Arbete – Sida 16 – SVENSSONS SLÄNG

Min hyllning till händernas möjlighet

Kvällsmålning. Finns det något folk i världen som bor så mycket som vi svenskar?

Vi har snickare och plåtslagare på taket och det gör att vi måste måla en hel del då och då, i takt med att olika delar av projektet blir klara. Dessutom börjar o-ringen närma sig, med visst förhandsjobb och utbildning för den kära vännen och mig. Mer blir det, skôj.

Det inte varit mycket tid till bloggande, helt enkelt.

Nå, min beundran inför kunniga yrkesmän har stärkts de senaste veckorna. Inte är det idealt för hantverkarna att ha en nyfiken och pratsjuk beställare hemma mest hela dagarna. Men de har tagit det med tålamod och lett åt min väl dolda höjdskräck, när jag stått på en trappstege på översta ställningen (på bortre sidan) med penseln i näven.

– Ha! Jag är nog tuffare än somliga tror.

Känns bekant
Pratet vid våra gemensamma fika- och lunchstunder har känts bekant och resultatet av deras möda med nytt tak, nya fönster och annat vackert lyser av yrkesstolthet och arbetsglädje. Ett nytt hus, säger grannen som ser det varje dag.

Vinner jag på Lotto ska jag kalla hit dem nästa försommar med.

Jag är kär! Häng med, det är bråttom!

Jag är kär, riktigt nykär. I ett torn – men inte vilket torn som helst. Forshagas berömda God Helg-torn.

Kommunen säljer det och i går var jag på visning. Tornet och jag har varit vänner länge men klockan 16.01 denna tisdag sa det klick. Jag hoppas SÅ det var ömsesidigt.

Tre våningar, var och en på 38 kvadrat och sådär en 4-5 meters takhöjd. Forshagas vackraste fönster och finaste historia. Vi blir glada varje gång God Helg-skylten tänds, för då vet vi säkert att det är helg. Den har lyst över vår tätort i generationer.

Min vision
Jag ser konsthantverkare i arbete, jag ser utställningar av konst och annat, uppträdanden med och utan gitarr, kaffeservering, glass, böcker, pärlskulpturer från Sydafrika (vi känner folk som säljer sådana av solidaritet), nysydda mössor från svensk västkust (vi känner de mössorna med), ull och yllegrejor (du vet vem jag menar Cissi) och mycket annat. Sy-LAN, lokalt dreamhack (vad nu det är för nåt), kurser, fjärilsföredrag av Värmlands främste fjärilsfotograf och -expert (min vän Vandraren), glaskonst av ovanligt slag (du vet vem jag menar Daniel), glögg till skyltsöndan och överst en skrivarvrå eller två. Inredd så en kan bo där.

Pokemons finns förresten redan på plats.

Själv hotar jag redan att kåsera där varje fredagkväll, tills publiken bär ut mig. Läsa färska texter har jag fler vänner (och ännu oblivna vänner) som kan göra. Viktor Root har redan lovat ställa upp med nåt färskt.

Mecenat eller samverkan mellan likasinnade
Alltså: endera behöver jag en rik mecenat i sina bästa år. Men helst 25 likasinnade som går ihop och köper stället och renoverar det tillsammans med oss. Kommunen som säljer vill förresten att vi ser till att göra tornet offentligt ibland, det är ett av villkoren i försäljningen.

Hör av er. Det är bråttom, anbudet måste vara inne snart.

Min dröm
Öppning för allmänheten i juni 2018. Smygöppning till skyltsöndan i december. Då ska jag läsa nåt snällt om tomtar jag minns och vi kommer att elda utanför i en sån där eldkorg. Samt sälja vackra ting. Nämnde jag den alkoholfria glöggen?

Tjohoo!

Eftertankens kranka blekhet…

Jag har bestämt mig för att inte publicera det blogginlägg som skrevs till i dag.

Texten som sådan var jag nöjd med, det händer någon enstaka gång. Men innehållet var onödigt.

Sjön som rann ut

Bilden från Knutstorpssjön, när vi fikar under den gamla vattenytan.

Veckans vandring, torsdag:

Bäverdamm från nutid och fortfarande några stubbar kvar från vintern 1782-83, där Vandraren och jag traskar fram i riset väster om Bakälven. I dag vallfärdar vi till den utrunna sjön Skålsjön på gränsen mellan Brunskog och Västra Ämtervik. Efter en kilometer hittar vi resterna av Nolby bruk.

Hammarn fick överges när kraftkällan försvann.

Göken gal, älg och rådjur har gått före oss på stigen och när vi fikar vid stranden av Knutstorpssjön simmar fyra storlommar obekymrat där ute. En av dem ropar vemodigt medan vi tuggar våra ostsmörgåsar och njuter av stillheten. Sjön framför oss blev kvar när resten rann ut för snart 235 år sedan.

Ett försiktigt regn följde oss i början av vandringen. Det var inte lika försiktigt i september 1782. Då, när bergsmekanikus Bengt Branzell, far till Gustav Frödings farmor, gav order till smederna att gräva ett dike över ändmoränen i söder, så inte dammen skulle sprängas.

På kvällen kunde de hoppa över diket, morgonen därpå satt de vid resterna och grät. Sjön hade grävt sig ut genom moränlagren med våldsam kraft, när den fick starthjälp. Någon kilometer nedströms fick folk gäddor i bakugnarna berättar sägnerna. Vid Bakälven byggdes långt senare en hälsobrunn, i träden hängde folk sina kryckor.

Efter vår rundvandring står vi vid utloppet och begrundar Skålsjöns kraft och smedernas öde. Runt omkring oss står kolveden tät.

Inte en enda hammare hörs dunka.

Poeten inuti bonden

Det bor en bonde i varje svensk, har någon klok person sagt.
Och i varje bonde bor en som är van att studera sin omgivning. Kalla det naturpoet om du vill.

Jag sitter och läser min morgontidning när tanken slår mig. Tidningen berättar om traktortätheten i landet. Den som gjort att i dag kan en ensam bonde försörja hundra svenskar med mat. Tack för det, både för maten och för det minskade slitet.

Tanken som slår mig är att det bor en poet i den där bonden med hundra matbord att försörja. Artikeln handlar om att Årjäng är traktortätast i länet och dessutom på sjätte plats i Sverige. 155 traktorer per tusen invånare har de borta i väst. Min kommun har 41.

Kan inte undvika tofsvipeboet
Nå, nu intervjuar de LRF:s ordförande i länet. Han tror traktorerna blir förarlösa i framtiden. Fast än återstår en del att göra, säger han i Frida Granströms artikel:

– Den mänskliga uppfattningsförmågan är bättre än traktorns. Den kan köra dit vi vill, men den kan inte undvika ett tofsvipebo när den harvar eller ett rådjurskid som ligger och trycker.

Jag tycker det är vackert.
Jag blir stolt när jag läser vad Patrik Ohlsson sagt.

Att vara till nytta

Telefonören ringer. Vad har du var’t bra för? frågar han.

– Bra och bra? Jag har visserligen skrivit 1 100 krönikor och 1 600 blogginlägg.
– Och?
– Och 23 tryckta skrifter, kommit med i 25 antologier, hållit skrivarkurser, 600 offentliga framtr…
– Sluta nu skrytmåns. Har du var’t till nån nytta?
– Justerat virke, svarat på 90 000.
– Det förstås. Brann det?
– Jädrar vad det brann. Själv då?

– Jag har gjort en tryckkokare.
– Den som exploderade? Undrar vad du kokte där.
– Nu pratar vi om nåt annat. Skrapat potatis på köksväggarna i ett halvår, det har du i varje fall aldrig gjort, unge man.

Då talar vi om storspoven, nattskärran och kornknarren i stället. De sista två är snart här nu.

De är i varje fall till nytta.

### En gång trodde jag att en dikt kunde stoppa ett besprutningsplan fyllt med hormoslyr.
### Fanken vet om jag inte tror det än.
### Det första en diktator försöker stoppa när han fått makten är det fria ordet. Nån mening mer än terapi måste det väl vara med detta ständiga plitande?

PS. Söker på artportalen.se. Både knarr och skärra är redan på plats i trakten. Tjohoo!

Ett grävjobb i Smålands Jerusalem

Jag är grävande reporter. Just nu gräver jag i högar med gamla tidningsklipp från Småland.

Det där året när polisen fick alkotest modell blås.

Detta skickar vi praktikanten på, måste Chefen och Chefens chef ha tänkt. Praktikanten var jag och hela tidningen hade glimten i ögat, fast den både var morgontidning och bodde bland frikyrkorna i Jönköping.

Polisen hade nyss fått alkotestare och börjat använda dem. Ett bra verktyg men fortfarande nytt och spännande. Just därför dök idén upp i Chefens skalle. Jag tror han knäppte med fingrarna också.

– Vi testar. Kan du åka fast om du tar nattvarden?

Värdig med vinet
En högst adekvat fråga på söndagarna i Småland, bedömdes det. Sagt och gjort, praktikanten fick uppdraget, lämplig präst kontaktades. Kyrkoherden var inte intresserad men berättade vilket vin som brukades. Lämplig polis var desto mer intresserad och kom upp på redaktionen på Klostergatan.

Min konfirmation låg bara tio år tillbaka i tiden och jag lyckades minnas både värdigheten och lämplig mängd vin. Klunk och blås, fotografen knäppte.

Inget utslag.

En klunk till då, ifall det är en glupsk åtnjutare av sakramentet.

Inget utslag.

Köp många!
Detta hade vi räknat ut i förväg. Vi kunde alltså lugna bilburna kyrkobesökare i södra Vätterbygden med omnejd. Den grävdelen var avklarad.

För att dryga ut texten och läsupplevelsen hade Chefen beordrat praktikanten att köpa punchpokaler också. Köp en rejäl påse, sa han. Du vet såna där rätt stora, större än praliner, som ser ut som pokaler. I stanniolpapper. Ta kvitto.

Jo, jag vet. Sötsliskiga med flytande punch inuti. Jag köpte tolv. Ät, sa Chefen.

Efter elva pokaler gav det utslag.

Jag har aldrig mer ätit någon punchpokal.

– Uuuuu va duuumt, två nya tvångstankar

Jag får tvångstankar, det har hänt förr.
Hur tänker du när du tänker ”Mumintroll”? Exakt, du tänker på Birgitta Ulfsson och på den där karln som också talar så fin finlandssvenska, vad heter han? Pöysti.
Men tänker du Bengt Alsterlind? Trodde inte det, nej.

Saken är den att rika Moomin-koncernen vill bygga en mumintrollnöjespark för barn i Karlstad. Då står stadens politiker av blå-grön-ljusröd kulör på rad och vill erbjuda bästa strandtomten, klirr! Mitt framför näsan på de motionärer som varit med och byggt och använt tomten.

Mårran som svensk kommunpolitiker, om du förstår.

Den formuleringen blir ännu vemodigt ledsnare om du faktiskt klickar på länken och läser hur ensam Mårran är, när allt hon trampar på blir till is där hon drar fram.

Udda allianser
Sådan byggnation halvt i vattnet är politik och den sysslan är de drivna på i Karlstad. De tölar ihop sig i allianser till både höger och i det gröna. Just nu är de blå-gröna men i själva Muminparkalliansen är de orange-ljusröda om jag räknar rätt. Trots att Mårran egentligen ska vara färglös, har Tove Jansson sagt. Det var bara japanerna som la på lite mörklila till sin tv-version.

Lila? Den färgen passar ju egentligen fint nu, när Muminparkalliansen vill flytta istanten till kaffesta’n. Hör du hur det morrar? Det kan vara de vanliga karlstadborna också, de med springskor eller ont om pengar till barnens nöjen.

Mårrans Vänner & Alsterlind
Två tvångstankar får jag. Den ena är att jag inte får skoja om vad mumintrollen gör med huvudena, som jag berättar om i länktexten längst ner. Jag får inte skoja om det, jag får inte skoja om det, folk använder sina huvuden så gott de kan. Även de orange-ljusröda i Mårrans Vänner.

Den andra tvångstanken låter som Bengt Alsterlind. Det vet du väl hur han låter? Hajk-mannen som du har sett i så många lustiga Youtube-klipp på senare tid, om du är yngre än vad jag är. Eller så såg du Hajk redan när det sändes. Så låter folk i Karlstad-trakten.

Det går ju inte. Så kan de inte prata. Vi kan inte ha en massa mumintroll som traskar omkring i resterna av en riven motionscentral där Vänerstranden är som vackrast – och pratar kallstamål med varenda unge? Hjälp!

Femton centimeter uuuuutanför munnen
I dag borde krönikan egentligen vara skriven för P4 Radio Värmland. Då kunde jag läsa in replikerna på den särskilt sydcentrala deltaversionen av värmländska språket. Den där uuuuu ska uttalas femton centimeter uuuuutanför muuunnen och somliga o:n hämtas sju centimeter ovanför skallen, på ett särskilt andlöst sätt.

– Duuuuu. Vet du hur dä låter när Bengt Alsterlind har för stooora skooor?
– Nej.
– Tjipp, tjipp, tjipp.

”Hajk-finska”?
På detta sätt kommer flera busslaster med barn att tro att en riktig Tove Jansson-figur låter i fortsättningen, om snusmumrikarna och hemulerna i stadshuset får som de vill. (Det nya stadshuset som de inte haft slutrea på än). Varenda purfinskt troll på nöjesparken kommer att låta som ett sydvärmländskt Hajk-inslag från 1984.

– Vi ä muuuumintrôll här vi. Jämt hele ti’a. Uuuuu va finnnt vi bor. Ser sjööön.

– Kolla här da va cooolt, ho där borte ä snôrkfröken. Å där borte setter snuuuuus-mumriken. Vill du ha snuuuuus, onge?

– Mään va bli’lä Muminmoschan? Kaffet koker tôrrrt.

– Bor ni i Japan ni, uuuuu va långt bort. Har ni nôn badplats i Japan?

– Määän va bli’lä, halu inte tvåhundrasjuuuuutti kroner du, per päschooon? Va synn. Då kan vi inte släppe in dig, per päschooon. Blåe toooorn ä dyre di, rörmocking ä dyrt, du vet dä blir ôppför. Vi ä inte idejälle, dä kôster pängar å ha firma.

Den tvångstanken tar aldrig slut.
Mumintroll ska inte prata som jag.

Länk: Mumintrollet, avsnitt 6: Rubiner och byxknappar
Observera att mumintrollen gör något ovanligt i den här tv-serien från 1969. De tar av sig huvudena. Detta ska inte jämföras med någon i Karlstadspolitiken, vad tror du om mig!?

Länk: ett valfritt Hajk-inslag med den sympatiske Bengt Alsterlind
Här gör han en säckpipa av en matkasse, en blockflöjt och en klädgalge.

Bygg ett Alsterlindland
Bra grejer. Varför bygger vi inte ett Alsterlindland i stället? En bit inåt stan. Han kunde stå vid ett bord och göra jetflyg av en ballong och ett sugrör och därefter sjösätta en undervattensbåt och kanske para ihop en uppblåst ballong med en visselpipa och steka gröna och rosa smörgåspålägg av två ägg i pepparkaksformar som är för stora för smörgåsarna sedan. Med russin till ögon på bocken och grisen.

Tjipp.

LÄS MER om den
värmländska muminparken
När Filifjonkan kom till byn

Arbetarbarnen idrottar mindre

Hur var det folk sa i min köping för? ”Jobbar du på bruket så är du med i Forshaga IF. Men jobbar du på kontoret är du med i SISU Forshaga.” FIF sysslar med fotboll och hockey, SISU med skidor, löpning och orientering. Vad uttrycket ville ha sagt var att idrotten var klassbunden.

Jag tog upp talesättet vid ett seminarium med idrottsrörelsen en gång. ”Det är värre än så”, sa hon som vunnit så många finnkamper och nu var aktiv centralt. ”Folk från arbetarhem är betydligt mindre aktiva inom idrotten överhuvudtaget, om vi ska generalisera. Så ser statistiken ut.”

När jag tittar på färskare statistik i dag, så stämmer bilden fortfarande. Folks benägenhet till idrott och fysisk aktivitet är tydligt koppad till deras ekonomi, utbildningsgrad och position på arbetsmarknaden. Eller närmare bestämt till pappans. Högre inkomst betyder mer idrottande och motionerande.

Det är visserligen skillnad mellan idrotterna. Sporter som har mer kroppskontakt har fler arbetarbarn aktiva, men sammantaget är ändå statistiken som den är.

Om detta kunde vi filosofera en hel del. Är övervikten också en klassfråga? Är det skillnad på glesbygd, mindre tätort och storstad?

Varför?
Jag får googla vidare.

### Diagrammet från från Johan R Norbergs och Johan Pihlblads artikel Den du är påverkar din delaktighet (Svensk Idrottsforskning, nr 3/2012).

LÄSTIPS
Klyftorna måste krympas
– gårdagens avsnitt, nr 7 i bloggserien om det svenska klassamhället

Klyftorna måste krympas

Sjunde avsnittet i min bloggserie om klassamhället. Störst och girigast måste inte vinna hela tiden.
Sverige måste sluta vara ojämt jämt.

Lösningen

Avskaffa klyftorna, börja med den ekonomiska.

Utveckla demokratin. Det är inte alltid störst enhet som är bäst. Vi har inte för många politiker, vi har för få. Sverige är fullt av folk som inte känner en enda kommunpolitiker.

Lär våra barn solidaritet, de som inte redan vet.

Länk: När kan vi börja renoveringen?

Läsning

Här är några lästips, ifall du vill läsa mer om de växande klyftornas land.

Brevväxlar om klassamhället
Opulens heter ett färskt och mycket läsvärt kultur- och samhällsmagasin på nätet. Följ det: www.opulens.se

Intressantast just nu i Opulens är medarbetarna Crister Enanders och Kristian Lundbergs brevväxling om samtiden. Hela året ska de byta tankar kring hur det står till i vårt samhälle och dess institutioner och vart vi är på väg. Här hittar du alla breven: Brev om samtiden (samlingssida)

”Det handlar inte längre om förflackning. Det är värre än så. Jag tvekar inte att kalla det fördumning. Samhället har svikit. Skolan har svikit. Arbetarrörelsen har svikit. Bibliotek stängs och läggs ner. Var hade du och jag idag varit utan tillgång till bibliotek när vi var unga? De var vår räddning och öppnade vägen till litteraturen och kunskaperna. Där formades vi, eller där tog vi oss medvetande, erövrade en hållning som gav kraft och intellektuell styrsel.” (Crister Enander i ett av breven).

Tidskriften Klass
När den Göteborgsbaserade tidskriften Avsikter, som skrev om arbetarlitteratur, lades ner hösten 2014 startade Föreningen Arbetarskrivare en ny tidskrift. Tidskriften Klass.

Klass har som ambition att lyfta fram litteratur med klassperspektiv. Genom samtal, diskussioner och polemik med makthavare, författare och skribenter hoppas tidningen kunna påverka samhällsdebatten och föra fram viktiga frågor i ljuset. Tidskriften vill ge klassamhället ansikten.

Länk: Tidskriften Klass
Länk: Föreningen Arbetarskrivare

Tidskriften kommer ut med 4 nr om året, i år den 15 mars, 15 juni, 15 september och 15 december.

SVT:s klassförakt
Länk: Åsa Linderborg: Klassförakt, SVT!

”Att SVT sprider sånt här visar bara hur socialt accepterat föraktet för de så kallade förlorarna har blivit även bland dem som själva ser sig som upplysta humanister. Förr lockade man folk att skratta åt eliten. Nu förtiden är det tvärtom.”

LO:s undersökning av makteliten
Landsorganisationens undersökning berättade jag om i första avsnittet av bloggserien. LO undersöker regelbundet inkomstskillnaderna i Sverige.

Maktelitens genomsnittliga inkomster före skatt motsvarade 18,7 industriarbetarlöner 2015. Det är den största skillnaden som uppmätts sedan undersökningens startår 1950.

En genomsnittlig börsbolagsdirektör hade 54,3 gånger så hög inkomst som en industriarbetare. Svenskt rekord i girighet och i nedlagd utjämningspolitik?

Artikel om LO-rapporten: Makteliten – reglerar inte sig själva
Hela rapporten som pdf: Makteliten – reglerar inte sig själva
Facebooklänk: LO:s video om makteliten

### Övriga inlägg i bloggserien Klassamhället Sverige
Del 1: Grislöner i klassamhället
Del 2: Nu kommer den nya klassanalysen av Sverige
Del 3: Den slarvigast klädde kan ha dyrast paltor
Del 4: Så förtrycker de din trut och fot
Del 5: Hur i hundan sätter en igång en skivspelare?
Del 6: Det är dags för en ny ideologisk offensiv

### Äldre inlägg
De osynliga migrerade kvinnorna: Båda bor ni i ett samhälle som sakta spricker sönder
Barnets förtvivlan: Han vill inte fortsätta leva

Bildtext till teckningen ovan:
– Men det måtte du väl själv kunna begripa, att nu sen vi fått ny plyschmöbel och börjat umgås med hovleverantören, kan vi inte längre låtsas om att du är min syster.

Teckningen är gjord av Anders Forsberg (1871-1914). Han växte upp i Karlstad och efter att ha gått det som nu heter Konstfack i Stockholm avlade han examen vid Teckningslärarinstitutet. Därefter arbetade han som lärare, först i Karlshamn och sedan Stockholm.

Forsberg tillhörde redaktionen för Albert Engströms Strix och medverkade även i skämttidningen Puck. Boken Från svenska hem, 1902, visade satiriska bilder av borgerligheten och deras överlastade hem. En kontrast mot Carl Larssons Ett hem.