Kallt ute, knastrande brasa och drömmande lånekatter inne. I glöden tränar täljstenskaminen på att leka tv. Precis som kakelugnarna gjorde i mitt liv på 1960-talet.
Nu skymtar jag en Trump, en Putin och en svensk sverigedemokrathärmande feg medelpolitiker. Alla ska ut, viskar rösterna.
Varannan svensk politiker är som den sämsta sortens predikanter. De visar vägen men går den icke själva. Ut! ropar de. Ut barn, ut alla välfärdsarbetare!
Själva vill de däremot gärna bo kvar.
Mäktigt upprop Då knappar jag fram Bruce Springsteen ur närmaste högtalare. Äntligen, suckar min kropp i fåtöljen. Äntligen den där känslan från Vietnamkrigets dagar när Barry McGuire gick fram till mikrofonen. Tom Lehrer, Bob Dylan, Joan Baez och en skåning som heter Mikael.
And there were bloody footprints Where mercy should have stood
… sjunger Bruce Springsteen. Låten, den nyskrivna, heter Streets of Minneapolis och blir till ett mäktigt upprop mot den framväxande fascismen i USA. Plötsligt hamnar en protestsång i topp på världens spellistor igen.
Oh, our Minneapolis, I hear your voice Crying through the bloody mist We’ll remember the names of those who died On the streets of Minneapolis
Hör du? Brasan knastrar, katter spinner och vem har sagt att inte allt är möjligt? Fortfarande.
Dags igen för mitt årliga inlägg om det som norska Klassekampen en gång kallade ”Pampene på pengesekken”. Hur många industriarbetare behövs det för att slita ihop till en toppdirektörs inkomst? Hur många skolstäderskor som mamma?
Det är LO som varje år undersöker hur orättvist klassamhället Sverige år. De kallar undersökningen Makteliten och den kan få vem som helst att se rött.
1980 var klyftorna som minst under min levnad. Då gick det 9 industriarbetare på en av de 50 högst avlönade vd:arna inom börsbolagen. 2024: 77 industriarbetare.
Bedrövligt. Se rött!
### Här är undersökningen: Makteliten – lämnar resten bakom sig ### Det gick 102,8 städare på en toppdirektör. ### Se rött. Kräv rättvisa. Kräv jämlikhet!
Samtidigt kommer svenska banker med en egen undersökning. Svenskarna blir lyckligare med högre lön, säger den. Men – gränsen går vid 50 000 kronor, sen blir vi inte mycket lyckligare.
Det var de där spännande åren i slutet av 1960-talet. Då när allt var möjligt. Jag var aktiv i olika radikala föreningar och nu hade vi fått några medlemmar som var aningen äldre än oss gymnasister.
En av dem var Mats Parner, född 1943. Det var han med den östgötska accenten. Han som skulle bli mattelärare och så småningom landets skickligaste försäljare av tidskriften Folket i Bild/Kulturfront. En gång sålde han ett nummer av tidskriften till min käre far som råkat besöka Karlstad. Det var bra gjort, pappa var inte särskilt intresserad.
Två veckor senare sålde Mats ännu ett exemplar av samma nummer till pappa. Då kan man sälja.
Den så kallade parnerskan Nå, min vän Mats har inte bara gjort sig känd som en säljande profil i såväl Karlstads gatuliv som mellan bokborden vid Värmlands bokfestival. Han är minst lika flitig som skribent.
”Parner skriver på sin variant av svenska, den så kallade parnerskan med dess lätt humoristiska överdrifter” som Jan Ollars skrev i en recension i Föreningen Värmlandslitteraturs tidskrift Wermlandiana.
Vi som läser Nya Wermlands-Tidningen och Värmlands Folkblad har igenom åren ofta kunnat ta del av hans debattlusta, analytiska förmåga, skrivglädje och humor där. Förutom det recenserar han böcker i Wermlandiana och har publicerat sig flitigt även på nätet och annat håll.
Matematik, Thomas Quick och världen 2011 kom boken Virtuoser med blick för talens magi. En samling längre essäer kring kultur, matematik, matematiker och matematikhistoria.
2012 gav han ut Den fräkniga näktergalen från Karlstad och andra essayer. ”…säkert är att han hela tiden är högst underhållande vare sig han skriver om Nils Dacke eller Sarah Leander. Därtill kommer att essäerna är mycket allmänbildande” skrev Bengt Åkerblom i sin recension i Wermlandiana.
2013 kom Fallet Quick/Bergwall – analys av en vård- och rättsskandal. Här gick Mats Parner grundligt igenom det uppmärksammade rättsfallet kring Thomas Quick/Sture Bergwall som engagerat många inom juridik och psykologi i Sverige. En av hans källor var Bergwall själv.
2024 gav han ut en bok tillsammans med en annan radikal Karlstadsskribent, Stefan S. Widqvist: Brev. Ord som växlades under hösten 2023 och vintern 2024. I den samtalsboken bytte de två tankar och reflektioner under en längre period. Sammanfattningsvis en bok som underhåller, ger insikter och påverkar skrev Jan Ollars i sin recension.
Utan påtagligt andmatartycke En afton hösten 2024 blir Mats så kontaktad av en annan legendar och karlstadsprofil. Den pensionerade VF-fotografen Lennart Fernqvist, numera aktiv i Karlstads Hembygdsförening. Kan Parner möjligen tänka sig att hålla föredrag där någon gång till våren? Valfritt ämne men helst med värmländsk anknytning.
Det kan Parner. Men vad ska han tala om?
”… till slut valde jag en smula våghalsigt ’Selma Lagerlöfs liv och författarskap’. ”.. dels för att sätta press på mig själv, dels också, och framför allt, för att jag ville bilda och utbilda mig inom ett område, där mina kunskaper var blygsamma.”
Vi som känner Mats vet vad som sedan följer. En intensiv period av inläsning.
”Något visste jag förstås om henne – det gör väl alla – men de kunskaper jag hade var obestridligen av det blygsammare slaget. Å andra sidan hade jag ett halvårs förberedelsetid. Jag såg det som en förmån att jag vid min ålder fick möjlighet att förkovra mig inom ett terrängavsnitt utan påtagligt andmatartycke och utan chans att slippa undan. Bundit upp mig hade jag i praktiken redan gjort.”
Slukar böcker av och om Selma Han läser Elin Wägners tvåbandsutgåva från 1942-1943. Han läser Anna-Karin Palms levnadsteckning från 2019 och Vivi Edströms från 2002. Han läser andra böcker som berör författarinnan. Han ser Selma Lagerlöf på film, hör henne tala i radio och läser förstås romaner och noveller som hon skrivit.
Vilka verk ger störst utbyte intellektuellt? Efteråt nämner han Herr Arnes penningar, Kejsarn av Portugallien, Körkarlen, Tösen från Stormyrtorpet, En herrgårdssägen, Charlotte Löwensköld och den kontroversiella antikrigsromanen Bannlyst från 1918.
Den 14 maj 2025 håller Mats Parner så sitt föredrag inför Karlstads Hembygdsförening. Då har han redan skrivit sju essäer under förberedelserna och tanken slår honom att han ska ge ut en bok om Selma Lagerlöfs liv och författarskap.
Inte för att han tror att han har något nytt att komma med. Inte för att Selma gått och blivit hans favoritförfattare. Men för att han haft stor och varaktig behållning, särskilt av verken ovan.
Det blir till slut en bok på 176 sidor. Berättelsens kraft – essäer om Selma Lagerlöfs liv och författarskap (Bernhards förlag, 2025).
Hjälpte judiska flyktingar ”Den Lagerlöf jag ser framför mig är en robust kvinna, seg, ihärdig och begåvad med häpnadsväckande arbetskapacitet, där en vilja av järn eller snarare härdat stål ingår bland komponenterna” skriver han i förordet.
Selma Lagerlöf som hon framstår i bokens till slut 16 essäer är en generös och hjälpsam människa, bra arbetsgivare åt 85 anställda på Mårbacka, flitig även med att hjälpa judiska flyktingar få en tillflyktsort i Sverige, liberal i god mening, besjälad av demokratiska ideal och med en bergfast tro på mänskliga fri- och rättigheter.
Om detta handlar boken. Om Selmas väg in i författarskapet, om hur hon slår igenom, får Nobelpriset och väljs in i Svenska Akademien. Om resor och livskamrater. Om Agrippa Prestberg, Gustaf Fröding och Röpecka.
”Att den fula ankungen, som under uppväxten led av sin medfödda höftskada med ty åtföljande hälta, i tidens fullbordan utvecklades till en fullfjädrad svan berodde nog, till inte så liten del, på att både tyst läsning, hög läsning och muntligt berättande regelbundet tillämpades i löjtnant Erik Gustafs och hans äkta hälft Louises hem på Mårbacka. Selma blev tidigt presenterad för och bekant med storheter som Tegnér, Runeberg, Bellman, Topelius, Fredrika Bremer och Anna Maria Lenngren. Bibeln läste hon från perm till krita redan som tioåring.”
Från perm till krita – där har du parnerskan.
En annan umgängesform som höll intellektets små grå celler i trim var det flitiga brevskrivandet, menar han. På Kungliga biblioteket i Stockholm finns 42 000 brev till eller från Selma Lagerlöf.
Mats Parner har skrivit sin bästa bok, underhållande, full av kunskap och inlevelse. Jag tycker mycket om den. Tag och läs!
Talar kring boken På onsdag den 28:e januari klockan 18.30 talar Mats i Tingvallakyrkan i Karlstad, arrangör är Karlstads Humanistiska förening. Ämnet är Berättelsernas kraft – om kvinnorna i Selma Lagerlöfs liv och berättelser.
Han är intressant att lyssna till också, den intellektuelle finurlingen från Skänninge och Orrholmen.
Sa jag det?
### Vi trodde på framtiden. Klicka och läs mitt blogginlägg om den tidigare boken Brev. ### Mats Parner är uppväxt i östgötska Skänninge. Den enda ort i landet som upplevt ett äkta elefantuppror.
Jag förstår att du undrar, käre läsare. Nu kan det sägas. Lättfil byggde denna smäckra kropp. Lättfil och gurka.
Det är Coop som hälsar att i fjol köpte vi 107 liter 0,5-procentig lättfil samt 11,1 meter gurka till vårt hushåll på Grossbolstorps höjder.
Eftersom jag vet att vi är två personer i hushållet. Eftersom jag dessutom märkt att den kära vännen äter yoghurt till frukost, inte fil. Ja, då är slutsatsen given: jag är gjord av 107 liter lättfil och drygt fem meter gurka.
Granskningsinstitutet Klägget Så här presenterar granskarna sig själva: ”För att uppnå målet om en levande demokrati har folkrörelsen Skiftet instiftat granskningsinstitutet Klägget. Vi är partipolitiskt oberoende, och vi granskar och avslöjar klägget som undergräver vår demokrati.”
Ordet klägget Det var Håkan Juholt som en gång hittade på det numera bevingade ordet klägget om personer som vandrar mellan politik, näringsliv och lobbybyråer.
– Var går skamgränsen för en gubbmotionär? – I kilometertid? Den finns inte.
Jag är 75 år visar passet.
I tre år har jag ätit cancermedicin som var till för att rädda mitt liv (tack skattebetalare, pillerpåhittare och doktorer!) men som samtidigt gjort att jag förlorat extra mycket muskelkraft för min ålder.
Jag har aldrig varit mer än högst medelmåttig som motionär ens i min krafts dagar.
Försök få självkänslan att fatta Där har du bakgrunden. Åldern har gjort sitt. Precis som ett långt skadeuppehåll 2001 och några år framåt. Häromåret kom medicinen och kapade ytterligare en och en halv minut per kilometer när jag mysjoggar. Det var det sannerligen värt.
Ändå. Det finns visserligen ingen skamgräns för hur sakta jag får ta mig runt milbanan på Karlstads gator den 24:e juni. Det vet förnuftet mycket väl. Nu gäller det bara att få självkänslan att fatta det också.
Besviken på Göta En sak till. Jag blev uppriktigt ledsen när de förkortade Götajoggen till en stuvbit på bara 10 kilometer och döpte om den till ”Karlstad Stadslopp”. Gamla fina Götajoggen med start borta på Våxnäs, vätskekontroller mest hela tiden, rolig passage mellan Sommarros villor och kittlande utsikt över Mariebergsviken med kenyanerna i täten på andra sidan vattnet när vi kom ut ur Mariebergsskogen.
Publiktrycket vid Sandgrundsudden och Residenstorget. Spurtstriden med någon likasinnad på Tingvalla. Medaljen om halsen och tugget på innerplan.
Götajoggen, som fick mig att börja springa (igen) i 30-årsåldern. Som bäst klarade jag de femton kilometrarna på drygt 62 minuter ett år när allting stämde och jag själv var 43. Götajoggen som gjorde mig till marathonlöpare och Lidingöfantast.
Det var en del av min löparsjäl de tog när de gjorde om det loppet.
Då står jag där igen Nå, jag är inte långsint. 300 månader av tyst muttrande, vad är det när mänskligheten är flera miljoner år gammal?
Så nu har jag anmält mig. Gubben är gammal, musklerna lever men är rejält tillbakabildade av ålder och cancertabletter så inte fanken kommer jag att vara i närheten av perset på Götajoggen. Trots att vi bara ska springa 10 kilometer den här gången. Inte 15.
Men. Håller jag mig bara hel och frisk så står jag på startlinjen till stadsloppet om aftonen den 24 juni. Tack för det, IF Göta. Ni är härmed förlåtna.
Långsint är en ju inte.
### Detta skriver jag av tre skäl. Det ena är för att locka fler att anmäla sig. Vi kommer ju att springa SM-milen vet ja, även om vi möjligen inte vinner över Almgren och gossarna i täten. Trots slipstreamen. ### Det andra är att jag tvingas träna hårdare nu när jag har berättat. Skamgräns eller inte. Mot gymmet, mot Sherwoodskogen! ### Det tredje skälet är att det är jubileum. Drygt. Jag har visserligen sprungit orientering genom åren men inte ett enda landsvägslopp på 25 år. Drygt.
Det är någonting med årsskiften. Delvis är de konstruerade, delvis fullt naturliga. Solen börjar ju faktiskt gå upp tidigare igen, det bör människan ha märkt långt innan hon visste varför.
Ännu en midvinter prasslar vi med julpapper tillsammans med barn och barnbarn. Flera gånger till och med, allt eftersom våra familjer har möjlighet att ses tillsammans och tindra.
Det är en sån glädje, det där givandet, den där förväntan och överraskningarna. Ljusen brinner, papper prasslar, glöggen i muggen doftar sparad sommar.
Morgonen därpå kommer en medhavd katt och kryper upp i sängen hos morfar. Hon har något hon vill dela med sig av. – Du ska trivas, gubbe. Spinna och trivas. Klia mig mer bakom örat är du snäll. Nej, det andra.
Just den stunden finns inga kattrevir, inga mänskokrig att fundera över.
Då blir det roligt När det blir alltför illa härsknar även jag till på härskarna. Därav denna dikt.
Men håll ut. Året är inte slut än. Det kan rinna till igen.
### Vill du absolut läsa en favorit till i repris? ### Trevligt. Då rekommenderar jag att du väljer bland de här båda inläggen (en glad löpskildring samt ett flyktingtal på torget): ### Att göra en gammal medmänniska glad och Det kunde ha varit vi.
God Jul, medmänniskor. Det har vänt nu, har jag sagt det?
Har alla sagt det?!
Bildenovan: En tidigare version av mig. Snabbt nedtecknad 1982 av den fine poeten Gunnar Ehne. Millmarkôrn.
Telefonören ringer. Den här gången vill han inte skoja. Ett ambulansmord är inget man skämtar om.
– På din tid, säger han efter en stund. Då hade det inte kunnat hända. – Vadå? – Att två ambulanssjukvårdare blivit skickade på larm till en känd psykiskt sjuk och våldsam person. En som nyligen angripit en av deras kollegor. Utan att de fått veta detta. – Nåja. Vi var väl inga helgon. Allt visste vi inte vi larmoperatörer. – SOS-operatörer. – Ja, SOS-operatörer. Vi hade väl inte all information. – Nej. Men visst hade ni ett begränsat område att sköta? – Värmland och Åmål menar du. – Ja.
Fick skriva varsin lista för hand Då visste varenda operatör på SOS-centralen i Karlstad namnet på alla människor med till exempel svår astma i ert område, fortsätter han. När de bara orkade pressa fram sitt förnamn så hörde ni och kunde …
– Det är sant. Vi kunde inte se vilket nummer de ringde från, bara riktnumret. Och vi fick inte göra en lista över de 10 som brukade få svåra astmaanfall. Mitt på småtimmarna hörde vi bara en pressad röst väsa fram ”Hej dä. …” och så namnet. Då visste vi vad det gällde.
– Säg som det är. Ni fick inte göra en lista i över dem i datorn. Datainspektionen… Då skrev du och flera andra på centralen varsin privat lista för hand med namn och adresser på de där 10. Så ni skulle minnas på småtimmarna.
– Sant. Men någon lista över psykfall hade jag verkligen inte.
– Nej. Men ropade inte du själv på radion en gång till en ambulans. ”Kom på telefon, kom på telefon”. När de stannat och ringde så kunde du berätta att patienten de just lastat brukade vara våldsam.
– Det är sant.
– Sån information hade ni. – Nåja, verkligen inte jämt. – Men ni hade bara Värmland och Åmåls kommun. Där kunde ni inte bara geografin och dialekterna … – … någorlunda.
Kunde vi ha berättat? Telefonören menar att det var en fördel att vi bara hade vårt kända geografiska område att sköta. Inte hela landet. Den gången behövde ingen som svarat på larmnumret fråga uppringaren ”Var ligger Molkom?”.
– Det är sant.
– Då skulle ni också ha berättat för varenda kollega på SOS-centralen. Muntligt. ”I natt var det en patient på den och den adressen som angrep en ambulanssjukvårdare som…” Det hade ni vetat när ni fick nästa larm till samma adress.
Har han rätt? Är det troligt, det han påstår? Skulle chansen ha varit en liiiten liten aning större att vi hade kunnat varna?
Den frågan har jag funderat över hela denna höst sedan 20:e september.
