När det var min tur att leda vandringen med Gryningspatrullen första gången fick det bli ödetorpens tur. Jag kommer att tänka på den morgonen när jag läser om hur Alrik Andersson fått ett promenadstråk uppkallat efter sig i Horndal.
Vid varje torpruin vi kom till läste jag upp namnen på folk som hade bott där. Jag ville att de skulle få höras än en gång, där granskogen nu susade. Samtidigt frågade jag: – Vad beror det på att särskilt många från Forshaga emigrerade till Amerika just år 1910?
Svaret i både forshagaarbetarnas och Alrik Anderssons fall var det samma, tror jag. Storstrejken 1909.
Alrik, som var metallarbetare, hade varit fackföreningsledare. Efter strejken blev han precis som många andra svartlistad och kunde inte få jobb någonstans i Sverige. Vid 27 års ålder fick han lov att lämna sitt land. Kamraterna i Metall samlade ihop pengar så han, hustrun Anna och sönerna Helge och Erik, kunde köpa sina Amerikabiljetter.
Både hårdrocksalbum och roman När Henrik Levahn i metalbandet Horndal fick höra talas om Alriks historia såg han till att gruppen gjorde ett helt album om honom. Head Hammer Man. Efter två års forskning om den forne fackföreningskämpen på Horndals bruk skrev han en roman också, med samma namn.
Till sist skickade Henrik förslag till kommunen om att Alrik borde få ge namn åt en gata. Nu står den där, skylten:
Alrik Anderssons promenad.
### Det gick bra för Alrik i Amerika. ### Han blev valsverksmästare i Chicago. ### Head Hammer Man betyder det.
Journalister bär sin mördade kollega vid begravningen.
Ja, det var en förfärlig attack Hamas gjorde den 7 oktober 2023. Ja, Israels två år långa svar i form av massmord och ”Grusa Gaza” är ofattbart oproportionerligt och måste också fördömas.
Tyvärr slutar inte det israeliska mördandet där. Som om inte 67 000 döda vore svar nog. De siktar på det fria ordet också, på de oberoende rapportörerna. Så här skriver en karl som själv vet en del om mäktiga men rubrikrädda herrar, Joakim Medin:
”I mitten av september konstaterade FN att Gazakriget är den dödligaste konflikten någonsin för journalister. Israel har under två år dödat fler journalister än det antal som omkom i de båda världskrigen, i Vietnamkriget, i Jugoslavienkrigen och i Afghanistankriget – sammanlagt.”
Så nu har jag varit på restaurang Haven i den norska kuststaden Kragerö. Där lärde vi oss ett nytt ord. Till den goda hamburgaren med ost och soltorkade tomater serverades nämligen – båtpoteter.
– Är det vad vi tror det är? frågade vi oss innan min tallrik bars in. Det var det.
Detta härligt direkta norska språk. I fortsättningen ska det alltid heta båtpotäter här hemma med.
Tirsdag morgon Uppe före alla tuppar på Grossbolstorps höjder. Kliver ombord på dubbeldäckare på väg mot Telemarks fylke. Vi ska inte köpa margarin och socker. Vi ska hälsa på i en norsk kuststad med 5 500 invånare. Kragerö. Lars och Junior Lerin har öppnat galleri där.
Utanför bussfönstren rullar snart Värmland förbi i morgonmörkret. Jag tror det.
Lite senare, något ljusare Håkan, vår trevlige reseledare, går runt på övre däck och tar upp beställningar inför kvällens måltid i Drammen. Vi väljer varsin Cesarsallad à 269 norska kronor.
07.57: tre älgar på hygget till vänster. 08.01: en ensam älg på hygget till höger. 08.45: ståfika under E18-bron i Örje, ett jämfotahopp från Haldenkanalen. Busschauffören vänder sitt fordon med ändan långt över kajkanten. Intressant. 10.24: åker in i 7,3 km lång tunnel under Oslo-fjorden.
Det är som om hela resan är en Lars Lerin-målning.
Hit vill vi tillbaka 13.15: framme i den fina kuststaden Kragerö. På både nära och något längre håll klättrar husen. Några nybyggda, andra K-märkta. Hit kommer 30 000 besökare på sommaren men den ruschen dör när skolorna ringer in på hösten.
Utställningen? Den är fantastisk. Det visste vi från början. Lars är en mästare. Vi beslutar på stående fot att komma tillbaka en sommardag. Då ska vi gå och strosa längs kajer, båtar och vitmålade hus. Dessutom ska vi komma ihåg att räkna tunnlarna på vägen hit. Norskarna är ett borrande folk.
15.40: När bussen vänder hemåt igen har det vackra Norge bytt från Lerin-väder till färgglad höst längs vikar, berg och mjuka åkerfält.
Han visste var han la sitt nya galleri, den gode Lars.
Sista bilden är ett foto taget genom ett av galleriets fönster.
Fredag morgon, kaffekopp på soffbordet, går noga igenom senaste numret av Vi-tidningen, framlänges och baklänges.
Jag älskar den tidningen.
Det visar sig att jag läst varenda rad som vanligt. Det långa välskrivna reportaget om Stellan Skarsgård, notisen om hur man kommer ifrån skärmberoendet, Lotta Sjöbergs broderade bilder: allt har jag läst.
Utom en text. De tre sidorna om gänget bakom bokmässan i Göteborg. Varför hoppar jag hela tiden över dom?
Läs budskapet i text-tv-notisen. Regimen Trump vill återuppväcka den amerikanska krigarsjälen.
Har den någonsin somnat? undrar vänner till mig. Ja, det kan man förstås fråga sig. Vem minns inte Vietnam.
Men har krigarsjälen någonsin uttryckts så tydligt tidigare i modern tid? Redan namnbytet till Krigsdepartementet säger någonting om vilka krafter som är i gång och marscherar.
Norskarna förstod Nå, våra grannar i Norge förstod tidigt vad Trump går för. De behöver bara säga hans namn på nynorsk så hör de. – Trump. ”Ein egen og tverr kar”. ”Hard”. ”Tvang.” ”Press”.
Ann-Katrin Majbrittsdotter utanför sin ateljé i Edeby.
Den 5 oktober klockan 11.00-12.00 blir det skrivsöndag på Forshaga bibliotek. Då samtalar författaren och konstnären Ann-Katrin Majbrittsdotter från Edeby och jag kring hennes båda böcker Du måste berätta allt och Burfågel.
– Jag fick aldrig ta hand om mina föräldrar, så nu kan jag hjälpa era gamla. Det säger den ensamkommande flyktingen Amir från Afghanistan, efter att ha kämpat med att lära sig svenska språket, utbildat sig till undersköterska och fått jobb inom vården i Sverige.
Ann-Katrins första bok handlar om honom.
Talibaner i Edeby? När Amir först kom till Edeby var han rädd för att gå ut. – Är du säker på att inga talibaner har följt efter mig och är det sant att man får lyssna på hög musik?
Vid författarsamtalet 5 oktober berättar Ann-Katrin också om sin senaste bok Burfågel som handlar om den mördade poeten Nadia Anjuman från Afghanistan. Dessutom uppmärksammar biblioteket förbjudna böcker från hela världen med en utställning, boktips med mera.
En blogg ska sticka ut hakan ibland. Annars är den bara en liten lort. Råkade jag göra det häromdagen? Gôtt.
Detta är tredje inlägget om referensramen. Den som gör att vi har lättare att prata med varandra och känna oss hemma. Lättare att blogga med för den delen.
Livet har lärt mig att det är fint om vi har en sådan minsta gemensamma prat-ram. I mitt Forshaga blir samtalet enklare om man känner till Klarälven, badplatsen vid Skivtjärn, ishallen, nya badhuset i Deje, Sisugården, trollstigen i skogen borta vid hembygdsgården, Röda Korsets second hand-butik i före detta baptistkyrkan, återvinningscentralen på vägen till SIS-ungdomshemmet Klarälvsgården, historien om bruken vid Kvarntorp, Mölnbacka, Deje och Forshaga samt vem Inge i Halla är.
Nisse Nilsson, Uffe Sterner, Stefan Holm, den asfalterade banvallen, namnet på några folkvalda, Lars Anderssons böcker om Hedås, The Frukostmacka på kultur- och fikaoasen Gamla Kraftstationen i Deje och min granne Daniel Engströms fantastiska insamling till ALS-forskningen hör också till den där underlättande referensramen.
Forshaga-Deje-bladet förstås. Toves i Deje som lagar motorgräsklippare. Herman Reijers skulpturer och målningar. Dyvelstenen. Sveriges högsta granbarkborregran.
Den stolta historien om Fritidsbanken Vänta, vi tar med hårdrockens förflutna i kommunen också, gamla fiket Per i Hagen, Aino Trosells pjäs Lusten finns – Gråten är borta, Staffan Fridh som vet allt om Dejes och idrottens historia, sammanslagningen med Ulleruds kommun 1974 och varför det heter God Helg-tornet. Epa-traktorerna, nya vajervägen mot Karlstad, seklingfisket på hösten vid Västbynäset, Pia Sondells keramik och akvareller, Ann-Katrin Majbrittsdotters bok Du måste berätta allt och den stolta historien om hur Carina Haak kom på att bilda den första Fritidsbanken. Grundad i Deje, nu på mer än 120 platser i landet.
Forshaga Golv, flyttat till Göteborg 1909. Veterinären i Deje på 30-talet som… asch, dä kvetter. Örtenvi i Mölnbacka som var Värmlands friidrottscenter. Laxfisket i Forshagaforsen, tredje bäst i landet. Myggorna på Pannkakan. Släkten Lagerlöfs stamgård. Gränsen norrut mot apokopen (googla!). Tonsättaren Sven-Eric Johanson. Prästen Margaretha Lännewall som fyllde kyrkan i Övre Ullerud när busslaster vallfärdade från halva Sverige. Långlöpartjejerna i Sisu Forshaga SK. Youtubern Manfred Erlandsson. De olika kollektiven på Hällekil. Busslinje 600. Petruskiosken.
Kan inte kommenderas fram Ja, du fattar. Så ser en del av vår lokala referensram ut. Då har jag inte pratat om hur vi breddar ramen när jag och mina grannar tänker på riket och klotet.
Den ramen går inte att kommendera fram uppifrån av maktens kvinnor och män. Den går inte att skriva in i någon läroplan. Inte hela. Mycket av den skapar vi tillsammans.
Men bra att ha, det är den.
Nämnde jag Slottet? God Helg-tornet? Nämnde jag att det samtidigt är så att en grupp inte blir riktigt stark förrän den tillåter individerna inom gruppen att vårda sina olikheter?
### Om du tror att detta handlar om en kulturkanon så har du både rätt och fel. ### Diskutera i smågrupper vad jag kan mena med det. ### Kan till och med delar av den komma från studieförbunden, skolan (och media om de bestämmer sig för att bli folkbildare igen)? ### Jag vet inte. Jag vet fortfarande inte hela svaret själv.
Kort sagt handlar första delen om att det behövs en gemensam referensram för att skriva krönikor, vara rolig på scen – eller bara föra ett normalt samtal.
Fast det var inte just det jag insåg vid vita bordet i söndags. Däremot konsekvensen.
Tre dumheter Låt mig först förklara tre saker:
-Jag blir inte det minsta imponerad när borgerliga politiker talar sig andfådda om vikten av en kulturkanon samtidigt som de skär ner kraftigt på kulturen i landet. Vackra ord kan inte föda de studieförbund de satt på svältkur. Inte teatrarna, inte museerna, inte dagspressen heller för den delen. De skrumpnar.
-Dessutom tror jag inte man ska sätta bocken som trädgårdsmästare och låta SD vara de som bräker högst om kravet på kulturkanon.
-För det tredje tycker jag att den trägårdhska önskelistan som presenterades härom veckan har häpnadsväckande blottor. Varför 50-årsgräns förresten?
Samma som referensram Men. Om vi nu inte tycker att SD-styrda regeringar ska pracka på oss vår kanon. Om vi inte tycker det var klokt att utelämna Gustaf Fröding och Hasse & Tage. Är det inte trots det värdefullt om vi har en minsta gemensamma referensram här på trakten? En som börjar med att vi känner till begreppen demokrati och människovärde samt människans ursprung i Afrika. En som just den här veckan slutar med nyheten om vem som vann en stavhoppstävling i Japans huvudstad Tokyo.
Blir inte tillvaron enklare då? Samtalet. Folkstyret.
Hur vi ska skapa denna ”kanon” igen tillsammans, i en privatiserad skola och splittrad medievärld, samtidigt som vi bevarar vår mångfald, demokrati och öppenhet?
Det vete hundan.
Jag får nog sucka över brist på gemensam offentlighet några bokcirkelmöten till.
Alla som försökt skriva krönikor ett tag upptäcker det. Alla som ställt sig på en scen och försökt vara roliga likaså. Det finns ett krav som du inte kommer undan.
Vi sitter vid vita bordet här hemma när en av vännerna i bokcirkeln får mig att börja fatta. Bordet är runt, bokcirkeln garvad och de kloka boktipsen genom åren har ofta fått mig att förstå världen bättre.
Vad jag bidrar med själv vet jag inte. De andra borde rimligen vara trötta på min eviga betraktelse över att Sverige inte längre har någon gemensam offentlighet. Över att Facebook, Google och Youtube tar maten ur mun på dagstidningarna. Över krympande redaktioner och över influencers som tar över efter oberoende journalister.
Det var en bra sak när alla visste vad uttrycket ”Den gliiiiider in i mål! Den gliiiiider in i mål!” handlade om. Eller hade sett Hemsöborna kvällen innan och hört på Dagens eko.
Detta krävs Jo, det som krävs för att skriva en krönika eller vara rolig på scen är en gemensam referensram. En sorts det mänskliga samtalets utgångspunkt. Det går inte att skriva betraktelser över tiden om inte dina läsare eller lyssnare har åtminstone ungefär samma upplevelse i den.
Det vore meningslöst att stå på Folkets hus-scenen i Forshaga och referera till pucken som gleeed in i mål om inte de flesta kände till vem som höll i klubban den gången. Meningslöst att tala om södergök om inte många visste vad det betyder när årets första gök gal i söder.
Detta har jag fattat länge.
Vad är det då som kamraten på andra sidan vita bordet får mig att haja till inför, mitt i ost- och skinkpajen, strax innan Andreas Almgren ska bli trea i tv-apparaten där uppe?
Jag återkommer till det.
### Men i näst sista stycket här ovanför finns det redan minst två referenspunkter. Inte sant?
