SVENSSONS SLÄNG – Sida 152 – Tankar kring att skriva, springa, leva och förändra världen.

Stig upp

Strax innan bronsåldern tar minnet slut. Där står jag vid de båda gravhögarna och filmar så hälften kunde vara nog, men mobilkameran har redan tagit kvällen.

Jag har varit på seminarium. Rörlig media är det nya svarta, var det en som sa. Klicka på det svarta, så ser du vad den här bloggaren gärna gör i två timmar en ledig dag.

Lägg särskilt märke till den otvungna andhämtningen i rejäl uppförsbacke efter tolv kilometer blandad terräng. Snart är jag framme vid bronsåldern. Långt där borta mellan tallarna och bortanför den igenväxta sjön ska jag ana storgården där pappa var statarunge.

Stigen vindlar, trädpiplärkan landar på en ny talltopp, högt över vår fågelsjö ryttlar en gjuse.

– Ha’lu fått nån fesk?

PS. Är filmen tung att hämta? Måste du klicka gång på gång på trekanten för att orka visa den? Då ska du veta att den var tung att spela in också 🙂

Semesterstängt

Gammal som gatan? Nej du, jag är äldre. Tjugo år äldre än gatan vi bor vid. Så just nu har den här karln tänkt ta sina sista vårsemesterdagar i arbetslivet. Det är både ledsamt och intressant.

Jag hade gärna varit snabbare, snabbtänktare och minnesgodare såhär dags i livet men strunt i det. I dag blir det… asch, dä kvetter. Eftersom jag är som jag är finns det visserligen en plan för de närmaste dagarna men vad ska du med den till? Det kan tänkas att det blir ett långpass i nordväst, en cykeltur till badhuset, en busstur till länsmuseet och en kompassrusch ut i grannskogen för att plocka stolpar.

Eller inte.
Det är nästan som att vara barn.
Eller pensionär.

Tjoho.
Suck.

Ord i rättan tid

Tycker du det är för få trevliga uttalanden av svenska näringslivstoppar i min blogg? Du har förstås rätt. På denna plats är överheten kraftigt undersysselsatt. Här kommer därför ett par ord i rättan tid från dess forne nestor, Peter Wallenberg.

Hans namn uttalas Pi-törr. Tänk 3,14 och en stockholmare som försöker leka värmlänning och säga tôrr. Eller en lokal TV4-kampanj som inte vet hur man skriver tak över o:na.

Pi-törr.

– Man skall komma ihåg det att det finns alltså ett fåtal mycket väl utbildade svartingar och med dem har du i princip inga större definitionsproblem, men med den stora gruppen har du det.
Om afrikaner. TV4-intervju med Stina Dabrowski 1994.

– Jag undrar just vad vi skulle tycka om någon satt och petade in en massa kosing till lapparna så att de kunde ställa till med en massa problem för den svenska regeringen.
Om stödet till ANC och de svartas frihetskamp i Sydafrika. 1992.

– Låt folk spara till det de behöver: skola, sjukvård, pension och vad det nu kan vara.
Om svenskarnas välfärd. Debattartikel i Dagens Nyheter 1990.

– Vi ska inte ha en chefredaktör som inte vet att lära journalisterna vilken hand som matat dem.
Om alltför självständig ekonomijournalistik i Svenska Dagbladet, där hans Investor var huvudägare. 1991 avsatte han därför chefredaktören Bertil Torekull.

– God natt.
1997.

Vad heter de där bruna?

Vårkänslor, ser grönheter var jag går. Plus en utmaning:

Jag har insett att på vintern känner jag igen alla fåglar som befolkar vår tomt. På sommaren är det ett litet helsike med den saken. Vad heter de där bruna? De sjunger olika sånger, har jag hört.

Olika.
Originalitetsjäktare är vad de är.

Jag har en plan.

Det seriösa mysteriet Melvin

Hur var det vi sa på Journalisthögskolan? Djur och barn är läsning. Det bevisas varje gång.

Kan vi använda samma pedagogiska metod för att sprida mer seriösa berättelser? Jag tror det.

Som om inte Melvin vore seriös nog.

Jag, en tjänstemannaromantiker (2)

Något har jag lärt av Dickens, Dallas och Downton Abbey. Följetongsmetoden. Den som sprider ut sin berättelse i flera delar kan få samma person att läsa eller titta flera gånger. Dags för del två: vad hundan menar jag med tjänstemannaromantiker?

Låt oss ta en vanlig lördag i fosterlandet. I en trädgård går en karl och påtar, på granntomten en kvinna. Borta vid friluftsgården tränar någon inför stadsloppet, nere i köpingen sitter några andra på kafét och dricker påtår till morotskakan. Barn leker i sandlådor, tonåringar sover ut, folk har fritid helt enkelt.

Där jobbar de
Fast inte alla. I ett stort kontorskomplex, låt oss kalla det Karolinen, låt oss säga att det ligger i en halvstor stad vid Vänerns norra strand, där jobbar de för fullt.

Det har hänt en katastrof i världen. Nyss har gamla världsarvstempel rasat när jorden bävat, människor dör fortfarande under rasmassorna.

Då har Sverige kallat. Från radhuslängor, lägenheter, trädgårdsland, joggingspår och tv-soffor har de kommit farande, medarbetarna. Nu jobbar de hårt i flera dygn, sover mycket lite, ringer, mejlar, sammanträder, ringer, skriver, pratar och skapar. På några dygn är det väldiga flygplanet fyllt med folk och redskap, organiserad medmänsklighet, hjälpsamhet och solidaritet på väg mot Nepal.

Sliter i det tysta
Jag älskar’t.
Jag älskar dessa tjänstemannahjältar.
Sällan skrivs några feta rubriker kring deras ihärdiga slit på obekväm tid och övertid, det brukar mest vara eventuella nedresande doktorer, sjuksköterskor och räddningshundsekipage som får uppmärksamheten. Den är de visserligen värda.

Men det är också de svenska statstjänstemän som gör alltihop möjligt.

Tack, vänner.
Tack för att en får vara stolt.

LÄNK:
Jag, en tjänstemannaromantiker (1)

Jag, en tjänstemannaromantiker (1)

Lika bra att erkänna med en gång. Jag är bondpojk och var landsbygdsromantiker. Sedan blev vi sågverksarbetare pappa och jag – och snart var jag proletärromantiker.

Det är ingenting att skämmas för. Ber du snällt ska jag hålla två långa föredrag om saken. Vad hade du tänkt leva på, om det inte fanns bönder i världen som producerade mat eller arbetare som tillverkade de andra nyttigheterna?

Lättskrivet. Både realistiskt och romantiskt, realist till vardags, romantiker i drömmen. Bäst är om inte ingen av dem går till överdrift. Det finns inga affischproletärer.

En ny insikt
Nu kommer det som tog mig 28 år att inse. Visst, jag är offentliganställd tjänsteman, det begrep jag redan 1987 när jag började ta emot de första larmen från förtvivlade människor på 90 000. Men nu har jag äntligen insett att jag är tjänstemannaromantiker också.

Det ordet fanns inte innan du läste det här. Jag har sökt på Google, det finns inte förrän jag trycker på publicera nu.

I morgon:
Vad hundan menar du med tjänstemannaromantiker?

Röd dag, rör om

Morfar var med och organiserade Karlstads byggnadsarbetare, när den fackliga tanken var ny och obekväm. Första maj var en festlig dag. Mamma förde en av traditionerna vidare. Den dagen skulle hon och syskonen få äggröra när de var små, det fick vi också sedan.

Han kallade de rårörda äggen så. Äggula och mycket socker i ett dricksglas, sedan rör du tills handen börjar domna och gulan vitnar.

Det finns fler traditioner den här dagen. En period underhöll jag med allvar och satir vid våra lokala första maj-möten. Tio år i sträck stod jag i talarstolen, årets viktigaste stund. Det händer att jag saknar det.

Häromdagen blev jag bjuden på äggröra igen. Proletärer i alla land, förenen Eder. Rättvisa och demokrati åt folket, rårört ägg åt alla. Det finns så mycket dumheter kvar att ändra på.

Rör om.

Upphittad av okänd fyrmänning

Den förste spelade i Svenska hjärtan, läste Gunnar Ehnes dikter och uppträdde med Ulleruds Teateraktörer i ett tomt virkesmagasin i Deje. Någon sa att vi var fyrmänningar, det gillade jag. Duktigt och roligt folk, det är aldrig fel. Ibland talade vi allvar.

Nu har jag träffat en ny fyrmänning. Lustigt släktord det där. Den nye hade läst när jag skrev på bloggen om min mormor från Malungs finnmarker.

Lämnade de blånande höjderna
Bästa praktiska nyttan med bloggen hittills, är det att fyrmänning nummer två hittade mig? Ja, kanske. Roligt när en trevlig släkting hör av sig som jag inte visste fanns. Fint att han dessutom vet allt om finnbosättningarna på höjderna med sjöutsikt, som min mormor lämnade 1905.

I Frimurarlogen i Karlstad långt söderut gick Sverige och Norge isär det året. Någonstans i samma stad gick mormor och morfar ihop.

Hur tog hon sig dit? Till fots de första milen antar jag, och sedan med NKlJ.

Vem var han?
Nu vet jag varför finnstället som Emma Ivarsson kom från heter Andina. Där låg en gång Anders eller Anttis aho. Säg det i flera generationer så blir det Andina. Aho betyder bråte, fall, övergiven sved. De talade så mjuk finska, mina förfäder. T:na blev gärna d:n, lampi blev lamm. Måste ta reda på vem han med fallet var.