Fem magiska ord, när två löpare just har upptäckt varandra på konferens i främmande stad: ”Har du skorna med dig?”
De brukar ofta följas av vänliga gliringar från omgivningen. ”Det får vi hoppas att han inte for hit i strumplästen.”
Sådant hör ingen riktig löpare. ”Ja”, svarar den andre, ”jag har skorna med”. Nu vet två personer att detta blir ett bra möte. Skorna är med.
Onsdag i konungariket Sverige. Ledande sverigedemokrat tvingas avgå för att han uttalat sig rasistiskt på film och berättat för en svensk stå upp-komiker med invandrarbakgrund att ”Du har inget här att göra”. ”Det är inte ditt land, det är mitt land”.
Då svarar en svensk fotbollsmagiker med invandrarbakgrund på det sätt han kan bäst. Gör fyra fantastiska mål mot fotbollens hemland, varvid miljoner svenskar vrålar av stolthet i sina tv-soffor.
Invandrarna – Sverigedemokraterna 4-0.
Svar på tal. Det här är ditt land Soran, det här är ditt land Zlatan. Det här är vårt land.
Nyss var det tre kilometer is här.
Vi är alla invandrare.
– Vet du vad det är för färg på världens snabbaste ko?
– ?
– Blå.
– Hur då blå?
– Kobolt.
Börjar sakna orienteringen, det var ett tag sedan jag rusade mot en startpunkt. Finns det någon annan sport där ungdomarna raggar vid bajamajorna? Finns det någon annan idrott där det kunnat gå att vinna en klass för 40-åriga nybörjare och få krans av hela klubben för det?
På Facebook finns den påhittade karaktären The typical orienteraren. Kolla den sidan. Min favoritbild därifrån just nu är den här, eftersom jag råkar känna igen fenomenet från mitt senaste långpass, håhå jaja …
Söndag. Höst på hela Grossbolstorp. Under dagen sol, några lätta molnskyar här och där, röda, gula och orange löv. Löv som faller, löv som borde krattas men också knoppar som håller på och bildas. Springer mitt längsta pass sedan diskbråcket för elva år sedan, dessutom årsbästa på milen.
Går och ser Palme-filmen. Jo, så var det den gången. Sverige hade en demokratisk socialist som statsminister. En som jag sannerligen var kritisk mot många gånger, (Palme och Geijer, Nixons lakejer!) men som samtidigt var en briljant tänkare och talare. En som gav Sverige en röst i världen, när europeiska länder fortfarande fick ha en egen röst.
Tiden går. Tiden går i cykler, politiska konjunkturer cyklar på de med. När får vi en socialdemokrati som vågar formulera stolta visioner igen? En som inte är vilsen och fast i det mediedramaturgiska slaget om medelklassen?
Strängs snåla sedel
En gång har jag träffat Gunnar Sträng. Det finns en bild på mig i bästa SSU-kostymen, när finansministern och folkhushållaren lägger en snål sedel i en insamlingsbössa som jag sträcker fram.
Palme träffade jag två gånger. SSU-lägret i röda Ådalen 1976. Valrörelse, han äter på en glass av märket Winner, jag försöker bjuda in honom till Jönköpingsdelen av lägret. Sedan förlorar han kampen mot Thorbjörn Fälldin, på den tiden centern var motståndare till den livsfarliga kärnkraften.
Studiebesöket i Värmland i början på 1980-talet. Palme beskådar skogsdöden nära Kronoparken, Palme besöker IVL i Kil, Palme håller hyllningstal till industrialister på Bäckhammars Bruk, Palme besöker skolklass, Palme… resan håller ett närmast våldsamt tempo. Själv skriver jag några av de rader jag ångrat och låter bli att skriva några rader som jag borde ha skrivit. Offer för min egen mediedramaturgi.
Den första toppolitiker jag mött som brytt sig om journalisterna. ”Hinner ni med?” sa Olof Palme när tempot var uppskruvat mellan besöksmålen, de mästerligt improviserade talen och fototillfällena. ”Hinner ni med?”.
Ogillade och beundrade
Jag tyckte inte alltid om honom. Jag beundrade honom likafullt. En gång stod jag i en fullsatt Färjestads ishall, höll min fru i ena handen och NWT:s lokalredaktör i den andra och sjöng Internationalen. Höjda händer, Palme i högform.
Löv faller från en björk på Grossbolstorp. Knoppar bildas.
1 oktober, 2 oktober, 3 oktober, 4 oktober, 5 oktober: Semester. Skriver. Umgås.
Funderar på att springa.
En dag blev den gamle bloggaren så heligt inspirerad av sitt skrivande att han sakta gick in i sin text och försvann. Det sista man hörde innan han gled in mellan raderna och alla de vackra bokstäverna var ett triumferande skri: – Jag springer, jag springer! Jag tar ledningen vid sista kilometern på OS-maran och spurtar in i mål som segr…
Nej, det fungerar inte.
Jag studsar ut.
Måndag, provar nya vätskebältet vid en svampjogg på lunchen. Får ihop kantareller till två smörgåsar vid det enda stället jag undersöker, men svampplockning är inte huvudsyftet i dag.
Stannar uppe vid ängen och drar åt skärpet lite. Bra, nu hoppar inte flaskorna jämfota längre i svanken. Dricker några klunkar i uppförsbackarna vid Haget. Vänta, vad hände? För första gången fungerar det att dricka ur en löparflaska utan att skruva av korken. Lite småbesvärligt att sätta tillbaka flaskan, men hellre det än de gamla trötta flaskorna som jag tappade stup i kvarten.
Då och då tittar solen fram mellan molnen. Klockan tickar, svamp i jackfickan. Fullt med jobb som väntar när vi kommer hem, nya bältet och jag.
Skorna luktar skog och lycka.
Nu har jag hittat ett nytt sätt att göra mig löpsugen på, när inte endorfinsuget orkar knuffa kroppen över tröskeln. Jag har slutat med kaffe.
Nästan slutat. I början av augusti skar jag ner från fem-åtta stora koppar om dagen till en halv. Den halva koppen till frukost är innerligt älskad, förmiddagens höjdpunkt. Det brukar bli så när man går från mycket till mindre, varje viktväktare vet vad jag menar.
Hur det funkar? Enkelt. Utan det laxerande kaffet behöver jag löpningen för min peristaltik. Den sätter fart på magen, det vet min kropp. På köpet har jag nästan helt blivit av med hjärtats extraslag som var rätt irriterande i slutet på sommaren. Har du provat att minska på kaffet? sa min kloke doktor på vårdcentralen i Forshaga. Det var så frågan kom upp.
När jag slutade med kaffet helt fick jag huvudvärk och blev grinig som en kamel i motvind, men en halv kopp om dagen balanserar skallen perfekt. Hjärtat slår i gammal vanlig takt igen.
*
Så blev det här inlägget till två välmenta råd, ett medicinskt och ett som ökar löplusten. För mig är det samma sak, löpning lägger liv till våra år.