SVENSSONS SLÄNG – Sida 14 – Tankar kring att skriva, springa, leva och förändra världen.

– Ge mig Molkom 1

Våra vänner B & P kommer med present. Någonstans i världen har de hittat en galge från en herrekipering i Molkom.

”Tel. 1” – bara en sån sak.

Gamla kära Juhlins. Där köpte min fru sina första par jeans, ty affären sålde benkläder även till unga damer. 50 år senare skaffade vi vår sista dieselbil hon och jag. Skodan var denimblå, då gav namnet sig självt: Juhlin.

Klädhandlare Juhlin kunde sitt jobb.
– Svensson har konfektionskropp! sa han till min far och gjorde honom stolt.
Det blev talesätt i familjen sedan.

Själva sitter vi med en nyfådd galge som möjligen är äldre än oss själva. Den får oss att minnas fru Sundelin i telefonväxeln, på den tiden när varje bakelittelefon satt fast i vägg och Molkom hade affärer.

Vad ska vi hänga på fådda galgen? Min nya overshirt?
Visst var det bokhandeln som hade telefonnummer 2?

### Nu för tiden får vi sköta telefonväxlandet själva.
### Banktjänstemän måste vi också vara själva.
### Inte en människa säger att vi har konfektionskropp.

Overshirt.
Vilket jädra namn.

– Växeln! Ge mig Molkom 1. Eller 2 om det är upptaget hos Juhlin. Jag behöver en nylonskjorta och Olle Hedbergs senaste.

Fem favoriter i november

Bilden med det alkoholfria bubblet är från den 13:e maj.

Min favoritpublik är 80 pensionärer i Kulturhuset i Deje. De skrattar, ler och tänker allvarliga tankar med samma snälla inlevelse.

Mina favoritfåglar är 10 fina stjärtmesar på regelbunden snabbvisit vid matningen. Ivrigt hoppar de omkring och trivs, som pigga pingpongbollar med svans. Svish, så är de borta igen.

Mitt favoritprogram är när det står en rörd svenskamerikan med handen mot en 1800-talslada. Falu rödfärg på handen, nyss hörde vi honom läsa berättelsen om förfaderns fattigdom här i landet.

Min favoritsjuksköterska är C i Torsby. På vackert sjungande nordvärmländsk dialekt ringer hon och berättar att mitt PSA-värde är omätbart. Strax därpå blir hon glad när jag säger hur jag mår.

Mitt favoritinlägg på Facebook är när just hon har ringt det där samtalet och jag kan skriva samma fyra ord igen: ”I dag firar vi.”

Det är livet vi firar då, den kära vännen och jag.
Jag vill leva.

Det har alltid varit kärlekens tid

Jag går i bokcirklar. Två stycken närmare bestämt. I den ena ska vi strax diskutera Åsa Linderborgs bok Tjabo. I den andra Magnus Västerbros Kärlekens tid.

Både kungaboken och den som beskriver kärlekens dröm och verklighet under två tusen år är rejäla tegelstenar. När jag kämpar som bäst med Västerbros kärleksanekdoter får jag lust att lägga ut detta på Facebook:

Är det petigt att föreslå att de nästa två bokcirkelböckerna vi läser helst inte ska väga 888 och 1 140 gram? Frågar åt en vän.

Jag låter bli. Folk får väl skriva långt om de vill. Varför republikaner så ofta är så intresserade av monarkin är kanske inte särskilt svårt att förstå. Åsa Linderborg tycks ha läst varenda artikel som skrivits om Carl Gustaf Bernadotte sedan en lång stund innan han föddes.

Hjärtan har alltid bultat
Västerbro har gjort en liknande resa genom historiska texter om kärleken. Vad hans slutsats blir vet jag inte riktigt än, boken i mitt knä har 93 olästa sidor som väntar på mig i novembermorgonen.

Vad jag själv tror, som gammal romantiker, vet jag. Kärleken är lika gammal som människan. Minst. Oavsett vad samhället och kyrkan sagt om formerna har vi gått omkring och blivit kära, årtusende efter årtusende. Bultande hjärtan, stigande sav.

Jag känner till och med en hund som visar ivrig kärlek en gång i veckan.

Livskvalitet modell Karlstad

Det blåser kring Karlstadpartiets fullmäktigeledamot Peter Sörensen.

Enligt Nya Wermlands-Tidningen har han skickat 189 mejl på tre månader till kommunen och begärt ut 21 mejlloggar. Kommunen har fått begäran om att lämna ut 1 500 fakturor. Detta samtidigt som kommunala tjänstemän uppger att de ibland upplever hot.

Vid senaste kommunfullmäktige blev Sörensen hindrad från att ställa sina interpellationer.

Är bråket ett sätt att tysta en besvärlig opponent? Går han själv för långt när han begär ut så många offentliga handlingar?

Döm själv.

### Bilden från partiets webbplats visar vilka talespersoner Karlstadpartiet Livskvalitet, KPL, upplever att de har.

Länk SVT Värmland: Nu vill kommunen ta betalt för digitala handlingar

”Hälsa att dom får komma hit och plocka mer om dom vill”

-Min snälla farmor som tog emot Ilari, det finska krigsbarnet. ”Det kunde ha varit vi” sa hon. Henne lärde jag av.
-Min hästkarl till farfar som behöll Sessan, vår kloka gamla ardenner, långt efter att hon arbetat färdigt på gården. Hon fick ledigt sista åren.
-Min skrivglada faster som jag brevväxlade med i barndomen.

Nu ligger de här, i gravplats 397, område 5U, på Rudskyrkogården i Karlstad. I dag har vi tänt ett ljus för deras skull. Trevat oss fram i mörkret mellan alla gravlyktor, letat efter 397, borstat bort några löv från stenen och stått där och känt historien.

Äpplen till hyreshusens barn
Alla dessa anekdoter farmor berättade om gårdarna hon bott på. En gång skickade hon med mig en stor kasse med äpplen att dela ut till kamraterna i min förstaklass på Färjestadsskolan.

– Det kan dom behöva som bor i lägenhet och inte har några äppelträd. Hälsa att dom får komma hit och plocka mer om dom vill.

Samma eftermiddag kom det flera familjer från hyreshusen på Färjestad cyklande halvmilen hem till oss. Skivedsvägen hade nyss fått beläggning och var lättcyklad. När de plockat färdigt bjöd farmor Gerda på kaffe och saft.

Tack, ni gamle.
Tack för ”Det kunde ha varit vi”.

Republikanens besvär med republikanerna

Ingen har sån koll på monarkin som republikanerna.
Alltså har Åsa Linderborg skrivit en 690 sidor tjock biografi över kungen. Alltså läser vi den i min vänsterbokcirkel.

Sida upp och sida ner radar hon upp detaljer ur Carl Gustafs liv. Från trampbilen på Haga till det där berömda bladet han vände.

Jag tror åtminstone att kaffeflickorna är med, har inte hunnit dit än. 690 sidor är mycket.

Fortfarande inflytande
På sidan 246 skriver historikern Linderborg om Olof Palmes besvär med republikanerna i socialdemokratiska partiet. 1972 ska det bli partikongress och hur ska han få partiet med på Torekov-kompromissen? Den som handlar om att minska kungens inflytande men behålla monarkin.

Inget konstigt med det, S har stått för republik i många år utan att driva igenom partiprogrammet på just den punkten.

Nej, det är sista meningen i stycket om Palmes bekymmer som sysselsätter mina tankar, långt efter att jag bläddrat förbi sidan 246: ”På den här tiden hade medlemmarna fortfarande inflytande över politiken.”

På den tiden?

Är det dags att ställa ut lokalredaktören på hembygdsgården?

En gång i tiden kallades det ”bonnet” i jargongen på centralredaktionerna. Då, när de båda länstidningarna Nya Wermlands-Tidningen och Värmlands Folkblad höll sig med lokalredaktioner på orter som Torsby, Sunne, Kil, Hagfors, Munkfors, Forshaga, Arvika, Årjäng, Säffle, Grums, Filipstad, Storfors och Kristinehamn. ”Bonnet”, det var alla de artiklar som lokalredaktörerna producerade.

Dessa journalistikens grovarbetare som bidrog så starkt till att folk kunde få veta vad som hände i deras kommuner och deras demokrati. Levde den lokala demokratin var det i hög grad deras förtjänst. Det var ju de som berättade om glädjeämnen, eldsjälar, missförhållanden, protester och beslut.

Nu är det med ”bonnet” som med småjordbruket i Värmland. Det är för det mesta bortrationaliserat. Räknar jag rätt i redaktionsrutorna har NWT tre lokalredaktörer och VF en.

Bäva månde demokratin, de missnöjda och eldsjälarna. Vem granskar i dag vardagsbrister på orter som Årjäng, Kil eller Grums? Nu, när den journalistiska närvaron upphör.

Granskar granskarna
Det är ett arrangemang i aulan på Älvstrandens Bildningscentrum i Hagfors som får mig att än en gång sucka över döende lokaljournalistik. Hagfors som stad fyller 75 år och den här lördagen firar man med att sätta granskarna på scenen. Framför oss sitter åtta forna och nuvarande lokalredaktörer.

Massor av hagforsbor har kommit för att höra de åtta och samtalsledaren Håkan Kamp diskutera gamla händelser ur Hagfors historia. Händelserna – och artiklarna de skrev.

Vi skrattar, känner igen oss och en och annan funderar över lokaljournalistikens och demokratins framtid. Hur ska det gå med gemene mans demokratiska inflytande, nu när det nästan bara är just Hagfors som har lokalredaktörer?

Ny hagforsbok av Ninni Schulman
En av de forna lokalredaktörerna på scenen är Ninni Schulman. Så snart programmet i aulan är avslutat skyndar både hon och delar av publiken vidare till biografen Fasaden. Där blir det boksläpp, boken heter Svart Jul. Hon har skrivit berättelsen om när en av hennes huvudpersoner i Hagforsserien kommer hem till stan efter att ha gått första terminen på sin journalistutbildning.

Det är 1994. Hon ska bli lokalredaktör.

Hård och grisig

Den som är partiledare och visar upp en gris på sina politiska möten och döper svinet efter sina politiska motståndare, hon sätter en ton.

En hård och grisig ton.
Den har hon ansvar för.

### Vill du själv studera Ebba-svinet, så hittar du det på hennes instagramkonto, utlagt den 7 september 2022.
### Grisen har stannat och går att hitta där än. Internet har svårt att glömma en riktig Insta-gris.
### Varför Ebba tror att grisar har tryne men lurvig päls framgår inte. ”Intelligent design”?

Mormor och Stranna

Mormors finska släktnamn från finnskogarna kring Tyngsjö var Kääriäinen.

Har jag en släkting som odlade upp Kärrbackstrand i norra Värmland? Kommer ortnamnet där från honom?

Måste undersöka saken.

### Jag ska bara fika, springa Haget-rundan, mejla mitt förlag, läsa boken om NKlJ, kåsera i Deje, krama barnbarn, pussa den kära vännen, gå på bokcirkelmöte och styrelsemöte, skotta garageuppfarten, skriva ett pressmeddelande och se på Kalle Ankas jul först.
### Samt deklarera.

Fakta: skogsfinnarna.

”Fattar dom inte? Hon har ju redan svarat på den frågan”

Bildvinjett i bly från Smålands Folkblad 1975.

Jag har aldrig träffat en trögfattad journalist.
Pressträffarna ljuger.

Kanske var det under pandemin när Anders Tegnells presskonferenser började direktsändas till svenska folket som allt började gå på tok. Folk fick helt fel bild.

Inte av Tegnell men av de ständigt upprepade frågorna. Samma fråga, samma svar, samma fråga, samma svar. ”Fattar inte murvlarna vad karln säger?”

När regeringens pressträffar blev fler och fler förstärktes bilden. Samma fråga, samma svar. Gång på gång.

Det är bara det att den bilden luras.

Förvirrande för den som int’ begrip’
Så här är det: SVT, TV4, SR, Aftonbladets tv, Expressens tv och alla möjliga andra kanaler – var och en vill ha just sin reporters fråga på band till sin sändning. Sin fråga med intervjupersonens svar.

Då blir det förvirrande för tv-tittaren. ”Fattar dom inte vad Tegnell just sa?”. ”Hörde dom inte vad Hatt precis svarade? För andra gången…”.

Som Vi-tidningens fd chefredaktör Sofia Wadensjö Karén skrev i en facebookkommentar härom dagen, när frågan diskuterades: ”I själva nyhetsinslaget sen klipper man förstås inte in båda svaren.”

Så går det till. Det är därför så mycket upprepas så ofta.

### Arga journalister har jag träffat. Finurliga, fundersamma, forskande, fortpratande, fridsamma, feministiska, frisinnade, fantastiska, förträffliga, felparkerande, självförhärligande och någon enstaka förfärlig.
### Men inte en enda trögfattad.