Löpning – Sida 12 – SVENSSONS SLÄNG

Skolar in skor i vårlig lycka

Det är den där dagen då björkarna speglar sig, skorna ska få lära sig något nytt och …

… asch, vi tar det från början.

Tisdag på Grossbolstorps höjder. Det är inte första dagen i år som solen skiner när jag snör på mig nya löparskorna på trappan, inte första gången grönfinken ropar ”dry!” och talgoxen ”titify!” när jag joggar uppför gångbanebacken, inte första gången det skriar en spillkråka från en asp i närheten när jag börjar få igång pulsen.

Vi har haft fina vårdagar förut med solsken på näsan och takdropp i blick.

Ändå är det den där speciella dagen som jag varit med om så många i mitt löparliv. Den brukar komma i början av mars men i dag är det fortfarande februari. Dagen då jag inte tar några vantar på mig och ingen mössa. Dagen då två ljud ska dominera, bara jag hinner ta till höger borta vid varghundarna och springa vidare på krokvägen bort mot Ängbråten.

Nu – hör jag det. Det porlar smält snö uppifrån bergen. Det tassar lyckliga löparsteg mot grus, den fina första gången för året. Grusvägspremiären.

Första goa leran
Grattis, nya skor, härmed är ni invigda. Nu har ni kutat grusväg, äkta svensk grusväg om våren, där snön precis har smält och en och annan björk stilla speglar sig i lerpölarna. Hoppas ni ska älska det lika mycket som jag.

Jag tycker björkar är vackra. Jag älskar vårdagen då jag får första goa leran på skorna, då gruset knastrar där det är torrt och leran klafsar där det är blött. Hör du? Hör, nu klafsar stegen hoppfullt igen.

Borta vid löprundans andra stall doftar det häst på långt håll, i skogskanten vid sista torpet ligger snön fortfarande och skuggar sig. Det är vår på Grossbolstorps höjder. Sol på näsan, flås i bröstet, ”titify” igen från oxen.

Trivs.

### När jag vänt vid Ängbråten letar jag mig ner i samhället ännu en gång i löparlivet.
### På väg tillbaka önskar Eder utsprungne att han hade haft en krona för varje gång han joggat uppför just den backen.
### Det skulle ha räckt till en rejäl bättermiddag för två med övernattning i finsvit på Loka brunn.*)

*) Eller väldigt många knäckebrödskivor utan smör men med en skivad ägghalva på, plus tomatskivor, gurka och italiensk salladskrydda om det händelsevis varit 2-dag i Eder numera hemkomnes tisdagstillvaro.

Ty det var det.

Om mig| Löpa
Inlägg nr 1 927. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Hur jag ljuger snyggt för mig själv

Rensar mejl och hittar mina nedtecknade mål från en höst för snart 14 år sedan.

Jag tycks ha varit mig lik. Ärlig mot mig själv ibland, självbedräglig ibland.

Tidigt 2000-tal. Varenda firma med självaktning förväntas bedriva framtidsarbete med inhyrd konsult. Så även vi. Konsulten är trevlig och det är klart det är nyttigt för både firma och människa att fundera över framtiden ibland. Alla löpare jag känner sätter upp mål, så varför inte göra likadant på jobbet?

Nu är visserligen flera av målen privata, läser jag. Varför behöver konsulten be mig om dem?

Ett väldigt visslande
Den 17 oktober 2005 skriver jag lydigt ner mina individuella mål. Konsulten vill att vi tänker oss livet som en cirkel. När jag ska beskriva hur den cirkeln ser ut denna höstmåndag, skriver jag arbete (90), fritid/egen tid (90), relationer (95) och hälsa (80).

”Visslar på väg till jobbet och på väg hem från jobbet. Det vill jag fortsätta med under 2006.”

Det där med visslandet stämmer, men sant är också att en glömmer fort, ty människan är bra på att förtränga. Jag är den typen.

Färsk i ledningen, full av idéer
Hälsa 80 procent är inte bra. Jag vill må väl helt och hållet. Du ska tänka att jag är splitter ny i företagsledningen och har skallen full av förbättringar. De idéerna berättar jag om längre ner på mitt hoppfulla A4. Mål i arbetet: ny webbplats, skaffa intranät, hjälpa resenärerna med automatiskt talsvar i telefonen dygnet runt, testa tidtabeller i mobil.

Fler mål:

”Relationer: Arbeta för att fortsätta vilja skriva 95 procent på den här punkten i cirkeln under 2006.”
”Fritid: Skriva Pappers-historiken för Gruvö-facket klar i tid till tryckning och leverans i juni 2006. Skriva effektivt i tre veckor i Grekland maj-juni 2006.”

De målen når jag. Minst. Blev det inte fyra veckor i Kavalla?

Ljuger om hälsan
Det är det där med hälsan. En hälsonivå på 80 procent är uschlig för en 55-åring som tror att han är ung och entusiastisk. Sanningen är dessutom att redan den siffran är för högt satt. Jag ljuger för mig själv och konsultjäntan.

Hälsomålen för framtiden är lika bedrägliga de:

”Hälsa: Medicinerar för trycket med gott resultat. Ryggdisken blir långsamt och metodiskt bättre så att jag nu åter kunnat börja springa mycket försiktigt i skogen.
– Nå ner till 75 kilo innan årsskiftet 2005/2006. (85,7 kg 1 aug, 78,3 nu).
– Fysträna minst en gång i veckan 2006. (En blygsam målsättning men ryggen styr och jag måste gå varsamt fram efter fem års skada).
– Tävla i orientering – under mina förutsättningar – minst 2 ggr våren och 2 ggr hösten 2006.”

Det är diskbråcket jag ljuger så styggt om. Inte hundan är nacken bra än, i oktober 2005. Arbeta går men springa är värre. Stillasittandet påverkar trycket och än mer påverkar det sinnet. Fortfarande är det flera år tills jag orkar springa regelbundet igen utan att vänsterhanden värker och nacken blir grinig. 60 procent hade varit ärligare hälsobeskrivning och en träning i veckan först om två år hade varit ärligare.

2008 kanske.

Samma vikt denna morgon
Vikten? Lustigt nog väger jag 78,3 denna vårvintermorgon 2019 med. Än en gång i färd med hård 5:2-diet, precis som för 14 år sedan. Kan jag nå ner till 75 kilo i vår? Ja, varför inte?

Nu – är framtiden ljus. De senaste månaderna har jag sprungit tre gånger i veckan på mitt favoritunderlag. Bilden ovan heter Spår av löparlycka. Kom det en konsult farande från Skövde och frågade skulle jag glatt sätta 90 för hälsan och ta henne med på en runda i snön.

– Hmmm, om en skulle sätta upp ett orienterarmål också?

Vischlar gör jag fortfarande morgon och kväll. Samt middag.
Ljuger bara sällan så jag tror’t.

Om mig | Löpa
Inlägg nr 1 926. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Två höjdare halkar omkull

Detalj av dräktakvarell från Mora.
Otillåten huvudduk inom svensk idrott?

Jag läser att två höga idrottsledare i mitt land är förskräckta över att en invandrarflicka kommit på bild när hon idrottat.

Samtidigt ligger en jubileumsskrift på mitt nattduksbord: ”Åkers Idrottsförening stiftades den 22 februari 1918 och anslöts till Svenska gymnastik- och Idrottsföreningars Riksförbund den 18 juni 1919, och hade till uppgift att, genom övandet av idrott höja intresset för densamma och därigenom utbilda goda idrottsmän, samt dessutom verka för gott kamratskap.”

Den goda kamratskapen
Tanken var glasklar redan från början. Alla var välkomna och målet inte bara att vinna tävlingar. Den goda kamratskapen, glöm inte den. Så tänkte de, pionjärerna i svensk idrott. För dem var den självklar, långt innan ord som mångfald och värdegrund blivit konferensord.

– Vi ville att det skulle synas på Forshaga vem som var med i föreningen, brukade en av pionjärerna i min egen klubb säga.

– Det har aldrig gått illa för en som har varit med i orienteringen, brukar en annan legend i vårt SISU uttrycka det.

Läs er historia
Det är bara två stackars höjdare på riksplanet som halkat fel. De som inte gillar att se en blond pojke och en flicka i slöja idrotta tillsammans. Gå hem och läs er historia, höjdare. Läs om kamratskap och välkomnande, läs om idrottens idé.

Här i Forshaga har vår klubb till och med fått sitt namn från ett annat land. Kamratskapen fick vi på köpet, den är lika internationell.

Länk: Rasar mot slöjbilden

Ett alltmöjligt-inlägg

Vad kallas det när någon har en sjuklig lust att springa snöpuls, helst på 10 centimeter skare som inte bär, helst varv efter varv på ett gärde? /Frågar åt en vän.

Vad kallas det när våra högersta politiker får nej av våra näst högersta politiker till att bilda regering, men när samma högersta gäng strax därpå får lov av dem att bestämma budgeten för den regering de inte fick bilda? Får du låsa fast en hård högerbudget åt en blivande regering du inte har en aning om hur den kommer att se ut? Tänk om det inte blir en servettregering? /Frågar åt en annan vän.

Om jag själv ska svara kallas det förlöpning.
På fråga två.
Svaret på första frågan är bra belöningscentrum. Jag gillar när det knarrar och knastrar.

***

Erik Evestam är centerpartist. Han sitter i kommunstyrelsen i Säffle och regionstyrelsen i Värmland, en av Sveriges 38 000 lokalpolitiker. Nu har han tröttnat på sina kollegor på riksplanet.

– Ni gör inte ert jobb! skriver han i ett debattinlägg i Aftonbladet.

”… nu sitter vi här ute i regioner och kommuner. Och väntar. Våra majoriteter är bildade. De är röd-röda, röd-gröna, blå-gröna, röd-grön-rosa och alla nyanser däremellan.

Vi har klarat av att hantera partiers uppgångar och fall, där gamla vänskaper prövats och nya har tvingats att uppstå. En del har bytt sida över valet, några har fått komma, andra har fått gå och det kommer såklart bli turbulent här och var. Det tillhör demokratin.

Men vi är nu 38 000 personer som valts till hundratals nämnder och styrelser och de allra flesta av oss (runt 97 procent) har dessa uppdrag som en fritidssyssla. Vi har fattat nya budgetbeslut i viktiga frågor som skolan, kulturen, vården och fritiden. Och vi har gjort det utan att ha en aning om vad ni kommer att hitta på – eller när.

Det här imponerar inte. Inte alls. Trots att ni har sökt – och fått – folkets förtroende att sitta på landets allra finaste politiska uppdrag och trots att ni är omgivna av experter på alla tänkbara politikområden, så klarar ni inte av att lösa den första uppgift som lades på ert bord: att förvalta ett valresultat.”

Jag gillar Eriks inlägg. Slutet är rätt tydligt från valarbetare Evestam:

”Fixar ni inte till en regering så får ni fixa ert extraval på egen hand.”

Det du, Annie.
Det du, Stefan.

***

Återbruk av textrutor jag lagt ut på Facebook:

***

Varför är det bara jag i hela världen som tycker Gröna Nej-likan är ett roligt namn på en viss kvinnlig rikspolitiker som gillar att säga nej till statsministrar?

### Detta blev ett alltmöjligt-inlägg. Allt möjligt. Lägg till ett ord så är allt möjligt.
### Allt är möjligt. Jag kan fortfarande bli världsmästare i marathon, fast då måste jag börja träna rationellt.
### Sverige kan fortfarande bli jämställt och jämlikt. Fast då måste Stefan Löfven börja träna rationellt.

Gör’t.

Om mig | Vi måste börja tala om klass
Inlägg nr 1 899. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Gubben med klipp i steget

Det är hårda tider. Annie Lööf skickar kravlista som inte går att anta, Ernst Kirchsteigers alkoholfria glögg exploderar i vitrinskåpen, runt våra motionsspår på Grossbolstorps höjder tränar skogsmaskinerna intervall på gran och tall, glaciären vid Sylarna har kollapsat och borta vid Treriksröset går inte solen upp en enda gång till i år. Inte ner heller, ty det är redan gjort.

Då tar jag på underställ och löpoverall och leker att jag är 43 år igen och i toppform. Klafs klafs klafs låter det i dis och december när jag studsar ut på ängen ovanför vår gata. Stigen bort mot friluftsgårdens parkering är lika inbjudande småkrokig som när den först blev till, gps-klockan på armen berättar att hon tror det är uppför och vaderna hälsar att de är klena men inte tänker ge tappt i en sketen uppförslutning som inte ens syns.

Fast de går tungt.

Nu duggar det mer. Klafs klafs. Hur ska jag kunna förklara för någon löpresistent medmänniska vilken lycka detta är för mitt belöningscentrum? Hur ska någon kunna fatta vilken glädje dessa stumma, långsamma kliv över gräsbeklädd vall ger åt en skrynklig 67-åring, snart 68?

Hade de sett farfar jogga runt till ingen märkbar nytta vid min ålder, då hade nyedsborna skakat länge och allvarsamt på huvudet. Vi i familjen med.

Det är en glädje att få leva i en tid när snart ”treåriga” pensionärer slipper tänka på sin värdighet, åtminstone på den punkten. Kom igen, värsta backen på femman, här har du gôbben mä’ klepp i steget!

Klafs.

### Ernsts alkoholfria glögg.
### Serveras smällkall.
### Nu med visir.

Om mig | Vi måste börja tala om klass
Inlägg nr 1 894. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Löparlärdom nr 152

Jag har aldrig haft problem med att sänka takten när jag sprungit med någon som är långsammare. Ändå undrar jag om 43-åringen inom mig skulle stått ut med 67-åringen. Den gamle är ändå en och en halv minut sämre per kilometer.

– Jodå, säger den unge.
– Jag tänker i alla fall klokare nu, muttrar 67.
– Och långsammare, småler 43.

### Lägger ut texten ovan på Facebook. Tar en löptur. Då kommer eftertanken. Detta borde jag ha lagt ut på webben, i serien löparlärdomar. Nummer 152.
– Som sagt, säger 43 när jag kommer hem och startar datamaskinen. Du tänker inte fort, inte.
– Men noga, du, svarar 67. Jädritt noga. Förresten sprang jag bara 55 sekunder långsammare i dag.
– På platten ja.

Pionjären på Baltzarsgatan 13

Det händer att jag vallfärdar, jag är den typen. Nu senast till Baltzarsgatan 31 i Malmö.

Här var det.

Skräddare August Palm kom hem till Sverige efter att ha lärt om socialismen i Tyskland. Nu bokade han salen på hotell Stockholm, det låg på nummer 13 fast det står 31 på platsen numera. Där innanför porten hänger hans bild, ty mötet blev historiskt och Palm pionjär.

6 november 1881. Entré 20 öre. Stora salen full av lärare, fabrikörer, hantverksmästare och tidningsfolk. I Mäster Palms manus lyder rubriken:

”Hvad vilja socialdemokraterna?”.

Den frågan är vi många som ställer oss i dag. Vad vill ni egentligen? Menar ni det som ledningen säger eller det som SSU och kvinnoförbundet och de andra säger? Menar ni det ni säger i år eller det ni sa för några år sedan eller det ni kommer att säga om ytterligare några år?

Jag längtar efter en Mäster Palm och en Axel Danielsson.
Helst en av varje.

### Att ett parti ”har velat” var bara roligt att säga om andra.
### Förr.
### Nu har fulvelandet kommit för nära.

För övrigt har jag ätit pizza i Ystad på min skånska resa, smakat angusburgare i Västra hamnen i Malmö med havet ett stenkast bort och bron inom synhåll, låtit mig fotograferas på fosterlandets sydligaste udde, frågat Zlatan om vägen till Turning Torso och sprungit långpass via vackra Pildammsparken både en och två gånger.

Nämnde jag den goda och mättande falaffelrullen med Ramlösa för totalt 29 kronor? Eller tapasen i går på uteservering, när solen sken över Lilla torg?

Det är tur att åtminstone inte vår matkultur bygger några murar.

– Däråt, mannen.

Rapport från den glade idioten

Som motionslöpare är jag en glad idiot. Så glad i löpning att det vattnas i munnen när jag skriver det här. Så stor idiot att jag inte lyssnar på hälsenor, benhinnor och andra små kroppsliga röster.

Fågelsång är fint men jag borde verkligen lära mig att höra de egna larmen också.

Sämsta vintern
Det har varit min larmande kropps sämsta löpvinter sedan diskbråcket i början på seklet. Nästan inte en rejäl snöpulsarrunda, hela denna underbara vinter. Jag som älskar att springa i två decimeter lössnö.

Det började med min andra kärlek. Mördarbackar. Någon gång i sensomras hittade jag på en riktig lustrunda. Mot mitten består den först av långa härliga elljusbacken. Uppför. Sedan fort bort till värsta backen i elljusspåret. Uppför. Sedan nerför den och upp igen.

En gång, en härlig gång, sprang jag den rundan på fjolårets snabbaste kilometertid, trots tre värstingbackar.

Gôtt!

Brakade åstad
Sedan kom det som jag kunde ha räknat ut med ändan. Hälproblemen. Du ska lyssna på kroppens varningssignaler och du ska definitivt inte braka åstad och köra tre-fyra vilda backintervallrundor i veckan, efter att ha löpt lugn slätmark i månader innan dess. Lata månader dessutom.

Det blev till att ägna vintern åt stilla promenader och sakta skidturer i stället. Trevligt det med men snöpulsningen, snöpulsningen… Knappt ett enda sånt pass. Jag som älskar’t.

Nämnde jag att jag fick benhinnebesvär också och knävärk när jag omedvetet försökte parera detta vid vinterns få korta rehabpass? En minut gå, en minut lunka, en minut gå är inte riktigt min melodi.

Aldrig, alltid
Jag ska aldrig mer blunda med öronen när hälar och vader larmar. Jag ska alltid vara klok i fortsättningen.

Jag börjar i morgon.

Hem | Om mig| Löpa
(c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Barmarksträning, tinat grus och grönfinksång

Redan när de första åkarna svänger förbi Zornmuseet i Mora börjar det rycka i benen. Det är vår, jag vill ut! Strax efter segrarintervjun letar jag fram träningsoverall, yllemössa, vantar och bra skor att springa i.

– Hej då, det tar ett tag!

Bortifrån tallen hörs dryet från en grönfink, i björkarna borta vid den gamla smedjan repeterar en talgoxe sin strof. Här har råbocken sprungit över vägen, honom brukar vi se. De blir så breda i ansiktet på vintern, rådjuren. Ganska fula blir de.

Grusvägen är fortfarande frusen men här och där har solen tinat fram en grusfläck, som alltid på Vasaloppssöndagen. Vägen doftar vår, gruset knastrar hoppfullt när jag springer förbi. Det är alltid den här dagen jag börjar barmarksträningen.

Barmark?

Två kilometer till korset där vi brukar vänta på skolbilen, två kilometer hem. Från ladugården hos vår granne Arne hörs kor som råmar, på gärdet bortanför Engströmsstället ligger snön vit. Det är söndag, inte ett enda färskt bilspår härifrån och bort till Verner på Sme’kul, posten och mjölkbilen kommer ju inte förrän i morgon.

När jag vänt mitt för björken vid korset vinkar jag åt Verner på gårdsplanen. Han hälsar tillbaka men skakar på huvudet. Grusfläckar knastrar, då och då sjunker foten i halvsmält snö. I sista bäckravinen rycker jag tills lungorna längtar hem…

… och just då inser jag att det inte alls är 1964. Arne och Verner bor inte kvar, jag är inte 13 år, jag är 54 år äldre och ute på en stilla rehabrunda efter en vinter med hälproblem. Fanken vet om jag inte har en bråkig benhinna också. Numera bor jag ungefär 42 195 meter från barndomens grusväg. Fast Vasaloppssöndag är det, då ska man springa en runda efter att herr- och damsegrarna gått i mål. Även om det är nationell isvecka och inte finns så mycket som en kvadratmeter framtinat grus i hela socknen.

– Sjukt, säger hon som vann, så glad är hon.
Jag vet inte det, rätt friskt tycker jag som ändå är fullärd löphypokondriker.

Skorna luktar snög och löplust.

De efterkännsamma

Två löpare möts.

– Vad hade du i vinter?
– Hälen.

– Var det inte ryggen?
– Jo först.

Hem | Om mig | Löpa
(c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)