Jag skriver och ber AI-programmet ChatGPT hjälpa mig: ”Skriv ett skämtsamt litet tal som jag kan hålla när jag och de andra äldre herrarna fikar i skogen.” Det är den enda instruktionen. Efter någon sekund kommer texten i mobilen:
”Tal för fikastunden i skogen Ja, grabbar – eller ska jag säga gubbar – vilken fin dag vi har fått! Solen skiner, fåglarna kvittrar, och här sitter vi med kaffetermosar och bullar. Det här är livets höjdpunkt – eller ja, åtminstone höjdpunkten för den här veckan.
Jag tänkte att vi skulle passa på att hylla oss själva lite. För här är vi, ett gäng äldre herrar som trotsar både knakande knän och envisa ryggar för att ta oss ut i skogen. Det är nästan som en sorts superkraft – men i stället för att flyga eller lyfta bilar, är vi mästare på att klaga lagom mycket och ändå ta oss fram.
Det är ju faktiskt imponerande. Vi har till och med en sorts rangordning här i gänget. Den med den mest slitna ryggsäcken leder, följt av den som har det mest välanvända sittunderlaget. Och så klart, den som kan ta sig upp från stubben utan att se ut som att de brottas med en björn – den får automatiskt respekt.
Men vet ni vad som gör det här riktigt speciellt? Det är att vi fortfarande tar oss tid för det viktiga: fika och en massa skratt. För om vi nu ändå ska bli äldre, så kan vi väl åtminstone göra det med stil – och med en extra smörgås i väskan.
Så, låt oss höja våra kaffemuggar och skåla för oss själva. Skogens hjältar, fikans kungar och de eviga optimisterna! Tack för att ni är de bästa sällskapet man kan ha på en stubbe i skogen!”
Fulla av förundran i gläntan På torsdagen läser jag upp talet medan solen går upp över Klarälvens is strax intill och kaffet i gläntan får smaklökarna att krulla sig.
Herrarna i Gryningspatrullen reagerar precis som jag. De förundras.
Fortsättning på mitt manus från Gamla Kraftstationen i fredags:
4. Det är inte ofta vår familj med farmor och farfar ser ut som en bonad, eller ja, som en sån där långsmal tryckt plansch med nationalromantiskt motiv. Folk håller mest till en och en eller två och två i lagårn eller ute i skogen eller vid vedspisen. Det är inte så bonadsmässigt.
Men när höet ska hässjas, då är vi utomhus allihop utom farmor. Då blir vi en bonad.
Först har pappa och jag slagit. Traktorn är ganska ny men slåttermaskinen är gammal. Jag får sitta i sitsen och hissa upp balken med knivarna varje gång vi ska vända. Sedan har pappa och vår arméhäst Pelle räfsat ihop det nyslagna höet i strängar.
Eter det tar pappa fram spettet och gör hål till hässjestörarna. Drar tråden som höet ska ligga på.
Nu blir vi många på gärdet. Solen skiner och höet måste upp på tråden. Man vet aldrig när det blir regn.
Ofta är några släktingar på besök då, särskilt om det är en helg. Kanske stockholmsfrämmande. För dom är vår vardag nostalgi.
– Vi hjälper gärna till och hässjar, säger de. Ni har så roligt här på landet.
Efter någon timme kommer farmor med kaffe. Hon har huckle på sig, det har alla kvinnorna. Tv-kannan och brödfatet bär hon i en korg med rutig duk ovanpå. Förningsduken. Den breder hon ut på marken och vi sätter oss intill.
Nu – dricker jag den första klunken. Mmmm, gôtt.
Här. Här på högärdet smakar kaffet bäst. Det smakar aldrig så gôtt som på ett högärde bredvid en nyhässjad hässja. Allihop är svettiga, mina småsyskon också, smörgåsarna är färska, osten varm och farmor berättar hur det var förr.
– Förr. Då var vi många när vi skulle hänga hö, säger farmor.
Fortsättning på mitt manus från Gamla Kraftstationen i fredags:
3. 1959 flyttar vi till östra Nyed. Ängebäckstorp. Där bor vi tre generationer på ett litet småjordbruk. Gården drivs av arbetslust, traktor, häst, seniga armar, långa arbetsdagar – och kokkaffe.
Själv har jag alltså börjat vid sju års ålder. I början häller mamma nyskummad grädde i koppen också och farmor lär mig dricka på bit. Ibland försöker jag balansera ett fyllt kaffefat på tre fingrar precis som hon.
En dag på sportlovet har mamma och pappa bestämt att jag ska åka till honom med förmiddagskaffet. Han håller på och hugger i skogen och jag låter mina skidor följa spåret där han har gått.
När han ser mig mellan granarna lägger han ifrån sig motorsågen och tänder brasan som han har förberett. Där sitter vi sedan på varsin stubbe med färskt grönt granris på.
Han öppnar min ryggsäck och tar fram varsitt rågbröd med smör och ost. Termosen i sidofacket är liksom randig och korken är av kork.
Nu häller han upp rykande hett kokkaffe, först i min och sedan i sin kopp. Brasan luktar av törveden som han tände med. Rök och törved.
Här, hos pappa, dricker jag utan grädde och socker. Vi är ju i skogen. – Hör du, säger pappa och tar en klunk till. Hör du va’ skogen suser?
Dom orden har jag hört ett helt liv sedan den dagen. Pappas ord – och skogen som susar. Ja. Jag hör. – Tack för kaffet, säger pappa när jag tar på mig ryggsäcken och börjar glida hemåt igen.
Apropå skidfärd. 2018 fyllde min blogg Svenssons släng sju år. Då skrev jag en liten skrift om skogen som jag lade ut som pdf på bloggen. Jag ska läsa en av texterna i den. Den börjar på Värmlands Folkblad, där jag arbetade en gång i tiden:
”Det finns en skidfärd kvar Bara en till, säger vår legendariske fotograf på tidningen där jag arbetar. En gång tar han bild när Jimi Hendrix ligger på golvet på Mariebergsskogens scen och spelar. May I take your picture, säger Nils Almgren och bilden kommer i bok i Amerika. Världens bäste gitarrist med gitarren på magen på ett litet scengolv i kanten av Karlstad, i bakgrunden skymtar Mitch Mitchells trumset. Sedan dör Jimi, kvävd av sina egna spyor.
Bara en till. Så säger alla barn och kreativa människor.
Det finns en barnbok av Elsa Beskow som heter Olles skidfärd. Lika spännande som jag tycker vintern i skogen ser ut i den boken, lika roligt tycker jag det är som sjuåring att själv åka skidor i en skog full av snö, där grenarna dignar och den ospårade snön frasar. Röda kinder, snö till vaderna, träskidor, nya vantar som farmor stickat.
Jag vill ha en till sådan förväntan, sådan vinter och sådan skidfärd på obanad snö med grangrenar som dignar, vita. Bara en till och en till och en till. År efter år efter år.
Dessutom vill jag se Jimi Hendrix i Mariebergsskogen en gång till. Bara en. Nu när jag hör att han är bra.”
Under asfalten finns en strand står det på murarna. Bakom torget finns en skog, säger jag.
Den grekisksvenska programledaren Alexandra Pascalidou ringer till sin väninna i Grekland och berättar att nu har hon verkligen blivit svensk. – Jaså har… -…ja, jag har varit ute på skogsutflykt. – Har du gått i skogen alldeles ensam? – Mmm. – Men snälla Alexandra, är du deprimerad? Ska jag komma och ta hand om dig?
En iransk vän brukar säga att iranierna har familjen, släkten. Det är det många folk som har. Men ni svenskar, ni har naturen.
Det händer att jag tror att han har rätt. Bortom torget finns en skog, vår gata är ett vidareförädlat hygge. Folk som är bra på svamp säger inte ens att de plockar, de säger att de hämtar svamp. Skogen är deras förlängda skafferi.
Inuti frysboxen finns en skog.
(Från min samling skogstexter I den gröna kyrkan, publicerad som pdf på webbplatsen i november 2018när bloggen fyllde 7 år).
Hur kan ett folk stå ut? Jag springer ut i novembermorgonen. I sociala medier klagade någon nyss över mellansvenskt mörker och kyla, nu tänker jag på Vietnams djungler, Ukrainas luftrum och Gazas bostadskvarter. Gazas raderade bostadskvarter.
Hur stod de ut i decennium efter decennium i det fattiga bondelandet Vietnam? Hur står de ut i Ukraina där grannregimen nu bombar elektricitet, värme, bostäder och liv? Hur kan någon orka fortsätta fly mot ständigt nya hörn av det grusade friluftsfängelset Gaza?
Uppförsbacken vid Svarthultet går lätt i början men efter ett tag blir andningen tyngre. Skillnaden är att min enkla stress är självvald och positiv. För mig är det lätt att stå ut.
Sen sol, elände… Jag vet varför krigen startade. Det gör de också. Vad hjälper det?
Nu klagar ännu en medmänniska i mitt Sverige över att solen fått för sig att gå upp treminuter senare och att hans termometer visar en grad minus.
Ännu en dag är bekymren i världen precis som dess rikedomar. Ojämnt fördelade.
Det är det där lilla ordet trivs. Hur kunde just det bli min speciella signatur här i livet?
Ibland ser jag vänner använda det i olika sammanhang när de mår bra. De hänvisar till mig: ”’Trivs’ som Sven-Ove brukar skriva.”
Då ler jag kärt inombords.
Klimatet, flodkräftan och dagstidningen Nej, jag är inte idiot. Inte fullblodsidiot i alla fall. Jag vet vad det ryska imperiet gör i Ukraina och ockupationsmakten Israel i Gaza och Libanon. Jag kan läsa statistiken som visar att det går 93 städerskor på en av de 50 rikaste börs-vd:arna här i landet, om vi räknar lön och övriga inkomster. 93-1, det är så bedrövligt. Jag vet att det dog 63 medmänniskor i fjol på svenska arbetsplatser.
Då har jag ändå inte nämnt klimatet, sillen, ålen, vitryggen, flodkräftan, pressfotografen eller dagstidningen. Jag kan sannerligen hitta skäl att vara både arg och ledsen.
Livet kunde ju vara så enkelt, utan de där hoten.
Den ljusa tonen Tro inte en sekund att jag bara räknar de lyckliga stunderna. Vi har sannerligen haft smärta i våra liv. När jag vill kan jag höra den mörka tonen inombords. Jag fick ju förresten själv ett cancerbesked för snart två år sedan.
Men. Jag har inte bara den mörka tonen. Jag hör den ljusa tonen med. De flesta dagar hörs den högre.
Det finns självuppoffrande vänner som fraktar förnödenheter från Värmland till krigets Ukraina. Det finns fantastiska människor i svensk sjukvård som går till sina jobb varje dag och räddar livet på gubbar som jag.
Det finns solidaritet.
Ett under I morgon ska jag ta en lätt löptur på stigarna uppåt Grossbolstorps höjder, har jag tänkt. Bara det – att jag kan göra det vid 73 års ålder – är ett under.
Då ska jag tänka på ett litet ord som livet lärt mig:
Trivs.
### Jag hör att en del som läst mitt förra blogginlägg bekymrat sig. Mår jag inte bra, när jag hade så lågt batteri tyckte löparklockan? ### Stort tack för omtanken! Jag mår förträffligt. Klockan visade rätt tomt kroppsbatteri i förrgår kväll med. Men det berodde på lycka. ### Jag hade haft glädjen att få läsa ur mina böcker för ett gäng trevliga människor på Klarälvdalens folkhögskola i Stöllet. Då tror klockan att jag är slut, när jag i själva verket går på små lätta moln, gjorda av endorfin.
Torsdag: vandrar med Gryningspatrullen, fikar i solsken i lingonriset vid ett stillsamt tjärn. Går på lokal på kvällen och ser Färjestad vinna.
Fredag: filar på texten som ska göra mig till Sveriges äldsta littera underbarn (tihi). Väntar på den kära vännen som är på hemväg efter att ha varit i västerled och roat barnbarn.
Lördag: i dag ska jag till hembygdsgården i Nor och medverka när hembygdsföreningen och författarsällskapet ordnar brasafton.
Söndag: då är det mitt jobb att sätta ut frågorna till klubbens tipspromenad vid Sisugården.
Mitt i all oro i världen är det ändå en glädje att leva. Man får ha två saker i huvudet samtidigt.
ONSDAG. Vi reser till Charlottenberg. Här intervjuade jag en gång kämpen August Spångberg. Nu är vi på väg dit. Vi ska på Gôbbkväll.
Stationssamhället ligger nära gränsen till Norge. De järnvägsanställda här var viktiga i stödet till den norska motståndsrörelsen under tyskarnas ockupation. Mellan Värmland och Norge går många skogsstigar som folk kunde använda för att smuggla människor, brev, trycksaker och annat som motståndet krävde.
Men här gick också tågen.
I dag har han en idyllisk park uppkallad efter sig, August Spångberg. Det var inte lika idylliskt, det arbete som han och de andra svenskarna och norrmännen bedrev tillsammans under kriget.
Dykardräkt i vattentanken När jag bläddrar i hans bok I tidens ström igen påminns jag om ett av de påhittigare sätten att smuggla folk över gränsen.
Det byggde på att ångloken behövde vatten.
”Tågen undersöktes i regel mycket noga, men det fanns gömställen, som aldrig upptäcktes av tyskarna, där även kurirer kunde ha en känsla av relativ säkerhet. Ett sådant gömsle var – ånglokets vattentank! Ingen kunde gärna tro, att någon människa skulle finna på att tränga sig ner i den vattenfyllda tanken – fast den var väl knappast riktigt fylld vid sådana tillfällen – med risk att dränkas som en råtta. Ingen kunde komma osedd ner eller upp ur det våta elementet, därför finkammade Gestapo aldrig detta gömställe, även om det inte gick alldeles fritt från undersökningar. Men det fordrades både goda nerver och stark fysik att timtals stå i den tillslutna mörka tanken med det kalla vattnet skvalpande kring huvudet, även om man var iförd dykardräkt.”
Även käringar Anledningen till att vi är på väg till Charlottenbergs bibliotek är att forne SVT-medarbetaren Kjell Gustafsson och frilansjournalisten Börge Nilsson ska berätta om sina böcker där och Tommy Johansson ska visa naturfoto. Gôbbkväll kallar biblioteket det men påpekar att käringar är också välkomna.
Så skriver de.
Dessutom är vi lovade fika och ett utbud av jaktkorvar i pausen, Bertil Åkesson ska tälja träfigurer, Eda fiskekrets ska medverka, vi kan testa jaktsimulator och KÅ Jansson ska visa gamla Edafilmer.
Externa köplador Vi är tidiga på plats i Charlottenberg och tar en promenad genom samhället. Här hittar vi skulpturen av Charlotta Berg, hustru till grundaren av järnbruket vid Vrångsälven. Han döpte bruket efter henne och därmed orten.
Pizzerior finnes men dessemellan ser vi ett antal tomma affärslokalerna i centrum. I dag är handeln på orten hårt inriktad på norrmännen och sker i stora köplador utanför centrum. Den utvecklingen har vi sett på fler håll.
”Vi som talar ryska är också offer” Nu börjar programmet. Personalen har fått bära in extrastolar. Är vi 60 stycken på plats?
Börge Nilsson.
Börge Nilssons bok heter Putins bro till väst – ryssarna i Baltikum. Mer än en miljon ryssar blev kvar i Estland och Lettland när Sovjetunionen föll samman och Röda Armén drog sig hemåt. En gång var dessa en privilegierad grupp, nu en underklass.
Börge visar ett antal exempel på sådana ryssar, födda i Baltikum men i dag utan medborgarskap eftersom de inte vill göra den tenta i historia och landets språk som behövs.
Då Igor Kolu var barn fick han ofta höra en ramsa i hemstaden Narva där han var född. ”Tjemodan. Vokzal. Rossija.” Resväska, Järnvägsstation. Ryssland. Det var inte svårt att förstå vad den ramsan betydde.
När Börge upprepar 2012 års reportageresa förvånar svaren. Vissa ser fortfarande Putin som en hjälte. Andra har ändrat sig.
”Fragment av de raketer som avfyras mot Kiev och Charkiv träffar också oss”, som den lettlandsryske politikern Boriss Cilevics skrev, strax efter att Putins styrkor anfallit Ukraina. ”Alla vi som talar ryska är också offer.”
Kjell Gustafsson.
Flyget behöver inte Svein Efter fikapausen är det Kjell Gustafssons tur att berätta om sin roman Flykten – drömmen om att bli hjälte. Huvudpersonen Svein drömmer om att bli hjälte efter att hans hemland Norge ockuperats av Nazityskland. Som 20-åring börjar han vara med och trycka förbjudna trycksaker. Till slut inser han dock att han riskerar att gripas av tyskarnas hemliga polis.
Han flyr till Sverige precis som 50 000 andra norrmän. Sveins tanke är att fortsätta till Skottland eller Kanada för att bli flygare och kunna hjälpa till och besegra ockupanten. Men det blir inte så. Flyget behöver tekniker, inte en kontorist som Svein.
Kjells berättelse handlar om en man som aldrig blir någon hjälte, trots drömmen. Som flyttar hem efter kriget men återvänder till Sverige igen, utan att känna sig riktigt hemma i något av länderna. Ett dilemma som många flyktingar känner igen.
TORSDAG. Jag vandrar med Gryningspatrullen, vi letar Hittaut-stolpar, hämtar svamp och fikar vid Sörtjärn. Där lyckas jag dåligt med min tanke att det är synd om ett tjärn som fått sitt namn efter hur det ligger i förhållande till ett annat tjärn. Inte efter egen förtjänst.
Tjärnet norr om oss heter Abborrtjärn. I dag misstänker jag att våra fiskegymnasister i Forshaga glatt skulle döpa om det sydligare tjärnet till Gäddtjärn om de kunde. Eller varför inte Jättegäddtjärn.
En ren lyckorunda FREDAG. Min kommun ordnar näringslivsförmiddag. Patrik Nordkvist talar om försäljning, Eric Löfberg om IT-säkerhet och Cecilia Viktoria Kärrberg om att lyckas i sociala medier. Flest aha-upplevelser får jag av Marko Tosic som berättar om möjligheterna med AI. Jag återkommer till det i ett kommande inlägg.
Efter lunch åker den kära vännen och jag till vår favoritbadplats Skivtjärn i Deje. Medan hon badar provar jag en försiktig rehabrunda i omgivningen. Upprepar 20 steg löpning och 20 steg gång på mjuka stigar. Sammanlagt 6 minuter och 9 sekunder ren lycka.
Rehabtränat med gummiband och även med den egna kroppen som tyngd har jag gjort under tiden men detta är de första löpstegen sedan jag föll och blodet skvatt i Tällberg den 8 augusti.
En liten runda för mänskligheten. Men en stor för den här pynklige efterkännaren.
I dag funderar jag över förhållandet mellan individ och samhälle. Vem har ansvar för vad?
Det är samhället som ska ansvara för välfärden. Så har jag tyckt sedan 16-årsåldern när jag första gången började tänka politiskt. Välgörenhet är inte lösningen. Det starka samhället, sa Tage Erlander. Det var en klok syn.
Slänger ju inte skräp Tankarna fortsätter dansa. Ja men individens ansvar då? – Jag slänger ju inte skräp. – Där finns det en kommunal sophantering. Samhället. – Jag dricker inte Nescafé. Nestlé gör affärer i Ryssland. – Det har ingen effekt.
Så där studsar tankarna i den måttligt djupsinniga skallen medan doften av koffeinfritt kaffe sprider sig åt näsan till, denna skrivarförmiddag.
Vietnamrörelsen: visst samlade vi pengar i bössor till den nationella befrielsefronten i Sydvietnam. Miljörörelsen: visst ställde den kära vännen och jag krav också på personlig moral. Vi vägrade ju till och med utegran i många år. Föräldrarollen: visst lärde vi våra barn att aldrig gå i skidspår, mobba eller att kasta skolmat i onödan.
Moraliskt komplement Efter en kvarts funderingar, en halv mugg kaffe och en pärlsockerkubb är vi redo att gå till beslut, skallen och jag.
Ett starkt samhälle är det fina. Ett där vi individer dessutom beter oss som folk, tillsammans. Som ett moraliskt komplement till politiken och för att vi mår bra av det.
