På återbesök i barndomens loge

Kommer tillbaka. För första gången sedan mars 1959 kliver jag in i vår loge. Det som var vår loge den gången. Gården är känd i hävderna sedan 1287 och socknens äldsta, men det är inte det som gör den historisk. Inte i vår historia.

Jag och mina syskon är födda här. Alla mina tidiga barndomsminnen kommer härifrån. Här gav farmor mig och katterna spenvarm mjölk på mornarna. Där borta i hörnet satt kattugglan och klippte med ögonen, hon som hade flugit på en kraftledning och som vi tog hand om. Undrar om hon överlevde? Där var trafikolyckan med den chockade tjejen som var så ful i mun men kom och bad farmor om ursäkt dagen därpå. Där gick gässen som jag var rädd för. De nöp mig ju, säger jag. Där gick bilkön från travet ner till färjan. Där åkte jag flotte på en logdörr ända fram till skivedsvägen, under en av de sista stora översvämningarna.

Vår loge är stjärnkrog
Birger Jarls son Bengt, Magnus Ladulås bror, har ägt den. Varnhems kloster har ägt den. Kronan likaså. Men 1949-1959 arrenderade mina föräldrar och farföräldrar gården av kyrkan. Mjölkbilen kom och for, ibland tog vi bussen till stan. Vårvintern 1959 tog vi en lastbil till en helt annan och glesare del av Värmland och vår tid i den här socknen var slut.

Mars 1959. Det är ett tag sedan. Först kommer han in med aptitretare. Tunnbrödsbitar med sill. Sedan förrätten, Earl grey-kallrökt lax med syltad ingefära, fänkål, rädisor och vin och fänkålsmajonnäs. Huvudrätten är mjukbakad biff med rödvinsreduktion, cognacsgrädde, smörkokt kål, syrlig lingongelé och råstekt potatis. Han, det är Christoffer Schyman, köksmästare på restaurangen. Vår ladugård från början av förra seklet har blivit butik på landet, det var länge sedan. Nu är vår loge stjärnkrog med gott betyg i restaurangvärldens White Guide. Maten är fantastisk och här sitter jag och funderar på vad farmor skulle ha tänkt. Jag vet inte vad hon skulle ha tänkt.

Livets största lekrum
Sakta och andäktigt går vi uppför trappan för att se festsalen. Den är vacker som ett kyrkorum, fast för mig är den livets största lekrum. De där bjälkarna har jag hoppat från. Då var det hö här. Ingen människa kunde tro att vår loge skulle bli krog och hörännet platsen för bröllopsfester. Här, där vi byggde kojor i höet. Jag känner doften än när jag skriver detta.

Till efterrätt får vi rabarberkräm. Precis som på farmors tid.

 

Den bästa nervarvningsfilm jag vet

Kväll efter intensiva dagar. Efter jobbet tittar jag på den bästa nervarvningsfilm jag känner till, hittar den i SVT:s öppna arkiv. Nina Hedenius mästerliga dokumentär Gubben i stugan. I en timme och 29 minuter sitter jag i min ensamhet och tittar på lugna, nästan tysta bilder av en man som stilla lever sitt liv.

Han gör frukost, viker en pannkaka och lägger på smörgåsen. Han sätter potatis, kupar den. Slår hål på isen och hinkar upp vatten. Den klassiska scenen är när han värmer vatten, häller upp det i sitt badkar ute i gräset och kliver i. Fåglar sjunger, skymningen sänker sig över skogstorpet. Lugnare och lugnare blir jag.

Lugnare och lugnare.

Filmen handlar om Ragnar Fredriksson i Kestina och hans vardagsliv som pensionerad skogsarbetare i Dalarnas finnskogar. Den sändes första gången den 13 april 1996 och har setts av miljoner människor i Sverige och på andra håll i världen. Efter det fick Ragnar ta emot busslaster med besökare. Den 7 mars i år dog han, 93 år gammal. Länkar: minnesord, minnesord, blogginlägg om Ragnar.

Löparlärdom nr 26-49

Här är mina löparlärdomar, avsnitt två. Jag är fortfarande inte snabb och långtifrån expert, men så här tycker jag. Använd det som stämmer för dig.

 

Löparlärdom nr 26: vi springer inte för att ge år till våra liv, vi springer för att ge liv till våra år.

Löparlärdom nr 27: nu börjar du råka ut för mobbare som säger att de inte tänker börja jogga förrän de ser en löpare som ler. Fråga dem hur deras egna ansikten ser ut när de har intensiv sex. (Löpare orkar mer, men berätta inte det, folk blir så efterhängsna).

Löparlärdom nr 28: snart kan det börja bli dags att ta fram klockan. Skriv upp dina tider, men var beredd på vågdalar.

Löparlärdom nr 29: du kommer att märka att en del dagar när det känns fint går det sakta och andra dagar när allt känns tungt går det fortare än på länge. Kroppen är ingen maskin.

Löparlärdom nr 30: lyssna på kroppen. Den pratar med dig hela tiden. Träningsvärk? Det finns det bara två sätt att bli av med.

Löparlärdom nr 31: förr eller senare blir du skadad. Ta det lugnt då. Det är bara dumt folk som behandlar sådant med tabletter och fortsätter springa.

Löparlärdom nr 32: inflammation? Ta det lugnt sa jag. Lätt stretchning ökar blodgenomströmningen i muskeln och påskyndar läkningen. Men den ska vara lätt.

Löparlärdom nr 33: nu har du börjat läsa löpartidningar. Svenska Runners World är bra, men förläs dig inte på alla träningsscheman så här i början. Det ska vara roligt, det är viktigast.

Löparlärdom nr 34: läs krönikorna, löplustartiklarna. Än är det de texterna som är bäst för dig. Ju roligare du har i början, desto mer motiverad blir du framöver att hitta den rationella träning som gör dig riktigt bra.

Löparlärdom nr 35: träning är inte bara löpning. Glöm inte maten och vilan.

Löparlärdom nr 36: min bäste löparguru Erik Bengtson har kallat sig för ”vin och kycklingmänniska” i en av sina böcker. Klokt. Man ska ha distans också till löpningen. Men du, ta det lugnt med ölet och vinet och särskilt kvällen innan du ska träna. Själv tog jag ett vitt år inför allra första maran, när jag läst att alkohol försämrar syreupptagningen.

Löparlärdom nr 37: löp gärna när det är kallt. Min erfarenhet är att det är bättre att ha för mycket än för lite kläder på sig. Ibland bär jag militärmössan där öronlapparna fortsätter under hakan. Kallare än 10 minusgrader? Då lägger jag glasögonen hemma. Kallare än 12-13 grader? Då föredrar jag crosstrainern. Prova löpbandet på gymmet.

Löparlärdom nr 38: sol och hög värme? Spring då med, men prova dig fram och ta en ljus kepa på och blöt den gärna. Glöm inte vätskan.

Löparlärdom nr 39: intervallträning är tråkigt och nyttigt. Låt det inte ta bort löplusten och börja inte krångla med sådant för tidigt.

Löparlärdom nr 40: backträning är roligt och nyttigt men vänta med det med.

Löparlärdom nr 41: spring inte bara på asfalt och andra hårda vägar. Sverige är fullt av skogsstigar och alla är inte så kuperade som våra elljusspår ständigt tycks vara.

Löparlärdom nr 42: vill du börja springa fler lopp? Tränar du blir du bättre på att träna. Tävlar du blir du bättre på att tävla.

Löparlärdom nr 43: vill du springa längre lopp som halvmaror och helmaror? Kul. Då måste du förstås träna långpass också, det är det vi löpare har våra helger till. En månad innan mina maror brukade jag köra ett testpass på tre mil.

Löparlärdom nr 44: en gång läste jag att återhämtningen efter ett långlopp tog lika många veckor som antalet mil jag hade sprungit. Mina pers på Götajoggen (15 km), Göteborgsvarvet (halvmara) och Stockholm Marathon satte jag samma sommar. Det var – för mig – en idiotisk planering, så tätt som de loppen kom.

Löparlärdom nr 45: jag känner duktiga löpare som aldrig skaffar vare sig gps-klockor eller löparappar. De är lika bra för det.

Löparlärdom nr 46: efter många år skaffade jag ändå min gps-klocka. Den är en ständig glädje, som visar hur många kilometer i timmen jag springer och mäter sträckan ganska exakt, även när jag springer hit och dit i vilda skogen. Ibland plockar jag fram kartbilden och njuter efteråt.

Löparlärdom nr 47: nu börjar du bli riktigt hängiven löpare och vill bli ännu bättre. Dags att kolla pulsen med gps-ens eller pulsklockans hjälp. Dags att börja kolla de detaljerade träningsschemana i löpartidningen eller boken. Men använd dem på ditt sätt.

Löparlärdom nr 48: ta med skor och löpkläder på semesterresan. Det har gjort mina mornar roligare och piggare på platser som Lanzarote, Gudbrandsdalen, Karlskrona, Kreta, Luleå, Maspalomas, Fuerteventura, Lund, Mallorca och den lilla grekiska ön Telendos. Morgonjogg efter stranden är en höjdare. Du är sällan ensam. Vatten bär jag i en vanlig köpvattenflaska i mindre storlek.

Löparlärdom nr 49: läs löparbloggar. Det finns alltid en som passar dig, själv hittar jag mina via marathon.se, svd.se och genom att googla på löpare och blogg. Här är tre som jag läser: http://allakantrana.se, http://kaffetaren.blogspot.se och http://blog.svd.se/maratonbloggen Läs dem du med, fundera över vad som förenar de tre – och spring sedan!

 

 

 

… här var det kontrolljakt, Friska Forshaga, så då tog jag en del av sträckan per cykel. 40 kontroller, en rolig dag.

Löparlärdom nr 1-25
Löparlärdom nr 50-89
Löparlärdom nr 90-116
Löparlärdom nr 117
Löparlärdom nr 118-122

Mycket bestämd typ

Ur folkmun förr
DKV: Dret Kaser å Ve’.
SAAB: Sälj Aset Annars Byt.
Crescents mopedmodell med den strömlinjeformade aktern: raketaschlet.
Lättviktsmotorcykeln: Inavelsbotarn.

Ur folkmun i dag
KIA: Koreanskt Industri-Avfall.
Volvo: Money Diao.
SJ AB: prova att läsa det baklänges.

Svenska folket älskar sina fortskaffningsmedel. Kärt barn har kära namn. Vem har inte döpt sin bil? Vänner till mig sätter självklart smeknamn på sina rollatorer. Inget konstigt med det. Inte konstigare än att människans hästar alltid haft namn.

Ny bil? Hämta prästen
I Grekland såg jag en gång en lycklig familj som precis köpt ny bil. Alla stod uppställda i finkläderna bredvid den nytvättade Mercedesen, när församlingsprästen kom med sina levande ljus för att välsigna bilen. Lugnt och metodiskt stänkte han vigvatten på ratten, varje säte, taket, skärmarna. Mässade entonigt, stänkte. Då öppnade far i huset motorhuven. Vigvatten på kylaren, förgasaren, motorn.

Efter tio minuter släckte prästen ljusen i kandelabern, vek ihop campingbordet och gick hem. Familjen drog överdraget över mercan. Livet i kvarteret i Kavalla kunde fortsätta.

*

Vår första Saab hette Sixten. Han älskade att åka på reportage, gärna långt bort i skogen. Körde vi fast så löste han det med. Vid riktigt besvärliga fastkörningar i djup lera på skogsbilväg fick jag alltid order av honom:

– Är du så jädra dum så du körde ända hit får du skriva en krönika om saken. Gör bort dig du men skyll inte på mig.

Mycket bestämd typ. Hatade fuktigt väder.

 

Löparlärdom nr 1-25

Inte är jag någon expert och inte är jag snabb, men lust att löpa har jag. Här är några av mina erfarenheter som motionslöpare. Använd dem på ditt sätt.

Löparlärdom nr 1: löpning är roligt.

Löparlärdom nr 2: löpning är ett naturligt tillstånd om du väger normalt och är frisk.

Löparlärdom nr 3: du blir bättre av att träna.

Löparlärdom nr 4: träna tre gånger i veckan, minst 20 minuter per gång, minst så att du svettas, så får du bättre kondition.

Löparlärdom nr 5: skynda långsamt. Gå en bit i början, spring en bit.

Löparlärdom nr 6: med tiden kommer du att vilja öka den sträcka du springer och minska den sträcka du går.

Löparlärdom nr 7: var glad åt dina framsteg. Första gången du orkade hela elljusspåret? Fantastiskt! Första halvmilen och sedan milen? Otroligt!

Löparlärdom nr 8: nu funderar du på att springa ett lopp. Ta en kort tävling i början, det finns fullt av dem i din närhet.

Löparlärdom nr 9: använd inte klockan när du tränar i början.

Löparlärdom nr 10: skriv upp dina träningar i almanackan. Det ökar entusiasmen och gör att du lättare kommer ut den där regniga tisdagen.

Löparlärdom nr 11: spring aldrig med virus eller andra sjukdomar i kroppen.

Löparlärdom nr 12: springa på morgonen eller kvällen? Välj den tid som passar dig bäst.

Löparlärdom nr 13: ont om tid? Kanske kan du springa till eller från jobbet eller skolan?

Löparlärdom nr 14: nuförtiden finns det bra löpryggsäckar där du kan ha dina grejor.

Löparlärdom nr 15: det finns fullt med folk som lever på att sälja utrustning till dig. en del bra, en del krimskrams. Det enda viktiga är att du har bra skor.

Löparlärdom nr 16: vilka kläder ska du springa i? Du upptäcker snart vad som passar dig. Vi är en hel löpargeneration som lärde oss att jogga i bomullsoveraller med huva, det gick bra det med. Det är inte mest självlysande konstmaterial som vinner.

Löparlärdom nr 17: klä dig rejält på vintern. Fötterna kommer du sällan att frysa om, vete fanken vad det beror på.

Löparlärdom nr 18: halkigt på vintern? Börja med broddar och arbeta dig uppåt i prislistan. Det är dyrt med dobbade skor, men det finns alternativ. Broddar funkar bra för mig.

Löparlärdom nr 19: gå till en bra löparbutik när du ska köpa skor. Låt proffsen där se hur du löper och prova ut rätt skor åt dig. Låt dem kosta. Hockey är dyrare.

Löparlärdom nr 20: ta med löparskorna på konferensen. Du har fler likasinnade än du anar. Lösenord: ”Har du skorna med dig?”.

Löparlärdom nr 21: springa på främmande ort? Skaffa en karta i receptionen. Lär in huvuddragen. Spring. På köpet kommer du att lära känna platsen snabbare än du anar.

Löparlärdom nr 22: nu börjar du vilja springa lite längre. Ät innan, drick innan, ta med vätska.

Löparlärdom nr 23: om inte passet är alltför långt fungerar det utmärkt att bära med en vattenflaska av mindre storlek. Byt hand då och då.

Löparlärdom nr 24: nu funderar du på att skaffa vätskebälte. Gör gärna det. Prova ordentligt i butiken. Bältet ska vara reglerbart runt magen, du behöver dra till det mer än du tror, för att det inte ska hoppa irriterande när du springer. Har bältet löstagbara flaskor? Kolla att flaskorna går lätt att ta loss när du ska dricka men inte så lätt att du riskerar att tappa dem.

Löparlärdom nr 25: nu börjar det bli mycket funderingar kring utrustningen. Glöm inte: löpning ska vara roligt, det är det viktiga. Skorna och roligheten, allt annat kvittar.

Länk:
Löparlärdom nr 26-49

Slaget om Uddheden

Jag är av det demonstrativa slaget. Det hör till om man är uppväxt som småbondeson på 1960-talet, när drygt ett småbruk i timmen lades ner i Sverige och USA bombade det fattiga Vietnam med allt från brinnande napalm till växtgifter. Bilderna brann på våra näthinnor och världen var enkel. I dag är den inte så enkel för de barn som föds missbildade på grund av gifterna.

Vi demonstrerade mot USA:s krig i Vietnam.
Vi demonstrerade mot julfrosseriet.
Vi demonstrerade mot svenska besprutningar av skog och banvallar.
Vi demonstrerade mot kärnkraftsverken i Barsebäck och på andra håll.
Vi demonstrerade på Sergels torg för att rädda den folkhögskola jag gick på, när arbetarrörelsen lät den gå i konkurs.
Vi demonstrerade mot Sovjets krig i Afghanistan och USA:s i Irak.
Vi demonstrerade för frihet, rättvisa och solidaritet.
Vi demonstrerade första maj.

Skogsbesprutningarna? Då spelte vi gatuteater vid Stamfrändemonumentet i Rottneros. En av pojkarna Ekelöf var giftplan med pilotmössa på huvudet och en spruta i var hand. Själv var jag ett lövsly som dog när han sprutade vatten på mig. Det var vi många som gjorde.

Först var arrangörerna väldigt glada…
Frågan är om inte den mest effektfulla demonstration jag varit med på skedde i Gräsmark för drygt 30 år sedan. Kraftbolaget ville bygga pumpkraftverk mellan Kymmen och Rottnen och vi ansåg att detta skulle göra mer skada än nytta. En dag skulle centerriksdagsmannen Bertil Jonasson tala vid ett torgmöte i Uddheden. Dit kom han och hans regionale ombudsman, men också en rejäl skara av oss från olika partier och miljögrupper, även lokala centerpartister, som var starkt emot projektet. Jonasson höll inte med oss, det hade han förklarat tidigare.

Arrangörerna såg glada ut först, för att det hade kommit trettio personer till ett valmöte i lilla Gräsmark. Ombudsmannen hälsade välkommen och riksdagsmannen började tala.

Då uppstod en inte planerad, men samtidig rörelse bland oss som var emot Jonassons linje i Kymmenfrågan. Sakta men obevekligt började alla ta ett halvt steg framåt mot honom, medan han talade. Sedan ett halvt steg till, ett halvt steg till och ett till. Långsamt men säkert gick vi från blygt svenskt hövlighetsavstånd till ganska nära, lite mer nära, väldigt nära, väldigt v-ä-l-d-i-g-t nära…

När vi började se en glimt av förfäran i Bertil Jonassons ögon vände vi alla på en och samma gång och for hem.

Titta hur Kymmen ser ut
Vann gjorde vi inte och nu ser sjön Kymmen ut som vi sa. Men i slaget om Jonassons torgmöte i Uddheden tog vi en utklassningsseger. Bäst av allt: det vi gjorde var inte en sekund uppgjort i förväg.

Stackarn, vad förskräckt han måste ha blivit.

Våra årliga spontana irrvägar

Midsommardagen kan bara betyda en sak, spontan och fort påhittad bilutflykt. Vi är lika förvånade varje gång, när vi sitter där i bilen på väg mot ännu ett inte utpekat mål – och ändå gör vi det varje år. Hur många stängda dörrar till kaféer och sevärdheter har vi inte ryckt i denna dag. Hur många nersläckta rum har vi inte glott in på, med näsorna tryckta mot rutorna.

Strax efter frukost bestämmer vi oss, det gör vi alltid. ”Ska vi inte ta och…”. ”Ja vad kul, det gör vi”.

För trångt för far i Rottneros
Den tur som barnen talade mest om efteråt var när vi for till Rottneros men hamnade på klätten och… Till saken hör att vi hade en rutig utflyktsduk. Den hade vi fått lov att bre ut i gräset i Rottnerosparken, men just denna midsommardag var det så mycket folk i parken att jag skulle känt mig utpekad. Då for vi upp på Tossebergsklätten i stället och fikade på vår rutiga duk.

När far är mätt i magen blir han storvulen. Så där stod jag snart med smörgåsarna uppätna och pekade på de blånande höjderna vid horisonten. ”Ser ni barn, långt där borta ligger Norge. Det är ett annat land”.

”Har jag varit där?” sa den ena. ”Kan vi inte åka dit någon gång” sa den andra.

Då tändes glimten
Mer blev inte sagt men i deras föräldrars ögon hade tänts en glimt, utan att de små såg det. Kort sagt, vi for nerför serpentinbacken och tog oss sedan på nästan lika slingriga vägar västerut. Stannade vid riksgränsen och visade. ”Nu – kör vi in i ett annat land!”.

I baksätet utbröt jubel. Stärkta av detta fortsatte far till Kongsvinger, som ligger fint med sin fästning och sin älv. Nu var det sen eftermiddag och under resans gång hade alla i Saaben lärt sig ett nytt uttryck:

”Å vad är det däråt, tro?”.
”Däråt? Vi får åka och titta”.

Nytt hemligt beslut
I Kongsvinger tog den kära vännen och jag ett nytt hemligt beslut. Vi drar vidare till Oslo. Varför inte visa äldsta barnet Holmenkollens Turisthotell, där hon bodde när hon var ett år gammal?

Därför kör denna unga familj omkring på Karl Johann mycket sent en midsommardag på 1980-talet. Oslo är vackert, utsikten från Holmenkollen är ännu senare men bedårande, bensinen räcker… ja, hur länge egentligen? Tar vi oss hem? Magarna knorrar, nu är vi så hungriga. Detta händer nämligen på den tiden när den här envise karlen just har blivit övertalad av en hårdhänt omvärld att skaffa checkkonto. ”Vadå checkkonto? Jag vill ha min lön i ett kuvert. Ett brunt kuvert ska det vara, med sedlar och mynt. ”

”Check”, sa Gustaf Ander.

Sa jag att resan var spontan? Sa jag att det inte fanns några bankomater i väggarna den gången, i synnerhet inte för oss, för kort skulle jag i varje fall aldrig skaffa. Sa jag att vi inte hade nästan några kontanter med oss och att de vi hade tog slut i förorterna till Kongsvinger? Sedan hade vi inte ett rött öre kvar.

Hungrigare och hungrigare och klockan går
Ingen i hela Norge vill ha vår vackra check som det står Wermlandsbanken på. Inte i Kongsvinger, inte i Oslo, inte någonstans. Mjukt och m-y-c-k-e-t bensinsnålt rattar jag Saaben genom norsk midsommargrönska. Än räcker dropparna men senare och senare blir det. Den kära vännen läser kartan, i baksätet sitter tre hungriga barn och klockan går. Nu når vi slutligen Sverige igen, där bankens checker gäller, men allt är stängt. Klockan är över tolv och allt är stängt.

Himmelriket hittar vi i Bengtsfors klockan 00.35. Där finns en öppen korvkiosk och bemannad mack, så vi kan fylla på våra reserver. Den grillade specialen med hackad gurka mitt i Dalsland, mitt i natten, talar de små länge om efteråt.

”Tänk när vi åkte till ett annat land, pappa, där dom andra hade pengar men inte vi”.

 

Detta skriver jag på midsommardagens förmiddag år 2013. Den kära vännen och jag har precis ätit frukost och nu är vi på’t igen. Precis så spontant som familjetraditionen kräver. ”Ska vi inte ta och…”. ”Ja vad kul, det gör vi”.

Uppdatering efter hemkomst, midsommardagen 2013. När vi kom nog långt västerut slog snökäpparna ut. Kaffekvarnen i Klässbol var öppen och på linneväveriet fann vi vår nya bordslöpare.