SVENSSONS SLÄNG – Sida 15 – Tankar kring att skriva, springa, leva och förändra världen.

Jag vägrar välja mellan terror och terror

Jag blev politiskt väckt under Vietnamkriget när världen var tydlig. Angripare var angripare, vän var vän.

Koloniernas frigörelse? Det var samma sak där, lätt att välja sida. Fascismen i Spanien, kuppen i Chile: ingen tvekan då heller. En sida hade rätt, en hade fel. Jämför gärna med kärnkraften, du kan inte välja en oförarglig sort, det var för eller emot.

Så, en höstdag 2023, slår Hamas till med en fruktansvärd attack varpå Israel svarar med att döda mångdubbelt fler i det Gaza som liknar ett fängelse. Dag efter dag, natt efter natt.

Enda sättet
Det är lätt att ta ställning för folks rätt att leva, mot attacker mot civila, för eldupphör och tvåstatslösning. Inte tvekar jag där. Men så fasen att jag väljer sida mellan det Hamas gjorde den 7:e oktober och det Israel gör varje dag mot instängda förtvivlade människor i ”fängelset” Gaza.

Eldupphör, det finns inget annat sätt.

### Just nu arbetar israeliska staten effektivt med att få fler palestinier att börja sympatisera med terrororganisationen Hamas.
### Det var kanske inte riktigt meningen.

De glömda döda

Ska du dö våldsamt, så dö i en skjutning. Den döden har högre status, då blir det debatt om din hädanfärd.
Det blir det inte om du dör i jobbet.

Jag tänker sannerligen inte förringa de dödsfall som sker vid skjutningar. De är förfärliga. Ändå stör det mig att folk får olika värde i debatten, också när de dör. Blir du skjuten så kommer du på politikens dagordning. Dödas du på jobbet blir det tyst om saken.

År 2021 dog 48 personer på arbetet i Sverige och nästan 2 miljoner människor i världen. Detta hör vi sällan Ulf Kristersson eller SD-ledaren tala sig andfådda om i riksdagens talarstol eller framför medias mikrofoner. De föredrar skjutningarna, även 2021 när dessa dödar ungefär lika många, 45 personer. Pistolen är värd mer.

Även för redaktörerna är den värd mer.

Än en gång: skjutningarna måste stoppas, frågan är sannerligen värd både prat och beslut. Men det är alla de människor som dödas på sina arbetsplatser med. De glömda döda.

Det är det jag vill ha sagt.

Då har vi ändå inte talat om vår farligaste miljö i landet. Gängen eller jobbet är inte farligast, inte trafiken heller. Värst är våra hem. Drygt tusen svenskar dör i sina hem varje år, bara i fallskador.

Vilken politiker tar upp den debatten?

### Ur min bok Mitt liv som keps (BoD, 2023).

– Du har väl kepsen på dig?

Det frågar folk som jag talar med i telefon. Kommer jag till ett möte med stickad luva på skallen pekar de undrande. Var är kepsen?

Vill du också beställa min bok? Klicka här nedan, där kan du provläsa och köpa den. MITT LIV SOM KEPS finns som bok och e-bok.

Vill du ha den snabbare? Skicka din beställning till min e-post sven-ove@telia.com. Då kostar den 120 kronor plus porto.

Kepsarna berättar om mitt liv och om världen.

### Här är min tidigare utgivning: Skrivet

– Har du kepsen på dig?

Det frågar folk som jag talar med i telefon. Kommer jag till ett möte med stickad luva på skallen pekar de undrande. Var är kepsen?

Vill du också beställa min bok? Klicka här nedan, där kan du provläsa och köpa den. MITT LIV SOM KEPS finns som bok och e-bok.

Vill du ha den snabbare? Skicka din beställning till min e-post sven-ove@telia.com. Då kostar den 120 kronor plus porto.

Kepsarna berättar om mitt liv och om världen.

### Här är min tidigare utgivning: Skrivet

Min förtvivlan på EPA i stan

Det var dagarna före jul. Vi var på sällsynt besök i stan, jag var nio eller tio år och hade mina samlade tillgångar i fickan.

Varuhuset hette EPA och var känt för sina låga och jämna priser. Allt kostade en krona, två kronor, tre kronor och så vidare. Förkortningen betydde Enhetsprisaktiebolaget, fast det visste jag inte då.

Jag fick gå runt själv och handla, det var stort. Affären kryllade av folk.

Efter ett tag hade jag köpt julklappar till min syster, min bror och min pappa. Artiga expediter slog in varenda present.

Mamma då?
Men så var det mamma. När jag kände efter i fickan fanns det bara en liten ynka slant kvar. En 25-öring. Det var inte mycket pengar på den tiden heller.

Har jag bara 25 öre kvar till mamma? Runt omkring mig trängdes folk som hade både mynt och sedlar i fickorna och jag började skämmas så över min dåliga planering. Jag måste ju ha en julklapp till mamma med. Vad får man för så lite?

Till slut hittade jag en halvliggande tomtenisse i porslin.
– Ska jag slå in den?
– Ja tack.

På julafton berättade jag om min usla planering. Då blev snälla mamma rörd.

En hälsning från 1961
I går hittade vi tomtenissen i en gammal plåtburk efter pappa. Först hade mamma sparat den, sedan pappa. Själva hade vi inte öppnat burken på tjugotvå år. Där låg den och hälsade från mig själv som tioåring.

Efter en stund slog jag upp på nätet hur mycket 25 öre då är värt i december 2023. Svaret är 3 kronor och 59 öre.

Som minne är den värd mer.

### Det är efter EPA-varuhusen som Epa-traktorerna och nu även Epa-dunket fått sina namn.
### Varuhuset hade dåligt rykte i vissa kretsar; dels bland snobbar, dels bland rasister.

När jag fick stora och lilla C

Jag har haft tur. När cancern kom i höstas hände det i en tid när sjukvården lärt sig sikta ganska pricksäkert mot tumörer i gubbars prostata med hjälp av både piller och strålkanoner.

– Du är frisk, sa doktorn för drygt tre månader sedan. Men pillren får du äta i två år till. Blir du kraftlös av dom?

Odramatisk covid
När pandemin kom 2020 hade läkarvetenskapen redan forskat länge på den typen av virus och kunde få fram ett vaccin förhållandevis fort. Vi som sedan tog våra sprutor kunde hoppas på att bli lindrigare sjuka än vissa av de stackare som fick covid i början.

Så blev det. I torsdags kväll kände jag ett lätt halsont, på fredagen blev det värre och vid lunchtid visade Apotekets test att jag till slut hade fått covid, även jag.

Det hela var odramatiskt. Jag missade barnbarn L:s matcher i handbollsturneringen Hellton cup i Karlstad, det var värst.

Jag la mig i sängen på övervåningen, hostade, nös, mätte febern och snorade. Allmäntillståndet var som vid en rejäl förkylning, inte värre. Inte så vitt jag märkt hittills. Det enda speciella var att jag tycktes ha glömt hur det var att vara förkyld.

I början slötittade jag på vintersportsändningar mellan nysningarna men det blev bättre med koncentrationen. Nu är febern borta och nys-attackerna med.

Tack, liv
Jag har haft tur.
Tack vetenskap och offentlig sektor.
Det är så roligt att leva.

### Handbollen följde jag via turneringens pigga resultatservice på nätet i stället.
### Heja Härryda HK F13, en jämn semifinal är inte illa!

Kamporgan för pensionärer

Kamporgan för pensionärer, tänker jag och tar bild på den senaste katalogen från Engelsons.
Hur var det de gamle sa förr? En priskurant.

Lönar det sig verkligen att skicka ut så många kataloger varje år?

Jag vet inte varifrån jag fått den där genen att jag ser humor mitt i vardagen. Jo, det vet jag förresten. Ibland när världen är dyster får man lov att hitta något att småle åt. Mitt ansikte måste det, mitt sinne med. Sedan orkar jag med värsta allvaret ett tag till. Ukraina, Palestina, Utvisningsregeringen, de antydda priserna på vårt nya fina badhus som öppnar snart.

Suck.

Kommer orden att segra?

Skriv om Hamas terrorangrepp, säger någon.
Skriv om Israels våld mot sjukhus och civilpersoner, säger någon annan.

Knivar, gevär, bomber och raketer är hårda …
… och ändå kommer orden att segra. De som stavas samtal, tvåstatslösning, medmänsklighet och solidaritet. Till att börja med en tvåstatslösning.

Hur de ska komma dit är svårt att förstå, även för en optimist som tror på människa, framtid och förnuft.

Jag ser bara inget annat sätt.

Det anade de inte på verkstan

Fredagen på bokfestivalen blev en dag att minnas. Först gestaltade Sonja Bogren från Molkoms folkhögskola en av texterna i min bok Mitt liv som keps. Fint! Då var det redan trångt nedanför scenen tills jag skulle berätta om boken (och om hur den skrevs under hot).

Jag tycker om när vi kan skratta tillsammans ena stunden och bli allvarsamma nästa. Eller rörda. Så blev det.

Av en före detta arbetskamrat fick jag ett reflexhjärta efteråt. Tack Sofie, ja jag ska titta upp på jobbet.

Av en man i min ålder fick jag ett tack för att jag delade med mig av cancerberättelsen. Den som inte finns i boken men ändå inte är privat. (Gör era PSA-prov, gubbar. Jo, man kan överleva stora C).

Vänta, jag stod ju i Föreningen Värmlandslitteraturs bokbord och sålde böcker hela eftermiddagen också. Det är så roligt att prata med så många läsande människor. Med mig hem i tygkassen fick jag boken om Karlstads Mekaniska Werkstad. Tänk om arbetarna där hade vetat att det en dag skulle stå en karl på en scen på deras gamla verkstad och läsa högt ur en bok om kepsar som förklarar världen.

Tack för i går, alla. Nu ska jag gå ut i världen med min nya reflex.

Myten att ingen vill jobba ideellt

Nu för tiden är det ingen som vill jobba ideellt hör jag ibland att folk säger.
De har fel. Dessutom ökar det.

2019 var det 4,14 miljoner svenskar som jobbade ideellt.

De höll på i 735 miljoner timmar, ungefär 15 timmar i månaden var.

Värdet av deras arbete beräknas till 161 miljarder kronor.

Det är det samma som 3,2 procent av BNP eller ungefär lika mycket som detaljhandeln bidrog med. Siffran har ökat sedan 1992.

Tack ska ni ha, alla ideella, det är sådana som er man bygger samhällen på. Hurra!

### Källa: Ersta Sköndal Bräcke högskola och SCB i samarbete.
### Med ideellt arbete menar de obetalt arbete inom ramen för en ideell organisation i det civila samhället.