Lusten att skriva, leva – och töla

41 författare, 40 texter. Min novell om när jag var åtta år och nästan drunknade är ett av bidragen.

Värmländska Författarsällskapet ger ut en jubileumsantologi nu när sällskapet fyller 50 år. Den heter Ögonblicksbilder – Leva tillsammans.

Boken blir min 28:e antologi. Vi kämpar på, skrivklådan och jag.

Drunkningen? Jo tack, lusten att leva är en bra drivkraft när du sjunker gång på gång i det kalla vattnet mellan isflaken och inte kan simma.

### Här är förteckningen över mina antologier och annat skrivet.
### Människan har alltid haft ett behov av att uttrycka sig.
### Den här med. På fredag blir det töling.

Det finns en skog bortom det du ser

Under asfalten finns en strand står det på murarna. Bakom torget finns en skog, säger jag.

Den grekisksvenska programledaren Alexandra Pascalidou ringer till sin väninna i Grekland och berättar att nu har hon verkligen blivit svensk.
– Jaså har…
-…ja, jag har varit ute på skogsutflykt.
– Har du gått i skogen alldeles ensam?
– Mmm.
– Men snälla Alexandra, är du deprimerad? Ska jag komma och ta hand om dig?

En iransk vän brukar säga att iranierna har familjen, släkten. Det är det många folk som har. Men ni svenskar, ni har naturen.

Det händer att jag tror att han har rätt. Bortom torget finns en skog, vår gata är ett vidareförädlat hygge. Folk som är bra på svamp säger inte ens att de plockar, de säger att de hämtar svamp. Skogen är deras förlängda skafferi.

Inuti frysboxen finns en skog.

(Från min samling skogstexter I den gröna kyrkan, publicerad som pdf på webbplatsen i november 2018 när bloggen fyllde 7 år).

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 414, (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Det bästa psykologtestet stod Evert för

Det dröjde länge innan jag förstod att det var ett psykologtest han genomförde den där morgonen på Molkoms Bruk i början av maj 1968, Evert.

Jodå, jag har gått igenom psykologiska tester i arbetslivet efter det. En gång tyckte vd:n på firman där jag jobbade att det behövdes en informatör i ledningsgruppen. Fast då måste vi göra chef av Svensson. Hmmm, duger han till det?

Konsult inkallades och jag fick fylla i formulär efter formulär. Det gick någorlunda, även om jag hade vissa brister. Dock dög jag som mellanchef, kom in i ledningsgruppen och där skrev jag sedan utförliga mötesanteckningar varje vecka. Samtidigt bidrog jag ivrigt med inlägg om allt möjligt sådant som jag begrep mig på – samt sådan jag inte begrep mig på – varvid mötena blev drygt en halvtimme längre än de brukat vara.

Den saken hade jag kunnat berätta om i förväg utan konsult och test.

Bluffen med de fyra färgerna
En annan gång var det de fyra färgernas påstådda personligheter vi fick testa i arbetsgruppen. Det var på ett personalmöte, mer för kännedom än som faktiskt anlagstest. Jag trodde inte ett ögonblick på metoden men bestämde mig för att svara sanningsenligt och se vart det ledde.

Testledaren blev störd när hon fick se resultatet. Min personlighet – enligt testet – bestod av lika delar röda, gröna, gula och blåa egenskaper. 25 procent av varje.

Det skulle inte gå.
Jag finns inte.

”Saknar vetenskaplig grund”
En tid senare var jag och lyssnade på ett föredrag med Humanisterna och Karlstads Bokcafé. ”Inte mer vetenskapligt än horoskop” förklarade talaren Dan Larhammar om metoden. Han var preses, det vill säga ordförande, i Kungliga Vetenskapsakademien och jag trodde honom. Det gör jag fortfarande.

Metoden saknar vetenskaplig grund, sa Larhammar.
– Den bygger på åsikter från 1920-talet som psykologer och andra övergett för länge sedan.

Sabbatsår på gården
Hur var det då med mitt allra första test? Det som brädgårdsbasen Evert Westlund genomförde en morgon i maj på Molkoms Bruk. Evert var träffsäkrare, trots att jag inte ens fattade först att det var ett test.

Saken var den att vårt småjordbruk var bortrationaliserat och pappa hade fått jobb på sågen i Molkom. Själv hade jag tagit ett sabbatsår från Sundstagymnasiet och jobbat hemma på gården. Röjt sly, huggit ved, mockat höns- och koskit och så småningom hjälpt till med avvecklingen av gården.

Everts stora test
I maj var vi klara med det och jag följde med pappa Sture till jobbet en morgon. Du ska gå och prata med Evert, sa pappa. Det samma gjorde alla som inte hade några fasta arbetsställen att gå till den morgonen. Jag följde med dem.

När alla hade fått sina uppgifter av basen tittade han på mig.
– Jaha, å vem ä du?
– Pôjken ôt Sture.
– Jaha. Va vill du?
– Arbete.
– Kan du arbete då?
– Ja’ tror det.
– Bra. Vi får väl se.

Han pekade på ett stort berg av sågspån en bit bort i kanten av brädgården.
– Ser du sågspåne där?
– Ja.
– Ser du skôttkärra å skôvla där?
Ja, jag såg skottkärran och skoveln också.
– Bra. Då tar du skôttkärra å skôvla åsså sôrterer du sågspåne i två lika store höger. Fura för sig. Å tall för sig.

När han sagt det sista tittade han försiktigt på mig. De andra gubbarna hade inte gått till sina sysslor än, de ville höra Everts utfrågning av mig. Nu tittade de desto mer ivrigt.

Jag skrattade.
Jag skrattade precis nog fort åt Everts vänliga skämt. Begrep direkt.
– Bra. Du kan följe med Gösta till gamle justerverket, sa han. Det fattas en där.

Båda klarade testet
Jag hade klarat testet.
Det hade samhället också, ty detta var en tid då du som 17-åring kunde traska bort till närmaste större arbetsgivare och få sommarjobb direkt.

Hos Evert krävdes det bara att du begrep ett furuskämt.

### Här är mitt blogginlägg om Dan Larhammar och hans betyg på bluffmetoden: Inte mer vetenskapligt än horoskop. Tyvärr är länkarna i inlägget döda, men min text finns kvar.

Mitt liv som panelhöna

Foto: Hans Hellström

Häromkvällen hamnade jag i en panel. Det händer en gång per millennium och jag blir lika förvånad varje gång.

Paneler på offentliga möten brukar bestå av snabbtänkt folk, verbala typer med djup sakkunskap. Inte av fladdriga forshagingar som behöver manus till minsta femminuters inlägg.

Förvånat upptäckte jag att jag vågade begära ordet flera gånger och säga saker som inte alls fanns utprintade på papper. Plötsligt hörde jag mig själv prata oförberett om 60-talets enhetsfronter, journalistikens smörgåsbord, de tre K:na och sånt.

En del är nog lika bra att de inte står på papper efteråt heller, men det är en annan sak.

Vad jag borde ha sagt
Nu undrar du möjligen om jag låg halva natten och kom på sådant som jag egentligen borde ha sagt i samtalet med den trevliga kvinnan som stod bredvid mig i panelen?

Nja, inte halva natten.
Bara till halv två.

Trivs.

Fotnot: mötet var arrangerat av Karlstads Bokcafé. Nya Wermlands-Tidningens kulturredaktör Lena Richardson och jag samtalade om tidsandan mot bakgrund av Mats Parners och Stefan Widqvists bok Brev.

Mina kommande framträdanden
On 27 november 18.30: Gjuteriet, Karlstad.
On 6 december 09.30: Gamla Kraftstationen, Deje.

2025
Söndag 9 mars 11.00: biblioteket Forshaga.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 409, (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Själv hemsk i hus

Ord är flexibla typer. Så fort du vänder ryggen till har de bytt betydelse.
Först hos användarna, sedan hos språkvetarna.

Ett färskt exempel är det behändiga lilla ordet ”själv”. I dag undrar jag om det inte mer och mer håller på att glida över och börja betyda ”ensam”.

– Bor du själv? hade varit en lustig fråga för 50 år sedan. I dag förstår de flesta det som att stackarn nog bor ensam.

– Bor du i lägenhet eller i hus? känns också lustigt för den här 73-åringen men inte för många yngre talare. Livet har lärt mig att lägenheter har en tendens att hålla till i hus, men det hjälps inte. Den som bor ”själv” i ”hus” förväntas inte ha grannar bakom en dörr strax intill.

”Hemskt”? Nja, farligt är det väl inte, bara lite konstigt och möjligen förvirrande. Förunderligt är däremot är ordet hemsks historia.

Rädd eller skräckinjagande?
”NÄR MAN LÄSER GAMLA TEXTER kan man stöta på ord vars innebörd står i direkt motsättning till vad orden betyder i dag. Ordet hemsk, som numera vanligen har betydelsen ’skräckinjagande’ eller ’ryslig’, kunde alltså förr även ha en nästan motsatt betydelse: ’ängslig’ eller ’rädd’. Under en period på 1800-talet användes ordet i båda dessa inbördes motsägelsefulla betydelser, men så småningom kom den numera bekanta betydelsen att bli helt dominerande.”

Det skriver Bodil Rosqvist i senaste numret av Språktidningen.

Dum, slö, likgiltig
”Hemsk” som vi nu använder ordet är en avledning av hem, skriver hon. Tanken var att den som alltid ­håller sig hemma utvecklas inte mentalt, utan blir ­inskränkt och trög.

”Den betydelse som vi ­känner i dag, ’skräckinjagande’, ’ryslig’, är ­belagd sedan 1805 /…/ men i SAOB får man också veta att ordet tidigare har kunnat betyda 1) dum, 2) slö, likgiltig, 3) försagd, 4) ängslig, rädd, 5) dyster, svår­modig, 6) ­in­bunden, 7) arg, förbittrad och 8) matt, illamående.”

Slutsatsen är enkel. Jag får nog ge mig ut ett tag i dag och inte sitta här själv hemsk i hus.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 406, (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

– Bra jobbat! ropar hon

Unga kvinnor springer mer än någonsin läser jag på tv. I fjol deltog 14 700 kvinnor i Tjejmilen. I år var de drygt 19 500. Vid årets Stockholm Halvmarathon var det för första gången fler kvinnor än män i åldersgruppen 18-30 år på startlinjen.

Det får mig att tänka på den populäre sportjournalisten Sven Lindhagen. Så här skrev han på sidan 306 i tredje delen av mammas Husmorslexikon från 1955:

”Kvinnorna utöva i stort sett samma idrotter som männen och med samma tävlingsregler, ehuru delvis med något lättare redskap. Endast ’kampgrenar’ som boxning, brottning och tyngdlyftning samt hårdare bollspel, t. ex. fotboll, är förbehållna männen. Typiska uthållighetsidrotter, som fordrar stor kraft, t. ex. långdistanslöpning, förekommer inte bland damer.”

Sedan dess har världen gått framåt i den här frågan. Det gläder mig. I dag skulle ingen svensk sportjournalist behöva skriva de raderna. Tjejerna har erövrat den busiga delen av gympan.

Välkomna. Det är som med baksätet i bussen, här är det roligast.

EN GILLNING I MÖRDARBACKE

Vi är människor. Människor tycker om beröm.

En fredagslunch låter jag mina färska löparskor prova elljusspåret för första gången. De trivs direkt, då gör jag det med.

När jag precis kämpat uppför mördarbacken efter ett par kilometer hör jag steg bakom mig. En tjej i 40-årsåldern joggar förbi och slänger en vänlig blick mot den grånade gubben på krönet.
– Bra jobbat! ropar hon.

Vi blir så tacksamma, skorna och jag. En gillning i mördarbacke slår hundra likes på Facebook.
– Du med! ropar jag åt den bortflyende tjejen. Lätta steg!
I flera hundra meter ler jag.

(Texten om tjejen som springer om på krönet av vår mördarbacke är från min bok ”Mitt liv som Värmlands sämsta löpare”).

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 405, (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Är jag en fullblodsidiot?

Det är det där lilla ordet trivs. Hur kunde just det bli min speciella signatur här i livet?

Ibland ser jag vänner använda det i olika sammanhang när de mår bra. De hänvisar till mig: ”’Trivs’ som Sven-Ove brukar skriva.”

Då ler jag kärt inombords.

Klimatet, flodkräftan och dagstidningen
Nej, jag är inte idiot. Inte fullblodsidiot i alla fall. Jag vet vad det ryska imperiet gör i Ukraina och ockupationsmakten Israel i Gaza och Libanon. Jag kan läsa statistiken som visar att det går 93 städerskor på en av de 50 rikaste börs-vd:arna här i landet, om vi räknar lön och övriga inkomster. 93-1, det är så bedrövligt. Jag vet att det dog 63 medmänniskor i fjol på svenska arbetsplatser.

Då har jag ändå inte nämnt klimatet, sillen, ålen, vitryggen, flodkräftan, pressfotografen eller dagstidningen. Jag kan sannerligen hitta skäl att vara både arg och ledsen.

Livet kunde ju vara så enkelt, utan de där hoten.

Den ljusa tonen
Tro inte en sekund att jag bara räknar de lyckliga stunderna. Vi har sannerligen haft smärta i våra liv. När jag vill kan jag höra den mörka tonen inombords. Jag fick ju förresten själv ett cancerbesked för snart två år sedan.

Men. Jag har inte bara den mörka tonen. Jag hör den ljusa tonen med. De flesta dagar hörs den högre.

Det finns självuppoffrande vänner som fraktar förnödenheter från Värmland till krigets Ukraina. Det finns fantastiska människor i svensk sjukvård som går till sina jobb varje dag och räddar livet på gubbar som jag.

Det finns solidaritet.

Ett under
I morgon ska jag ta en lätt löptur på stigarna uppåt Grossbolstorps höjder, har jag tänkt. Bara det – att jag kan göra det vid 73 års ålder – är ett under.

Då ska jag tänka på ett litet ord som livet lärt mig:

Trivs.

### Jag hör att en del som läst mitt förra blogginlägg bekymrat sig. Mår jag inte bra, när jag hade så lågt batteri tyckte löparklockan?
### Stort tack för omtanken! Jag mår förträffligt. Klockan visade rätt tomt kroppsbatteri i förrgår kväll med. Men det berodde på lycka.
### Jag hade haft glädjen att få läsa ur mina böcker för ett gäng trevliga människor på Klarälvdalens folkhögskola i Stöllet. Då tror klockan att jag är slut, när jag i själva verket går på små lätta moln, gjorda av endorfin.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 404, (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Jo tack Staffan, den fällan minns jag

Här någonstans finns hon, fällan.

En dag får jag en hälsning från mitt 1970-tal. Vännen och fotografen Staffan Jofjell skickar foto från ett av mina tidigaste scenframträdanden.
Där står han mager och pirrig, den förhoppningsfulle unge herr Svensson.

”Minns du, Sven-Ove?” skriver Staffan. Om jag gör. Ute i Värmland pågick en förnedrande insamling till en sommarstuga åt hertigen av Värmland, prins Carl Philip. Jag undrar om inte barnet fortfarande var kronprins till och med.

Det var landshövding Bengt Norling som startat insamlingen. Den blev minst sagt kontroversiell.

”Skandalen drog igång”
Så här minns Svensk Damtidning bråket i en artikel från 27 oktober 2020:

”Många har kanske glömt bort att början på hans bana som hertig kom med en stor kontrovers. Johan T Lindwall berättar om saken i boken ’Carl Philip – prinsen som aldrig fick bli kung’.”

Skandalen drog igång när Carl Philip precis fötts och presenterna och lyckönskningarna strömmade in till kungahuset.”

165 617 kr på en postgiroblankett
Gåvan från Värmland stack ut, skriver Johan T Lindwall i boken.

”Insamlingen till en sommarstuga hade gått så bra att landshövding Bengt Norling hade med sig en postgiroblankett på hela 165 617 kronor som invånarna i Värmland hade skänkt till prinsens stuga.”

Dessutom hade Norling fått företagare i Värmland att bidra med ytterligare 400 000 kr till det behövande barnet.

Startade protestinsamling
”Det skulle dock visa sig att alla i Värmland inte uppskattade den kungliga gåvan. Snart kom kritik som gick ut på att detta var ’fjäsk för de kungliga’ och att pengarna hellre kunde användas till en rad andra saker än till att bygga ett sommarhus åt landets tillfällige kronprins.”

Folkstormen växte till ett drev mot landshövdingen, skriver författaren. Ilskan bubblade och Unga Örnars protestinsamling fick in över 74 000 kr. De pengarna skänktes till de 16 kommunerna i Värmland att användas vid temadagar för invandrarkultur.

Lånade en fälla i Sunne
Det var detta mitt framträdande handlade om, den där dagen i slutet på 1970-talet. Jag minns att jag hade varit till Skogsvårdsstyrelsen hemma i Sunne och fått en granbarkborrefälla av en förvånad karl.

– Men du får inte göra narr av oss.
– Nej varför skulle jag göra det?

I Värmland pågick ett kraftigt barkborreangrepp på skogen. Den begåvade journalisten Leif Kihlström på Värmlands Folkblad räknade ut att om man lade alla granbarkborrar som samlats in på rad – då skulle de räcka från Stora torget i Karlstad och till Bangkok.
I norra Värmland gjorde somliga skogsägare stora förluster.

Försöker låta bli att skaka
Jag började mitt anförande med att tala om insamlingen. Den av granbarkborrar. Publiken måste ha anat att jag skulle komma in på Bengt Norlings insamling förr eller senare.

Under tiden var jag själv ivrigt sysselsatt med att inte skaka på barkborrefällan jag höll i vänsternäven. De fick inte höra för tidigt att jag hade fyllt den med enkronor i botten.

Till slut blev det dags för prinsinsamlingen.
– Hör ni att det är Norling-takter i’na? sa jag och skakade så kronorna med kungen på skramlade.

Höra mer av
Honom kommer vi att få höra mer av, skrev en recensent i en av de värmländska länstidningarna. Ty detta var på den tiden då länstidningar gick på arrangemang och skrev om dem.

Recensenten menade inte kronprinsen.
Hon menade en annan.

### Granbarkborrefällan står kvar i vårt garage. Tror jag.
### Jag har inte haft mycket användning av den sedan den där kvällen i gamla bibliotekshuset i Karlstad.
### Carl Philip fick sin sommarstuga nära Sunne Ski Center. Han har inte betalat sophämtningsavgiften på 20 år, skrev Nya Wermlands-Tidningen i en artikel långt senare. Då blev många värmlänningar upprörda en gång till.

Så gick det till på den tiden.

Bloggaren som ung. Foto: Staffan Jofjell.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 400, (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Vår bröllopsdag

Från min tidslinje på Facebook i dag. Tjärnet där den kära vännen badar en annan höstdag heter Sundstjärnen och ligger vid Kittelfältet på Brattforsheden mellan Molkom och Filipstad.

Ett favoritområde att vandra i.
Jaså heter det blybröllop. Tjohoo!

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 396, (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).