händer, Småland, postorder, idén att låta kunderna skruva ihop möblerna själva så han slapp skicka en massa luft i paketen, bojkott från konkurrenterna, tillverkning i Polen, första varuhuset, andra varuhuset, turistguider på Kanarieöarna som åker till IKEA när de vill äta svenska köttbullar med lingonsylt. Större genomslag har inte många kommersiella budskap haft i modern tid. Vi tänker dem inte ens som kommersiella.

Själv har jag en nära släkting som arbetade i ett av varuhusen ett tag. Mycket riktigt, då och då kom Kamprad på besök. Det var inte den lokala ledningens kontorsrum han var intresserad av.

När IKEA skulle öppna i Karlstad gjorde IKEA om hela järnvägsstationen till ett vardagsrum. När de skulle starta i Haparanda stod personalen på två led och applåderade de första kunderna när de strömmade in.

Vilken annan svensk miljardär skulle våra medier beskriva som något annat än en Joakim von Anka, badande i en binge av slantar? Vilken annan före detta nazist skulle målas upp som en Billyhyllans och Kiviksoffans folkhemspolitiker?

Ingen annan. Det skulle inte ens Carl Bildt klara av, trots att vatten rinner väldigt bra på honom.

Döp om, döp rätt
En sak vet jag. Kommunikatören Ingvar Kamprad skulle aldrig hitta på ett så fjantigt namn som ”Näringslivets 150 Superkommunikatörer”.

Döp om rankingen.
Kalla det årets Ingvar. Det räcker.

För övrigt tycker jag det behövs både påhittigt folk och småföretagare.
Men det tar vi en annan gång.

Åh, vad jag ångrar mig

Jag började gilla musik.
Sedan fick jag se detta och ångrade mig.

Klicka inte på bilden. Klicka int…

Passa dig, nu kommer dom

Gör en naturbetraktelse, skriver jag i kom ihåg-listan. Skriv nåt roligt. Skriv nåt annat, också roligt. Gärna jätteroligt.

Jo du, om det vore så lätt. Då skulle en robot kunna skriva världslitteratur. Fast fanken vet om de inte har börjat, maskinerna. En forskare på mitt närmaste universitet påstår att de redan kommit långt:

Journalist eller robot?

Ja ja, jag är inte så bekymrad. Vem har inte skrivit som en maskin, vissa tisdagar. Trötta tisdagar. Kan maskinerna ord som sneggelvesp och kakelugnsmakeriarbetarfackföreningsledamotsavgifterna kanske?

– Absolut. Snôrtagg också.

Schitt.

Lägger di inte beslag på penningera så ärrä feskera

Uddeholms vd tjänade 2,95 miljoner kronor år 2012. Konsum Värmlands vd 2,6 miljoner. Kvinnliga chefer i landet tjänar 1 700 kronor mindre i månaden än manliga. Det finns 12 500 chefer i Värmland. En man i Värmland har fått sina akvariefiskar beslagtagna av länsstyrelsen.

Ibland är det intressant att läsa sina länstidningar.
Jaså tog de fiskarna.

Heja röda gröna bladet

Fredag kväll och Leonard Cohen smeker trumhinnorna medan en analys i Dagens ETC stökar runt i mina hjärnvindlingar. Den handlar om Ukraina och är några dagar gammal.

Jag tycker om att ett gäng tokstollar vågar sig på att ge ut en ny rödgrön dagstidning tryckt på papper år 2014. Den har redan över 7 000 prenumeranter och når 53 000 läsare varje dag, läser jag.

Det sista beror förstås på att den finns på nätet med.

Mitt första prenumerantexemplar kom i brevlådan den 4 mars. Jag måste erkänna att jag tyckte tidningen såg ut som en övningstidning på Journalisthögskolan, på den tiden det begav sig. Välment och valhänt. De som redigerat de olika sidorna verkade inte ha pratat med varandra, layouten for hit och dit. Bildmaterialet, som ofta varit spännande i ETC:s olika publikationer, var trött.

Det har blivit bättre med bilderna och den här läsaren vänjer sig sakta vid hur tidningen ser ut. Så där som det ofta blir när ny formgivning drabbar en. Fast nog är layouten fortfarande rörig stundtals. Ibland känns det som om vissa redigerare bara sett sin tidning på skärm men aldrig på papper. Det blir onödigt stora rubriker ibland, omotiverat spatiösa bilder. En del av dem fortfarande platta genrebilder utan mänskligt liv.

Ibland.
Men det går framåt.

När det gäller innehållet har jag retat mig på hur tidningen ser på det ryska intåget i Ukraina. Visst bryr jag mig om ifall det finns homofober och högerextrema krafter i den nya regeringen i Ukraina. Förvisso. Men är det inte den ryska invasionen av Krim som är huvudfrågan? Putin kränker landets suveränitet och håller på och stjäl en hel halvö av ett grannland just nu. Då vill inte jag att en hederlig rödgrön tidning ska stå vid sidan och lugnt se på.

I min läsvrå fortsätter Leonard Cohen sin berättelse om partisaner, om framtiden, om demokrati och om miraklet han väntar på. Stilla glider en fredagstimme fram, medan jag väntar på ett efterlängtat besök. I högen av Dagens ETC skriver grundaren Johan Ehrenberg och Sten Ljungberg om svensk välfärd som inte alls är räddad.

”Låt oss jämföra med BNP (BNP:s trend det vill säga vi tar bort stora upp- och nedgångar). Tittar vi på välfärdsutgifterna så finns ingen ökning alls sen 1992. Det utvecklingen visar är snarare att välfärden har svårt att hänga med andra sektorer av ekonomin, som andel av BNP. Efter 2008 sjunker det rentav.”

”De flesta i Sverige tycker nog att en tv blivit billigare. Då känner man att man fått det ’bättre’. Medan de flesta nog samtidigt vet att varken sjuksköterskan eller läraren blivit billigare. En tjänst, till exempel omsorg på äldrevården, blir nämligen alltid dyrare och dyrare när man jämför med en vara. De flesta tjänster har nämligen den egenskapen att de i liten omfattning kan rationaliseras. Det klassiska exemplet är att en konsert som tar två timmar att spela inte kan rivas av på en timme. Det låter inget bra.”

Stina Berglund intervjuar Özz Nûjen om hans nya föreställning.

”- När politikerna inte tar ansvar, när maktens män och kvinnor inte tar ansvar, när man ser att de beter sig som pajasar och media och journalister beter sig som clowner och bara vill frottera sig med makten. Då blir politiken en fars och vem kan farsen bäst? Jo, vi komiker.”

I avdelningen Oviktigt i veckan berättar ETC att ”Det är förbjudet att knuffa en älg ur ett flygplan i Alaska”.

Förvåna mig, reta mig
Det kanske tar sig, det röda gröna bladet. En aning mer humor skulle inte skada men projektet behövs när svensk arbetarrörelse betett sig så aningslöst med sina medier det sista halvseklet.

Två saker sak begär jag av en bra publikation. Den ska förvåna mig regelbundet. Den ska göra mig upprörd någon gång så jag slipper hålla med hela tiden.

Jag vill gärna tro att de når dit. Precis som jag själv behöver byta till en kraftfullare spellista strax. Vad var det ETC kallade Simon & Garfunkel för många år sedan? ”Rockens folkpartister”. Snart börjar Cohen kännas likadan, den här kvällen. Ge mig en gitarr som sprätter skit.

Vänta – nu kommer vårt besök.
– Hejsan!

Ett tips för dig som är i Karlstad under lördagen:
Manifestation mot kärnkraft på Soltorget i Karlstad lördag 15 mars

Tejpat gensvar i brittiska rail road-riket

Kreativitet tycker jag om. Inställningen till medmänniskan är förstås uschlig, men inlevelsen är det inget fel på. När jag kommer så långt i min engelska läsövning inser jag hur det ligger till. Oj, det är ju en kollega till mig som har fått brevet med bilagan.

Avslöja inte metoden för en enda människa. Detta kan sprida sig.

Länk:
Brittisk resenär skickar besked i retur

Antirasistiska FAQ (del 2)

Du vet väl vad de döpte bassängen på Kronoparken i Karlstad till?
Ja det vet jag. ”Persiska viken”. Lite humor måste folk få ha. Jag vet en plats som heter Svenneby också, men av andra skäl.

Sverige är fullt av ställen som folk döpt till Peking, Cuba eller Korea, av olika orsaker. En del av namnen står på kartan. Själv är jag finnättling, jag blir stolt varje gång vi kommer till finnskogen. Juhola, Mattila, Ritamäki, Sarklamp, Noppi – varenda berg, varenda torp och varenda tjärn har namn på finska.

Gamla vallonbruk är det fler än jag som blir stolta när de ser. Visst bröt järnet bygd, men hur ofta var det inte en yrkesskicklig invandrare som höll i tången och släggan?

Nu är det nya vänner som kommer hit och ger landet livskraft. I Värmland har vi fått en ny trakt kring Hagfors och Munkfors. Nederland. Holländarbygden. Välkomna, govänner!

Ska man inte få säga negerboll och kinapuff i det här landet nu?
Säg glassbomb eller granatäpple, det smäller högre.

”Neger” är ett ord vars historia kan vara svår att förstå för äldre svenskar. Till och med Hasse Alfredssons Lindeman skojade om ”negrer”. Det var innan vi lärde oss hur förnedrande det var.

Det som var svårast för mig att inse, var vilken kränkning det är för några. Eller att det inte är jag, språk- och historieintresserad vit svensk medelklassman, 63, som äger rätten att tolka ordet. Det gör de som inte mår bra av det.

Visst tycker jag fortfarande att det är snopet att kommunen bytte namn på kvarteret Negern i Karlstad, döpt strax efter amerikanska inbördeskriget, då slaveriet var en av stridsfrågorna. Visst hade det varit bra om historiesynen hade varit vidsyntare. Ändå måste jag ge mig, det är de som mår illa som har rätt. Hur ska vi annars kunna kalla oss medmänniskor? Vi vill inte att någon ska må dåligt här på trakten.

Ja, jag har ändrat mig om kvartersnamnet. Jag är förvånad själv.

”Negerbulle” var det länge sedan jag sa. Jag säger inte norrbagge heller. Från början betydde bagge själva pungen på fåret, förresten. Scrotum.

Om du måste, så får du kalla mig nyedsôlv (nyedsulv). Det är vårt gamla sockenöknamn. Vi är lite varglika i socknen där jag växte upp. Somliga av oss blir bitska om vi inte får mat men ger du oss föda har vi god uthållighet. Pratar du däremot om Svensson, Medel-Svensson eller Nisse i Hökarängen blir jag en liiiiten aning ledsen, tyst för mig själv.

Jag skojar inte.
Det är folkförakt.

Länk:
Antirasistiska FAQ (del 1)

Maktspråk i öst, väst och Alger

Maktspråk talas det sannerligen i dessa dagar. Österut är det hr Putin som talar ryska på ett sätt som känns bekant på den kanten. Han har förvisso en maktspråkarkollega västerut, som också vet att tala med järnskodd näve.

Jag har sagt det förut och nu säger jag det igen. Sverige behöver ett försvar. Har aldrig förstått varför allmänna värnplikten togs bort. En av de mer demokratiska plikterna vi haft.

I min ungdom var maktspråk något vi talte mycket om. Kanske har det språket minskat något lite, när myndighet efter myndighet i landet börjar jobba med sitt klarspråk? Kanske, kanske inte. Nog finns det mycket kvar att göra, innan alla förstår vad alla inte förstår.

De malliga orden.

En som också kunde tala maktspråk var Frankrikes forne president, general de Gaulle. I senaste numret av det utmärkta informationsbladet Klarspråk från Språkrådet berättar Utbildningsradions vd Erik Fichtelius:

”På torget i Alger, när den franska militären i praktiken nästan begått en statskupp framträder Generalen. Stridsvagnarna är framkörda, ska militären fullfölja? Till soldaternas jubel förklarar de Gaulle att ’jag har förstått er’. Militären tolkar det på sitt sätt och drar sig tillbaka. Men generalen hade förstått det på sitt sätt, återtog makten och straffade kuppmakarna.

Det är inte alltid man förstått, när man tror sig ha förstått.”

Den fjärde drömmen

– Du lever i din egen värld… sa käre far. Han hade rätt förstås, för drömma kan jag.

Den unge mannens drömmar handlade om flicka, familj och för det tredje om att bli världsmästare i ett styck längre löpgren. Två rätt av tre, det är väl inte illa?

Men så var det den fjärde drömmen. Att få sitta i en skogsglänta och plita i ett block eller hemma och knattra på en skrivmaskin. Från mitt fjortonde år har den funnits där, denna underliga besatthet i att vilja se bokstäver dansa och säga det jag vill ha sagt. Pengar i sig har jag aldrig drömt om, men tid. Tid till att sitta i gläntan.

Alltså har en av dagdrömmarna i 49 år handlat om hur mycket tid jag skulle kunna skrapa ihop på sommarlovet och senare semestern till att fila på den senaste texten. Alltid dessa texter, alltid detta sug.

Räknar hela tiden
Det är ingenting konstigt med det. Den som har en båt skrapar, den som har ett hus spikar. Jag plitar. År efter år har jag räknat ut hur mycket jag skulle behöva för att betala ett ledigt år. Just nu vet jag precis vad som skulle behövas för att ta tidig pension. Jag vet hur många arbetsdagar det är kvar till pensionen också, om man tar bort nyårsafton 2015.

– Du lever i din egen värld… Ja, jag vet. Ändå älskar jag mitt ordinarie jobb. Det gör rätt många båtägare med, men det är den där känslan när vinden tar tag i seglen – eller när texten lyfter och någon blir berörd.

Den känslan. Den kittlar.