– en dikt
”Om du ger de rika jobbskatteavdrag,
flera tusen i månaden –
så blir de flitiga”
”Om du ger de fattiga bidrag,
flera tusen i månaden –
så blir de lata”
Denna skillnad på folk kallas vetenskap,
nationalekonomi
En särskilt dyr sorts idioti
som blivit religion
på varenda gräddhylla i riket
Samma krona –
men den ene blir lat och den andre flitig
Hur dumma tror de att vi är?
Är de så enfaldiga att de själva tror
att en krona vet
när den hamnar hos en rik?
Viktor Root
Bekräftelsebehovet måste vara stort hos många skrev någon på facebook, kritisk mot vad han tyckte var ytliga inlägg. Sådant kan man förstås hålla med om ibland och ondgöra sig över om man har den läggningen. Vem har inte sett svamparna, katterna, hundarna, fötterna mot utländsk sandstrand, den nyserverade maten & ett glas rött?
Vem har inte själv lagt ut en del av den sorten?
Fast vad är det för ont i det? Jag har kloka vänner som skriver mängder med djupsinniga inlägg mellan ytligheterna. Långt klokare än det mesta jag själv har tänkt. Inlägg som jag får gå omkring och fundera över i dagar och ibland måste kommentera en gång till när jag tänkt ett tag. Det är lätt att vara för snabb, facebook inbjuder till korkad ironi, fråga mig, jag hamnar där stup i kvarten. Trots att jag är en halv generation äldre än den ironiska.
Två saker att försöka förstå
Jag tror att det är två saker vi måste försöka förstå. Det ena är att vi är hela människor och hela människor vill ibland prata strunt och ibland samtala om det djupaste allvar som finns, om kärlek, liv och död. Vi är inte samma människor måndag morgon och fredag kväll. Det andra är att varenda en av oss naturligtvis har ett bekräftelsebehov. Ett tydligt exempel på det är han som skrev att vissa måste ha ett väldigt sådant behov. Där bekräftade han elegant sitt eget påstående.
Är det inte det som gör oss till människor? Detta att vi är sociala varelser som hela tiden sänder och tar emot signaler:
– Jag ser dig.
– Du ser mig.
– Jag vill att vi ska se varandra.
Mannen med behovspyramiden
När vi är mätta, får sova, har tak över huvudet och känner oss trygga, då vill vi ha kärlek, gemenskap och uppskattning. Han hette Maslow som skrev om saken. Mänskligheten hade vetat det i hundratusentals år, men han gjorde en trappa av behoven.
Vi vill bli sedda heter det på ickeironisk svenska. Se mig, säger mannen som klagar på andras bekräftelsebehov. Sådant tycker jag är vackert.
Här är bild på ett mål mat som jag förmodligen har stoppat in i ansiktet när du läser detta. Samtidigt tänker jag diskutera kvantteorin med henne som jag älskar. Jag tror vi tar kvantteorin i dag eller möjligen livets mening.
Eller varför jag vaknar halv sex en del mornar, helt vanliga semesterdagar.
Jag vill inte ”få hjulen att rulla”, det är sååå 1800-tal… Jag vill få det stora hjulet att bli en grad svalare, långt in i alla tal som någon håller. Börja med den tanken, när du ritar de nya maskinerna. Gör så de inte suger upp och spottar ut allt levande liv de ser.
En gång insåg ingenjörerna att kraften inte kräver stånggångar. Sedan upptäckte de att kraften inte kräver remmar och remhjul. En dag ska de fatta att det inte ens krävs ändlig olja, smutsiga explosionsmotorer eller oändligt orena atomklyvningsverk när kraft ska skapas och verka.
Världen är full av möjliga jobb som värmer människors mage och hjärta men låter klotet trivas. Rita på de jobben, håll de talen.
Det är 2000-tal.
Det var 1963, så mycket vet jag säkert, för det står så på bokmärket jag gjorde. Året då jag förra gången höll i nål och tråd någon längre stund. Nu ska det alltså ske igen. Jag har dyrt och heligt lovat två trivsamma damer på minnesgården Nytomta i Arvika att brodera en gardin enligt mönstret de sålde mig, innan de vänligt nog hissade flaggan.
Bedriften var inte att köpa mönstret. Den var att jag lovade brodera det. Sådana löften är till för att hållas, även av knövvligt folk. Stå och se glad ut framför en flaggstång är lätt, men nu är det upp till bevis.
Smyger upp påsen
Några dagar efter hemkomsten tar jag ett stadigt tag i den kära vännen med ena näven och ett något försiktigare tag i brodyrpåsen med den andra. Vi sätter oss vid vita bordet, jag tänder lampan, känner att jag är mätt och otörstig och har tillgodosett alla andra grundläggande kroppsliga och själsliga behov. Kroppen är nysprungen, bröstet fyllt av mod och broderifingrarna nytvättade. I bakgrunden spelar Jan Johansson en gammal uppjazzad svensk folkmelodi om sålda hemman.
Försiktigt försiktigt öppnar jag påsen.
Först får jag tag i själva mönstret. Det föreställer en gardin med rönnbär på, men det vet jag redan. Nio dockor garn, tre mörkbruna, tre mellanbruna, en orange, en mellanorange och en rödorange.
Beskrivningen berättar om både plattsöm och stjälkstygn. Nu börjar kroppen skaka igen. Vad var det jag läste på internet? Broderi är ett tidskrävande hantverk som kräver mycket erfarenhet.
Som att springa en mara
Var vill du börja? frågan den kära vännen medan jag lägger fram alla grejorna framför mig på bordet. Från början om det passar, svarar jag.
Ingen tar tid och tur är väl det. Jag använder aldrig gps-klockan när jag broderar rönnbär. Men en god stund senare är de första femton millimetrarna rönnstjälk färdig. Jag har sytt stjälkstygn, jädrar i det, jag har sytt stjälkstygn. Nyckelord: jämn linje, jämnstora stygn. Tjoho!
Kom inte och tala om förspilld kvinnokraft, då får du med mig att göra. Då syr jag in dig i rödorange plattsöm från Grossbolstorp. Raka stygn på snedden, tätt samman, tvärs över motivet.
Rönnbärsbroderi är precis som när man springer marathon förstår du, säger jag till den kära vännen. Du får aldrig tänka på målet, bara på nästa stygn – och så måste du vara ihärdig.
Stönig, tänker den kära vännen, men det säger hon inte.
Första femton millimetrarna i hamn. Det blev en rönnstjälk.
Foto & broderiundervisning: Inger Nilsson
Min senaste krönika på tankesmedjan Ida:
En miljard svälter, 1,5 miljard är överviktig
Läser Naturskyddsföreningens årsbok Jorden vi äter. Den här sommarens viktigaste läsning för mig och för många andra, misstänker jag. I boken berättar författarna Ann-Helen Meyer von Bremen och Gunnar Rundgren om hur Värmland hade 347 mjölkgårdar år 2000 och 129 stycken elva år senare.
Klicka på tabellen. Då ser du ännu tydligare hur många nötkreatur länet hade år 1927.
Slutsatserna får du dra själv. Jag vet vad jag tycker.
På 1930-talet uppfann den svenske löptränaren Gösta Holmér en träningsform som slog igenom internationellt. Fartlek. Den heter så på engelska med lustigt nog. Tanken är att du ska växla hastighet från jogg till 80-90 procent av max, beroende på löplust och naturens skiftningar.
Sjuttiofem år senare uppfann jag min egen lättvariant av fartlek. Jag kallar den för svampjogg. Du bär långa träningsbyxor och en jacka av anorakmodell med stor ficka på bröstet. I fickan två plastpåsar, en tvåliters och en treliters, eller allra helst en nätpåse. Spring till ditt närmaste svampställe. Stanna klockan och plocka. Spring till nästa. Plocka, spring, plocka. Ibland hittar jag nya svampställen medan jag joggar fram längs småstigarna.
En utmärkt nerjogg. Mina svamprundor blir sällan längre än fyra-fem kilometer, eftersom det är otympligt att bära mer än två liter kantareller i näven när jag springer. Du tror väl inte att jag tänker springa med flera liter svamp i en ficka på magen när folk ser det?
– Har inte Svensson gått upp, fast han tränar och har sig?
– Det ser så ut.
– Fult när magen hoppar på honom så.
– Skitfult.
Vad ska en människa göra? De driftiga kvinnorna vid Nytomta minnesgård lovar att hissa flaggan för min skull om jag bara köper ett broderimönster. I normala fall skulle jag falla direkt för sådant. Vem vill inte bryta könsmönster?
Frågan är bara vad vi ska göra med min särskilda knövvlighet, dessa trubbiga fingrar, dessa tummar mitt i nävarna? 1963 var förra gången jag höll i en synål. Det vet jag väl för vi har kvar det bokmärke i korsstygn som då tillverkades i Fasteruds skola, Nyeds församling, landskapet Värmland, Universum. Bokmärket har sina starka sidor. Det klarar utmärkt att ligga kvar på samma ställe i boken där jag lagt det.
– Ja, vi har till exempel den här, säger vår guide och visar mönstret till en gardin. Den ska man brodera rönnbär på.
Jag börjar skaka i hela kroppen. Nu är även den kära vännen aktiv i övertalningen. Klart du ska köpa broderimönstret. Då hissar dom flaggan för din skull. Du får väl lära dig brodera. Det finns det många som kan. Rönnbär är alltid bra att ha.
I ett tillfälligt anfall av övermod slår jag till.
– Ja gör’t. Flagger ni så köper ja mönstre’. Va’ kôster dä?
En stund senare står jag stolt och fnittrig framför en flaggstång på träsnidarnas och konstväverskornas Nytomta och låter mig fotograferas, med en nyhissad svensk flagga i bakgrunden och en påse broderi i näven, à 275 kronor.
Att jag aldrig lär mig.
Länk: Minnesgården Nytomta. Den släkten består av fler än Elis i Tasere och generna lever vidare. Jaså, Grafström också.
Jag, den kära vännen och svenska flaggan. Nyhissad på Nytomta.
Foto: guiden med Arvikas listigaste försäljningstaktik.
Andra dagen på vår Arvikasemester far vi till Rackstadmuseet. Tittar än en gång på Gustaf Fjaestads fantastiska snölandskap. På några meters håll kan du riktigt höra den gnistrande snön knarra, på nära håll är det bara en massa till synes omotiverade färgkluttar.
Hur gjorde karln?
Efteråt går vi till Oppstuhage där konstnärerna hade ateljé och bostad. Får än en gång höra vilken betydelse konsten haft för Arvika, konsten men också snickarna och smederna. Elis i Tasere var sannerligen inte bara en slagkraftig filur som drog omkring på en cykel, han var hantverkare, företagsledare och affärsman med. Släkt var de allihop, låter det som.
Ett erbjudande
Därefter går vi till en av släktingarnas bostad, Olof Erikssons Nytomta mitt bland mexitegelvillorna i kvarteret intill. Tittar in genom några fönster innan en trevlig guide kommer och hjälper oss.
– Välkomna, säger hon. Moster har lovat att hon ska hissa flaggan om jag lyckas sälja ett broderimönster till en karl. Det har vi bara gjort en enda gång, någonsin.
Sådant är oemotståndligt för den här karlen. Hur ska jag göra nu? Ska jag slå till? Förra gången jag höll i en synål var 1963.
Det går runt. Vi är på semester i eget landskap och allt hänger ihop, fast det vet vi inte än. Tittar på gamla bilar, cyklar och motorcyklar på Arvika fordonsmuseum, äter fläskfilé på verandan på Scandic, tar en öl på Ohlssons brygga. Jag läser kartan, jaså där ligger stadsdelen Haga. Besöker Trefaldighetskyrkan, byggd av arbetare på platsen i material från orten. Lyssnar på berättelsen om hur Rackenkolonins konstnärer framgångsrikt slogs för att kyrkan skulle bli just så vacker som hon blev. Efter Rackstadmuseet går vi stigen bort till Oppstuhage och får lära oss om platsen nere i stan som fortfarande kallas Pusshörnan, efter konstnärernas vana att kindpussas i början på förra seklet. Vid Nytomta blir jag lovad flagghissning om… vänta, jag får återkomma till den flaggstången.
Torsdagskvällens löprunda går förbi Ingesunds musikhögskola.
På fredagskvällen är vi vid Glava Glasbruk, där det en gång i tiden arbetade 500 personer med glastillverkningen och 800 andra arbetare skaffade fram bränsle ur skogen. Vissa år kom 38 procent av Sveriges fönsterglas härifrån.
På den anner sia vika
Den här kvällen är det konsert i Glashuset. Kenneth Thorstensson och Södra Åkeriet ska framföra hans hörspel På den anner sia vika, skrivet till när Arvika fyllde 100 år. En släkthistoria som samtidigt berättar om stadens framväxt.
Arbetarstadsdelen Haga har en viktig roll. Det har även en viss flaggstång liksom Trefaldighetskyrkan och Ingesund. Som om vi hade vetat allt det i förväg. Det gjorde vi inte.
Lokalen är smita full och de nio musikanterna och två berättarna är i högform. Efteråt står vi länge och applåderar Kenneth (som nyss fått Arvikas kulturstipendium) och hans vänner. Populärast är nog den tionde musikanten, unge Cornelis Nilsson som sjöng en av avslutningssångerna.
Gå och se På den anner sia vika om du har möjlighet. Sista föreställningen ges i Berättarladan i Rottneros på tisdag. Rekommenderas.
Länkar
”Allt ä så längesen nuförtia” – reportage om Kenneth Thorstensson i VF 27 juli.
Södra Åkeriet: Piltens polska.
Bloggen ber att få försöka ta sommarlov. Vi får se om han med skrivklådan orkar hålla sig.
Planen är att plocka några korgar svamp, hänga upp vietnamesiska hängmattan, kliva upp i den, läsa några böcker, tänka några tankar, kliva ur den, plocka några bunkar hallon, springa några gånger hit och dit samt åka på utflykt. Jag har hört att det ska vara så trevligt i Kristinehamn, Arvika och en del andra ställen med, på insidan länsgränsen. Trivs vi så stannar vi.
Här är en tanke som behöver tänkas på i hängmattan. Jag har redan tänkt den, men den måste funderas vidare på:
När du sover länge sover du fortare.
Annars skulle du inte hinna vakna i tid.
Till sist ett tips för dig som vill ha oväntad läsning. Erik Eje Almqvists utmärkta reportage om Benny Andersson i tidningen Fokus. Det anade vi inte om Benny, när musikrörelsen sjöng som bäst: En radikal sjunger ut.
Det är det hele. Trevlig sommar.
PS en tid senare:
Eftersom jag tror på motsatsernas enhet och kamp, tes-antites-syntes, så har jag samtidigt ägnat mig åt att försöka tänka på saken från andra hållet:
När du sover länge sover du långsammare.
Annars skulle du vakna för tidigt.
Nu bävar jag inför syntesen. Det kan bli någon form av sovandets fartlek är jag rädd. Och ett jädra uppvaknande. /DS.
En som jag känner väl hävdar att det ska målas, skötas trädgårdsland, städas bil, klippas gräsmatta, grävas kompost och startas många andra Stora Viktiga Projekt i sommar. Då vet hon inte att Kronblom också var gammal lokalredaktör. Vänta förresten, hon vet det. Var la vi hängmattan?