Arbetar med bloggen

Block

Om bloggen ser underlig ut ett tag så beror det på att jag arbetar med utseendet och anpassar den till mobiler och surfplattor.

Om den småningom ser bra ut så beror det på att jag har lyckats.

Temat, dvs själva mallen jag byter till, heter Twenty Fifteen. 2015, bara en sån sak. Här hänger en mä’.

Besöker du bloggen per mobil eller platta, då hittar du menyn om du klickar på de tre strecken uppe till höger. ”Hamburgarn”.

Det är nya tider nu 🙂

Söndag kväll, kvar att fixa
Undersök om det fungerar med undertexter i menyn.
Lägg in länkar på vissa fasta sidor.
Titta igenom viktigare sidor, ta bort omotiverad luft som dykt upp här och var.
Kolla bildstorlekar. Lär mig använda ”Utvald bild”.
Sociala medieikoner? Kolla hur man byter till de nya. Kan jag ändra i koden så Like-knappen blir på svenska? JAAA!
Fundera över det som händer med bilder ibland i mobilversionen.

Borstar damm av Aspenström

Varje gång mitt exemplar av Werner Aspenströms Samlade dikter 1946-1997 blir dammigt har jag gjort fel.

Torsdagskväll, känner mig stressad, hittar den gröna pocketboken på hyllan under tv-bordet, slår upp en sida på måfå:

IBLAND HÄNDE DET ATT SAKEN
BLEV SOM MAN TÄNKT SIG

Antagligen kan det aldrig förklaras
varför de som klottrar, kletar och knådar
plötsligt känner sig övertygade om
att strecket de drog,
krumeluren de gjorde,
ordet som uppenbarade sig
var det rätta.
En del frestas då tro att ett högre pekfinger
styr våra lekfingrar.
Säkert bedrar de sig.
Det var bara något inne i dem själva
som lade sig till rätta
– som skatan i sin riskoja
en senvinterdag
medan snöflingorna ännu oredigt
virvlar omkring.

Werner A

 

 

 

Då är jag redan lugn.

I vårt hem har vi två regler. Vi ska skratta minst tre gånger om dagen. Vi ska pussas (ojämnt antal pussar) när vi skiljs på morgonen.

Nu inför jag en tredje regel bara för mig själv, lika frivillig som de båda andra. Den handlar om boklig dammfrihet. Varje gång mitt exemplar av Werner Aspenströms Samlade dikter 1946-1997 blir dammigt har jag gjort fel.

Han ska aldrig behöva dammas av.

Dikten av Werner Aspenström ingår i samlingen
Tidigt en morgon sent på jorden (1980).

Ett Titanic i halvåret?

En decemberkväll för 49 år sedan började jag skriva dikter, när 13 grekiska sjömän dog i en våldsam snöstorm utanför Umeå. Nu dör tusen och åter tusen flyktingar i Medelhavet medan Europa tittar bort. Ett Titanic i halvåret.

Europa tittar bort och jag skriver inga dikter.

Varför?
Varför tittar vi bort?

Nu ökar det. Nu är de fler.

TitanicDet grekiska motorfartyget Sinergasia som bröts sönder i stormen utanför Holmsund vid inloppet till Umeå den 18 december 1966 byggdes en gång för Uddeholmsbolagets räkning. Från början hette hon Munkfors. En av besättningsmännen lyckades simma i land i issörjan och ta sig upp på Petlandsskär där han frös ihjäl, bara någon meter från en obebodd fiskarstuga.

Honom kan vi identifiera oss med.
De tusen ser vi inte.

Upptäcker plötsligt vem jag springer som

Gusto

Springer, inte för att få någon att känna sig stressad, mobbad eller kroppsfixerad, men för att det är en av de sysslor som får mig att koppla av och må bra, för att jag har sprungit hela livet så länge jag varit frisk och oskadd, för att jag tänker så obehindrat då, kära nå’n inte vill jag mobba någon, jag är ju inte ens snabb, bara duktig på att gilla det, nå en sådan dag är det och efter ett tag springer jag förbi vårt lärcenter nere i köpingen, den skolan har verkligen stora fönster och nu speglar det sig en löpare i ett av de fönstren och just i det ögonblicket inser jag vad den här människan har för löpstil, det är inte en antilop jag får se, inte en utter, inte den minsta lilla kenyan, det är en av figurerna i tv-spelet Skylanders som en pedagogisk sjuåring lärde mig allt om i påskhelgen, få se nu, vad heter figuren i spelet, Gusto var det va’? Som honom springer jag.

Det är ingen vacker syn.

Klicka inte på länken. Jag har filmat figuren från en datorskärm. Klicka inte, då tycker du aldrig mer att jag är en trovärdig löpskribent.

Gå vidare med ditt liv. Det finns så mycket annat du kan göra än att titta på darriga mobilfilmer. Krama en människa. Viska något oanständigt till nå’n. Skriv ett brev.

Rör inga knappar.

Gusto

FILM:
Springer som Gusto

 

Ensamheten, ungdomsgängen och den svenska livsfaran

Då och då fastnar ögat på något som får mig att haja till.

År 2011 var utflyttningen från Sverige större än under Amerikaemigrationens toppår 1887. I fjol och 2012 var det ännu fler som for.

Ensamheten55 procent av alla dödsolyckor i Sverige beror på fall. Bara 10 procent beror på trafiken. Ditt hem är livsfarligt, gå och lägg dig. Nej vänta, sängen, sängen.

Ungdomsgäng ställer till värre och värre problem i Sverige. Det handlar om gäng av icke könsmogna tranor. De är allätare och kan fullkomligt rensa en våtmark eller ett fågelskär på fågelungar och ägg.

Om du pressar skalet av en apelsin och låter limonen droppa på en uppblåst ballong så smäller den.

I Sverige finns sju platser som heter Ensamheten.

”Dumt fôlk å Fröding”

Sola och dumheten

Ibland får jag lust att säga som gamle far. ”Dumt fôlk å Fröding”.

Saken är den att staden jag arbetar i har turen att ge plats åt landskapets, ja kanske ett av Sveriges allra bästa offentliga konstverk. Herman Reijers skulptur Sola. Förebilden till Sola i Karlstad var servitris och sedermera värdshusägare, hon hette Eva-Lisa Holtz och var av den gladare sorten.

Då får du ett sådant smeknamn.

Nu står den kloka, vackra skulpturen av henne intill älven utanför stadshotellet. Varje vecka ser jag henne på bild på Facebook när några av mina vänner stämt träff där. Ibland händer det att det kommer folk långt utombys ifrån och frågar mig efter vägen till statyn.

En bra skulptur ska vara som 360 teckningar, lärde mig konstnären en gång när jag som glad amatör förklarade att Sola-statyn är lika bra från alla håll. Hon är det, nämligen.

Som om det någonsin hade varit aktuellt
Nå, nu har en djuping i Karlstad lämnat in ett medborgarförslag till kommunen. Måla Sola gul, den ska väl ändå lysa och skina som solen var det tänkt?

Dumt fôlk å Fröding. Hade nu kultur- och fritidsförvaltningen i vår residensstad varit aningen mer kulturintresserad, så hade den smålett en stund och sedan hade den raskt slagit kraftfullt bakut. Aldrig i livet, Herman Reijers skulptur är stadens vackraste, den är ett i högsta grad självständigt verk och det skulle aldrig falla oss in att tafsa på den döde konstnärens upphovsrätt. Ho ä bra som ho ä, Sola.

Så skulle en kulturintresserad ha gjort. I Karlstad tog de i stället kontakt med Herman Reijers dödsbo. Vad tycker ni? Som om det någonsin hade varit aktuellt att måla över vårt bästa konstverk.

Vad gör ni då?
I Karlstads kranskommuner funderar vi nu på vad som händer, om någon förhoppningsfull invånare där nere i Klarälvsdeltat lämnar in ett medborgarförslag om att förgylla samtliga kommunalråd med självlysande gul färg över hela kroppen. Vad gör förvaltninga’ då?

Skriver till rådens anhöriga och ber om lov?

”Hälsovåg”? Skojar du?

Spår av löparlyckaTror du att jag springer för hälsans skull? För att bli frisk?

Moahahahahahahahahaha. Frisk? Hahaha hohoho löparknäet hahaha den våldsamt stukade foten vid träningsorienteringen i Deje hihihi diskbråcket i nacken, inte ett löpsteg på nästan sju år tihi tihi tiho de 28 blåsorna i fötterna mellan Långflon och Stora torget i Karlstad sommaren 1983 moa ha ha hahahahahahahahahahaha ljudet när hela höger långtå sprack undertill på Berlin marathon hahaha hahahahahaha hahahahahahaha frisk jasåru hehehehehehehehe krånglet med lårens baksidor 1994-2015 hehehe de inflammerade hälsenorna moahaha ha ha de tappade naglarna mellan Värmlandsnäs sydspets och Säffle hahahahahahahaha haha haha alla skrubbsåren, särskilt den gången på Lidingö hohoho minst två brutna tår genom åren men förmodligen fler jag har inte räknat dom på ett tag ajajajaj benhinnorna, benhinnorna fnitt fnitt fnitter överansträngningen som 13-åring moahahaha överträningarna ett par gånger sedan dess hihi den mystiska knäskadan i flera år efter Göteborgsmaran 1983 hahahahahahaha halkskadorna, halkskadorna, grenarna in i låret, revorna, reporna, solbrännorna, krosskadorna, hjärtflimret, höftvärken, de stukade revbenen och i höstas känningen av gubbvad hohohohohoho psyket, prata inte om psykbrytet och gardinklättringen varje gång jag inte får springa ajajajajajajajajaj tihi tiho

…getingsticken i pinkskogen vid Koltorps gärde, flykten från älglusflugorna, muttrande grävlingen, alla arga hundar, alla lekfulla hundar, schäfern som satte käftarna runt högra smalbenet, grävlinggrytet jag for ner i till låret bland ormbunkarna norr om Dejefors, vargreviret, vildgrisarna…

…artroskopin på 1980-talet, magnetröntgen när de trodde krampen i låret var en tumör, remissen till det medicinska träningsinstitutet, alla antiinflammatoriska tabletter, all sjukgymnastik, hon som skulle bota ryggen genom att klämma mig i örsnibben, all…

Jaså det tror du. Frisk? En löpmotionär?

Moa haha haha hahahahahaha.

Firman försöker hålla oss friska

Gpsklockan

Vi har ett friskvårdsprojekt på jobbet. Det tycker jag om. Vad ska man annars ha sin arbetsköpare till, om inte att hålla en vid liv?

Första gången körde vi backträning vid Skutberget utanför Karlstad. De senaste gångerna har det blivit intervall runt en gammal orrholme som stadsplanerarna sedan länge gett landkontakt. Rusa fyra lyktstolpar – och sedan lugn. Rusa fyra lyktstolpar – och lugn. Fyra lyktstolpar – lugn.

Jag gillar det. ”Bra!” ropar tränarn i mitt öra. ”Fortare, fortare, bra jobbat!”.

FotsOch ändå. Inom mig vaknar tanken. Jag undrar vad gubbarna på sågen som låg här förr skulle ha sagt om de sett oss. ”Måste ni jage runt sådär på matrasta’ till å mä’? Å en från kontore’ står breve’ å jager på? Är ni inte mä’ i fackföreninga’? Dä’ skulle ni nog prove. Detta kan inte vare rätt.”

”Fortare” ropar tränarn. ”Fortare! Fortare! Öka!”.

Tjocka lår och svarta cykelbyxor

BJ2En dag upptäcker jag att skator har tjocka lår och svarta cykelbyxor. Då har jag beskådat 186 880 skator i mitt liv. Aldrig har jag tänkt på deras ben. Inte förrän nummer 186 881 står där och hackar på den övervintrade talgboll hon fick ner på backen.

Själv är hon mycket mer observant. Flyger så fort hon märker att jag ser.

En halv minut senare är hon tillbaka. Talgbollen, talgbollen.