Historia – Sida 14 – SVENSSONS SLÄNG

Då blev det fri fart

– Du får åka på vd-träffen… sa chefen. Jag hinner inte själv.
– Va sa du sa du?

Den som känner mig vet att jag inte är vd-typen. Inte ens vice vd-typen. Världen behöver antagligen direktörer ett tag till men jag är inte en av dem. Min personlighet passar bättre i en fri roll, om du fattar. Hamnar jag trots det i en företagsledning i drygt fem år, vilket jag gjorde, så är det mer för att Vår Herre har humor. Jag duger nog till det men jag vill egentligen inte. Vi informatörer måste ju hinna jobba också.

Träffen var i Umeå. De andra direktörerna avgav högtidliga rapporter. Då läste jag Viktor Roots dikt om blygheten, ty så känner man sig när kollektivtrafiksveriges högsta blickar vänds mot en.

Sanningen ôm blygheta

När en går efter store vägen
mitt i novembermörkret
– med reflexen i ficka

Då ä’ en blyg.

Sedan avgav även jag högtidlig rapport. Våra bussar, tåg och färdtjänstbilar i Värmland var en väldig tilldragelse och webben, webben ska vi inte tala på. Den hade möa besök.

På kvällen paddlade jag kanot med en av de andra högtidliga herrarna och körde fyrhjuling för första gången i mitt liv. När vi kom till ett gärde blev det fri fart. Dagen därpå tyckte jag mig se fotbollsspelaren Hanna Ljungberg på stan. Umeå är fint.

Kepan fick jag av firman som arrangerade vår vilda skogstur på fyra hjul.
Det finns folk som lever på att leka.

###
Detta var den åttonde kepsen.

Här är de tidigare kepsberättelserna:
En smörgås i Sacramento
Inte en underläpp darrade på avd 16
Löparkepsens stora dag
Grannarna genomskådar mig direkt
En ledsen dag på jobbet
Först i landet, älskad av ett helt landsmöte
Den stackars hjälplösa staden

Den stackars hjälplösa staden

Det skulle egentligen ha varit en klassisk Lantmännen-keps med grön plastskärm. Men den har jag inte kvar.

Sextiotal. Staden tyckte om att kalla oss som inte hade asfalt och fontäner för bönner. Det var ett skällsord. Vi visste någonting som staden inte visste. Staden, varje stad, var hjälplös utan oss på landsbygderna i världen.

”Du förstår, filmjölken du äter till frukost kommer inte från ICA två kvarter bort. Den kommer från en ko. Mjölet som din smörgås är bakad av kommer från säd från en åker. Inte ens müslin eller smöret är från stan.”

”Försöker du tända en lampa? Strömmen kommer från en älvdal långt norr om dina 50-skyltar. Malmen bor inte heller bland era parkeringsautomater.”

Jag minns att jag tyckte synd om barnen i stan som måste ha färdiggjorda lekplatser, fast det är så kul att snickra sin koja själv. Några år senare satte pappa mig i traktorn, en stor grön GMW, och lärde mig harva. Det var väldigt roligt de första fem timmarna. Så småningom gav åkern mat åt våra grisar, som därefter blev fläsk åt vår stad tre mil bort.

Där äter de bacon hela dagarna för de har inga höns.

Har man tagit åt sig en stad får man se till att ta hand om den. Den vill ha mat, skattepengar och kunder hela tiden. De är så söta, de där städerna. En fäster sig vid dem.

Det är vad min gröna kepa berättar.

###
Här är de tidigare kepsberättelserna:
En smörgås i Sacramento
Inte en underläpp darrade på avd 16
Löparkepsens stora dag
Grannarna genomskådar mig direkt
En ledsen dag på jobbet
Först i landet, älskad av ett helt landsmöte

En ledsen dag på jobbet

Vårt arbete var snällt mot pendlarplånböcker och miljö. Kollektivtrafik är det. De som åkte med oss varje dag var bland de nöjdaste i Sverige.
De som inte åkte med oss var inte lika nöjda, men det är en annan sak.

På slutet fick jag jobba hemma flera dagar i veckan när något skulle skrivas. 15 år före pandemin. Ett tag var jag tjänstledig en månad om året utan lön för eget skrivande.

Min egen arbetsgrupp var ung och entusiastisk och höll även mitt sinne ungt. Så fort vi startade något nytt projekt var jag tvungen att säga: ”Det här blir vårt genombrott!”. Ryktet säger att den traditionen lever vidare.

Folk satt på lördagarna när de var lediga och svarade resenärer på Facebook.

Förstår du hur jag menar? Sammanhållningen, yrkesstoltheten; det var så mycket som var bra på min sista arbetsplats. I 18 år jobbade jag med information där på landstingets och kommunernas kollektivtrafikbolag Värmlandstrafik. Spännande år när webbplatsen växte, vi införde gratis wi-fi på bussarna och sålde våra första biljetter på nätet.

Jag trivdes.

En dag, en av få, trivdes jag inte. Varför jag var ledsen minns jag inte men jag var riktigt bedrövad. Jag som brukade vissla både till och från jobbet. Då kom min arbetskamrat Markus och ville trösta. Han stack till mig en av de nya keporna som någon hade beställt. De var till för våra kunder egentligen.

Jag blir varm än i dag när jag ser den kepan. Det är bara en mössa, en rätt grå en, men jag har fått den för att jag inte ska vara ledsen.

Den tröstar än.

###
Det var den femte kepsen.

Här är de första fyra:
En smörgås i Sacramento
Inte en underläpp darrade på avd 16
Löparkepsens stora dag
Grannarna genomskådar mig direkt

En smörgås i Sacramento

”Det är typiskt er svenskar”, sa han och log. ”Ni ska alltid vara så neutrala.”
Jag hade hyrt bil och kört genom öknen. En varm Vilda Västern-öken med sten, sand och kaktusar där jag blev utskälld på första bensinmacken när jag ville betala kontant. ”Vill du döda oss?”

Jag hade fått göra mitt reportage om den stora larmcentralen, specialiserad på bush fires och atombombsanfall. ”Skickar ni ut era brandstyrkor i bergen med bara satellitbilder över terrängen?” sa jag. ”Har ni inga bra kartor över vildmarken?” ”Nej. Vi har inte det.”

Alla amerikaner jag träffat hade varit trevliga och lärt sig mitt namn. ”Sven Svensson from Sweden. Jaså finns du.”

Sedan bjöd brandbefälet mig på lunch på Togo’s sandwichrestaurang mitt i Sacramento. Då hade han gett mig en brandhjälm först. ”Välj mellan denna och en brandrock.” ”Tack. Thank you så väldigt mycket.” Jag hade gett honom ett tygmärke: Räddningsverket.

Det var första gången jag såg en sandwichrestaurang. Väggen bakom disken var fylld av foton på smörgåsar. ”Har du svårt att välja? Typiskt svenskar. Du kan inte vara neutral framför en sandwichmeny, you have to chose.”

När vi gick fick jag en keps med restaurangens logga, för att jag hade åkt så långt till Sacramento. Det blev en liten fläck på skärmen från kocken. De är kvar än efter trettio år, både kepan och fläcken.

Inte en gång fick jag betala när vi skulle äta. Inte på brandstationen på St Johns East i Brooklyn heller. Det var där de lärde mig åka nerför stången varje gång larmet gick. Nu kan jag det.

Då hade jag bestämt mig för länge sedan om smörgåsen i Sacramento. Nummer 16, The Italian. Mortadella, capicola, salami, ham, provolone med Italian dressing, serverad Togo’s Style.

###

Detta var första kepsen.

### En dag fick jag för mig att räkna mina kepsar. Det visade sig att jag har 54 stycken, de flesta sådana som jag fått. De är mer än kepsar inser jag nu. De är souvenirer, milstolpar, vykort, meriter, stöd för minnet och i några fall goda vänner.

Jag lade ut en gruppbild på samlingen. Då kom förslaget från min forna arbetskamrat Karin Haglund. Gör en serie med bild och kort text om varje, tyckte hon. Dagens keps! Strax därpå kom samma idé från min vän Bo-Göran Sondell.

Detta är den första, tack för tipset! Det blir inte 54 stycken men några till, det tror jag.

”Allt du behöver är bra skor”

Jag brukar propagera för enkelhet när någon färsk motionslöpare ber om råd. Köp inte en massa grejor, allt du behöver är ett par bra löparskor.
Härom dagen sprang jag än en gång min härligt snöiga stig uppför Grossbolstorps höjder. Då slog det mig: Tänk om jag inte lever som jag lär?

Prylar har aldrig varit mig grej. Jag är inte extraljus-, vinkelslip- och VR-glasögontypen, om man säger.

Vi som tog upp löpningen igen för drygt 40 år sedan minns hur det var. Motionslopp i varenda buske, många av dem stora, och när vi tränade såg vi ut som Sylvester Stallone i filmen Rocky allihop. Joggingskor och grå bomullsoverall med huva. Enkelt och lättköpt. Det vet man väl hur en sparkdräkt ser ut.

– Köp dig ett par bra skor. Där ska du lägga pengarna. Sen kan du springa i vilka kläder som helst.

Så har jag sagt och så har jag trott att jag lever. Är inte bomullströjan från 1983 fortfarande mitt vanligaste träningsplagg kanske?

Enkelt. Det ska vara billigt och enkelt. Det är löpglädjen som räknas, inte prylglädjen.

Vattentäta sockor?!
Sedan gör jag mig i ordning för ännu en runda uppåt Grossbolstorps höjder. Jag brukar breda ut kläderna på sängen. Såhär på vintern med kalla klara dagar och snöpuls i skogen blir det några extra lager:

-Funktions-t-tröja.
-Långärmad funktionströja.
-Kalsonger.
-Långkalsonger, funktions.
-Vattentäta sockor.
-Slitna bomullströjan.
-Träningsbyxor.
-Träningsjacka.
-Buff, funktions.
-Mobilhållare till arm.
-Mobil med Lantmäteriets karta och löpapp.
-Gps-klocka.
-Reflexhandskar.
-Mössa.
-Löparskor, vintervarianten med dubbar.

Mer behövs inte.

Prata går ju
Vänta nu, inte hade väl Rocky Balboa vattentäta sockor och löpapp när han sprang uppför konstmuseets trappa i Philadelphia?

”Köp inte en massa grejor, allt du behöver är ett par bra löparskor.” Jo jo, prata går ju. Jag äger tre vätskebälten och två pannlampor också, nämnde jag det? Samt ett antal pannband, shorts, tajts – och nitton kepsar.

Jogga enkelt.
Jo jo.

”This too shall pass”

Livet har lärt mig att balansera våra ledsenheter. Det finns händelser och erfarenheter som ligger och vibrerar som en svart ton i bröstet. Ständigt.
Jag hör den men har lärt mig höra andra toner med.

Motmedlen mot ledsenheten stavas empati, humor, solidaritet. Det finns de som har det värre och this too shall pass som engelsmännen säger. Även detta kommer att passera.

”Det är timjan i”
Folk är olika. Nyss deltog jag i en diskussion på Facebook om Frans G. Bengtssons roman Röde Orm. Vi är några stycken som läst boken om den rödhårige vikingen många gånger. Nu bollade vi favoritepisoderna mellan oss.

”Men när blodkorven kom, fingo de tårar i ögonen båda, och det tycktes dem att de aldrig fått ett ordentligt mål mat alltsedan de seglat ut med Krok.
– Den lukten är bäst av allt, sade Orm stilla.
– Det är timjan i, sade Toke med bruten röst.”

Mitt i diskussionen kommer en kommentar från en medmänniska som säger att tyvärr, för henne fungerar det inte. Hon har öppnat samma bok som vi men fått lov att avbryta läsningen.

Sådär är det förstås och så ska det vara. All respekt för att vi inte är lika. ”Vi gillar olika” är en klok insikt.

Möter eländet olika
Jag börjar inse att det är samma sak med motgångarna och ledsamheterna vi möter. Vi är varierande skapta här med. Då är det klart att vi möter eländet olika.

Jag som kan gråta när jag ser julfilmen Love Actually för minst tredje gången (jo det är sant) gråter sällan offentligt inför ledsamma verkliga händelser på närmare håll. Den gråten gråter jag inombords. Lika stilla, mycket ledsnare men på annat sätt.

Varför kan man undra. Jag som har så nära till mina känslor annars. Den korta stubinen som gått i arv sedan farfars far har visserligen blivit försiktigare med åren men kort är den än. Lyckligtvis bor även skrattet nära till.

Den gamla fina envisheten
Kanske handlar det om farmorsarvet. Hon fanns också som ett starkt exempel i familjen. Farmor som smörjde och lindade sina bensår varje dag. Hon som hade så ont att det värkte höften sned, men som jag aldrig hörde klaga.

Var det där min uthållighet föddes? Någonstans har jag plockat upp förmågan att orka springa drygt fyra mil och två kilometer och gilla det. Eller fila vidare på ett romanelände som jag började skriva på när husets skrivmaskin inte var elektrisk ens och inte hade minne.

Coronan är en jävel. Hon har hindrat oss länge nog nu från att krama våra barn och barnbarn. Dessutom har hon förstört vår verklighetsuppfattning. Vi hajar till varje gång vi ser folk trängas eller kramas i någon gammal film.
– Hallå där! App app app, distansen!
Slutscenen i Love Actually ska vi bara inte prata på. Hela England kramas.

Ändå: this too shall pass. Jag tror ju verkligen det. I december 2020 är det en gåva att vara obotlig optimist. Det finns vackra toner.

### En gång för många år sedan klarade jag inte att hålla munter fasad. Jag var krönikör i P4 Värmland och blev ombedd att medverka i radions rimstuga inför julen.
### Jag tackade nej, fast de blev arga på mig. Sjukdom i min närhet.
### Det finns dagar när den svarta tonen blir för stark och inte ens jag orkar skratta.

Hur kändes en kram?

Hur var det man gjorde när man åkte rulltrappa?
Brukade det vara efterrätt på restaurang? Fanns kräm?
Vad var ett långbord?

Harklade sig karlar när de skulle hålla tal? Rakt ut i luften?
Fanns det vissa som gick omkring och höll tag i andra människor, tätt på särskilda dansgolv?
Hälsade folk alltid med höger hand?
Var man mycket förkyld?

När det var publik på idrotten. Hade alla med sig campingstolar då och satt på?
Hur var det på teatrarna före C. Hörde skådespelarna applåderna? Såg de oss?

Hur kändes en kram?

### Sista raden är en kommentar från Pinar Dal till en av stroferna ovan, när jag publicerade strofen på Facebook.
### Jag vet ingen bättre sammanfattning av känslan detta år.

Årets vätskekontroller

Ärligt talat kan en klara sig utan dem. Skulle du springa forna tiders Götajoggen, 15 kilometer, i normalt majväder och på drygt en timme. Då behövde du ingen vätskekontroll.

Vi drack ändå. För att sinnet blir muntrare och då blir kroppen också det. Livet blev ljusare och man fick något att se fram emot när man sprang.

För mig är det samma sak med årets högtider. Vi skulle nog överleva utan första söndagen i advent eller första maj. Men livet handlar inte bara om att överleva. Ibland vill en ha ljus i mörkret och ett muntert sinne också.

Vi är inte särskilt religiösa i detta hus. Vi är däremot barnsligt förtjusta i vissa ritualer. Som den, när mor i huset läser ramsan till just den adventssöndagens ljus och tänder lågan. Den ger liv åt året. Alla dagar ska inte vara lika.

Trevlig adventssöndag.
Tjohoo!

Har mänskligheten sett allt?

Hur var det den gamla tanten sa, som de intervjuade i SVT:s utmärkta 100-årsserie hösten 1999? ”Jag har varit med om allt som blivit nytt.”
Där hade hon rätt, den goa gamla Hilma Samuelsson, 108 år, i Kosta. Då. Vad hon inte kunde ana var att det fanns en grej kvar. Den slutgiltiga.

Jo jag vet, det kom några grejor till innan dess, som hon aldrig fick uppleva. Vilstol för bärbara telefoner. Braskaminfläktar som går igång på värme. Små apparater där du kan se dina barnbarn i direktsändning.

Men dessa var mer små mellanstationer, även om det naturligtvis är stort att kunna se barna prata 30 mil bort. Jag tror det är nåt elektriskt.

Det började med ett prassel
Den slutgiltiga nyheten är något annat. Jag kommer till den.
Allt började med ett prassel, ett tripp och en karl i sina bästa år som satte sig tvärt upp i sängen.
– Jippie! Vi har fått möss i huset!

Eller vad jag nu sa till den kära vännen. Så fort solen gick upp skickade hon mig till stan och Granngården. Där fann jag den genast på sin hylla. Supercat Musefaelde/Musfällan/Hiirenloukku.
– Ta två, dä kvetter.
– Tack det blir 69 kronor.

Hem kom jag, vännen satte ut dem, betet var redan på plats. ”Optimal slagkraft” läste jag för henne. ”Art-relevant, snabbt dödande.” ”Förhindrar fel vid fångst.”

Den kära vännen log stolt mot mig. Artrelevant, det är bra. Vi vill ju inte fånga orm i snedgarderoben.
– Förhindrar fel, det är min gubbe det.

Kanske minns jag fel, hon kan ha sagt tvärtom. Första morgonen hade vi hur som helst en mus i varje. Stolt fotograferade jag hennes byten ute på nya trappan som hon snickrat. Dock inte med henne på bilden. Ingen etisk jägare poserar med vapen och förnedrar sitt byte. Inte min fru heller.

Tänk om hon hade vetat
Nu var jaktlusten väckt. Tre arbetsdagar senare kvitterade hon ut ett anonymt paket på ICA-posten.

Det är nu den slutgiltiga nyheten kommer in i våra liv, i mänsklighetens liv. Teknikens höjdpunkt, efter vilken allt annat kommer att vara obetydligheter. Jag pratar förstås om musfällan Victor. I morse fick hon meddelande på mobilen från Victor.
– Jag har fångat en mus åt dig.
Det var innehållet i meddelandet. Musen dog direkt. Elektriskt.

Tänk dig det, han skrev!
Tänk om gamla Hilma från Kosta år 1999 hade anat det. En musfälla som hör av sig på telefon när bytet är nedlagt.

Släng dig i väggen, lilla rara tant. Det är jag som har varit med om allt nytt.
Nu har mänskligheten sett allt.

### VARNING! Allt efter andra mellanrubriken ovan är ljug. Det var skrivet i ren förväntan.
### Allt vi fick var ett sms från Granngården att Victor Wifi var slut. Kanske har han aldrig funnits.
### Mänskligheten har INTE ALLS sett något mer. Det är bara Granngården som har otur när de försöker sälja fällor på webben.

Hilma vann.

Länk
Hundra Svenska År, avsnittet Jag har sett allt som blivit nytt

Vad man gör

Nu ska jag berätta hur det är att vara pensionär.
Man läser bok till klockan tolv, ibland ett på natten. Vänner till mig läser inte bok, de lyssnar bok men det är samma sak.

Man vaknar kvart i fem, fem i sex eller 08.30, det varierar. Sedan ligger man kvar på rygg en timme med rullgardinen fortfarande nere och läser nyheterna på Omni, Radio Värmland, SVT Värmland, Nya Wermlands-Tidningen, Värmlands Folkblad, SVT Text, SVT Nyheter, Dagens ETC samt ibland CNN och BBC om det hänt nåt i de socknarna. Vissa pensionärer bor inte i Värmland. Dessa medmänniskor läser lokala webbnyheter, var och en från sin stad.

Man pussar den kära vännen klockan kvart i sex, fem i sju eller 09.30 och kollar Facebook och Instagram. Är det mörkt nog går man ut i blå morgonrock och hämtar VF i brevlådan, för att kontrollera att gårdagens webbnyheter verkligen står där.

Man sätter på kaffevatten och dukar frukost. Glas, skålar, Västanåkopparna. Lättfil till en själv, yoghurt till den kära vännen, smör, ost, köttpålägg, apelsinjuice till medicinen, müsli, neskaffe, dosetter, usb-tändare till stearinljuset. Den kära vännen skär bröd.

Man äter. Kikaren står bredvid filskålen. Då och då kommer en steglits och äter spilld vildfågelblandning eller tappad talg på marken bredvid matarna där ute. En nötväcka hämtar solrosfrön och gömmer. Man tittar på dem.

Man spelar vändåtta när maten är uppäten och bara kaffet återstår. Halv kopp, annars kan hjärtat börja klappa.
Det ska klappa men inte så.
Man spelar till 50 poäng.

Man skrattar.

Man går och drar upp rullgardinerna, nu är klockan kvart i sju, fem i åtta eller 10.30. Har man suttit i bästa läsfåtöljen och skrivit ner små infall i mobilen (och det har man) är hon ännu mer.
Man tar en runda till bland nyhetssajterna och på FB.

Ofta tvättar man sig nu, borstar tänderna, mummar valda delar och klär på sig.
Man fikar.
Man skrattar.
Den kära vännen går ut och går en timme.
Man gör nåt.

Man äter lunch (fast det heter egentligen middag). Hackkorv.
Man gör nåt.
Man fikar och spelar till 50 poäng.
Man strövar runt i sociala medier.

Man gör nåt.

Man tittar på gamla foton på när man hoppade stav.
Man skrattar.
Man äter. Trattkantarellsoppa.

Man märker att det har blivit mörkt ute. Då ser man på NCIS på kanal-tv samt ett gammalt avsnitt av Unge kommissarie Morse på SVT Play. Man kollar nyheterna på Play, första minuterna.

Man läser bok. Vänner till mig lyssnar bok, det är samma sak.
Man tänker på Summer of Love 1967 eller skogsbrandsommaren 2018.

Man somnar.

### Med att ”göra nåt” menas springa, skriva, handla, laga mat, gå till biblioteket, prata med barn och barnbarn i liten bärbar apparat, plocka hallon eller svamp eller gräva i komposten och slå ängen med slö lie. Snöskottning kan förekomma.
### Det heter inte pensionär. Det heter kompledig ty tiden är inarbetad.
### Man trivs. Ibland trivs man inte.

Detta är vad man gör.