Kreativt folk – Sida 2 – SVENSSONS SLÄNG

Strax bakom Gunder, strax före Paavo

Formen känns bra. Nu gäller det bara att inte gå ut för hårt i början. Jag lägger mig tätt bakom Gunder med Arne och Paavo steget efter.

I tredje kurvan ser jag hur Emil Z släppt ett tiotal meter men han kämpar vidare i sin karakteristiska stil med svängande huvud. Han springer inte snyggt, tjecken, men OS-guld har han. Gunder, som jag låter dra ett tag till fast han andas tungt, har 16 världsrekord. Det är inte illa det heller.

OS-final, ligger tvåa
Mina ben känns fortfarande pigga. Vartenda frånskjut går lätt. Lungorna trivs.

Vem gör inte det? OS-final på Stockholms stadion, 10 000 meter på fin svart kolstybb och jag ligger tvåa med bara tre varv kvar nu. Från innerplan hör jag Sven Jerrings referat i en radio och publiken börjar ana att nykomlingen från Värmland går mot något stort.

Det säger Sven Jerring också.
”Nykomling”?

Varvar Dan Waern
Strax bortom hundrastgården innan Sisugården varvar vi Dan Waern. Kul att den unge mannen gick till final. Han springer med hakan i vädret, var har jag sett den stilen förut?

Några hundra meter senare vaknar jag ur löpardagdrömmen. Det är inte OS-finalen, det är min årliga grusvägsrunda på Vasaloppssöndagen.

Zatopek hänger i
Vi ska ha ätit lååång tv-frukost och sett på Vasaloppet från start till mål. Det har vi.

Vårvintern ska ha smält isen på vägen bort mot Ängbråten. Det har den.

Löplusten ska kvillra i min kropp. Det gör den.

Nu gäller det bara att inte halka på isen som ligger kvar i spåret när jag svänger vänster in på milbanan ett tag. Vart tog Emil Zatopek vägen? Hänger han i än? Det gör han.

Jag får öka.

### Vilken söndag! Traditionell runda efter Vasaloppet när våren luktar grus.
### Alvar Myhlback vann Vasaloppet, Stina Nilsson med, och Ebba Andersson slog Therese Johaug på VM.
### Vet Sven Jerring om detta?

Mina framträdanden den närmaste tiden
~~-Tisdag 11 februari: Gröna mattan, stadsbiblioteket, Karlstad.~~
-Söndag 9 mars 11-13.00: Skrivsöndag, biblioteket Forshaga.
-Onsdag 26 mars 19.00: Sisu Forshagas årsmöte, Sisugården.

Vassaru?

När jag var ung log vi åt käre far som bad oss lämna rummet då han skulle tala i telefon. Pappa fick svårt att höra om det var två ljud samtidigt.

40 år senare var jag där själv.
50 år senare började jag säga ”Vassaru” allt oftare.
55 år senare hade de flesta gräshoppor tystnat.
60 år senare upptäckte jag att vandrarkompisarna hör kungsfågel ibland när vi är ute och går i skogen. ”Vicken kungsfågel?”.

Remiss till Stockholm
Då hade jag vetat länge att jag hör dåligt. Kanske är det ärftligt. Kanske har tre år på mitt älskade sågverk gjort sitt till.

I onsdags for jag till Stockholm med remiss från Region Värmland. Deras egen kö i Karlstad är för lång.

Ännu en fantastisk
Hon gillar att springa, precis som jag. Hon bär en hörapparat jag inte såg. Hon begrep mig direkt.

Jag pratar om ännu en av dessa fantastiska människor jag mött i svensk sjukvård de senaste åren. En ung och klok audionom som intervjuade, undersökte och snart kunde konstatera att jag behöver hörapparat.

– Tur att du inte är 90, sa hon.
– Jaså?
– Nej för då är det inte säkert att hjärnan kan vänja sig.

Känns bättre redan
Sedan lotsade hon mig inlevelsefullt till en miljövänlig modell vi tror ska passa mig. Och min hjärna.

Om några veckor ska jag tillbaka och hämta grejorna. Just nu pluggar jag bruksanvisning mest hela tiden.

Det är som om jag hör bättre redan.

Mitt liv som trend-guru

I går trendade hon.
Nätundertröjan.

Och jag var med.

Först informerade jag intresserade bloggbesökare på förmiddagen om att jag fortfarande äger en sådan brynja. Stolt kunde jag publicera bildbevis på detta.

LÄNK: läs mer här

Sedan var jag på teater på kvällen med ett av barnbarnen. Stadsteatern i Göteborg gav en bra och rolig föreställning av Kung Ubu på Lilla Scen. Rekommenderas! Redan scenografi och rekvisita är värda besöket.
– Titta vad hon har på sig, sa mitt barnbarn om huvudrollsinnehavaren Mia Höglund-Melin i andra akten.

Ja jäspalt.
Bär inte människan en nätbrynja.

Jag har skapat en trend.

Filartisdag inför skrivarsöndag

Jag sitter och filar på ett kommande framträdande. Skrivsöndag på Forshaga bibliotek den 9 mars.

”Sven-Ove Svensson berättar varför han började skriva, om skrivandets glädje och tvång”, står det i inbjudan. ”Han läser ur sina böcker och delar med sig av några tips till dig som tycker om att skriva.”

Det är första gången på biblioteket här hemma. Då hjälper det inte att jag stått framför en publik snart 800 gånger. Hemmaplan är alltid extra.

Hur ska jag förklara varför jag skriver? Vad ska jag säga om vem jag vänder mig till? Hur kan jag berätta om glädjen?
Finns det någon bra bok om skrivande som jag kan tipsa om?

Vilka tips kan jag ge till den som skriver? Vilka böcker som jag skrivit ska jag ta med? Vilka texten ur dem ska jag läsa? Finns det några som jag inte läst sönder?

Det är så roligt detta.
Jag som inte vågade säga ett ord framför folk.

### Kanske ska ta den om backhopparen?
### Eller råbocken? Storvästen?
### Kanske kan jag till och med få någon att upptäcka den försvagande förstärkningen?

– 9 mars. Det är snart, va’?

Den värsta tjälen

Uppdaterad bild från ”vår” väderkamera vid 62:an.

Den digitala tekniken är spännande.
Med ett par knapptryck kan jag få fram tjäldjupet i Filipstad, marktemperaturen uppe vid stora vägen några hundra meter hemifrån eller var folk har sett den trivsamma fågeln tallbit i vår kommun nu senast.

Gör jag mig besvär med att skriva ner en beställning kan jag till och med få mobilen att spotta fram ett klämmigt tal till mina vänner vandrargubbarna i skogen.

Allt detta är roligt, bra att ha eller förunderligt, tänker jag.

Den gången visste vi bättre
Men. Det är då jag inser vem jag är. Den har ju en baksida också, all spännande teknisk utveckling. Jag är inte bara en nyfiken användare. Jag är en fundersam 74-åring med backspegel också. En som minns när alla hushåll höll sig med en dagstidning som alla läste. Då, när det fanns en gemensam offentlighet i landet och våra morgontidningar hade journalister på plats i kommunerna som kunde bevaka och berätta, lokalt.

Så vi skulle veta.

Nu lägger två tidningar till ner sina pappersupplagor, läser jag. Bohusläningen och ST-tidningen. Aftonbladet står näst på tur, anar jag mellan raderna.

Demokratin blir allt enklare att manipulera.

### Tjälen är drygt 50 centimeter djup under en grusväg i Filipstad, om du undrar.
### Själv undrar jag hur de mäter’t.
### För övrigt läser jag min tidning digitalt, även jag, många dagar. Men jag vet varför den blivit så tunn och klen som demokratisk granskare och informatör.

Den tjälen är värre.

Klättergroda

Apropå en viss installation i dag i Amerika. Nils Ferlins dikt Klättergroda:

Ack, klättergroda lilla;
ihärdigt under årens lopp
från gren till gren du kravlat opp.
Nu står du högt i buskens topp
men luktar lika illa.

Utan krisen ingen Trump

Jag fortsätter att läsa ekonomijournalisten Andreas Cervenkas bok Fuskbygget.
Här är några citat:

”I Sverige bor nästan 200 000 unga mellan 20 och 27 år ofrivilligt kvar i föräldrahemmet, enligt Hyresgästföreningen.”

”Finanskrisen 2008, utlöst av en lånefinansierad husbubbla i USA och i flera andra länder, drog inte bara ner världsekonomin i den djupaste krisen sedan 1930-talet, den förändrade också politiken i grunden. Som Donald Trumps rådgivare Steve Bannon har sammanfattat saken: utan finanskrisen, ingen Donald Trump.”

En dag på lokal

Pensionärslyx. Åker till stan, köper bok och går på lokal för att fika. Det här blir en bra stund, tänker jag.

Då börjar jag läsa boken.

Peter fick mig att fortsätta skriva

En gång i tiden var det Peter Olausson som såg till att jag kom att fortsätta skriva skönlitterärt. De där åren när jag hade fullt upp med försörjningsjobb och när mitt andra skrivande hade gått i stå.

Då brukade det komma en beställning från tidskriften Värmländsk Kultur där Peter var en av redaktörerna.
– Vi ska ha ett nummer om hembygdsrörelsen. Kan inte du skriva en text om vad du skulle vilja att hembygdsgården ställde ut? Hur ska den förbli levande? Ska den bara visa fram bondekulturen?
– Vi ska skriva om invandringen. Vill du skriva en text?

Jag är så tacksam
Hans beställningar inspirerade. Naturligtvis skrev jag. Noveller, krönikor, debattartiklar. Inte många men för mig var de viktiga. Det var så skönt att få skriva något annat än nyhetsnotiser, bildtexter och trubbiga rubriker.

När jag berättade för en tid sedan vad han betytt såg han förvånad ut.
Jag kan bara upprepa hur tacksam jag är.

”Sven-Ove blir glad av att springa”
I sommar var Peter en av dem som recenserade min löparbok. Recensionen publicerades i Föreningen Värmlandslitteraturs tidskrift Wermlandiana och på dess webbplats varmlandslitteratur.se. Så här skriver han:

”Svensson, Sven-Ove, Mitt liv som Värmlands sämsta löpare. BoD 2024. 263 s.

När jag någon gång stöter ihop med Sven-Ove Svensson blir det ofta korta möten – Sven-Ove är en man i farten. Att han var det till den milda grad att han ägnade en stor del av fritiden åt att löpa land och rike (=Värmland) runt och därtill ägna även världen utanför vår provins och nation en och annan mara – det var för mig en nyhet. Om detta svettiga men rikt givande liv får vi nu veta det mesta i hans nya bok. Han sprang, enligt föräldrarna, redan vid ett års ålder genom att hoppa över det där gå-stadiet som de flesta av oss nöjt oss med till en början. Sedan har han uppenbarligen bara fortsatt att springa på.
Texterna har många gånger kommit till under löprundorna och boken uppehåller sig mycket vid intrycken från alla platser som Sven-Ove utforskat och upplevt under löpningen. Allt har inte varit eufori och gröna skogar – det är rimligen inte så att man drar på smilbanden åt inflammerade hälsenor eller en sprucken högertå under Berlin marathon eller ”de tappade naglarna mellan Värmlandsnäs sydspets och Säffle” (hur gick det till?) – men mycket roligt och underbart har det varit ändå, förstår man. Boken andas liniment och stinkande löparskor (kurerade med tepåsar…) men i lika hög grad doften från förbisprungna granar, från en äng vår, sommar, höst och vinter eller från de rundade villakvarterens blommande rosenrabatter i Forshaga eller Deje. Sven-Ove blir glad av att springa. Och man blir glad av att läsa hans som alltid underfundiga kåserier. För det är så boken till stor del är tillkommen: som en sammanläggning av de många krönikor som författaren under årtionden skrivit för tidningen Springtime/Runner´s World Sverige. Den bakgrunden märks ibland när samma innehåll rätt onödigtvis återkommer flera gånger i boken. Det korta kapitelformatet är dock överlag charmigt.
Baksidestexten talar om en tänkebok för nybörjare, endorfinjägare och ”gatuplockare” (vad det är får ni läsa själva). Visst kan den inspirera, om än vissa av oss nog förblir sådana som gärna beundrar löpning och löpare, men från soffan. Författaren kommer med många konkreta råd om saker att tänka på. Ibland känns texterna väl interna och tekniska. Boken kunde blivit vassare om den också varit lite kortare i meningen stramare redigerad. Men Sven-Ove Svensson kan man liksom aldrig få för mycket av.

Peter Olausson
Wermlandiana 2024:3”

### Läs om Peter på Karlstads universitets webbplats: Peter Olausson.
### Min bok kan du beställa här: Mitt liv som Värmlands sämsta löpare. (Där går det även att provläsa några texter).
### Du kan också beställa den genom att mejla till sven-ove@telia.com. Jag tar 140 kr plus eventuellt porto.