SVENSSONS SLÄNG – Sida 16 – Tankar kring att skriva, springa, leva och förändra världen.

En promenad för provokatörer

Kanske var det mer idylliskt i Karlstad, vad vet jag.
Men inte såg vi värst många provokatörer och tokstollar.

Jag pratar om protesterna mot Vietnamkriget för snart 60 år sedan. Allt var genomorganiserat. Tre enkla paroller att enas bakom oavsett vad vi tyckte om annat.

Fridsamma demonstrationer, ordning och reda.

Det busigaste vi gjorde var att stanna till med tågen utanför Nya Wermlands-Tidningens officin och ropa om den USA-vänlige ledarskribenten att: ”GÖ-THE LJU-GER!”.

Nå, den ramsan från de första åren bad vi om ursäkt för så småningom. Busigare var vi inte.

God hjälp åt krigsherren
I dag finns ett nytt krig där en massiv krigsmakt ställs mot fattigt folk i ett annat land. Israel mot Palestina. Naturligtvis minst lika förfärligt som bomberna över Vietnam.

Det demonstreras med all rätt nu med. Tack och lov. Majoriteten har lärt sin opinionsbildarläxa.

Men så är det tokstollarna. Att börja förfölja ministrar på vandring hem genom Stockholms gator är inte bara ovärdigt och förfärligt. Det är dessutom korkat och en god hjälp åt krigsherren i Israel.

Den vandringen är det folkmördaren som vinner på.

### Pedagogiskt är det även när en av världens mäktigaste militärmakter angriper en fredlig obeväpnad aktivistbåt på internationellt vatten eller i tunisisk hamn.
### Angriparen avslöjar sig.
### Mest lästa inlägget på bloggen i veckan som gick var:
Dramat vid Petteröa.

Illa sedda och undanskymda

Mitt miniföredrag nummer två vid Gryningspatrullens vandring runt Vågsjön härom dagen:

Mot slutet av 1800-talet ökade befolkningen på svensk landsbygd. Det berodde på freden, vaccinet och potäterna, sa Esaias Tegnér. Dom fattiga skogsbygderna kallade han föraktfullt för barnfabriker.

Här i den nordvästra delen av Övre Ullerud uppstod en sådan skogsbygd. Hit flyttade folk när jorden nere i Rudsheden vid Klarälven inte räckte till åt alla.

Den norska journalisten Bente Sabel har forskat i traktens historia. 1863 flyttade hennes farfars morfar Erik Gabrielsson och hans tredje hustru Kjerstin Larsdotter hit till Sjöfalla. Han hade försörjt sig som dräng och torpare, hon som piga.

Nu byggde han huset.

Fattig trakt
Det var en fattig trakt, 7,5 kilometer från huvudgårdarna nere vid Klarälven, 5 kilometer från Munkfors. Det första bevarade köpekontraktet här uppifrån Rudshedens skogar är daterat 18 april 1860.

Det var ett annat par som köpte det som skulle komma att kallas Smaggtorpet en bit bort från Sjöfalla. De köpte bruksrätten till 4 tunnland, inte egendomsrätten, skriver Bente Sabel i sin bok Skogsborna. Som förpantningsägare hade de rätt att fiska i sjön och ha djur på ägarens mark, utanför sitt eget område.

Fattigfolks Amerika
Boken Skogsborna skrevs när Bente Sabel upptäckte att hennes farfar hemma i Oslo var uppväxt här.

I februari 1888 när Erik Gustav Sabel var 20 år klev han på tåget i Karlstad med enkelbiljett till Kristiania. Där fick han jobb i industrin och kom aldrig tillbaka.

”Fattigfolks Amerika” kallades Norge den gången.

Erik ville ha jobb i Norge. Men han rymde också från ett faderskap. Därför har han efterlevande även i Sverige, men det är en annan historia.

LÄNK: Dramat på Petteröa

### Läs Skogsborna. Det är en intressant berättelse om en undanskymd och på den tiden ofta illa sedd del av det som nu är Forshaga kommun.
### Anna som drunknade vid Petteröa tillsammans med sin man och två av barnen var Bente Sabels farfars syster.
### Skogen har tagit tillbaka åkern. Kvar finns – som ofta när svenska gårdar rationaliseras bort – den gamla slåttermaskinen

Dramat vid Petteröa

Härom dagen vandrade vi gubbar i Gryningspatrullen i skogarna runt Vågsjön. En gång var detta ett sin tids utanförskapsområde, på gränsen mellan nuvarande Forshaga och Munkfors kommuner.
Vid första fikat berättade jag om dramat:

Förvintern 1912 hade varit ovanligt mild. Vid jul hade sjön fortfarande inte lagt sig. Här ute på ön hade en Johan Sabel från Järnskog byggt sig en stuga. När han röjde potatisland fick han stenar till en landförbindelse ut till ön.

Nu hade Johan flyttat. I stället hade dottern Anna och hennes man, bruksarbetaren Petter Pettersson från Dejefors, flyttat in för fem år sedan. De hade sju barn och en hund. Anna var gravid med sitt åttonde barn.

Nu fick också ön sitt namn. Petteröa.

Någon brunn fanns inte på ön. På vintern brukade de hugga upp en vak så de fick vatten.

Hunden rymmer
Lördag kväll den 11 januari 1913 är det fortfarande ingen tjock is. Bara så mycket att hunden tror att den bär. Plötsligt springer han ut på sjön med sexåringen Yngve efter sig. Bägge går igenom isen.

Åttaårige Gustav står på land och ser alltihop. Han springer ut för att rädda lillebror och hunden. Men sjunker han med.

Fyra döda på köksgolvet
Nu rusar mamma Anna i panik ut för att rädda sina barn. Pappa Petter har hunnit hem från arbetet på Munkfors Bruk. Han rusar också ut – och går igenom isen.

Alla fyra drunknar.

Kvar på land står fem förskräckta barn som nyss har sett sin mamma, sin pappa och två av syskonen drunkna.

Oskar som är 13 år får ta ettåriga Signe på armen. Tillsammans med syskonen Ruth, nästan 12 år, Linnea, nästan 11, och Sigrid, 3 år, traskar de i mörkret bort till det närmaste torpet Sjöfalla, drygt en kilometer söderut.

På måndagen hittar Petters arbetskamrater från Munkfors Bruk de drunknade. Barnen glömmer aldrig synen av de fyra döda på köksgolvet.

De fem barnen auktionerades bort
Själva blir de bortauktionerade. Flera av dem har ingen eller mycket liten kontakt med varandra under resten av livet.

Huset kommer morfar Johan och river. Han sätter upp det igen i Järnboås dit han flyttat.

Familjens ägodelar säljs på auktion. Sista räkningen är på 36 kronor för fyra likkistor och 10 kronor för frakt av kistor och lik.

### Anförande vid fika intill Petteröa med Gryningspatrullen 11 september 2025. Fritt efter Bente Sabels bok Skogsborna, Norlén & Slottner, 2023.

Min resa in i djupaste Appland

Detta är en berättelse från en resa.
Djupt in i Appland trängde jag, till slut så långt att jag trodde allt höll på att bli tyst.

Jag är 74 år, på det 75:e. Då är man gammal nog att minnas hur fröken spelade skolorgel varje morgon medan alla vi ongar sjöng ”Din klara sol” och folk på bygden sa om tidens små och stora händelser: ”Jo dä sant för dä stog i ti’ninga”.

Alla hade tidning och 51 meter bort på grusvägen kom det två bilar om dagen. Mjölkbilen och posten. Telefonen satt fast i sladd i väggen och ringde mycket sällan. Radion sände inga nyheter på natten, ty då sov alla småbönder i östra Nyed.

Nej, detta är inte en nostalgisk berättelse. Den råkar bara handla om förändring.

149 appar
1994 slog Internet igenom, vi skaffade dator och modem. Än kunde man bli småmobbad om man var mallig och bar på mobiltelefon. Å andra sidan fanns det biltelefonattrapper att låtsasanvända i bilköer för den som faktiskt ville skryta.

Nu är det 2025. Folk har byrålådorna fulla med uttjänta mobiler och själv har jag 149 appar i min lur. Exakt.

Plus Bluetooth.

Se där en resa för han som satt fast vid bakelittelefonen och väntade – och trodde att allt var sant som stod i tidningen.

Jag blir fortfarande storögd när jag tänker på att jag kan låsa bilen med mobilen. Eller kolla hur mycket ladd den har kvar.

Löparklockan och luren samspelar också, vete hundan hur det går till, så nu för tiden kan jag skriva ut en kartskiss över förmiddagens skogsrunda om det skulle roa mig. Eller se på skärmen om jag har nån puls och hur stressad jag är.

Äntligen hörapparat – men …
Är ni med? Bluetooth i luren, fin kontakt med bil och löparklocka. Teknisk frid och förundrad fröjd.

Då – tar jag mig samman och ber regionen om hörapparat. Det får jag för en billig penning och vårfåglars sång hörs igen (hurra!) i mina hörselgångar. Sånt kan man bli gråtfärdigt lycklig över, jag känner en.

Som pricken över iet kopplar den unga duktiga audionomen ihop mina fina laddbara hörapparater med mobilen. Då kan jag höja och sänka volymen med hjälp av den, ställa om till hörslinga i offentlig lokal och mycket mer. Hurra!

Det fungerar dag efter dag. Tills jag startar löparklockan som laddat ur. I den stunden börjar allt krångla. Min fina mobil får inte kontakt med mina hörsugna små dosor bakom öronen. Dag efter dag småkrånglar det.

Lösningen fanns i brödskåpet
Kort sagt: jag har uppfunnit ett nytt i-landsproblem för 74-åriga motionslöpare med hörselnedsättning. Det blev för trångt för Kamrat Bluetooth med både bil, springklocka och hörapparater att betjäna.

Jag tror jag är den enda på hela gatan som lägger klockan i en plåtburk efter varje träningsrunda.

Då syns de igen, hörapparaterna.
De vill synas.

Vi hörs!

Sanningen om den strålning som är livsfarlig i 100 000 år

– en dikt

Tre månader efter varje reaktorolycka
är socialdemokraterna i Sverige
heta kärnkraftsmotståndare.
Det är sen gammalt.

Tre månader.

Viktor Root

Ingen paussyssla, det jag gör

Passar oss.

Stressad, tycker frukosten tar tid. Klockan går och jag har inte sprungit än.
Då plötsligt slår det mig.

Det har varit en bra sommar. Vi har blivit passade av katter, badat i mellersta kommundelen och dessutom hittat tillbaka till en favoritbadsjö från miljökampens dagar, letat Hittautstolpar, badat i hav, sjungit allsång, varit SM-publik, tittat på gräshandboll, hälsat på nattskärran, hämtat svamp, fikat i skogen, fotograferat fyra generationer starka kvinnor, käkat tapas vid kanten av Klarälven och vandrat i fjäll. Umgåtts med älskade barn och barnbarn, lassat ved med några av dem, hittat Sveriges finaste gravsten, sett Västanå Teater ge liv åt Selma Lagerlöfs text ett år till.

Själv har jag fått uppträda både hemma och borta och dykt upp som kepsgubbe i två goda vänners färska roman. Samtidigt växer en ny pirrighet sakta fram i den egna datamaskinen och en julivecka sprang jag flera rundor med den unga handbollspelaren i släkten.

Lycka. Lycka allt det.

Precis tvärtom
Fast det var inte det som slog mig vid frukostbordet. Det var att min löpning inte är en enkel paussyssla i väntan på något viktigare. Det är precis tvärt om.

Hur som helst, nu är det höst och nya hyss kliar i löparbenen. Härmed förklarar jag sommaren 2025 för avslutad.

Tjohoo!

Viktig syssla Klicka och följ med!

### Jag skrev ett inlägg i gåg om Tidö-kanonernas kulturkanon.
### Och som sagt:
### Klippa häcken, trimma gräset på framsidan, tömma kompoströret… Vem farao har inte gjort trägårdhslistor?

Först och främst mer pengar till kulturen

Nu har jag hunnit läsa trägårdhslistan. Den kulturkanon som regeringen beställt.
Sex noteringar:

1. Jag tror inte på läslistor bestämda av Makten.

2. Det finns trots det mycket vettigt på listan.

3. Men ska kultur och bildning stå starka igen, då måste Makten se till att de som arbetar med kulturen får hjälp att göra det. Teatern, litteraturen, kulturskolan, skolbiblioteken, bildningsförbunden, folkhögskolorna, universiteten och många fler måste få pengar. Regioner och kommuner måste få bättre råd att satsa på kulturen.

4. Vi behöver en gemensam offentlighet igen.

5. Det behövs starka motkrafter mot algoritmerna, mot Facebooks, Googles, AI-bolagens och andra teknologijättars sönderstyckning av vår verklighetsbild.

6. Hur vi sen ska få våra länstidningar att känna ett ansvar för en bred folklig kultur igen, det vet jag inte. Bättre presstöd, hur som helst.

### Det blev visst en lista till här i världen.
### Genomför den.

Låt dem leka på en nedlagd skolgård, det räcker

Fasterud 1960. Grusplanen är det vita uppe till vänster.

Jag sitter och har precis börjat läsa nästa bokcirkelbok. Philip Roths roman från 2004: Konspirationen mot Amerika.

När jag kommer till sidan 36 går smygnostalgikern i mig igång. Författaren skildrar en amerikansk skolgårdslek så jag riktigt känner hur det sprutar grus från mina egna raster i femte klass.

Den lekte ju vi.

Land och rike. Var det inte så vi kallade leken när vi stod i ringen och förklarade krig mot nån av grannarna?

Medan jag i minnet ritar till mig en bit av Ingemars eller Gunborgs land i gruset på skolgården i Fasterud slår mig tanken. Kan inte nån avväpna alla krigsherrarna i världen? Kan vi inte ge dem en pinne i stället och en bit av en liten cirkel i gruset i Fasterud, Nyed, Värmland, Svealand, Sweden.

Så kan de leka för sig själva bäst de vill där, tills magister Bergkvist ringer i klockan och kallar in dem för nästa lektion.

The best rule ever
I dag ska det handla om gyllene regeln, säger Karl Bergkvist. Slå upp den, Donald, säger han. Slå upp den gyllene regeln.

Sedan får Vladimir och Benjamin läsa högt, var och en på sitt språk.

Magistern spelar in dem på band, den tekniken var han tidig med i Fasteruds skola. Det är så att de ska höra hur vackert de nya orden låter.

– Donald, nu är det din tur. Läs har jag sagt. READ! The best rule ever!

Och gossen Trump han läser:
– In everything, do to others what you would have them do to you.
– En gång till, säger magistern. Den här gången tar vi den på ryska igen Vladimir. Läs.

I evigheters evigheter pågår den lektionen.
Läs nu Benjamin.

### Skolan i Fasterud är nedlagd för drygt 60 år sedan. Där gör de minst skada, Trump & Putin & Nethanyahu.
### I evighet.

Här liper vi mä tonga

Det är inte lätt att sitta i Uppsala och veta precis hur vi pratar på Grossbolstorps höjder. Jag vet.

Det är senaste numret av Språktidningen som får mig att fundera över saken. I den avslutande krönikan skriver krönikören om ordet lipa:

”I östra Svealand, Östergötland och nordöstra Småland betyder det ’räcka ut tungan (åt någon)’ men i landet i övrigt i stället ’gråta’.”

Nåja. Vi finns vi grossbolingar med. Inte för att vi skulle komma på tanken att räcka ut tungan åt kunnigt, klokt folk borta i öster. Men om vi skulle ha gjort det, då skulle vi ha sagt att vi lipat.

Här på trakta liper vi mä tonga, inte mä öga.

Till frågan om att ta med papper ”på huset”

Viktigt meddelande till samtliga bärare av hemliga papper åt Tidö-regeringen:

Första gången ordet hemlig nämns i svenskan är på 1300-talet. Det kommer av lågtyska heimelik som betyder förtrolig, ”hörande till huset”.

Ska detta tolkas som att hemliga papper därför bör lämnas kvar när man gått ”på huset”?

Nej, skit i det.

LÄNK: Hemliga papper på toalett