Arbete – Sida 13 – SVENSSONS SLÄNG

Samtal med chefen

Bygget av Europas största kartongfabrik i Grums blir en miljard dyrare än det var tänkt. Undrar hur en berättar det för chefen?

– Va sa du, sa du? EN MILJARD?!!!

– Ja, det va’ litte gôrigt så vi fick bonke ner påler. Djupppt.

Gôrigt – lerigt.
Bonke – banka.
Påler – pålar.

Hem | (c) Sven-Ove Svensson (dela gärna)

Västan om skog och östan om sjömil

Hur ofta blåser det så mycket att min mössa flyger av skallen och håller på att bli borta för gott? Hur ofta kommer det luddiga bomullstussar farande hundra meter genom luften? Hur ofta har den luften så bråttom att jag inte hör att ringa hem och berätta att jag fortfarande är torrskodd?

Aldrig.
Annars.

Min vän M har tagit mig med på expedition till en av Sveriges färskare öar. Färsk, eftersom kanalen som gjorde halvön till ö grävdes och sprängdes så sent som på 1930-talet. Stenindustrin i Bohuslän hade kraschat och arbetslösa stenhuggare behövde jobb. Dessutom fanns det liv att rädda.

I dag kan det färdas tusen båtar i Sotenkanalen en vanlig sommardag. Sode kanal säger de på trakten. Glada åt att de vilda vattnen vid Soteskär inte behöver skörda nya liv.

Snart ska jag börja ana den vildheten.

Allt går i cirklar
Men – vi är av grundlig sort M och jag. Därför börjar vi vårt bohuslänska besök på museet i Uddevalla. Där lär vi oss vilken stad i landet som kallas Kôrpehôla och bytt nationalitet sju gånger. Studerar vinhandlare Johnsons dyra konstsamling med både Marcus Larson och Bruno Liljefors, tittar på bilder från utgrävningarna efter resandefolket vid Bullaren och beundrar den historiska Bohustablån från stenålder till i dag. Här har aldrig historien stått stilla.

När vi äter lunch i museirestaurangen har den gamle mannen mitt emot oss vid bordet arbetat vid samma gruva som min svärfar och tävlat i orientering precis som vi. Det är en sådan dag. I kväll i vår hyrda stuga på Ramsviks Övergård ska vi summera dagen tillsammans med de två göteborgare vi delar fotoutflykten med. När jag berättar för M:s barndomsvän från Åmål att jag växte upp i Molkomstrakten ska han svara att:

– Molkom? Jag känner en kvinna därifrån. Hon heter…

Han känner min syster. Det är en sådan dag. Allt går i cirklar.

Väljer bort knäppta mössan
Lätt försenade lämnar vi den blåsiga kajkant där Bohusläns museum håller till, strävar bort till parkeringen och kliver in i bilen som snart stampar norrut i sydvästvinden. E6, Munkedal, in mot Lysekil, ut på Sotenäset, kryssar mot Kungshamn och Smögen, passerar svängbron över Sotenkanalen, stävar norrut mot Ramsvik. Vi ska träffa kamraterna vid hyrstugan. Nå, de är tidiga och har stuckit ut före oss. Klockan är redan två, vi har inte många timmars fotoljus på oss nu.

In i hyrstugan, fort på med fler lager kläder, vindtäta med, väljer mellan den knäppta militärmössan och yllemössan, tar den senare. Ut i bilen, rakt över vägen och ut på en småväg bort till parkeringen halvvägs ut mot Fykan och Sote bonde.

Ser att han pratar
Det blåser mer än jag känt på många år och när vi närmar oss husen intill Sveriges västra kant vid Fykan är det inget som hindrar vinden från Nordsjön. Min vän M pratar ibland ser jag, men jag hör inte ett ord. Vad är det för vitt som flyger i luften då och då? Det liknar fönstervadden vi hade i innanfönstren när jag var barn.

De andra tre är skickliga fotografer, själv knäpper jag mest med mobilen. Hemma väntar ett teleobjektiv som den kära vännen och jag ska ge varandra i julklapp, men dit är det flera veckor. Än har inte M och jag kommit ikapp göteborgarna men i sydväst ser vi berghällarna växa höga. Finslipade men höga. Där uppe någonstans är de.

Jag släpper honom före mig, stannar för att fotografera en brant med ett av husen i bakgrunden. Luften smakar salt, havet skrattar vilt, ett par korpar tränar flygakrobatik ovanför ett skär.

Det här du bloggarn, detta får du inte uppleva varje dag. Nu är du allt bra långt från dina sviktande skogsstigar på Grossbolstorp.

Hör en röst
Först är det slipade hällar och ett och annat snedblåst snår. Sedan klappersten med salt, därefter ännu mer klappersten. Till sist kommer jag till en trätrappa utan räcke. Klättrar uppför den, tittar för första gången på allvar ut mot väster. Nu hör jag till slut en röst. Det är poeten Göran Palm som viskar sin dikt Havet. Han deklamerar den i mitt högra öra, för det örat ligger mest i lä:

Jag står framför havet.
Där är det. Där är havet.
Jag tittar på det.
Havet. Jaha.
Det är som på Louvren.

Nu var du lite elak, viskar jag tillbaka till min låtsaskompis Palm. Själv är jag mer imponerad. Fast på en punkt har du rätt. Då jag såg Mona Lisa första gången blev även jag besviken.

Min mössa flyger
När jag fortsätter uppför den slipade röda bohusgraniten kommer fler och fler bomullstussar farande. Det är lödder från sjön, inser jag nu. Precis när jag kommer upp så högt att vinden får tag ända bortifrån brittiska öarna flyger mössan av mig. Bara en idiot väljer bort den knäppta gröna öronlappsmössan en sådan här dag och sätter på sig en bullig och för stor stickad sak.

Tjohoo! Detta var skôj, men blås inte bort är du snäll. Då fryser jag skallen av mig.

Där går jag sedan med kameran i ena handen medan andra näven håller fast mössan på huvudet. Jädrar vad det blåser när det blåser, västan om skog och östan om sjömil.

Detta gör vi ôm.
Hallå! Var är ni?

Vårt hotade smultronställe

I går, tisdagen den 28 november, hade jag en insändare i Värmlands Folkblad och Nya Wermlands-Tidningen. Gamla Kraftstationen hotas av nedläggning. Ett smultronställe i vår kommun med gofika, mat, artistuppträdanden och utställningar i en industrihistoriskt spännande lokal.

Här är insändaren:

Länk till insändaren i VF: Var rädd om vad vi har

Kan inte göra någonting just nu
Att jag är rädd att verksamheten är hotad beror på att de ansvariga för Gamla Kraftstationen själva anser att det är så. Avtalet med Fortum går ut vid årsskiftet och just nu kan de inte söka kulturbidrag och inte boka vare sig artister eller utställare.

Fakta i korta drag: Kraftis behöver ett avtal längre än de föreslagna två åren om man ska kunna utveckla verksamheten. Man behöver mer utrymme i den röda längan på området. Tanken är att inhysa en glasblåsarverkstad där. Kraftis område kommer dessutom att begränsas rejält om Fortum sätter upp det staket man förvarnat om.

Vi stannar där, innan jag börjar ge mig in i förhandlingsargumenteringen. Den får Kraftis via kommunen sköta.

Då ringde kommunchefen
Jag länkar inte det här inlägget på Facebook. Insändaren blev bra spridd på Facebook under tisdagen och framåt. Tack för allt stöd till vännerna i Deje.

I kvällningen blev jag uppringd av kommunchefen i Forshaga, Torbjörn Falk. Han svarade muntligt på min insändare och gjorde det på ett sätt som jag tycker om. Kommunen är väl medveten om vilken positiv kraft Gamla Kraftstationen är, man vet vad föreningen som driver den efterlyser för att kunna fortsätta att utveckla verksamheten och man vet att det brådskar.

Nu hoppas jag att kommunen kan få Fortum att förstå vilken storm det skulle bli om Kraftis måste läggas ner. Inte minst: vilken positiv PR Gamla Kraftstationens verksamhet med mat, fika, uppträdanden och utställningar är även för dem.

Sympatiskt att ringa upp en insändarskribent och svara. Jag förstår mycket väl om kommunen inte vill debattera i medierna två dagar innan en förhandling och det sa jag. Vad jag inte sa var att det är första gången någonsin en hög kommunrepresentant ringt och hållit dialog efter en krönika eller insändare jag skrivit.

Tack även för det!

Robert och huvudfotingarna

Det finns två sätt. Endera gör du allt själv – eller så tar du med dig en som kan. Fast någon gång hände det ju att även mina bilder blev bra.

Först var jag lokalredaktör. Då ska du både skriva och fotografera. Gissa vad de flesta prioriterar?

Sedan jobbade jag på tidningar som Smålands Folkblad och Nya Wermlands-Tidningen. Har du följe med fotografer som Kai Rehn eller Christer Höglund, då behöver du bara ställa dig bakom axeln på dem när de tar Bilden med stort B. Sedan har du ingressen klar.

Gissa vilket jag gillade bäst?

På lilla Värmlandsbygden fick vi verkligen plåta själva. Någon gång var jag trots allt nöjd, som här med fotot på konstnären Robert Jäppinen i Ransäter.

Teckningen ovan är från min korta karriär som skämttecknare på samma tidning, också på 1980-talet. Det såg lite enahanda ut på lätta sidan med mitt namn under allting, varenda gång. Krönikan, dagsversen, skämtteckningen, hela tiden denne Svensson. Raskt döpte vi tecknaren till Persson och dagsversskribenten till Viktor Root. Då blev det skillnad, inte sant?

Här är en av Viktors verser, från tiden när den planerade flygplatsen utanför Karlstad debatterades som mest.

Sanningen ôm Mellerudstôrp

I.
Säge va en vill
ôm vattentäkten
ve Mellerudstôrp
Å säge va en vill
ôm nye flygplassen –
Men dä kanske
inte ä så dumt
att di blir
på samme ställe?

II.
Flygbensin å glykol
i kranvattne?
Kanske ä dä just precis
va vissa kallstabor
behöver?

För å inte stelne te.

Viktor Root

### Länk: Vem är rädd för Robert Jäppinen?
### Töl betyder tjat eller tjata.
### En bekant som sökte jobb som lokalredaktör lär ha lagt till följande i sin ansökan: ”Ej fotokunnig. Men bildbar”.

Han fick jobbet.

Arbetskläder, tjohoo!

Är jag tvärilsk ena dagen får jag lov att ge ett erkännande den dagen dumheten korrigeras. Så här är det nu: erkännandet.

Ibland tar jag i. Det är alltid de inläggen folk minns. Du är bäst när du är arg, brukade de säga på P4 Radio Värmland och TV4 Värmland när jag hade krönikor där.

Förmodligen sant men jag vill inte vara arg jämt. Det finns så mycket solidaritet, vacker natur, löplust och goa ongar att vara glad åt. Dessutom behöver den goda ilskan blandas ut. En kan inte se rött jämt, kroppen måste få chansen att känna skillnad. Omgivningen med.

Då var jag vred
Den 5 maj 2016 var jag arg. Klicka här om du inte tror mig:
Ni borde skämmas

Inför 2017 skrev jag dessutom bland annat den här profetian i ett blogginlägg:

2017 får även kvinnor i min kommun arbetskläder, fast de inte fraktar sanden, bara leker med barnkommunens barn i den.

Ett stolt steg
Nu har min profetia blivit sann. I går, den 21 november, kom förskolläraren i familjen hem med ett styck skaljacka, ett par skalbyxor och en varm och skön fleecetröja. Arbetskläder, tjohoo!

Ett litet steg för vår familj som förhoppningsvis är helpensionerad innan skalkläderna är utslitna. Men ett stolt steg för min kommun. Jämställdheten går framåt.

Nu hoppas jag bara att resten av kommunerna i fosterlandet tar sig samma funderare över arbetskläder och rättvisa. Det finns även kvinnor.

### Grattis, både personal och arbetsgivare.
### Bra arbetsmiljö och personalpolitik brukar vara till nytta för båda.

Varför är vi så rädda för det ordet?

En del ord verkar skrämmande. Det händer att jag ler snällt åt saken fast jag borde skaka på huvudet och svära tyst inombords.

Varför är vi så rädda?

Tanken slår mig när jag besöker den stimmiga, brötiga, dåligt skyltade och … alldeles underbara bokfestivalen på Nöjesfabriken i Karlstad i helgen. På utskriften i fickan har jag noga prickat för första programpunkten jag är intresserad av. 14.00, Lena Sewall i lokalen Charlotte Löwensköld.

Till slut hittar jag dit och kan slå mig ner. Lena är en favorit. Tittar jag i Libris, bibliotekens katalog på nätet, hittar jag hennes namn vid 34 poster. Mest är det böcker som hon har skrivit. En av dem är jag särskilt förtjust i. En bit Racken – kulinariska strövtåg i Rackenmålarnas fotspår (2013). Den erfarna författaren kallar de henne på festivalens webbplats. Nu har hon blivit utsedd till Årets Värmlandsförfattare. I den fina motiveringen står det:

”Genom en utsökt blandning av kulturhistoria och gastronomi har Lena Sewall i decennier roat, bildat och berikat oss värmlänningar och fört ut vårt landskap till hela Sverige.”

Recept från vår provins
Den senaste boken hon samtalar med intervjuaren Sven Årnes om heter En bit Värmland – från Värmlandskorv till Värmlandstårta. Där är recepten upplagda efter värmländska platser och personer.

I större delen av sitt liv har Lena Sewall samlat klipp och recept. Nu bearbetar hon och skriver allt från praktböcker till regelbundna matrecept i tidskriften Värmländsk Kultur. Hennes insats i nummer efter nummer där är redan det en kulturgärning av det uthålligare slaget. Alltid med anknytning till det aktuella temat.

Den här munnen vattnas varje gång.

Mat och kulturhistoria
Bland Lenas tidigare böcker om mat och kulturhistoria kan också nämnas En bit Skagen – kulinariska strövtåg i Skagenmålarnas fotspår (1994), Mina godaste julrecept (2011) och som sagt En bit Racken. Lena Sewall är inte bara författare. Hon är också bibliotekarie, krönikör och föreläsare. Tidigare har hon även skrivit böcker om sjukhusbibliotek och medverkat i en lång rad antologier.

Om detta talar hon i ett trevligt och inspirerande samtal med journalisten Sven Årnes. Salen är välfylld, vi är många som gillar hennes skrivande.

Den titeln undviker hon
Fast det är ju det där med att kalla sig författare. Det drar hon sig för, berättar hon för intervjuaren. Trots den långa meritlistan, trots att hon varit medlem i författarförbundet sedan 1970-talet, trots att hon nu blivit utsedd till årets författare i berättarlandskapet Värmland. Trots all hennes kunskap i sitt ämne.

”Författare” undviker vi gärna att kalla oss. Den piedestalen skrämmer. Detta är Lena Sewall inte ensam om bland skribenter, har livet lärt mig.

Vad denna överdrivna blygsamhet beror på har jag funderat mycket över. Jag har aldrig träffat en snickare som inte tycker att han är snickare. Aldrig en rörmokare som inte tycker han är rörmokare. Aldrig en kommunikatör som inte tycker att hon är kommunikatör.

Men ”författare”, den titeln är vi rädda för. Även med 34 poster i Libris.

Här är ett annat ord som skräms:
### Idrottsman. Är du 66 år och just har tävlat i låt säga Lidingöloppet? Då är du idrottsman enligt min definition. Terränglöpning är en idrottsgren. Lidingöloppet är en idrottstävling.
### Jag tror ändå inte att någon från placering 25 och neråt i resultatlistan för åldersgruppen skulle kalla sig idrottsman.
### Placering 25? Säg 4 du. Högst. Där någonstans går den upplevda skamgränsen.

Suck.

Länktips: blogginlägg om tidskriften Värmländsk Kultur, där Lena Sewall presenterat värmländska recept i många år: Berättelsen om en kvinnohistoria

Drömmarnas tempel
Nästa programpunkt jag letar mig fram till är när fotografen Staffan Jofjell samtalar med Louise Alvarsson om sin bok Temple of Dreams. Boken innehåller bilder från en period, främst 1985, då Staffan Jofjell regelbundet reste till Berlin. Bilderna blev liggande i nära 30 år innan de väcktes till liv och blev till en utställning som visats i Berlin, Barcelona, London, Manchester, Oslo och runt om i Sverige.

Ett spännande samtal om fotots betydelse, människors möten och historiens gång. Efteråt glömmer jag hela bokfestivalen och börjar läsa Staffans fotobok. Därför hinner jag inte skriva mer nu, jag har just kommit till Egon Erwin Kischs avsnitt i boken.

”Sex dagar och sex nätter stirrar de tretton cyklisterna varken till höger eller vänster, utan bara rakt fram, de strävar framåt, men befinner sig ändå på samma fläck, alltid i tävlingsbanans oval, på långsidorna eller i de nästan vertikalt uppstigande kurvorna, kusligt inpå varandra, ibland i spetsen på svärmen, ibland i kön och ibland – och då vrålar publiken: ’Hipp hipp!’ – några meter längre fram; men när någon ligger före med en runda eller två, är han åter där han var, han sitter återigen fast i de trettons svärm.”

Staffan Jofjell fotograferar som Egon Erwin Kisch skriver.
Hjärta, ögon och fingerspetskänsla.

”Där blev jag den jag är”

Saker jag slängt vecka 46.

Döstädar på andra året. Det är inte så illa som det låter, jag kramar den kära vännen, leker ordlekar med barnbarnen och går i skogen också.

Men ändå. Jädrar vad kul jag har haft de här första 66 åren. Det är vad samlingarna berättar.

Egentligen borde jag skriva en förklaring till varenda papper och varenda pinal barnen kommer att hitta, noga undanstuvade i numrerade kartonger i snedgarderoben en dag. I varje kartong en lista, i mitt arbetsrum en pärm med kopior på samma listor.

”Kartonglista, kartong nr 1: Brun tidskriftssamlare, ’Kartor, resebroschyrer’. Kartor, resebroschyrer (bl a finska resan 1982, även vykort och några biljetter därifrån). Vit med röda streckrutor: ’Journalistjox’. Stilprov, avtal, typmeter mm journalistgrejor, Facit skrivmaskinkurs 1966. Telefonkataloger. Eniros Karlstaddelen 2004 (använd vid framträdande i facket) och 2005. Arkivex, egna texter Sven-Ove. Leendet i vedlådan. Folkskygga dikter. Rallarrosnumret vi redigerade: Knäckejätten, Miljötidningen. Värmländsk Kultur. Kymmen-broschyr. Brevväxling med Hans I på Bonniers.”

Hur var det Tage Danielsson sa? Utan tvivel är man inte klok.
Här följer alltså några förklaringar:

Därför tar det tid
Förklaring till den lilla röda boken med citat ur ordförande Maos verk på tyska, Worte des vorsitzenden Mao Tse-tung, Erste Miniatur-Ausgabe 1968: Den köpte jag i Amsterdam när min gymnasiekamrat Q och jag var ute och liftade och jag höll på att bli galen efter tre veckor utan något att läsa. Citatboken blev en fin tysk läsövning, eftersom jag i stort sett kunde citaten utantill på svenska. Ibland är svenskan rappare än tyska språket.

Gibt es keine Volksarmee, dann gibt es nichts für das Volk.
Utan en folkarmé har folket ingenting.

De sista 43 åren har jag inte hittat någon bok där alla svaren finns. Jag får tänka själv. Det är därför döstädning och andra projekt tar sådan tid. En måste tänka efter hela tiden.

En rulle Pritt
Förklaring till standaret från SISU Forshaga SK: det fick jag när jag fyllde 50 och alla mina personliga rekord bara var sju år gamla.

Förklaring till slagan och den stålskodda träspaden: de är från gården Nybyggeras i östra Nyed. Där blev jag den jag är.

Vi använde dem aldrig, de verktygen är äldre än oss. Vi hade tröskverk, traktor och stålspadar. Det hjälpte inte.

Förklaring till Pritt, rullen med vit korrigeringstejp: den tejpen klistrade vi över sådant som vi skrivit fel på skrivmaskinspapperet. Sedan kunde vi skriva över tejpen med nya svarta bokstäver. Korrigeringsvätska fanns på flaska också, den använde jag oftare.

Fick inte äga telefonen
Förklaring till den stora svarta telefonen med rund skiva med siffror inuti hålen: den gick det att ringa med. Nummerskivan kallades petmoj och hade ett speciellt läte när den snurrade tillbaka i utgångsläget.

På den tiden ville vi att det skulle höras i huset när vi var på väg att ringa. Vi ringde inte varje dag. Dyrast var det att ringa riks, då gick det fram en särskild signal så folk skulle höra hur dyrt det var. Då var en nervös.

En fick inte äga sin telefon, den tillhörde Televerket. Inte en enda människa hade skickat ett mess.

Ringa upp, sa vi. Upp. Ja’ får ringe ôpp Verner på Sme’kul, sa pappa när vägen skulle plogas eller sladdas.

Dags för de mystiska tidskriftssamlarna
Nu har jag kommit till de mystiska numrerade tidskriftssamlarna i papp av äldre modell i inre snedgarderoben, de som var i vägen för elektrikern nyss. Aha, nu ser jag. Nummer 1 innehåller utskick från FNL-gruppen i Karlstad. Då, när det kunde komma 74 personer till ett vanligt medlemsmöte för folk som ville att USA skulle sluta med sitt imperialistiska angreppskrig mot det fattiga bondelandet Vietnam.

74 stycken!
Respekt.

En kallelse från 1971 berättar om förslaget att hyra före detta Finska butiken på Västra Kanalgatan. Kalkylen kräver att sympatisörer och medlemmar tillsammans lägger 400 kronor i månaden i en kampfond. Detta för att komplettera de 600 kronor styrelsen räknar med att få in via hyror.

”Vad skall vi ha en lokal till? Svar: arbetsplats (stencilering, bulletinhäftning, plakatmålning, materielförvaring, samt att tryckpressen som ju även vi utnyttjar – finns nära till hands. Samlingsplats (studiemöten o. dyl., dock ej medlemsmöten, då det inte finns något rum som är tillräckligt stort.). Lokalen skulle innebära en stimulans för gruppen.”

Beslutet blev av. Ett tag bodde jag själv i huset sedan, min första egna lägenhet.

Tidskriftssamlare nummer 7 innehåller material längre vänsterifrån. På en stencil hittar jag följande handskrivna notering i kanten:

”Bara fick en kallelse utan vidare. Visste knappt vad ett PL-lag var för något. Jävla kommandometoder!”.

Humör hade han, den unge mannen. Tur att inte det gick över.

I en plastmapp bredvid tidskriftssamlarna ligger material från SSU, som jag gick med i 1974. Undrar om SSU Haga-Annedal fortfarande är Göteborgs radikalaste SSU-klubb? Bland stencilerna från klubbledarkursen på Bommersvik vid årsskiftet 1974-1975 hittar jag en noggrann beskrivning av hur en kontrapropositionsvotering går till.

Sånt slänger en inte. Det vet en aldrig när en stöter på en kontrapropositition.

I tidningen Radikalen nr 1 1975, socialdemokratisk ungdomstidning i Göteborg, hittar jag en artikel jag själv skrivit medan jag gick på Journalisthögskolan. Där citerar jag Sören Mannheimer, socialdemokrat och jurist vid Metall-41:an. Han talar vid ett SSU-möte:

”- Om kanske fem år står vi vid sprängpunkten. När det inte går att reglera kapitalismen mer.

– Endera kommer då en borgerlig ’kontrarevolution’. Eller så väljer svensk arbetarrörelse att helt ta över!”

Sånt slänger en inte.

Saker jag tänker gömma så inte den kära vännen hittar dem:

√ Brandhjälmen jag fick i Sacramento.
√ Plastskynket de la över mig vid målet vid Berlin Marathon 1991.
√ Materialet till ungdomskursen med Svenska Träindustriarbetareförbundet på Runöskolan den 14-19 oktober 1973.
√ Min samling obärbara kepor med för fult tryck.
√ Farfars mynningsladdare.

Saker jag slängt vecka 46:

√ Se stora bilden ovan.

Målningen av forna FNL-huset
vid Västra Kanalgatan
i Karlstad har Eva Sköld gjort.

På kulturens tid

En gång i tiden bedrev mitt landsting en aktiv och offensiv kulturpolitik. Köpte lokala författares böcker till väntrummen, lokala tidskrifter med. Detta var en viktig del i ekonomin för olika utgivare. Den gången hade dessutom studieförbunden pengar till att kraftigt subventionera författarprogram. Kom de pengarna också från landstinget?

En gång i tiden hade vi kulturnämnder i kommunerna. Intresserat folk som kände sin kultur och visste varför den behövdes. I min kommun hände det sig till och med att nämnden beställde en teaterpjäs om Deje, en av våra bruksorter.

En gång i tiden.
Innan politikerdöden.

### Pjäsen hette Lusten finns, Gråten är borta.
### Aino Trosell skrev arbetarspelet, en pärla till stycke.
### Ordet ”politikerdöden” ska ses bildligt. Sverige behöver fler politiker.

På affischen anar vi bloggaren själv
i rollen som bruksarbetare i pjäsen
(här med Agneta Lindh).

Bästa sättet att få något gjort

Tvätta kläder. Vattna blommor. Såga lite ved. Hämta tidningen. Hämta posten. Gå på onsdagsvandring med två vänner, klättra upp på ett berg två av oss aldrig varit uppe på förut, grilla korv och prata om de fågelmålande bröderna von Wright. Cykla ner till biblioteket och be dem ta hem David Väyrynens diktsamling Marken. Dricka förmiddagskaffe. Dricka eftermiddagskaffe. Göra grekisk sallad. Fortsätta dödstädningen i arbetsrummet, fastna i en tidskriftssamlare med gamla klipp om väderspåmannen Birger Wiklund från Yggenäs, Ekshärad:

”- Temperaturen kommer att hoppa som en hare. En dag varmt, nästa dag kallt. Det kan bli dagar under rallyt med ner till 25 minusgrader.

Det säger väderspåmannen Birger Wiklund från Ekshärad till sajten rallysportnews. Birger spår i abborrfenor, som också avslöjar att det blir mycket lite nederbörd i början av februari.” (2005).

Fundera över de snirkligt handskrivna breven som Birger brukade skicka. Skriva till husorganet för att än en gång försöka få dem att få ordning på e-prenumerationen vi har rätt till, när vi nu betalar för papperstidningen. Ringa till Coop i Stockholm och be att få ny pinkod till Medmera-kortet när jag glömt den gamla. Betala elektrikern. Sortera böcker i vardagsrummet. Ringa barnen. Studera fåglarna i paradisäppelträdet, särskilt sidensvansarna. Skriva blogginlägg om statliga MSB som bosätter sig vid vattenkanten. Leta översvämningskartor på Google. Gratulera Facebookvänner som fyller år. Lägga ut en bild på frasande fruset gräs på Instagram. Swisha pengar för jultidningar till några barn i grannkvarteret. Läsa serien Medelålders Plus i Värmlands Folkblad. Dricka påtår, fundera över läget inom poliskåren i Ukraina, vila middag…

… tänk vad mycket jag får gjort, när jag egentligen har något annat jag måste göra.

### Nu kan du snart inte skjuta upp det längre, Svensson.
### Sätt dig nu ner och skriv ditt manus och börja träna på lördagens framträdande. Klockan går.
### Det kan vara sista gången någon ber dig.

Asch, jag plockar ur diskmaskinen först. Det är inte lördag eftermiddag än.

Vad detta är

Nu har det hänt igen. Historien är ingen cirkel men ibland kan en tro det.

Historik: Skriv en text till den här bilden! kunde det hända att de sa på Smålands Folkblad 1975. Det har jag berättat förr. Kai eller någon av de andra fotograferna hade tagit en bild, ibland en hel serie, och nu fick jag i bästa fall lite fakta och några uppgifter om var bilden framför mig på skrivbordet var tagen.

På så vis gjorde vi många fotoreportage. Ingen idealisk arbetssituation för oss skrivare men förvånansvärt ofta blev resultatet bra. Inte bara bilderna.

Nutid: Nu har någon lagt en bild framför mig på skrivbordet. Datorskrivbordet. Det är jag själv som har tagit den och jag är en aning förtjust i bilden, för den sätter igång fantasin. Undrar var den är tagen (som om jag inte skulle komma ihåg det, där har jag marscherat många gånger), undrar vad den föreställer (det ser jag väl), undrar om fotografens skugga riskerar att få ett orange tefat i skallen snart (knappast, skärp dig nu).

Eller som legendaren P-O Nilsson skrev en gång på Folkbladet, när han fick i uppgift att skriva bildtext till några andras reportage, då den skrivande reportern gått hem och glömt skriva något till huvudbilden: ”Detta är Arne Imsen”.

Detta är ett kort på en orange plopp.