Telefonören ringer. Han har kommit på en sak, säger han:
– Ju högre lön desto mindre hund.
– Dårfink, svarar jag.
Sedan pratar vi om vädret i stället. När solen skiner och gräset växer så det bubblar, då har den fattige inte ett strå, förklarar han. Telefonören är så där ibland. Aldrig att jag hört honom säga ”klasskamp”, ”klyftor” eller ”djupt orättvist”.
Han tänker ut sina tankar själv och formar dem av egna ord.
Jaså, har de småhundar de.
När solen skiner som bäst, gräsmattan är nyklippt, kaffet är urdrucket och liljorna står stolta vid bäcken, då går jag in och knäpper på datorn. På Youtube hittar jag sången som våra vänner i Norge sjöng den där förfärliga julimånaden för tre år sedan. Herborg Kråkevik sjunger Til ungdommen av Nordahl Grieg. Värnet mot våld är tron på människovärdet. Finns här nöd och svält beror det på svek.
Her er ditt vern mot vold,
her er ditt sverd:
troen på livet vårt,
menneskets verd.
…
Edelt er mennesket,
jorden er rik!
Finnes her nød og sult
skyldes det svik.
Sakta nynnar jag Nordahl Griegs vackra rader medan jag går ut igen för en tur med den nyladdade grästrimmern.
Dette er løftet vårt
fra bror til bror:
vi vil bli gode mot
menskenes jord.
Vi vil ta vare på
skjønnheten, varmen
som om vi bar et barn
varsomt på armen.
Youtube-länk:
Herborg Kråkevik: Til ungdommen
På Spotify hittar du en vacker inläsning av Aase Bye. Liksom Kim Larsens version.
Fördelen med att bo med en förskollärare är att man då och då får ett husdjur hemlånat över helgerna. Den här helgen var det en grön larv i en rejält tilltagen glasburk. Hon heter Pyra. Lokala efterforskningar visar nämligen att hon troligen är ett stort buskfly, amphi pyra pyramidea.
Djuret är fyra centimeter långt, grönt med en liten ljus rand på sidan och baken är pyramidformad.
Insektsboken säger att hon tycker mycket om blad av lövträd, gärna rönn och brakved. Där är boken och larven helt överens, hon äter stup i kvarten.
Ibland måste förskolläraren tömma glasburken på avföring, för djuret skiter mest hela tiden. Sådana göromål var det länge sedan vi hade för oss i huset, blöjor har vi ont om.
Vi tycker om sällskapet.
Av hänsyn till Pyras integritet publicerar jag ingen bild på henne. Hon vill inte vara med på bild. När detta läses är hon hemma på förskolan igen.
Tal vid firandet av Sveriges nationaldag, gamla kraftstationen i Deje, 6 juni 2014
Vet ni vad det är för färg på Sveriges snabbaste ko?
Ho ä jämt blå.
Vadå blå?
Ko-bolt.
Detta apropå blå färg på vår flagga.
Friheten är alltid värd att försvara. Så hette det, när jag gjorde lumpen. Frihet. Så tänker jag på den här dagen, när jag blir högtidligt stämd. Jag brukar bli det.
Nu ska jag läsa slutet på en text om min privata släkthistoria. Det finns en bild i den. Jag vet inte var jag har fått den ifrån, men jag tycker om den.
Du står i ett månghundraårigt led
och det går att förstå varandra
Jag hade inte kunnat prata någon finska, om jag träffat mina släktingar uppe i finnboställena för några hundra år sedan. Länge levde 1600-talssavolaxiskan kvar i deras lilla finska ö mitt i Sverige. I Nyskoga talte de den ännu på 1940-talet. Ett svedjebruksfolk som började sin vandring åt alla håll från Karelen för kanske 600 år sedan. Vissa kom så långt som till vår koloni i Delaware. En gång hörde jag en talare berätta om skogsfinska spår ända borta i Klippiga bergen.
Det sägs att skogsfinnarna hade särskilt lätt att umgås med indianerna i Nordamerika. De såg på naturen på samma sätt. Den var besjälad.
– Förlåt mig björn att jag måste döda dig, men jag behöver mat till mina barn. Förlåt mig träd att jag måste hugga ner dig. Vi fryser.
Och ändå kan vi prata med varandra. Det finns ett sätt. Jag ställer upp alla mina släktingar, generation efter generation, på ett långt led från Karelen, via Savolax, Ålands hav (vi får passa på när isen bär), Stockholm, Mellansverige, Dalarna, Värmland, ända ner till min villatomt i Forshaga.
Det finns ett sätt att prata med varandra, fast ledet är 600 år långt. Nu skickar jag mina ord till den som står närmast mig. Hon skickar dem vidare till nästa släkting, som skickar dem till nästa, långt över Ålands hav och in mellan finska granar och tallar. Hela tiden förstår de varandra. Efter ett tag kommer svaret tillbaka från min anfader i Karelen.
– Jo. Nog är skogen fattigmans tröja.
Där var det slut på den texten.
Nu är det ju inte bara till Savolax och Karelen som ledet går. Det fortsätter. Var femte värmlänning är finnättling, brukar det sägas. Andra är släkt med norrmän, valloner, jugoslaver, kurder, irakier. I Munkfors och Hagfors-trakten har vi fått en ny sorts bygd. Holländar-bygden.
Alla behövs.
Alla har behövts, för att bygga upp vår välfärd i Värmland.
Alla kommer att behövas, om vi ska få nån pension en vacker dag.
Men. Att säga välkommen är inte bara en ekonomisk fråga. Verkligen inte. När vi säger Välkommen! så gör det oss till bättre människor. Humanister. Vi blir medmänniskor. Sverige är stort, här finns gott om plats.
Vi behöver dom nya intrycken. Vi behöver dom nya maträtterna. Tänk vad tråkig den svenska fredagskvällen skulle va’ utan tacos. Den svenska vardagen utan pizza, kåldolmar, thaibufféer och kinamat.
Ett långt led blir det, om vi fortsätter förbi Karelen, förbi Norge, förbi Vallonien, Tyskland och andra länder. Till slut kommer vårt led att sluta i Afrika.
Det var där det började. Där stod mänsklighetens vagga.
Jag blir så full i skratt, när jag tänker på vissa högerextrema. Vissa få högerextrema som vill skicka tillbaka folk dit dom kom ifrån.
Blir den politiken verklighet. Då blir det trångt i södra Afrika. För då ska vi alla dit. Hela jordens befolkning. Varenda svensk högerextrem är afrikan innerst inne. Det tycker jag är roligt.
En gång var jag på ett politiskt möte. Då var det en karl som sa:
– Vi måste akte ôss för å använde svenske flagga. Annars tror fôlk vi är rasister.
Han mena väl. Han gjorde verkligen det. Han var antirasist, det var därför.
Det är jag också. Antirasist. Och just därför att jag är emot all rasism – just därför tycker jag att det är särskilt viktigt att vi slår vakt om den svenska flaggan. Den får inga rasister ta ifrån oss. Den ska vi erövra hela tiden, precis som demokratin.
Vi som vill ha frihet.
Vi som tycker att alla människor har samma värde. Vad dom än tjänar. Vad dom än jobbar med. Var dom än är födda. Vad dom än har för färg på skinnet. Grisskärt som jag, eller något brunare och finare. Eller hur dom nu ser ut. Människovärdet är ett – och odelbart.
Dikt av min påhittade vän Viktor Root:
Sanningen ôm invandringen
Bor dä inte för många invandrare i Sverige?
Du, dä’ värre än så.
För drygt 10 000 år sedan va dä
två kilometer tjock is här.
Två kilometer –
Vi ä’ invandrare allihop.
En gång, när vår Frida var liten. Då kom hon hem en dag från förskolan och berätta:
– Pappa, nu vet ja vart di där mörke barna ä ifrå.
Jaha, tänkte jag. Va’ bra. Nu har fröknarna på förskolan berättat om flykten över bergen från Kurdistan, och hur viktigt det är med gästfrihet, och att alla människor har lika stort värde, och…
– Säger du det, sa jag. Vart är di ifrån, da?
– … Annebergsgatan.
Frida hade rätt, förstås. Precis så enkelt var svaret. Di mörke barna va ifrån vår granngata Annebergsgatan. Vi är inflyttade allihop. Vi har bara kommit lite olika tidigt.
Barnen som flydde över bergen i Kurdistan, i dag är dom berömda sångare, debattörer och ståuppkomiker i Sverige. Eller vanliga arbetare, tjänstemän och företagare. Sådana som berikar det svenska samhället, precis som ni och jag.
Frihet. Det kan vara att bo i en kommun som har lagom många bussar till jobbet och bra barnomsorg. Så som vi tyckte, när vi flyttade hit för 30 år sedan. Snart har jag bott halva mitt liv i Forshaga kommun.
Frihet. För mig är det svensk allemansrätt. Själv äger jag fyra träd. Två äppelträd och två paradisäppleträd. Det blir ingen skog. Men en halv minut hemifrån har jag en skog, om jag springer fort.
Den får jag vara i. Gå eller orientera eller åka skidor eller grilla korv med barnbarna. Det är frihet.
Vill jag bada, vilket jag sällan vill, för jag är av det frösnare slaget. Men vill jag det, då ligger Klarälven där. Och Skivtjärn. Och Abborrtjärn.
Nästan inte en privat-skylt i hela kommunen, som stänger mig ute. Inte många i alla fall. Det är frihet.
Allt är inte bra i den här kommunen och i Sverige. Jag skulle kunna räkna upp både det ena och det andra. Sådär som vi alla kan, beroende på vem vi är och vad vi själva har för behov och värderingar. Det är också frihet.
– Hur ärrä i Sovjet? brukade dom säga till ryssarna förr.
– Jo-ra, en får inte klaga… svarade ryssen. Det var så, där.
I Sverige får vi klaga. Ringa tidningarna och tipsa, anonymt. Skriva insändare. Gå bort till Angelica i kommunhuset och föreslå förbättringar. Det är frihet.
Hon är så fin, den svenska flaggan. Gul som sola, blå som himlen över min värld. Eller som Klarälven, den gamla samfärdsleden som fortfarande knyter ihop den här bygden.
Gul å blå… Dom färgerna har hon burit, minst i 500 år. Dom första säkra uppgifterna om en blå duk med ett gult kors är från mitten av 1500-talet.
Skulle vi ge bort symbolen för vår frihet till rasisterna? Aldrig i livet. Hon är vår, vare sig det gäller att heja på Tre Kronor, eller när vi behöver en symbol för just friheten. Den som svenska folket har kämpat sig till, precis som med demokratin. Den som alltid är värd att försvara.
Den får inga rasister ta.
Vi borde inte sjunga nationalsången bara när det är hockeymatch. Jag tycker det. Inte för att jag är nationalist. Utan för att jag inte är det.
När jag började mitt första jobb, på sågverket i Molkom. Då trodde jag att alla proletärer var lika. En barnslig åsikt, men så trodde jag. Gudskelov hade inte mina arbetskamrater läst samma bok som jag, om den saken.
En var amatörastronom. En var Molkoms störste storfiskare. En var den flitigaste raggarn vid Trätorget, framför station. En drömde om å få leva ända till år 2000. En var en bättre truckförare än jag någonsin har stött på di senaste 40 åren.
En – jaga sork hemma på tomten, med stämjärn, hammare och tålamod. Han fick ingen sork.
Dom var inte lika. Dom var naturligtvis olika allihop. Dom fick gärna va’ det, så länge dom kom i tid på måndag morron och lyfte sin tvåtum-fyra.
Det var det jag lärde mig, på en brädgård i Molkom. Utan att gubbarna på Molkoms bruk tänkte på det, så gav dom mig en av mina viktigare lärdomar i livet:
Detta att ett kollektiv aldrig blir riktigt starkt, förrän det tillåter individerna i kollektivet att vara just – individer.
Det är därför jag tycker så mycket om Sverige, svenska flaggan, Värmlandsvisan, Idas sommarvisa och nationalsången.
Inte för att vi värmlänningar och svenskar är bättre än andra. Inte för att vi är viktigare. Vi är väl ungefär som han som jaga sork med stämjärn. Allt går inte bra, som vi försöker med. Men – för att jag trivs så bra med att vara just såhär, i en stor gemenskap av individer.
En, som tittar på tecknade amerikanska filmstumpar på julafton, och hockeyslutspel i april, och som tycker fel låt vann, i maj. Det tycker jag vi kan få vara.
Ett Sverige som fortsätter att bevara sin särart, men som samtidigt nyfiket tar emot nya intryck utifrån. Hela tiden.
Varje sig det handlar om att importera maträtter som pizza, strimlad biff med sötsur sås eller grekisk sallad. Eller – att ta emot medmänniskor som har fått lov att fly från krig och förtryck, där dom en gång blev födda.
Här visade jag upp en skylt med namnet på en facebookgrupp där jag är aktiv och berättade om den:
Front mot rasism och gryende fascism
Gruppen vill samla alla som tror att alla människor har samma värde. Oavsett vad vi tror på i övrigt och vilka partier vi röstar på.
För ett halvår sedan hade gruppen en medlem. Nu är vi 12 500. 12 500!
Det ökar hela tiden. Svenska folkets motstånd mot rasismen är stort, vi får inte glömma det.
Varje dag lägger folk in nya inlägg, länkar, tips på manifestationer och andra kommenterar. En så aktiv diskussion med så många entusiastiska deltagare har jag aldrig sett förut.
Gå med ni också.
(Under mötets gång hann en person gå med i gruppen och en annan anmälde sig när jag talat färdigt. Just nu har fem sex ur publiken gått med, flera andra var med redan tidigare).
Vi är inte bättre än andra länder. Inte på allt. Vi är inte bättre än andra folk. Men – det behövdes ett ställe som blev såhär, ett språk som blev som vårat och en individ som ble’ såhär.
Det blev jag. Det blev vi. Vi får va såhär. Det är frihet för mig.
Tack för mig!
(Talarmanus vid nationaldagsfirandet i solen på gräsmattan utanför gamla kraftstationen i Deje, 6 juni 2014. Gamla kraftstationen är en fantastisk lokal för det den nu används till: konstutställningar, kulturprogram, café. Angelica som nämns i texten är kommunalrådet i Forshaga kommun, Angelica Rage.)
Länkar till tidigare blogginlägg:
Får en fattig ha mobil – eller hund?
Fnys åt folkföraktet i stället
I sociala medier snurrar hjärtlösa kommentarer runt om tiggare med mobil. Som om inte en arbetslös kunde behöva kontakta sin omvärld.
Jag kommer att tänka på diskussionen i en fryksdalskommun år 1954. Den gången var det en lokal kommunpolitiker som inte tyckte att socknens fattiga skulle ha hund.
Hund eller mobil, människosynen är den samma. Här är Stig Dagermans kommentar i hundfrågan den gången. Den känns obehagligt aktuell.
Dagsedel
Lagen har sina blottor.
Hund får de fattiga ha.
De kunde väl skaffa sig råttor
som är skattefria och bra.
Nu sitter folk i små stugor
med dyrbara hundkreatur.
De kunde väl leka med flugor
som också är sällskapsdjur.
Kommunen bara betalar.
Det måste bli slut på, ety
att annars köper de valar
fruktar Herr Åleby.
Något måste beslutas.
Hundarna skjuts. Inte sant?
Nästa åtgärd: de fattiga skjuts,
så sparar kommunen en slant.
(Dagsedel i tidningen Arbetare av Stig Dagerman, publicerad 5 november 1954.)
Ibland är jag trögfattad och förstår inte att vissa människors värderingar är en klassfråga. Den handlar om klassförakt. Jag står i gräset, mitt i fästingtider, när tanken till slut slår mig.
Bedrövligt parti
Låt oss börja med de 359 248 som röstade på Sverigedemokraterna i EU-valet. 9,67 procent. Det är ett bedrövligt parti, det härstammar ur något ännu bedrövligare och är främlingsfientligt.
”Nazistiskt” säger en del av mina åsiktsfränder, men då är de ute på villovägar. Vi bör vara försiktiga med orden. Bokstäverna och orden är våra vänner och vi ska inte vända dem fel för då kan det gå som med ordet ”moderat”. Det går inte att använda längre. En gång betydde ”moderat” lite lagom, men bara nästan. Måttfullt. Det gör det inte i dag, efter att ett helt parti stal ordet. Gör inte samma sak med nazismen så fort du ser en högerextrem. Vad ska vi då kalla den rörelse som verkligen är nazistisk?
Detta är rasistiskt
Det här är vad jag tror är rasistiskt, och jag har inte hittat på definitionen själv. Om någon tycker att människosläkten kan indelas i raser. Om vederbörande dessutom tycker att det finns samband mellan dessa raser och hjärnans mentala och intellektuella anlag. Om han eller hon dessutom anser att dessa nedärvda drag är gemensamma för alla av en viss ras. Om han dessutom tycker dessa skillnader rättfärdigar en hierarki byggd på dessa raser. Då är han eller hon rasist, som jag ser det. Oavsett varför han eller hon har den åsikten.
Det finns verkligen några få som tror att det är rimligt att indela människosläktet i ett antal tydliga ”raser” utifrån hur vi ser ut. Det finns verkligen några få som tror att det finns ett samband mellan å ena sidan hur vi ser ut och å andra sidan nedärvda mentala och intellektuella anlag, beteendemönster, lynne och moralisk karaktär. Det finns verkligen några få som tror att dessa nedärvda drag är gemensamma för alla medlemmar av de ”raser” det handlar om. Det finns faktiskt de som tror att dessa ”raser” kan delas in i en hierarki, beroende på kvaliteten av våra ärvda utseenden och anlag. Det finns verkligen några få som tror att föreställningen om denna hierarkiska klassifikation tillåter medlemmar av påhittat överlägsna ”raser” att dominera, exploatera och till och med förinta medlemmar av påhittat underlägsna ”raser”.
Där har du rasismen när den är som värst. Inte en sekund tror jag att alla de 359 248 som röstade på Sverigedemokraterna har den åsikten.
Förakt för svenska LO-medlemmar
Jag tycker illa om SD:s historia, budskap och politik, tro inget annat. Därför skulle jag med glädje ha vänt ryggen åt Jimmie Åkesson på torget i Karlstad, möjligen försiktigt sjungande ”I ett hus vid skogens slut”. Men så katten att jag tror att alla hans väljare är rasister. Vad det än står i partiprogrammet, vad SD än har för historia och ledare. Då tror jag mer på folks utanförskap som förklaring, på stor arbetslöshet, ökande klyftor, utarmad landsbygd och mycket annat som gör att människor känner sig främmande.
När jag läser och hör en del kommentarer till valresultatet och SD:s framgångar tycker jag mig märka ett klassförakt från vissa håll. Ett förakt för svenska LO-medlemmar som röstat på vårt största missnöjesparti. Har jag rätt är det bedrövligt. Det föraktet borde riktas mot den förda politiken i stället, den som skapat så många orättvisor i Sverige i dag, en växande klyfta, arbetslöshet och utanförskap. Det är den som har lett till SD:s framgångar.
Fnys åt den.
Meningen att jag ska förakta dem
Jo, jag står på gräsmattan och ska gå bort till komposten. Då inser jag att det är fästingtider och tar på mig första bästa par skor utanför altandörren. Hade de nu varit av trä och läder, som på 1960-talet, så hade de varit progressiva och framstegsvänliga. Men nu är de av plast, visserligen härligt lätta och med prima passform. De kallas foppatofflor och meningen är att sådana som jag ska förakta dem.
Klassförakt, inser jag i samma stund. Det är då jag bestämmer mig för att bära mina foppatofflor med stolthet i fortsättningen. Fnys inte åt ett par praktiska, svarta skor.
Fnys åt folkföraktet.
Dagen efter att jag skrivit inlägget ovan (de flesta skrivs i förväg) hittar jag följande ledare av Göran Greider i Dagens ETC:
Förr ringde telefonen. Sedan fick vi det där nya, e-post och sms. Det var inte nytt så länge. Numera är det via facebook jag får många av mina mer spännande meddelanden.
…så nu sitter jag och filar på ett 6:e juni-tal för andra gången i livet. Det kom några rader från en vän som jobbar med gamla kraftstationen i Deje. ”Vill du och kan du tänka dig att hålla ett nationaldagstal på fredag vid 12.30-tiden?”.
Klart jag vill. Gissa vad jag tänker prata om.
Mitt år är ett hjul med fyra tårtbitar i varsin färg. Vit, grön, orange, grå. Varv efter varv har det snurrat mig fram genom decennierna. Under tiden har jag fått byxor med gylf, någon att kyssa, några att vagga och några till. Körkort, Med mera-kort, röstkort och nyckelkort till en arbetsplats. Telefon utan sladd, tv utan teakluckor, bil utan fönstervevar. Vit, grön, orange, grå.
En gång åkte jag segelflygplan. När vi tog mark hade sommaren landat.
– Tar ni kort?
En stor del av USA:s honungsbin åker omkring i det stora landet i lastbil och gör lokala insatser på plats efter plats där det behöver pollineras. Sedan åker de vidare. Svenska fruktodlare beställer humlor i kartong från Slovakien.
Titta på den här dokumentärfilmen på SVT Play: Bieffekten
”Utan humlor och bin skulle en stor del av vår livsmedelsproduktion vara omöjlig. Dessa pollenrallare skapar förutsättningar för allt levande. Runt om i världen växer nu oron för att naturliga pollinerare håller på att dö ut och ersättas av snabbproducerade bin och humlor i stora fabriker. Vi står inför ett hot vilka konsekvenser vi inte kan föreställa oss, en tyst miljökatastrof.”
För mig var filmen en aha-upplevelse. Att tambin är livsnödvändiga visste jag och att ett kvalster hotar människans livsmedelsproduktion kände jag också till. Men att det går stora lastbilskaravaner med tambin genom norra Amerika hade jag ingen aning om. Inte att det går att beställa humlor på postorder. Eller att det numera ofta är i våra städer den mångsidiga växtlighet finns som bin trivs bäst med, inte i monokulturens landsbygder.
Undra på om sjukdomar och parasiter får spridning.
Kväll och min tur att läsa högt. Hon som ska fylla fyra plockar fram en gammal bok ur vår hylla med barnböcker. Ritualen kan börja. Först författarnamnet.
– Den här boken har Gösta Knutsson skrivit, säger jag. Det var han som hittade på att ha frågesporter i radio. Tv fanns inte då.
Tre kapitel blir det, ur boken om Pelle Svanslös och taxen Max. Jag hade glömt vilken berättare han var, han som skrev om mobbaren Måns och den snälle Pelle. Boken kom ut 1944, första gången, när Hitler fortfarande styrde längre söderut.
Vad Gösta Knutsson tyckte om det fattar man direkt. Det är en antimobbingbok vi håller i våra händer. Redan i första kapitlet visar han att han gillar mångfald och vill kämpa för deras rätt som råkar avvika från det till synes normala.
Jag längtar efter fjärde kapitlet.