Natur – Sida 27 – SVENSSONS SLÄNG

När det drar i luffartarmen

I månaden maj brukar det börja dra i luffartarmen.

Jobbade jag på tidning så övertalade jag närmsta chef att komma på idén att skicka ut mig på resereportage. Var jag frilans satt jag med bilrutorna nervevade i en glänta och skrev, medan citronfjärilar fladdrade i solen och tallstigar doftade.

Jag paddlade på Bunnsjöarna i Småland, vandrade från Nässjö till trakterna av Hok, sprang från Långflon till Stora torget i Karlstad, cyklade från Bastuknappen till Värmlandsnäs och vidare med båt ut till Lurö, åkte flotte på Klarälven, vandrade i fjällen vid den älvens källor, bodde på brandstation i Brooklyn, åkte med sjöräddningen i Hanöbukten, höll på att sätta mig på en sotarstol i Skövde, pratade med Palme i Ådalen och cyklade från en strand nära Norge väster om Lennartsfors och hem till Forshaga, där däcket small.

Researtiklarna blev läsbara ibland och sämre ibland, bäst var alltid resan. Vad är det för gen jag har fått? Mina förfäder i modern tid har ju knappt rört sig utanför sina härader, många av dem.

Anteckning till mig själv: stämmer detta verkligen? Kolla igen. Alla är väl inte som Nils Eriksson, Erik Nilsson, Nils Eriksson och Erik Nilsson som sällan flyttade sig mer än en timmes vandring från Trossnäs i Värmland?

Kanske de ville men inte kunde. Nå, jag har alltid mormors svedjefinnar. Vilket resereportage de hade kunnat göra. Karelen – Savolax – Ålands hav – svenska ostkusten – Tyngsjö finnmarker – och till slut tåget till Karlstad fredsförhandlingsåret 1905.

Titta nya utsikter
Nu är det redan juli och luffartarmen drar igen. Själva reportagen var bara en ursäkt. Jag vill fika nya fik, titta nya utsikter, bada nya vikar. Höra dialekter som inte låter som från Drottninggatan.

Är det luft i cykeldäcken?
Jag vill köra tempopass med nyfikenheten.

Mot horisonten!
Mot Deje åtminstone.

Dödstädar på finska hyllan

Det är inte lätt för en så’n som mig att dödstäda. Vem har hjärta att slänga det tomma emballaget till doftämnen till en doftfälla för granbarkborrar?

Jag fann det i en tidskriftssamlare märkt Finland. Det var där jag hittade en diskad plastförpackning för filmjölk från finska resan 1982 också. Tvådeciliters från Hj. Ingman.

I dag får du inte störa mig. Jag hittade en bok där med, jag håller på och läser den. Skogsindustrin i det självständiga Finland, Finska Träförädlingsindustriernas Centralförbund 1918-1968. En jubileumsskrift de sände mig, när jag skrev brev till finsk skogsindustri och berättade att jag skulle åka till Rautalampi för att titta på de nejder en av mina släktgrenar lämnade på 1600-talet.

Brukar inte du skriva pappersbrev till branschorganisationer, när du ska klättra upp på en skogshöjd i ett annat land?

Undrar var jag fick tag i adressen.

Fick avstå jord till flyktingarna
Stör inte. Jag läser om hur småbönder blev lurade på sin skog även i Finland, men om hur landet 1924 till sist antogs lagen om ”fastigheter som av trävarubolag i strid med lag förvärvats”.

Jag läser om vinterkriget som ledde till att Finland förlorade över 10 procent av sina skogstillgångar till Sovjetunionen. Landet blev av med 70 exportsågar, fyra fanerfabriker, en trådrullefabrik, fyra pappersbruk, sju träsliperier och kartongfabriker, fem sulfitcellulosafabriker och två sulfatcellulosafabriker.

”För att kunna placera den lantbrukarbefolkning, som lämnat det avträdda området, var det nödvändigt att genom lagstiftningsåtgärder skaffa den odlings- och skogsmark. Den s. k. snabbkolonisationslagen stiftades, enligt vilken också träförädlingsindustrin måste avstå betydande arealer.”

Över 100 000 nya småbruk skapades åt frontmän och flyktingar från finska Karelen. Nya gårdar inom landet, märk väl.

Var ligger Sibbo?
Det är inte lätt för en sådan som mig att dödstäda. Är du född nyfiken är det mycket som är intressant. Jaså står det Viiliä på filburken, är det filmjölk det på finska? Från Sibbo/Sipoo.

Var ligger Sibbo? Fasen, nu måste jag kolla det också. Jag kommer aldrig att bli färdig.

Trivs.

### I Sverige har brukssamhällena ofta namn som slutar på fors, eftersom det var ur forsen de fick sin kraft.
### Det är likadant i Finland.
### Många skogsindustrisamhällen slutar på koski som betyder fors. Kuusankoski, Kyröskoski, Myllykoski, Valkeakoski, Äänekoski och Jämsänkoski.

Får en bli trött på kajor?

Hur du säkert vet att du är en man på 65 år och 6 månader:
Du köper samma jeansmärke i samma storlek varje gång.

Du påpekar envist för smakråd, provrumsgrannar, expediter och förbipasserande elmontörer att: – Slita dem, det vill jag göra själv.

Du tränar framför spegeln hemma med höger tumme nonchalant instucken i fickan.

Varje gång.

Tre frågor, två svar
En fråga till Fältbiologerna, Naturskyddsföreningen, Ornitologiska föreningen, Greenpeace, tv-programmet Mitt i naturen samt världens alla goda naturfotografer och -skribenter:

Får en BLI trött på kajor?

Nu vet jag varför vi har kvar vår fasta telefon.
För att hitta mobilerna.

Hur kan en se att det är en brandman som stukat sig på innebandyn?
Låghalt.

### När politiken i världen liknar anfall i oorganiserad flock glimtar fotbollen då och då till och visar politik som den borde vara.
### Nyckelord: vi.
### Det är inte flottast kostym som vinner.

Äventyr i gullfladdreland

Hur var det han skrev?

”Naturen själv är bästa blogg. Ser du inte hur minsta sädesärla hittar tillbaka, hur minsta buske har årsringar och att minsta jordkoka är skapad av sådant som varit? Naturen för dagbok hela tiden.”

Eftertänksamt formulerat. Här på trakten bloggas det på, vill jag lova. Varg har vi, rådjur som gillar rödbetsblast, översvämningsmygg i norr, hjortlusflugor som kastar vingarna, vildsvin som rotat på mitt särskilda svampställe när jag kom dit i går, fästingar i gräs och kajor på tak.

De kanske behövs allihop. De har samma rätt att fara runt här i gräset och skogsgläntorna som vi. Mot slutet av 1800-talet bredde vi människor ut oss som mest i skogslandet. Nu tar naturen landet tillbaka, fast vildgris på svampställena hade kunnat kvitta. Fästingarna kan jag också tänka mig att skicka till Skansen.

Superlim gudskelov
Häromdagen berättade jag om hur det vilda kom och åt upp vår konstgjorda fågel, stôllibrin som jag kallade den. En plast- och fjäderfågel från Kina, bra på att fladdra, köpt på Lanzarote med solmotor och allt. Läs mer.

Den kära vännen fick sätta dit en påskfjäder i stället.
Då blev det roligt: Gullfladdrefilmen.

Som tur var använde hon superlim till sin skapelse gullfladdran. Tur, för det är ett hårt liv där ute om nätterna. Plocka eller plockas. När jag vaknar nästa morgon har Det Okända Rovdjuret varit här igen. Förmodligen lika förvånad som sist, efteråt. Superlim är superlim och inte är det mycket mat på en grossbolstorpsk påskfjäder i juli, något begagnad.

Vemodigt ligger fjäder, vajer och fäste oätet i gräset, några meter från själva solenergiaggregatet. Vi får börja ta in gullfladdran på nätterna, så här kan vi inte ha det.

Naturjävel.

## Vem som skrev citatet i början?
## Asch, dä kvetter.
## Självskryt luktar jobbintervju.

När jag ljög svenska folket rätt upp i ansiktet

Sanningen står på folkets sida men jag hamnade på den andra.

Så kan det gå när en försöker skoja till det. Saken är den att vi var på Lanzarote, lavaön med det varma underredet. Där vandrade vi, tittade på folk, sprang, åkte buss, tittade på havet, badade i pool och Atlant, åt skrynklig potatis och gjorde allt möjligt annat sådant som folk gör på resor till lavaöar med golvvärme.

Nämnde jag den skrynkliga potatisen?

Sista dagen insåg den kära vännen att jag inte handlat. Jag hade inte köpt med mig något minne. Det beror på att gubben börjar bli gammal, numera betyder minnen blogginlägg, foton och ett och annat för en tid sparat minne uppe i skallen. Nya saker betyder det inte.

Nå, nåt ska du ha gubbe, tänkte den kära vännen och köpte mig en lustig pryttel som vi sett mest varenda dag på vår vandring längs södra strandpromenaden. En stôllibri som jag döpt den till, på grund av dess livliga beteende. Själv ville den helst lystra till sitt namn från hemprovinsen i Kina: Solar Flying Bird.

En enda dag
Sedan hände ingenting. Vi for hem, solbrännan bleknade och stollibrin låg ouppackad i sin låda.

En dag finner min vän den och tänker att hon ska glädja mig en gång till med solfångarfôggeln. Hon plockar upp den ur lådan, monterar den helt enligt instruktionen (please don’t press the wire), (please place it outdoors), (it can fly in the grass or above flowers). Solelementen vänder hon mot solen som skiner upp direkt.

Så vad ska en stackars stôllibri göra? Börja fara runt och fladdra som den värsta kolibri förstås. Den första på Grossbolstorp, vill jag tillägga. En hel dag får den fladdra över vår ena planteringslåda.

Den förvånade höken
På natten tar höken den. Eller möjligen räven, katten, ugglan eller skatan, vi vet inte. Spåren är mycket tydliga på en punkt, av utredningstekniska skäl kan vi inte avslöja hur: en människas verk är det inte.

Det rovdjuret måste ha blivit bra förvånat, när det glupskt svalde en konstgjord och söt liten kinesisk Solar Flying Bird från Lanzarote. Jag spanar av vår tomt en halv dag men ingen stollibri står att finna. Nog föder Gud höken, som Jan Myrdal brukar säga.

Nå, den kära vännen är en handlingskraftig vän och har jag fått en soldriven trädgårdsattraktion så har jag. Hon tar fram superlimmet och limmar dit en påskfjäder i stället. Gullfladdran är född! Glatt far den gule fladdraren runt i luftrymmet ovanför vår sallad och sprider lite juliglädje i samhällets bottenskikt. Det vill säga på vår altan.

Filmen lurar många
Numera betyder minnen foton, det nämnde jag väl i alla fall? Eller filmer, det går ju att göra rörliga stillbilder med kameran också, nu för tiden. Jag filmar vår glade fladdrare (utan att mekanismen syns) och lägger ut filmen på Instagram och Facebook tillsammans med texten: Gullfladdrorna har kommit.

Äntligen! skriver en vän. Det är snällt sagt. Andra är mer konfunderade, inser jag under dagens lopp. Sanningen står på folkets sida men jag har bedragit detta folk.

Förlåt! Det är inte ett unikt fjärilsfynd vi noterat på Grossbolstorp, sydvästra Svealand, Europa, Jordklotet, Universum. Det är en påskfjäder, en tunn vajer och en soldriven motor för 6 euro.

Men ändå.
Ho fladdrer.

Bevismaterial 1: Min unika gullfladdrefilm

I morgon: äventyret fortsätter.

Jobbet jag inte visste fanns

Jag sitter. Sedan står jag. Kanske går en liten runda bort mot elhuset och tillbaka. Men mest sitter jag.

Saken är den att jag är skatvakt. Det blev mitt jobb denna vecka.

Ärligt talat hade jag inte skrivit in den sysslan i planen för belöningens år 2016. Att jag skulle läsa en del, det visste jag. Att jag skulle frilansa något, det anade jag. Springa, fixa orienteringsstolpar, klippa gräset, bjuda den kära vännen på kaffe när hon kommer från jobbet, städa bland gamla papper och skrot i snedgarderober, arbetsrum och garage, laga min lunch, handla, fara till återvinningen, gå i skogen, springa, blogga, springa, gå på olika uppträdanden, ta hand om ungt folk i släkten, lyssna på kornknarr och gök, skotta snö, facebooka, instagramma, vila middag, rensa mejlen, läsa tidningen, springa, städa, läsa Röde Orm. Allt det också.

Men vakta skator?

Hur var det farmor sa? Det är hos de snälla människorna skatorna bygger bo. Vi blev alltså mäkta stolta när de började bygga i vårt körsbärsträd för många år sedan. Kanske var det redan på 1980-talet? Jag tror det. I år är det dags igen, de har som vanligt byggt en ny våning på boet, upptill. Vissa år bor skatfamiljen på annans mark, då får man skärpa sig.

År 2002 skrev jag den här krönikan i Värmlands Folkblad. Den handlar om hur kloka skator kan driva en hungrig katt till vansinne: Varför jag gillar skator och damer med gatubrunn.

Vore det nån annan som hade skrivit krönikan så hade jag sagt att den är välskriven. Men det får man väl inte säga på den här bloggen.

Läs krönikan, så förstår du varför jag sitter här på altanen med min kaffekopp och inte hinner måla om runda bordet. En del människor går med hundar, en del matar guldfiskar. Jag vaktar nästan flygkunniga skatungar, så länge de fortfarande bara nästan kan vad de snart är så bra på.

Det är ett hårt jobb.

Min köttbullstanke i Värmlandsbro

Reser genom Västsverige, från hav till välbekant skog. Ser yrkesskickligt folk bredda Europaväg 45 i Dalsland, promenerar vid vackert vatten i Åmål, äter kravköttbullar med hemlagat potatismos på Grön Ko i Värmlandsbro. Tänker på en politiker jag gillade, Halvar som var med och såg till att 45:an blev Europaväg.

Alla dessa kämpar. En slåss för vägar och kollektivtrafik, en annan för giftfri mat och allmän kotrivsel. Överallt finns de.

Himmelskt goda är köttbullarna, moset har precis rätt tuggmotstånd. Kaffe i solen efteråt, på planen där så många känt resfeber inför sin stora eller lilla resa. Grön Ko var järnvägsstation en gång i tiden.

Maten här är inte berest.

Det är bättre att människan upptäcker att jordklotet är runt än att köttbullen gör det.

Trivs.

Nu

Nu vill jag hitta vackra saker.

Nu vill jag höra göken, läsa syrenens blad och höra gärdet med pestskråp vagga där pilgrimer rastade. Nu vill jag gå i takt med vinbergssnäckan, en gång hitförd för att mätta kristna under fastan. Nu vill jag viska andlöst till lövsångaren, gasta med skatan vars ungar snart kan flyga, simma bland färska älgar, flyga fritt under himlatak med svalor och seglare.

Nu vill jag tumla med humlor.

Räknar mina tusingar

Nu far hon vidare.

Vaknar av en ivrig hosta på småtimmarna. Då lyser hela rummet upp. Blixtrar en gång, två gånger, många gånger. Jag blundar men i min skalle lyser det bakom ögonlocken. Räknar tusingar, nu är hon tre kilometer bort, två kilometer, en…

Hostar mer och mer och hör den fornnordiske fara runt där uppe, på sprudlande humör. Vad bryr sig Tor om att jag känner mig liten i vackerheta? Halva Mellansverige lyser upp av blixtarna, min säng skakar i takt med mullret. Klockan är tre på natten, jag ställer mig vid balkongfönstret och ser blixtarna dansa.

Regnet vräker ner.

Internet är urdraget, all annan elektronik med, men mobilen berättar att nedre Klarälvdalen är i centrum. Stråket kommer från sydväst och rör sig åt nordost. Hon vill till Dalarna.

Efter 45 minuter lugnar det sig. Jag går ut på altanen, dimma över mitt kvarter, från trädgårdslandet ångar det. Det är bara några timmar sedan vi lade ut odlingsväven över det sådda, ibland har vi tur.

Lyssnar på fåglar som börjar vakna.
Nu är hon redan i Lesjöfors, Ludvika, Borlänge.

Hostar.
Sätter på kaffet.

Lokala sopor och knarrare

Livet går sin gilla gång. Nyss var vi till soptippen i Deje för allra sista gången med höstens och vårens hopsamlade överflöd från trädgårdskompost och garage. Nu läser jag i lokala annonsbladet att nya återvinningscentralen öppnar den 1 juni.

En i familjen hoppas innerligt att en slipper backa med kärra där.

Hon som kan.

### För tre år sedan upptäckte jag att vi bodde nästan granne med kornknarren. (Läs mer här).
### Förmodligen hade vi gjort det sedan 1983 när vi flyttade hit.
### Hoppas, hoppas, hoppas att han stannar kvar i området, fast det blivit sopcentral där vi hörde honom i fjol.