Vi vandrare

Inlandsisen vandrade in.
Värmen vandrade in.
Tövädret vandrade in.
Jägarna/samlarna vandrade in.
Språket.
Jordbrukarna vandrade in.
Stigbygeln, väskan och elddonet vandrade in.

Svedjefinnarna vandrade in.
Näverskon.
Många industriarbetare vandrade in.
Släkten Bernadotte vandrade in.
Släkten Kirchsteiger vandrade in.
Armand Duplantis.
Jultomten, kristendomen och ishockeyn vandrade in.

Mobiltelefonen, ledlampan, Kalle Ankas jul,
Bruce Springsteens musik och asfalten vandrade in.
Orden kaffe, språk och humor vandrade in.

Vi människor kom strax efter inlandsisen.
Vi är alla invandrare.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 199. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Vänta, vi kan ju faktiskt spinna

Lördag. Vaknar 04.30 diagonalt i sängen med huvudet intill den kära vännen. Så somnade vi, småpratande, och så har jag sovit hela natten. Hon andas hemtrevligt en decimeter bort och vore jag katt skulle jag spinna nu. Eller somna om.

Nu kan jag inte spinna och sällan somna om klockan halv fem på morgonen. Då får det bli nyhetsrundan i mobilen i stället, tyst och med ljuset bortvänt från henne. Lugnt och metodiskt följer jag listan som en snitsel, läser huvudnyheterna på webben hos var och en.

P4 Värmland.
SVT Värmland.
Nya Wermlands-Tidningen.
Värmlands Folkblad.
SVT Text.
SVT Nyheter.

Serien som förklarar oss
Jag har bokmärkt några andra svenska och utländska medier också men detta är den normala morgonrundan när inga större händelser hänt. Till sist klickar jag fram VF:s och Dagens ETC:s pdf-tidningar och börjar bläddra i dem digitalt. VF ligger redan i brevlådan, fast när jag väl hämtar papperstidningen någon gång på förmidagarna har jag i allmänhet redan läst de viktigare artiklarna dagen innan.

Nu har jag kommit till serien som min vän Lars Nilsson lärt mig använda som horoskop. Medelålders Plus. Lars metod fungerar fint har jag upptäckt. Jaha. Vi är gamla. Då vet vi det. Säg inget till nån.

Halvsover på min arm och lyssnar
Sakta börjar den kära vännen vakna. Snart ligger hon på min arm och halvsover medan jag spelar min Spotify-lista Bätterbeter för henne på mobilen.
– Det här är låtarna jag ska spela när jag får göra Sommar i P1, säger jag.
– Jaså du, det tror du.

Vi kramas länge medan vi lyssnar oss igenom hela spellistan. 

Elmore James: Dust My Broom.
Sofia Karlsson: Till min syster.
Allman Brothers Band: Statesboro Blues – live at the Fillmore East/1971.
Barbro Hörberg: Gamla älskade barn.
Ulf Lundell: Rött.
Totta Näslund, Josefin Nilsson: Kosters klippor.
Bob Dylan: Maggie’s Farm.
Tom Petty: Runnin’ Down A Dream.
Lena Wisborg: Idas sommarvisa.
Ebba Grön: Staten & Kapitalet.

Vänta, viskar en röst inom mig. Vi kan ju faktiskt spinna. 

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 198. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Gudskelov för moln över sydvästra Svealand

Söndag, i ansiktet flagnar skinnet.
Jo jag vet, det finns folk som tycker att du som krönikör ska dra en skarp gräns mellan det personliga och det privata.
Gör det själv, får du se hur lätt det är när skinnet brinner.

Det var fina somrar på 1960-talet. Jag hann knappt cykla bort till Mosaren och magister Häverts simkurs, på grund av allt höhässjande. Detta är alltså bokstavligen sant, sjön låg sju kilometer bort medan högärdet låg på andra sidan vägen. 

– Du får stanna hemma i dag och hjälpa till och hässja, sa min snälle far som visste vad familjen behövde prioritera. Det valet gällde även familjens tolvåring.

De finns på bild än, våra hässjor. Går jag in på Lantmäteriets karta på nätet och väljer flygfoto från 1960 så står de där fortfarande och minns. Räknar jag noga ser jag tio stycken på gärdet bort mot Stormossen.

Alla mossar i Värmland hette så på den tiden.

Oskyddade dagar
Fina somrar var det. Att hässja är nödvändigt, att simma behöver du sällan kunna på fastigheten Ängebäckstorp 1:3. Ingen människa hade hört talas om ”solskyddsfaktor”. Jag brände upp mig, kort sagt.

När hösten kom var det röda ansiktet någorlunda härdat och fötterna var det definitivt. Då gick jag glatt barfota i stubbåkern, vare sig det behövdes eller inte.

I december 2021 får jag betala för de där oskyddade dagarna i solskenet under 60-talssomrarna. Det var inte så klokt att gå utan solhatt i stekhet sol med detta känsliga skinn. Inte begrep vi det.

Ytliga solskador hos ljushyllta
Jag är på besök på Hudavdelningen på sjukhuset i stan och ska ta bort några hudutväxter i ansiktet, när de gör en helkroppskoll av mitt känsliga skinn. 
– Har du solat i solarium? frågar doktorn.
– Aldrig.
– Har du solbränt dig så du fått blåsor?
– I ansiktet?
– Ja, där.
– Inte sen jag var barn.

Sedan berättar jag inlevelsefullt om barndomens högärden, om nya släpräfsan till traktorn och om kaggen med svagdricka vi alltid beställde då. Doktorn lyssnar inte så mycket på det. Han tänker mest på val av behandling. Aktiniska keratoser är ytliga solskador i hudens yttre lager. Mycket vanliga hos den vuxna, ljushyllta befolkningen i Sverige. Det ser de hela tiden, han och hans kollegor. 

Obehandlade kan våra solskador utvecklas till skivepitelcancer.

Salvan from hell
Första salvan blir jag inte särskilt röd av. Framför allt blir inte resultatet tillräckligt bra. Då får jag en ny salva några månader senare. Tolak, salvan from hell. 

Låt mig inte trötta ut med detaljer, låt mig bara konstatera att efter fjorton dagar svider skinnet i ansiktet. Svider, bränner, värker, kliar. Så småningom utvecklar jag skorpor som senare flagnar.

När det är som värst svider det redan av vatten, då jag försöker svalka mig. En natt ligger jag med fryspåse mot pannan och kinderna. Intressant.

Det är bättre nu. Fram trädde ett rött skinn slätt som en barnrumpa, just nu flagnar även det. Jag har inte varit utomhus i solsken på flera veckor. Gudskelov för moln över sydvästra Svealand. Mulet är det nya vackra.

Mulet och en vacker solhatt.
Eller rullgardiner.

### Höhässjorna på den nedre bilden har jag varit med och hässjat.
### Högerkinden på den övre bilden (selfien) är min, fotograferad med mobil för någon vecka sedan. 

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 196. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Hur många hockeytränarporträtt behövs det per dag?

Klickar med NWT.se

Fredag. Hamnar i en diskussion i sociala medier. Måste hockeyklubben Färjestads tränare vara på bild i de värmländska länstidningarna hela tiden?
Ja, tycker ansvarig redaktör på den stora tidningen. Hon ser ju att det är så läsarna vill ha det.
Klicken och besöken på nätet styr.

Nu tittar någon i arkiven. Nya Wermlands-Tidningen har 1 006 artiklar om tränare Pennerborn i sitt digitala arkiv. Värmlands Folkblad har ännu fler än den stora draken, nämligen 1 015. Är han min provins mest omskrivna person?

Klicken och besöken styr.

Jag tycker detta är en skrämmande utveckling. Vill inte tidningscheferna något med sina jobb? Känner de inget annat uppdrag än att jaga klick?

Bara en sport kvar?
Kanske borde en och annan redaktion fundera över om man till och med skulle kunna ta ett ansvar för att bredda? Kanske är man med och skapar efterfrågan själv? Kanske blir det bara en enda sport kvar till slut i värmländska medier om enbart klickjakten får styra?

Sportjournalistiken har varit föredömen på det sättet att den med sin entusiasm ökat från enstaka notiser till vräkmånga sidor på drygt hundra år. Den har satsat skickligt på bilden och dramatiken, personifieringen och på att skildra både vardagen och festen.

Nu är man starka. Så starka att inte ens vi sportintresserade alltid tycker balansen är vettig på måndagarna. Kanske är det dags att fundera över det där Astrid Lindgren-citatet från 1947: ”Den som är väldigt stark måste också vara väldigt snäll”.

Kanske är det inte flest pennerbornare per spalt- och webbmillimetrar som vinner till sist?

Våga springa före
Peter Franke, före detta chefredaktör på VF som också deltar i diskussionen, skriver:

”’Vi ger folk ännu mer av vad folk vill ha.’ I det synsättet finns inga tankar på att förändra vare sig sportsidorna eller världen.”

Jag håller med, precis så menar även jag. Livet blir roligare för både politiker och redaktörer om de har ett större syfte än att hålla en blöt pekfinger i luften. Världen behöver fler som springer före och visar vägen. Vi läsare också.

Till och med om det klickar dåligt i början.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 195. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Bland kloka kvinnor

Den glada snögubben nere på byn i Forshaga har inget samband med texten. Han hälsar.

1.

Dagarna går och jag hamnar på politiskt möte, 
åker på kurs i ledarskap, strategi och kommunikation, 
sitter och pratar böcker i färsk bokcirkel, 
hör Sveriges första kvinnliga statsminister presentera sin politik och sina ministrar, 
följer det allmänna flödet på Facebook och Instagram, 
ser Sveriges damer spela fotboll och innebandy, 
läser den senaste opinionsundersökningen om partisympatier.

Dagarna går.

Det är bra möten, entusiasmerande kursdagar, kloka bokinlägg, fart och fläkt över färska ministerkvinnor, fina fotbollsmatcher, hoppfulla opinionssiffror – och dystra gubbar i flödet.

Det är sådana dagar jag tänker att det vore bra om bara kvinnorna hade rösträtt.

2.

Då dyker Ebba Busch upp i rutan.
Sveriges grinigaste gubbe.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 194. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).