Det är något visst för sonen till en bortrationaliserad småbonde att få sätta spaden i jorden.
Nej, jag har inte förlåtit marknadskrafterna. Eftersom livet har galghumor hamnade vi i en lägenhet på just Marknadsgatan, först. Efter sekler av jordbruksarbete.
Nej, jag har inte förlåtit 60-talets jordbrukspolitiker.
Nej, jag har inte förlåtit LRF heller, som inte protesterade mer. Då, när 25 småbruk om dagen lades ner i landet. Storbondeklubb? Så kan det gå.
I dag när jag far längs barndomens grusvägar är jag glad om de bortrationaliserade slipper se hur det gick. Vuxen granskog där jorden kunde föda ett folk. Svensk glesbygd växer igen, svenska hus ensligt belägna håller på att rasa samman.
Kvar finns alltid en. Produktiv men glesbodd. Vi visste inte då att 1960-talet var tiden för den värsta av storskiftesreformer i riket.
En bonde i varje svensk
Och dock:
Det bor en bonde i varje svensk. Med mjuka kontorshänder fattar jag den ärvda spaden och gräver försiktigt en rabatt intill den villa utvecklingen slängde ut på ett annat stycke åker som jordbrukspolitiken och marknadskrafterna inte ville ha.
Här bor vi tätt.
Någonting vackert får det bli.
Någonting vackert åtminstone.
# Mat kommer inte från Konsum.
## Mat kommer ur handen på en bonde.
### Allt börjar alltid med stål i jord.