Löparlärdom nr 50-89

Tredje delen av mina samlade löparlärdomar. Använd dem på ditt sätt.

Löparlärdom nr 50: vid det här laget är du fysiskt beroende av löpningen och det har påverkat din livsstil, både vad du äter, dricker och hur mycket du sover. Var glad för det men bli inte fanatisk.

Löparlärdom nr 51: lägg in träningsfria dagar eller perioder. Min näst bäste löparguru ultralöparen Rune Larsson brukar säga att hans planering består av att han försöker lägga in en rejäl förkylning varje höst. Det tog flera år innan jag förstod vad han menade.

Löparlärdom nr 52: Rune Larsson brukar också säga att du måste ha lika mycket distans till din löpning som distansen är som du löper. Han vet. På ett ultralopp i Australien behövde han ingen klocka, bara almanacka.

Löparlärdom nr 53: ibland kommer du ändå att trilla dit och verka mer än lovligt löptokig. Mitt rekord var den gången jag berättade för arbetskamraterna i lunchrummet att ”I dag fyller jag marathon”. ”Vadå marathon?”. ”42,195 år…”. Det hade jag räknat ut.

Löparlärdom nr 54: skadad en längre period? Själv fick jag en riktigt svår stukning i ena foten vid en orientering, en månad innan Berlin Marathon ett år, och kunde inte springa på flera veckor. De badande i Deje badhus tyckte jag såg skum ut när jag hyrde badhusets våtväst och sprang omkring flytande i vågrätt ställning i bassängen. Femton meter åt ena hållet, femton meter åt andra hållet. 45 minuter, tre kvällar i veckan. Det fungerade utmärkt och jag satte personligt rekord i Berlin.

Löparlärdom nr 55: skadad i flera år? Det hände mig när diskbråcket i nacken slog till. Kunde inte springa på åtta år. Det som höll mitt intresse vid liv var alla löparberättelser i Runners World. Tack gode Gud och redaktör Lodin för de berättelserna.

Löparberättelse nr 56: ibland är det svåraste steget det över tröskeln när du ska ut.

Löparberättelse nr 57: ibland inte.

Löparlärdom nr 58: har du inte gått med i en löparklubb än? Gör det. Roligare resor än min klubb SISU Forshagas bussresor till Lidingöloppet har jag sällan varit på.

Löparlärdom nr 59: hört talas om tåskor och barfotalöpning? Det är en hel världsrörelse. Prova gärna men var försiktig i början. Du kan faktiskt dra på dig skador redan genom att byta underlag eller vanliga löparskor.

Löparlärdom nr 60: läs barfotalöparbibeln Born to run. (Den heter så på svenska med, fjantigt nog). Boken är fantastisk, även för sådana som jag, som nog inte tänker köpa tåskor. Själv har jag dessutom haft god behållning av Erik Bengtsons löparböcker. Låna dem på biblioteket.

Löparlärdom nr 61: i Karlstad finns ett löpsällskap som kallar sig Basister i tåskor (B.I.T). Du får vara med om du springer i tåskor någon gång och åtminstone önskat att du kunde spela bas. Sa jag inte att löpare har roligt?

Löparlärdom nr 62: nu har du hållit på så länge att det kan vara sporrande att sätta upp mål. Du ska orka en mil i god stil. Du ska genomföra så och så många träningar i veckan. Du ska springa så och så många mil i månaden. Du ska slå din träningskompis. Du ska sätta pers på halvmaran. Valet är ditt.

Löparlärdom nr 63: kanske tränar du med en klubb nu. Roligt. Försök gärna hitta en träningskompis som du kan träna med ibland dessemellan också. Själv tränade jag länge långpassen tillsammans med en karl som det var kul att prata med i en och en halv timme och som framför allt var förvånansvärt jämnstark med mig. Det är det viktiga.

Löparlärdom nr 64: ladda inför långlopp? Ja du, där finns det många skolor. För mig har det fungerat bra att äta extra mycket kolhydrater dagen innan och vätska upp mig ordentligt innan start. Frukost och eventuell lunch? Ät samma som du brukar. Rökt fläsk eller matjesill innan start rekommenderas ej.

Löparlärdom nr 65: nya skor, nya shorts, nya strumpor? Använd dem inte när du ska springa ett lopp, då ska du ha gamla vana grejor som inte skaver.

Löparlärdom nr 66: jag brukar vara särskilt noga med mjukgörande salva på fötterna veckan innan ett långlopp. Innan start smörjer jag in dem extra mycket. Sedan jag började med det slapp jag marathonskavsåren.

Löparlärdom nr 67: tejpa bröstvårtorna innan maran.

Löparlärdom nr 68: strax innan starten har ingen tränat, strax efter starten är alla i toppform.

Löparlärdom nr 69: spring inte för fort i början på ett långlopp. Kolla kilometertiderna. Jag såg en undersökning som visade att redan några sekunder för fort per kilometer kan göra att du drar på dig mjölksyra. Den ”mjölken” är tung att bära.

Löparlärdom nr 70: drick vid vätskekontrollerna. Är din mage ovan vid sportdryck så håll dig till vattnet, åtminstone till sista kontrollen.

Löparlärdom nr 71: tänk inte att nu har du sprungit en kilometer och det är drygt 41 kvar. Dela upp det i femkilometrar. Nu har du sprungit en, nu är det fyra kvar.

Löparlärdom nr 72: på träning, när den mentala orken börjar tryta efter ett bra tag, tänker jag att jag ska åtminstone orka till tallen där borta. Eller gatlyktan.

Löparlärdom nr 73: när jag kommer fram avslöjar jag för mig själv att ”ja’ bare skôja”. Jag bara skojade. Kroppen får fortsätta till nästa lykta. Där får jag höra samma sak igen. ”Ja’ bare skôja”. Vad ska en fattig gosse göra? Det är inget annat att göra än att springa på. Han bara skojade.

Löparlärdom nr 74: vid målgång på Stockholms Stadium, lek inte flygplan i hela sista kurvan, även om du håller på och sätter pers. Många löpare är lite kitsliga just i den kurvan även om publiken älskar det. Been there, done that…

Löparlärdom nr 75: ta emot medaljen, le försiktigt för dig själv och njut.

Löparlärdom nr 76: ät en banan. Drick. Ät snart igen. Återhämtningen börjar nu.

Löparlärdom nr 77: åk hem.

Löparlärdom nr 78: vila någon dag och ta det lugnt i början när du sätter igång igen.

Löparlärdom nr 79: orientering är roligt.

Löparlärdom nr 80: nu börjar du bli så van löpare att backträning också är roligt.

Löparlärdom nr 81: intervall är ganska roligt. Särskilt så länge jag trodde att kolstybbsrundan runt Ängevi fotbollsplan var 400 meter och inte 360 meter.

Löparlärdom nr 82: mossfotboll är ett rent nöje men rent är det inte.

Löparlärdom nr 83: snöpulsning är en njutning.

Löparlärdom nr 84: sakta jogg över ängen i skymningen, finns det bättre meditation?

Löparlärdom nr 85: summan av kroppens och tankens hastighet är konstant. (Löparfilosofins första grundsats, formulerad av den här motionslöparen i ett tillfälligt tillstånd av löpande klarsyn).

Löparlärdom nr 86: varje gång du köpt nya löparskor, låt dem stå på nattduksbordet över natten, kanske två nätter. Tänd lampan då och då och titta på dem. Stryk med handen över dem. Känn doften. Somna in lycklig.

Löparlärdom nr 87: den 87:e lärdomen är hemlig.

Löparlärdom nr 88: ut och spring nu.

Löparlärdom nr 89: och nu.

 

Länkar
Löparlärdom nr 1-25
Löparlärdom nr 26-49
Serien Mina löparguruer

Ett glas rött

 

 

 

 

 

 

 

 

Han hade hört att det var populärt att publicera bild på ett glas rött på fredagarna. Ska väl inte vara så svårt, tänkte han. ”Mmm, gott. Krusbären har jag plockat själv.”

 

Snus och överstatligt strunt

Hur var det romarna sa? Bröd och skådespel. Rätt ofta tycker jag det är exakt vad Europeiska Unionen och dess vänner sysslar med. Först fick de svenska folket att sälja sitt självbestämmande för att få billigare öl. Allt medan nykterhetsrörelsen teg. Nu försöker de få det till en stor svensk seger att vi (kanske) får bestämma själva vilket smak vi vill ha på snuset. Kanske.

Strunt är strunt och snus är snus.

När ska vi ta tillbaka resten av vår demokratiska självbestämmanderätt? Sverige gör sig bäst med en egen röst, både inne i landet och utåt, i utrikespolitiken. Tänk vilken tyst liten putte Olof Palme skulle ha varit om vi varit med i EU den gången.

– Dessa diktaturens kreat… nej visst nej, det får jag inte säga för unionen.
– Dessa satans mördar… nej visst nej, unionen.
– Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyn´, Lidice, Sharpeville, Treblinka. Där har våldet triumferat. Men eftervärldens dom har fallit hård över dem som burit ansvaret. Nu fogas ett nytt namn till raden: Hanoi, julen 1972.

Nej visst nej.

Mat för sommarlovliga

Några matbilder blir det inte ofta från den här sociale medianen. Jag är för hungrigt lagd för det. Vem vill se bilder på tomma fat? Vem vill förresten se bilder på fulla fat, det kan man också fundera över, men nu ska vi vara snälla.

Här är hur som helst ett förslag till mat, en sommarkväll när grillen längtar efter små knyten. Det är Tina Nordström som hittat på receptet. Vi har testat några gånger, de olika smakerna flyttar fint ihop och har det gôrgôtt tillsammans.

Fördela på fyra ark aluminiumfolie, står det.

Currymarinad står det.

Serveras utomhus med färsk grilldoft och i sällskapet bör även finnas några envisa sommarmyggor och lagom många tindrande ögon. Tjoho.

Grönheter

Det här är en sann historia från när barnen var små. Krönikan skrevs till Radio Värmland där den kunde höras för tjugo år och en månad sedan. Transkriptionen till värmländska är min egen hemmagjorda, en gång påhittad i all hast, bara för att jag skulle kunna läsa rätt framför mikrofonen. Ingen annan krönika har jag läst lika många gånger för publik, efteråt.

Svårt med värmländskan? Läs högt, det brukar hjälpa.
Bilder till berättelsen vill jag att du tänker dig själv.

När grönheterna är hundra gånger fler än orden

Grönt. Grönt. Grönt. Å ljusgrönt. Å mörkgrönt. Inte har dä många ord språke, för dä som ändå ä nô blann dä finaste vi har. Gröne försiktige vårn. Fine, gröne försômmern. Gröne sprittande live.

Hele Värmland ä en enda barnkammere, eller nej, en syskongrupp just nu. Överallt, i varenda lövad bôske kryper å kräler å kravler å kutter å kalaser å kvittrer å lever dä. Live. Fulle hanna mä liv, vart du klapper. Fulle hörsla, vart du lyssner. Tusentals små levande individer, bare unner e enda fotsule, nästan vart du sätter foten.

Gå försiktigt. Vi ä bare gäster här, i syskongruppen.

*

Grönt, grönt, ljusgrönt å mörkgrönt. En da far vi till Apertin, familjen å ja. En uttå våra rötter ha växt där, å nu vill vi gå i samme ravinera vi. Som en djungel ä di ravinera. Nötväcka titter nyfiket på mig mä hôvve ner – å själv står ja mä hôvve ôpp å ser blommer växe, som ja aldrig ha sett växe förr.

– Dä ä så här, säger nötväcka. Dä ha alltid växt så bedrövlitt bra här nere.

På en gren två meter bort sitter en ekôrre å räkner ôss.

Efterôt sitter vi på en filt ve gravkullera uttaför Illberg å hör å ser å lukter på dä där gröne live.

– Ni får 50 öre var, för varje grön nyans ni ser, säger ja te barna.

Då titter tre par barnaöge, först mot horisonten hemôt Fôrshaga te. Sen mot trädungen vi sitter ve. Sen mot gröne gräse å e plåtgrön traktorkärre bortôt Öjenäs.

50 öre för varje grön nyans. Dä blir en dyr historia. Grönhetera ä hundra gånger fler än orda. Till slut får ja sätte gränsen ve 13 kroner. Men för 13 kroner grönt, dä kanske dä kan vare värt å få vare mä å se den gröne, fine försômmern leve?

Grön som aspa. Grön som traktorkärra. Grön som havveråkern. Grön som maskrosbla’a. Grön som dä där mjuke grässtråe ja tugger sakta på.

*

Nôra dar senare ärrä skolavslutning. Examen, så säger vi allihop än, fast dä va 30 år sen dä va examen på riktitt. Vite fine kläder har di, mä krås å pjås å fjås. Hjärten som bonker på mammer å onger, blockflöjter å klarinetter som kvillrer, onger som vänter å vöxne som strir.

– Sôv å ät glass hele sômmern, säger di te barna våra, skolmänniskera. Då gör di dä. Fast först sjunger di ôm Ida å hennes sômmer: ”Ja gör så att blommorna blommar. Ja gör hela kohagen grön”.

Å då, då sitter dä en å får tårer, traditionsenlige förstulne tårer i öga igen, i Pingstkörka i Fôrshaga, där låg- å mellanstadiets avslutning ä. Ja säger inte vem. Men dä spegler sig vite förstaklassere i di öga, å sprallige sexer som ska gå i högstadie näste gång. När ett oändligt långt sômmerlôv ä slut.

Sôv å ät glass, säger di vöxne. Snart går ni i högstadiet.

Men först far vi te en badvik ve Gapern, mella en tyst svensk husvagn å en ännu tystare tysk husbil. Inga problem å hitte avskildhet, Nyed ä stort som en evighet. Där ligger ja sen på en filt nere ve vattne, å lyssner på ledigheta mi. Just den här eftermiddan finns dä inga måsten, inga tvungen, inga sno-rej å bli färdig.

Bare en tanke i tage behövs dä. Tanken att en har dä rätt bra, till exempel. Högt där ôppe hänger môlna, så ja kan räkne dôm. Dä ä bra.

– Vet du va ja bruker leke, säger ja te ho mä förste sômmerlôve.

Dä vet ho inte.

– Ja bruker leke, att varje sånt där vispgräddit sômmermôln kommer frå varsin sjö. Nôra kommer frå små tjärner också. Så där ôppe ser du Gapern, dä ä den här sjön. Den ångan ha flöge dit just härifrå, kanske förut när vi bada bena du å ja.

Ja, dä tror ho mä. När vi bada bena å kasta bôll, å pappa va feschli för dä va en massa vass på bôtten på ett ställe. Å kallt.

Sen döper vi dôm, môln efter môln, inna värmen äter ôpp dôm å hele take blir blått.

*

– I môrrn ska vi te Mariebergsskogen mä fritis, säger ho mä förste sômmerlôve. Vi får ha 60 kroner mä ôss själva. Max.

Då tänker ja näste ledige tanke. Att 13 uttå di kronera – en karuselltur mä Äppelmasken ungefär – di ha ho tjäna ihop te, genom å räkne hur många gröne färger sômmern har. Sånt jobb skulle ja också ville ha.

Aspa rassler, Gapern vagger, en dôpping dyker men inte ja. Ja har ju en himmel å räkne. Han ä blå, blå å blå.

 

Svenssons Släng, Radio Värmland 10-11 juni 1993. Krönikan dessutom sänd ett halvår senare, när jag för enda gången fick ”mässfall” och inte kunde medverka. Även tryckt i Värmländska Författarsällskapets Jubileumsantologi 1994.

Mäjl hele ti’a

Jag skulle aldrig ha startat den här bloggen. Det kommer mäjl hela ti’a. Ständigt denne efterhängsheta… Klick på skärmdumpen så förstår du hur jag har’t. Hele dagera.

”Hur gör du i dag”? Jo tack, som jag brukar. Frukost på môran å kvällsmat ôm aftan.

 

Ledsen på tredje dagen

En dag när jag är ledsen på tredje dagen. Sådana dagar är ovanliga för den här optimisten men de finns, skälen är privata men ledsenheten universell. En sådan dag tänker jag att vad tjänar det till? Detta härjande med blogg och facebook och numera även instagram, som om jag vore en 16-åring med skrivklåda.

De som läser detta kan läsa annat, det finns så många duktiga skribenter med mer besvarad kärlek till skrivandet.

Boken som nytänder hoppet
Mitt i den dimman hittar jag en bok som den kära vännen har burit hem från brevlådan. Naturskyddsföreningens årsbok Jorden vi äter. Jag läser Mikael Karlssons kloka förord, det handlar om vilket jordbruk vi vill ha och hur vi vill fördela jordens (klotets och matjordens) resurser. En miljard svälter, 1,5 miljarder är överviktiga och varje år går 1,3 miljarder ton mat bort som svinn.

Då vaknar miljökämpen inom mig till liv. Riktigt vaken blir jag, när jag läser presentationen av bokens författare. De som har farit runt i Sverige och utlandet för att lära oss mer om hur jordbruket är och kan vara.

Gunnar Rundgren är lantbrukaren som startade KRAV, pionjären för ekologisk odling som startade Torfolks gård 1977, den förtroendevalde som blev KRAV:s första ordförande 1985 och som under åren 2000-2005 var ordförande i den internationella samarbetsorganisationen för ekologiskt lantbruk, Ifoam. Sedan 1996 har han mest jobbat med global utveckling av ekologiskt jordbruk åt SIDA, Världsbanken, FAO och andra FN-organ. 2010 kom hans bok Trädgården jorden – från fångstsamhälle till global kapitalism och därefter.

Ann-Helen Meyer von Bremen är uppväxt på en liten gård i Värmland och har skrivit om lantbruk och livsmedel i 25 år, ofta med en koppling till miljöfrågor. 2006 fick hon Änglamarkspriset för bästa miljöjournalistik och 2008 M. Sandahl Foundations stipendium för gastronomisk ekologi. Hennes hemliga dröm är att ha kor.

Det finns så många som kämpar, så varför skulle jag ge upp? Varför skulle det inte få finnas fumliga 62-åringar med skrivklåda? Inte drömmer jag om att ha kor, men jag drömmer om att andra har kor, många andra. Trevliga djur som trivs med att bli mjölkade. Hur var det en vän till en vän skrev på facebook häromdagen? ”Det är ju så att när vi går i affären, röstar vi om vilka bönder som ska vara kvar. Svenska eller utländska.”

Klokt skrivet, om man nu tycker att vi ska ha ett svenskt jordbruk i framtiden med och att det inte är maten som ska göra en resa och få något att berätta. Vi får knappra på ett tag till, lilldatorn och jag, om det lilla och stora livet och vår gemensamma jord.

Tack snälla du
Tack du som läser, jag är glad att du finns. Ledsen är jag inte länge, det finns ljusningar. Nu ska jag läsa färdigt boken, den har redan gjort mitt sinne vänare.

Allt jag skriver handlar ytterst om att stärka mig själv och dig som läser i att försöka rädda det här klotet för våra barns och barnbarns skull. Tack för att du står ut med 62-åringens deltidsångest, tappra skrivarförsök och framtidshopp.

Det är alltid för tidigt att ge upp.

Det är staden som behöver oss

Nu är det så att jag gillar staden som företeelse. Massor av det jag tycker om kommer därifrån. Bra filmer, goda böcker, Karlstads alla trivsamma uteserveringar för att inte tala om Café August. Eller mitt jobb i två och ett halvt år till, hoppas jag.

Men det var inte lätt för en småbondeson att hamna där.

Min senaste krönika på Tankesmedjan Ida.

 

 

 

 

 

 

 

Bilden är från en annan stad, där jag hamnade en helt ensam kväll, men i alla fall.