Kan ju inte säga att jag plågat mig genom de senaste dagarna. Jag har ett roligt jobb. Fast nu är det semester. Den första veckan ska jag ta ut gräsklipparen. Veckan därpå tanka den. Tredje veckan starta den. Resten ger sig nog själv, skulle jag tro.
Om grannarna innan dess skulle få för sig att jag ”glömde” en snygg oval på framsidan, sist jag klippte, så kommer jag envist att hävda att det är en fröodling av klöver. Klöver är nyttigt, fråga vilken humla som helst.
Tjo!
(Fryksdalen, 1980-tal).
Det är en mycket tjusig sal. Själv är jag sällan tjusig och definitivt inte den här eftermiddagen, efter att ha tillbringat förmiddagen på en skogsdag i Östmark, långt norrut i bevakningsområdet.
Jag är lokalredaktör på Värmlands Folkblad i Sunne sedan några år och nu har det tagit alldeles för lång tid i skogen. Östmarks skogar kan bli duktigt leriga när det regnar. Jag hinner inte byta om. Den trevliga grevinnan Horn af Åminne har bjudit in tidningen till Rosens dag i Rottneros parks fina spegelsal. Trädgårdsexperten Lars-Eric Samuelsson ska tala och salen kommer att vara fylld av vackra människor i bästa gåbortkläderna, det vet jag redan innan.
Nyss var jag glad att jag inte hade gjort samma misstag som i fjol och tagit lågskor till skogsdagen. De var då det. Nu har timmarna gått och jag inser att om situationen ska räddas, så måste jag klampa in bland speglarna, rosorna och gåbortkostymerna iförd blöta stövlar. Nödtorftigt avtorkade, men dock stövlar.
Tar betäckning
Föredraget har redan börjat när jag kliver över tröskeln. I det samma smäller ett pistolskott. Samuelsson tystnar mitt i meningen, en gammal militär tar betäckning och varenda människa vänder sig förskräckt mot inkräktaren. Mig.
Jag tycker inte om när 200 bätterklädda människor tittar på mig, särskilt inte om jag är sjöblöt och ska försöka glida in diskret. Grevinnan känner igen mig bakom leran och kommer rusande.
– Du ser blek ut, vad är det som har hänt?
Jag visar henne handen, den är svart och värker, då ropar hon:
– Finns det någon läkare i salen?
Skriker högt
Egentligen skulle jag inte berätta mer här nu, så fick ni moderna tiders barn fundera över varför det lät som ett pistolskott när jag klev in till det vackra folket. Ni har ju mobilkameror allihop och kan aldrig i livet åstadkomma en sådan smäll som den jag skapade.
1980-talets lokalredaktörer hade kameror med film i, inget konstigt med det. Viktigare var att vi dessutom hade stora blixtaggregat med ackumulator i en axelremsväska. Rejäla don, det får jag lära mig denna dag. Kläderna är blöta, händerna med, och just på tröskeln blir det överslag. De som var med påstår att jag skrek högt när blixten slog ner i min hand.
Skriket minns jag inte. Handen är kolsvart mitt i och visst finns det en doktor i salen. Han bär slips och kostym och ger mig snart arbetstillstånd. Blixten ställer grevinnan undan.
Klippet finns kvar. Rosexperten Samuelsson ser mörk ut.
Det kan inte hjälpas att jag lider med denne någon. Han eller hon som piggade upp Alliansens webbplats med en alliansvimpel som fladdrade muntert för vänstervindarna.
Jo, det blåser från vänster, det syns tydligt på bilden. Inte nog med det, när han eller hon fladdrade till vimpeln, så kunde ju inte hela texten visas. Det hade inte blivit rätt. Därför kom bara de här bokstäverna att synas om Alliansen:
A S E N
De har ändrat på det nu. Nu står det bara A.
Något SEN tror inte Alliansen på.
Mina längsta anställningar har varit som journalist och därefter som informatör. Detta är lärdomarna:
Att vara journalist är att råka ha fel kläder på sig.
Att vara informatör är att ha på fötterna.
Någon gång har jag brutit mot båda.
Lokalt hockeysällskap som klarat sig bättre tack vare invandring: Färjestads BK.
Nationellt fotbollssällskap som klarat sig bättre tack vare invandring: Sveriges herrlandslag.
Tvåstavigt musiksällskap som klarat sig bättre tack vare invandring: ABBA.
Gemensam aktivitet som klarat sig bättre tack vare invandring: språket.
Annan gemensam aktivitet som klarat sig bättre tack vare invandring: måltiderna.
Tack för hjälpen.
Funderar allvarligt på att lägga undan broddarna för säsongen.
Det är nog riskfritt nu.
Jag hoppas så att det är rätt beslut.
*
… och i dag kom det i Värmlands Folkblad:
Mitt svar till Gunnar Odhner
Det utbröt en debatt i mitt husorgan Värmlands Folkblad. Gjorde vissa antirasister rätt när Jimmie Åkesson talade på Stora torget i Karlstad? Ska man försöka överrösta sina politiska motståndare?
Vad jag tycker i den demokratifrågan kan du kanske ana. Klicka på länken Politik här ovanför, så ser du hoppas jag. Här är mitt inlägg i debatten. Vill du läsa vad andra skrivit? Gå in på vf.se och sök på Mats Parner, Rolf Ahlzén, Anders Wiklund, Mikael Kruse och Gunnar Odhner.
Mitt inlägg:
http://www.vf.se/asikter/debatt/kom-ja-kom-i-stugan-rack-mig-handen-din
Gunnar Odhner har svarat mig, Parner och Ahlzén efter det. Han tycker att demokratin i Sverige är så dålig, så då är det rätt att själv uppträda diktatoriskt. En sådan dumhet är det svårt att låta bli att kommentera.
Min replik till Odhner publiceras i VF snart. Där försöker jag lära honom folkvett.
Det är ovisst om jag kommer att lyckas.
Bilden av kaos.
Det kom ett mejl. Någon vill att… asch, dä kvetter. Hur som helst ställs frågan på sin spets efter två och ett halvt år. Ska jag fortsätta med detta skrivande i sanden? Inte förändrar det världen.
Jo, det förändrar världen.
Kan du göra en enda människa glad och i nästa stund få henne att fundera över varför kvinnor och män tjänar olika, munkforsbor och danderydsbor tjänar olika, folk med olika hudfärg behandlas olika, ja då har det betydelse. En enda människa, det räcker.
Det kom ett mejl från en vän. Ska jag nu gå hela denna helg och grunna över hur mycket tid en 63-årings skrivklåda ska få ta, ett tag till? Brinner elden än?
Klart jag vet vad svaret är. Brinner gör det nog, men nej tack. Eller ja tack.
Varför blir jag aldrig klok, enkel och snabbestämd?
Moln är vattenånga som har dunstat, sa han.
Bevisa det.
Låt mig en enda gång se ett 25 mil långt moln, format som Klarälven när hon strävar mot havet.
Snälla.