Onsdag. Boksläpp med hela mitt liv representerat i publiken, kändes det som. Kommer jag någonsin att glömma den kvällen?
Torsdag. Middag hos mellandotter, kramar älskade barnbarn. Innan dess snabb bunkring av strumpor, kalsonger, t-tröjor, springlinnen, gummistövlar, skärp och shorts hos fritidsvaruhuset i Falkenberg.
Fredag. Morgon hos mellandottern, fotograferar två prydliga pojkar på väg till skolavslutning. Kostym, slips och allmän sommarlovskänsla. Fortsätter till äldsta dottern, deltar i de barnbarnens avslutning, den äldste går ur nian och håller tal som elevrådsordförande. På kvällen premiär för Teaterhusets sommarföreställning av klassiska proggpjäsen Kåldolmar & Kalsipper i Mölndal med barnbarn både på och bakom scenen. I den jublande publiken sitter Nationalteaterns Hans Mosesson och Peter Wahlqvist från originaluppsättningen. Efter det invigning av pizzaugn hos mellandottern, äter gudomliga pizzor inklusive efterrättspizza. Kramar ännu ett barnbarn.
Lördag. Fikar i kaféstaden framför andra, Alingsås. Vi har lyckats hamna här lagom till dess potatisfestival. När jag springer på eftermiddagen passerar jag Nolhaga slott där Jonas Alströmer satte potatis så vi skulle ha.
Söndag. Åker med museijärnvägen Anten-Gräfsnäs, vandrar runt i parken vid slottsruinen i Gräfsnäs, den vi såg i SVT på Lucia.
Åker hem. Klipper stora mängder rotskott. De som alltid skjuter upp ur gräsmattan vid torka. Hör regnet smattra på taket. Somnar.
Måndag. Inleder det viktiga arbetet med att gå in de nya stövlarna från Engelsons.
Det är intressant att för ett ögonblick hamna i mediernas intresse. Plötsligt inser jag hur mycket mitt gamla journalistyrke förändrats.
”Förändrat sig” höll jag på att skriva. Det är förstås inte sant. Förändringen står tekniken för.
Övergången till tabloid som över en natt gjorde alla nyhetsartiklar hälften så långa och tidningssidorna mallade intill rationell nö’tråkighet.
Internet som gjorde begreppet lämningstid till en tidtabell, inte ett klockslag, och fick tidningsledningarna att lära några generationer läsare att artiklar är gratis, betalar gör bara boomers.
De globala jättarna Google och Facebook som tog annonspengarna.
Mångfald och orättvisa Jag har gett ut en bok. Redaktionerna har haft vänligheten att berätta om den. Tjäna pengar kommer jag inte att göra, inte gå med plus, men jag hade något att säga och det ville jag få ut.
Om mångfald. Om en orättvis värld. Om vikten för äldre herrar av att lämna PSA-prov och ha sjuk/olycksfallsförsäkring. Om att skratta lite grand ibland och ha distans till sig själv.
Den nya rollen Hade det hänt något med yrkesrollen? Jo du. Tidningsreporter K fotograferade själv – med mobil. (Och tog en genial bild). Radioreporter A filmade mig i alla tänkbara vinklar och skrev text. TV-reporter M skrev text för publicering även hon. Webbredaktör C skrev för nätet, det hade ingen hört talas om på Journalisthögskolan 1974.
Alla kom ensamma, inga team. Dubbla jobb, tredubbel stress (utan att det märktes på dem). Som målgrupp fick vi många sätt att läsa texten, många sätt att lyssna och se inslagen, även efteråt.
Marginaliserat yrke: fotograf En gång i tiden var journalistkåren teknikfientlig. Vem ville skriva på ordbehandlare när det fanns skrivmaskin?
Vem hade trott att yrket fotograf skulle marginaliseras så? Jag gillar internet och sociala medier och nyttjar dem ständigt. Men kära nå’n vad de förändrat journalistrollen och krympt papperstidningarnas upplagor.
Kepsar trivs jag med skrev jag på Facebook. Jag har 19 stycken. – Va? Varför har du 19 kepsar?
Då gick jag för att räkna. Till slut hade jag hittat 56 stycken i lådor, skrymslen, byrålådor och vrår. Nu har det blivit bok av berättelserna de bar på. Från Sacramento i väster till Umeå i norr, från Kavalla i söder till Karolinen i Karlstad. Överallt har vänliga människor gett mig kepsar, väl medvetna om att dessa mössor i samma ögonblick fick något att berätta.
Klicka gärna på länkarna i bilden nedan. Där kan du provläsa och köpa boken. MITT LIV SOM KEPS finns både som bok och e-bok. Tjohoo!
### Stort tack till mina vänner Karin Haglund och Bo-Göran Sondell för idén att skriva bok om kepsarna. ### Här är min tidigare utgivning: Skrivet
Det var den resa då jag gråtit mest men också känt mest värme. En hel buss full med solidaritet. Vi for till Auschwitz. Med i bussen var Flora Gladh från Deje som berättade om sin tid i nazisternas läger. I kväll har den premiär, pjäsen om hennes liv.
Resan skedde 1997. Jag skrev några av mitt livs viktigare krönikor om färden, en av dem hamnade i antologi sedan. Här är ett utdrag ur den:
”Det slutgiltiga exemplet på ett orättvist samhälle. Den yttersta konsekvensen av att låtsas att folk är olika mycket värda. Osolidaritetens och främlingsfientlighetens politiska höjdpunkt hittills i världen.
Auschwitz. Dit ska vi. Dit reser vi frivilligt.
Tanken mal Det började i Forshaga med några kloka lärare som tyckte högstadieeleverna behövde åka ner till förintelselägren för att se vad rasismen och nazisterna ställde till med under kriget.
Klasskamp kan vara att gråta tillsammans vid en gaskammare och sedan knyta näven i fickan. Fast just de orden kanske inte lärarna använde.
Sedan spred den goda tanken sig. Fler elever for ner, fler vuxna blev också vaccinerade.
En sommar blir det min tur. I augusti 1997 ska jag få plats i bussen till Auschwitz. Hela sommaren går jag med en tanke malande i huvudet:
– Vad ska jag ta med mig?
Missförstå mig rätt. Jag har liten men dock viss resvana. En gång har jag rapporterat från norska sågverk. En annan gång från amerikanska brandmän i Brooklyns slum. Lurö fyr och Petter i Boa har jag också sett. Nog vet jag hur en väska ska packas.
Men att få den uppgiften – så som de fick den. Kommunisterna, socialdemokraterna, fackföreningskämparna, de handikappade, de homosexuella, zigenarna, de polska motståndsmännen och judarna.
– Du ska på en lång resa till ditt nya liv. Packa ner 25 kilo. Mer får du inte ta med. Bara 25 kilo.
Vad skulle du ta med av ditt gamla liv?
Handen dömer I själva verket är det ett koncentrationsläger som heter Auschwitz eller ett ännu större läger tre kilometer längre bort som heter Birkenau du ska till.
Sanningen är att ni kommer att hamna framför en tysk högerhand, van att göra hitlerhälsning. Men just den här dagen på resans sista perrong kommer handen mest att syssla med vad nazistiska språkvårdare så prydligt kallar ”selektion”.
Gamla, halta, lytta, svaga, barn och många kvinnor kommer att få se hur den handen pekar åt gaskammaren till, direkt. Med kännarmin väljer doktorn ut de svaga. Handen pekar:
Du går dit. Du går dit. Du går till slavarbete, du går till gasen… dömer handen.
Fast de tror det är en dusch. De är värre svettiga än en fullsatt O-ringenbuss, de som överlevde resan i den trånga, fasansfulla godsfinkan.
– Titta, vi får till och med en tvålbit. Se, det är fina duschmunstycken i taket. Det här blir inte så illa.
Värmen från tusen Men det är inget jättestort duschrum. Det är en kammare att gasa ihjäl kommunister, socialdemokrater, fackföreningskämpar, handikappade, homosexuella, zigenare, polska motståndsmän och judar i.
Någon har räknat ut att det behövs tusen personer, tätt sammanpackade, för att värma upp pulvret till gas. Därför är ni tusen personer i rummet. Tätt sammanpackade.
Vad skulle du packa ner för en sådan resa? Smyckena? Resebrandvarnaren? Datorn? Tandborsten, trangiaköket och kompassen?
– Ställ väskan här på perrongen. Ni får den tillbaka efteråt. Ni ska bara duscha först.
– Tjugofem kilo, herr doktor. Inte mer. Smart uträknat. Då tar de bara med sina värdefullaste saker, de där som vi ska gasa ihjäl eller ha som slavar, först.
– Trivsamt jobb här i Birkenau, soldat. Fick du också välja mellan detta och östfronten?
Allt det där vet vi inte särskilt mycket om, vi i Nilsby-bussen. Vi vet bara att vi ska till södra Polen och att det kommer att bli hemskt. Viktigt men hemskt.”
Åttondeklassare och andra Pjäsen bygger på Eva Thorstenssons bok om Flora Gladh, ”Inte glömma, inte minnas”. Rollen som Flora spelas av Sandra Backman, projektledare är Pia Torstensson, Daniel Nyström har regisserat och projektet drivs av Kulturens Bildningsverksamhet med många kommuner och sponsorer bakom.
I går var det smygpremiär för speciellt inbjudna och i kväll är det premiär i kulturhuset i Deje. Sedan ska pjäsen ut på turné bland åttondeklassare och andra som behöver vaccineras.
En fantastisk föreställning. Undrar varför inte alla kommuner här i länet vill vara med och låta sina åttondeklassare ta del av berättelsen om vad främlingsfientlighet kan leda till, när det är som värst?
Säga vad man vill om Värmland, men författare på La och Fr och konstnärer på Fj och Le har sannerligen gett oss självkänsla. En blyg liten kulturell självkänsla.
Nu har en artist som heter Louise Weibull gett ut en låt i samma anda. Bolaget heter Höpptorn music, bara en så’n sak.
Här behöver vi inte ”draghjälp av nån målad trähäst” sjunger hon och fortsätter fint med snart lokalt bevingade rader som:
”Det skorrar så vackert i konstnärernas fiol, från Racksta och Sandgrund – till Alma Löv och Osebol. All bilburen ungdom på Torsbys stenlagda gator, jag ger er min morgon – och min katalysator”.
Dagstidningarna i dag recenserar mycket få böcker. Det gäller inte minst de länstidningar jag läser.
I Värmland finns det bara en tidskrift med någorlunda heltäckande bevakning av litteratur med värmländsk anknytning. Föreningen Värmlandslitteraturs tidskrift Wermlandiana. Här är min senaste recension där:
Ingela Jonsson Lindgren, Det brinner! : En historia om liv och död – glädje och sorg, skildring av livet på en brandstation, om en vardag mitt i allvaret och ett liv i gnista. Vulkan 2021, 179 s.
Vilket liv levde brandmännen när inte larmet gick? Om det handlar Ingela Jonsson Lindgrens bok. Miljön är framför allt blåljusbyn. Den gången var brandstationen nära fängelset i Karlstad inte bara brandfordon och slang. Den var hem för brandmännen och deras familjer också. En spännande miljö för barn att växa upp i.
Boken är redigerad så som livet i blåljusbyn var. Trångt, nära och med plats för stort och smått, larm och julfester, bus och kärlek, barn, idrott och anekdoter. Det kryllar av människor. Någon gång känns det som ett fotoalbum för de närmast men då händer snart något som gör det intressant även för oss andra.
Ibland blir det ett väldigt liv. När larmet går på natten väcks hela familjerna. Ibland uppstår en särskilt tystnad, länge. Då har någon särskilt svår brand eller olycka inträffat med många döda. Ibland blir de skadade själva.
En person står i centrum tidigt. Det är Karl Johansson. Den 1 december 1918 stiger han av tåget i Karlstad. En före detta dräng och hovslagarkorpral på väg till sitt nya jobb som brandkorpral. Han ska bli kvar på brandkåren hela sitt yrkesliv. Först får Karl en säng i ungkarlsrummet på brandstationen men efter en tid kan även hans Beda och sonen Martin flytta in i byn.
Karl får se brandkåren i staden förändras från häst och vagn till brandbil och ambulans. I boken kan vi följa utvecklingen från stadsbranden 1865 och till flytten in i nya brandstationen på Sundsta 1956. Då försvinner blåljusbyn. Nu behöver inte familjerna bo på stationen längre, de flesta hamnar i lägenheter i närheten.
Det brukar sägas att heltidsbrandmän ”har smeknamn, firma i källaren och är bra på att laga mat.” Boken bekräftar detta. Blå, Tassen, Swisch, Eleganten, Pigge, Flisa, Ginken, Skräddarn, Mannis, Kikon, Slampen, Tvåfjorton, Korpen, Lillen, Kupa och Bonzo heter några. De jobbar extra på bilskola och Wards möbler. De skottar snö på tak, fäller träd, kör dricka och droska, lagar fisknät och river biljetter på Palladium.
”Vi hade olika ’uppdrag’ hemma när larmet gick. Pappa upp ur sängen och hoppade i sina byxor med stövlarna på som alltid stod på samma plats hemma. Eftersom vi sov både på golvet och alla soffor var utdragna så gällde det att skapa fri väg för pappa. Sist stod yngsta brorsan och höll upp dörren och pappa rusade ut … vi la oss eller … så cyklade vi på mammas cykel efter brandbilarna. Mamma stod alltid vid köksbänken … hon sa aldrig att hon var orolig men hon slamrade med disken väldigt mitt i natten och hon väntade in pappa varje gång och ibland kunde det bli lång väntan.”
Ingela Jonsson Lindgren skildrar en del av Karlstads historia som annars kunde ha blivit bortglömd. Tack för det. Mig lär den före detta akutsjuksköterskan dessutom ett uttryck som många i blåljusbranschen känner igen:
Den läkande humorn.
Recension i tidskriften Wermlandiana nr 1/2023. Transparens: jag har suttit i styrelsen för föreningen.
1. Tre vågor Hej, jag tänkte prata om hembygder i dag.
För sådär en 12 – 15 000 år sen var det två kilometer tjock is här. Då var Sverige inte mycket till hembygd. Men – isen smälte och strax därefter kom dom.
Dom första som kom var jägare-samlare. Jägare-samlare: den andan lever kvar. Det kan vem som helst se, som finns på Facebook eller Instagram en normal höstmånad här på trakten.
Hink efter hink med blåbär och lingon. Korg efter korg med kantareller. Skogskant efter skogskant med nyskjutna älgar. Vissa skjuter till och med vildsvin, tack för det
Några få av oss i Sverige har fortfarande gener efter jägarna-samlarna. Beteendet – är vi fler som har.
Några tusen år senare kom bönderna. Jordbruket hade uppstått i norra Syrien och östra Turkiet och spritt sig. Nu nådde det Sverige.
Det bor en bonde i varje svensk, heter det. Även den saken bevisas lätt av några minuters enklare Facebook-forskning. Varenda vår ser vi hur folk ”planter skôt i bôrker” som Fröding sa. Pelargoner, persilja, bönor och tomater. Bôrker, pallkragar – och blomsterängar, gärna hemma på tomten eller på kommuns mark. Det bor en bonde i varje svensk.
Det bor en invandrare i varje svensk också. De första jägarna som kom var inte direkt kritvita, förresten. DNA-forskningen visar att de troligen var mörkhyade och blåögda.
Efter jägarna och bönderna kom den tredje vågen. De kom från de stäpper österut som nu heter Ukraina och Ryssland. Indoeuropeerna. Det var dom som gav oss grunden till det språk vi talar här på trakten, nu för tiden.
Indoeuropéerna var herdar och hade lättare att röra på sig, eftersom dom lämpligt nog hade uppfunnit hjulet och börjat använda vagnar. Det är från dom släktingarna vi har ord som ko, fä, axel, väva och sy. Eller syster.
Min mormor kom från finnskogen i Tyngsjö i Dalarna. Släktnamnet var Kääriäinen. Svepare på svenska. För vi har ju den invandringen också, även om den kom långt senare. Ibland hör jag släktforskare som säger att var femte värmlänning är finnättling. Kanske, det beror på hur man räknar antar jag.
Jag trivs i skogen i alla fall, det vet jag. Om det är en gen eller en ana, vet jag inte, men det är definitivt en vana. Gärna blånande milsvida barrskogar med insprängda sjöar och byar, precis som i Mattila. Eller som i Rautalampi i Finland, upptäckte vi på 80-talet när vi for dit.
Hemma har jag en gammal träsked sparad. Den kommer från Andina, stället där mormor var född. Träskeden är efter mormors mor. Hon var inte glad när metallskedarna kom. Hon brände sig.
2. Mina hembygder Själv då? Jo tack, jag är född på Almar, uppväxt på ett småjordbruk långt bort’i skogen i östra Nyed, har jobbat på såga i Molkom – och sen har jag försörjt mig med hjälp av det där språket som indoeuropéerna tog med sig hit.
Sedan april 1983 har jag bott i Forshaga. 27 april, vi hade 40-årsjubileum i torsdags. Nu är detta min hembygd, precis som Almar, Ängebäckstorp och Molkom är det.
Vi trivs. Vi har boat oss. Numera vet vi var Nisse Nilsson lärde sig åka skridskor, var Ätterösera ligger och vart hästjärnvägen förbi forsen i Forshaga gick, innan kanalen byggdes.
Jag har alltså många hembygder. Det är vi fler som har. Jordklotet är runt och vi människor hör ihop och behöver varandra.
En viktig del i min hembygdskänsla är att här får man slänga käft. Får? Man bör göra det. Som när vi skulle åka utomlands och trodde att vi behövde adapter till hårblåsen. Inger, min fru, gick till Stenbergs lampaffär: – Jo, det är så att vi ska åka till Grekland, sa hon. Då titta Stenberg eftertänksamt på henne. – Å nu vill du ha ett intyg, förstår jag.
Det är sånt som gör att våra dagar blir roligare.
Som när jag var 16 år, på friarfärd in till centralorten Molkom, och kom lååångsamt lååångsamt segande med min klena moped uppför Mejeribacken där. Då ropa dom lokala rivalerna till mig: – Ska’ru långt? Ha’lu massäck märräj?
Som i en annons för loppisen i By Folkets Hus i Skymnäs för några år sedan: ”De 50 först får en gratislôtt. Den som har otur vinner ett badkar. (Prôppen saknes).”
Jag har en liten serie på Facebook. ”Den lilla ortens fördel” kallar jag den. Liten å liten, det är över 50 inlägg nu. Här är ett av dom: ”Den lilla ortens fördel. Ska låna bok på biblioteket, då finns den inte inlagd i systemet och går inte att låna digitalt. Raskt skriver bibliotekarien en postit-lapp. ’25/4 -19’ skriver hon. – Minns du detta nu, menar du? – Nej men jag litar på dig.”
En annan fördel är förstås att här får vi 10 och en kvarts villa till priset av en enda villa i Danderyd.
Hur var det di skrev i By Folkets hus? Prôppen saknes.
3. Tycker om mina hembygder Vad vill jag ha sagt med allt detta? Att jag tycker om mina hembygder. Orrarna som spelar på Stormossen i östra Nyed. Utsikten över Molkomsjön från riksväg 63. En kopp kaffe ur termos vid högsta punkten på femkilometern vid Sisugården. Sju pensionärer i vandrargruppen Gryningspatrullen som käftar snällt vid en fikastund i Skivedsskogen.
Eller det vemodiga ljudet av en storspov som landar i ljungen vid Norra Hyn.
Det där är ett av dom vackraste fågelläten jag vet. Det är barndomsminne – och framtidstro på samma gång. Storspoven kan bli 30 år. Och varje år kommer han tillbaka. Han och våren.
Är det nå’n som hurrar för våren så är det storspoven. Nu föreslår jag att vi också gör det.
Ett fyrfaldigt leve för våren. Den leve!
HURRA HURRA HURRA HURRA
Tack för mig!
(Vårtal vid Forshaga hembygdsgård, 30 april 2023.)
Lördag morgon på Grossbolstorps höjder. Vaknar av att den kära vännen kommer och kryper ner, efter att hon varit uppe en stund. Kramas. Läser mobilen.
Då får jag en hälsning från Twitter. Just i dag är det 14 år sedan jag gick med där. Än har inte Elon Musk klagat, men det är sällan jag kvittrar numera. När jag nu får för mig att gå in och läsa några tweets tvingas jag rota fram lösenordet först. Så länge sedan är det.
Mitt liv som digital har sina milstolpar. 1986: blir motvilligt tvingad att byta från skrivmaskin till dator på jobbet. (Frälst på strax under 30 minuter). 1994: lotsas tursamt nog ut på Internet av två framsynta arbetskamrater på Räddningsverket. (Ja, internet stavades med stort I då, ty det var ett namn. Mmm, jag har vistats 6 timmar om dagen på nätet sedan dess. Nej, Google fanns inte). 2009: går med på Twitter. 2009: går med på Facebook. (Men var passiv så länge att en vän trodde jag skulle bli utesluten). 2011: startar bloggen Svenssons släng, döpt efter mina forna krönikor i radion. (Sedan dess har Facebook ändrat sina algoritmer flera gånger för att den ska få färre besökare. Ty hur skulle det se ut om hela världen fick se hur vi lever livet på Grossbolstorp?). 2023: kan swisha, gör det motvilligt men läser digital karta varje dag.
En guillousk östergrenare Det där var en ”östergrenare” för att citera Jan Guillou. Han kallar sina utvikningar i senaste romanen så. Vänta, jag skaffade läsplatta i vinter också, när jag fick några oväntade kronor. I kväll ska jag testa den i direkt solljus i hammocken, så snart jag kommer hem från skogen efter 10,3 kilometers eftertänksam vandring.
Men det vet jag inte än.
Jag vet bara att magen vill ha frukost och att lättfilen är morgonläcker även denna dag. Sju mediciner bredvid smörgåsen, ack ja, denne digitalist börjar bli både 50, 60 och 70, känns det som.
Snart.
Mandarin, förstoringsglas och uteliggare Då finns det bara en sak att göra. Jag packar dagtursryggsäcken med kaffe, smörgås, sockerkaka och annat som en man behöver för en enkel sextimmars vandring hit och dit kring Grossbolstorps höjder. Mandarin, gummiklubba och förstoringsglas följer också med.
Mandarin smakar alltid bäst på mossig stenhäll mellan tallar, det är sen gammalt. Bra där, som vi digitala säger.
Det blir en så lugn och behaglig promenad mellan punkthöjder, småmossar, stenar, stigförgreningar, branter, kolbottnar och sänkor. Bofinkar sjunger, korpar kraxar, fjärilar fladdrar och kompassen drar mig längre och längre norrut, bortom Ängbråten, Piskenhus och den mobilmast med vars hjälp dessa rader är skickade.
Två fikastunder räcker min vandring till. Först en med frallor i lätt duggregn. Några timmar senare en med solsken, kaka och uppfriskande mandarinklyftor. Är det lördag så är det.
Stenhäll.
När jag kommer hem har jag gått drygt en mil, hävdar mobilen. Hur långt citronfjärilarna har flugit när de skuggat mig hela dagen, en och en, det vet jag inte. Allra mest imponerad är jag över att de har övervintrat. Utomhus.
Bra där.
14 548 analoga steg.
### Bär inte ni också gummiklubba när ni vandrar runt kring opasserbara branter och söta tvåstrecksmossar? ### Konstigt. ### Man vet aldrig när klubba behövs.
1. Det hela är mycket enkelt Det här är vårt land, det där är ditt land
Om du kommer farande från ditt land in i vårt land med 150 000 soldater, utan att vi bett dig komma, för att skjuta och bomba våra barn Våra älskade barn Varför skulle vi be dig om det? Förstöra våra hem Strö ut oss som lik i långa rader på våra gator Långa ruttnande rader av det som nyss var vänner och grannar Mala ner våra städer, våra vackra städer, till grus och blod och minnen
Då är du angriparen och vi är de angripna och ditt krig är ett krig
Ditt krig är ett krig
och vi, de angripna, kämpar för alla folks frihet, för att alla älskade barn i världen ska få gå på vackra gator om de vill och få tala fritt om kärleken men också om krig och förtryck så att världen hör Det är friheten som gör våra gator särskilt vackra
– Minns ni krigsherren? kommer de att säga Minns ni den fege som var så rädd för språket att han försökte förbjuda ordet krig
