Jag har äntligen fattat det självklara. Min upplevelse av en bok beror på var jag själv befinner mig just då i sinnet. Ena dagen lomhörd, nästa läsning lyhörd.
Så kan en stressad, okoncentrerad bok visa sig lugn och fin tio år senare framför mina ögon. Varför tyckte jag inte om den här? Den är ju underbar.
Vartenda ord hälsar till mig nu när jag hör.
Joar Tiberg: Fåglar i fält. Arundhati Roy: De Små Tingens Gud.
Jag var så rädd för att ställa mig inför klassen och prata. När jag hade skickat in dikter till skolans poesitävling ville läraren att jag skulle läsa några av dem högt.
Jag vägrade. Ville men vågade inte.
Det var 1969. Dikten om tiggaren i Paris kunde jag väl ha läst för klasskamraterna? Nej. Livrädd.
Älskade Erik Nu är det 2026. 56 år och en vinter senare. Plötsligt en dag får jag mejl. Vill jag komma och medverka på ett idrottscafé om Litteratur och idrott? Värmlands Idrottshistoriska sällskap, VIS, arrangerar, platsen är Seniorernas hus i Karlstad, det som hette UG när det begav sig. Ungdomsgårn. – Vilka mer medverkar? – Erik. – Erik Bengtson? Vår älskade lärare, han som försökte få ut mig på Sundstagymnasiets scen också? – Jaså gjorde han?
Fick mig att fortsätta I onsdags satt jag så där på seniorscenen framför de 80 idrottshistorikerna. Sportjournalister, tre före detta förbundskaptener, gamla orienteringsvänner, allsköns veteraner, forna arbetskamrater. Samtalsledare var Olof Andersson och bredvid mig stod en av mina favoritförfattare och berättade om sitt skrivande och idrotten. Erik. Han som fick mig att fortsätta skriva och att börja springa igen.
Efter honom var det min tur. Numera älskar jag att stå där. Älskar när de skrattar där jag tänkt och ser allvarliga ut där jag tänkt.
Entertainer ”Vilken driven och skicklig entertainer du är” skriver Erik Bengtson några dagar senare.
Det mejlet får ingen ta ner från vår kylskåpsdörr. Någonsin.
Ty det har en historia att berätta.
### Efteråt bytte vi böcker. ### Just nu läser jag hans fina nya ”Alla lösa går om”. ### Han gillar min löparbok berättar han i mejlet. ”Vital, uppslagsrik, fyndig”.
Det kan hända att jag inte hinner blogga så mycket den närmaste tiden, ty de har ordnat en tävling i Italien ser jag i bladet. Fortast vinner och sådana övningar. Skjut på prick, träffa nät, kana kvickt, fint & sprint.
Därför lägger jag på egen begäran ut ett inlägg i repris. Det handlar om när min vän och forna kollega Margareta Holgersson utmanade mig.
Boktips. De närmaste veckorna vänder tipsen sig särskilt till dig som tycker det är roligare att se målarfärg torka än att studera damernas sista ståskytte i italienska Antholtz.
Varsågod, missa inte karln från Hultsätra. Eller lilla fina Ordbok. Eller Bebiresan. Eller östemtingen som råkade ut för den värsta olycka han kunde råkat ut för.
###Nu menar jag i och för sig inte att det är fel att se på när målarfärg torkar. ###Jag har vänner som gör det stup i kvarten. ### Underbara bilder gör de.
Kallt ute, knastrande brasa och drömmande lånekatter inne. I glöden tränar täljstenskaminen på att leka tv. Precis som kakelugnarna gjorde i mitt liv på 1960-talet.
Nu skymtar jag en Trump, en Putin och en svensk sverigedemokrathärmande feg medelpolitiker. Alla ska ut, viskar rösterna.
Varannan svensk politiker är som den sämsta sortens predikanter. De visar vägen men går den icke själva. Ut! ropar de. Ut barn, ut alla välfärdsarbetare!
Själva vill de däremot gärna bo kvar.
Mäktigt upprop Då knappar jag fram Bruce Springsteen ur närmaste högtalare. Äntligen, suckar min kropp i fåtöljen. Äntligen den där känslan från Vietnamkrigets dagar när Barry McGuire gick fram till mikrofonen. Tom Lehrer, Bob Dylan, Joan Baez och en skåning som heter Mikael.
And there were bloody footprints Where mercy should have stood
… sjunger Bruce Springsteen. Låten, den nyskrivna, heter Streets of Minneapolis och blir till ett mäktigt upprop mot den framväxande fascismen i USA. Plötsligt hamnar en protestsång i topp på världens spellistor igen.
Oh, our Minneapolis, I hear your voice Crying through the bloody mist We’ll remember the names of those who died On the streets of Minneapolis
Hör du? Brasan knastrar, katter spinner och vem har sagt att inte allt är möjligt? Fortfarande.
– Var går skamgränsen för en gubbmotionär? – I kilometertid? Den finns inte.
Jag är 75 år visar passet.
I tre år har jag ätit cancermedicin som var till för att rädda mitt liv (tack skattebetalare, pillerpåhittare och doktorer!) men som samtidigt gjort att jag förlorat extra mycket muskelkraft för min ålder.
Jag har aldrig varit mer än högst medelmåttig som motionär ens i min krafts dagar.
Försök få självkänslan att fatta Där har du bakgrunden. Åldern har gjort sitt. Precis som ett långt skadeuppehåll 2001 och några år framåt. Häromåret kom medicinen och kapade ytterligare en och en halv minut per kilometer när jag mysjoggar. Det var det sannerligen värt.
Ändå. Det finns visserligen ingen skamgräns för hur sakta jag får ta mig runt milbanan på Karlstads gator den 24:e juni. Det vet förnuftet mycket väl. Nu gäller det bara att få självkänslan att fatta det också.
Besviken på Göta En sak till. Jag blev uppriktigt ledsen när de förkortade Götajoggen till en stuvbit på bara 10 kilometer och döpte om den till ”Karlstad Stadslopp”. Gamla fina Götajoggen med start borta på Våxnäs, vätskekontroller mest hela tiden, rolig passage mellan Sommarros villor och kittlande utsikt över Mariebergsviken med kenyanerna i täten på andra sidan vattnet när vi kom ut ur Mariebergsskogen.
Publiktrycket vid Sandgrundsudden och Residenstorget. Spurtstriden med någon likasinnad på Tingvalla. Medaljen om halsen och tugget på innerplan.
Götajoggen, som fick mig att börja springa (igen) i 30-årsåldern. Som bäst klarade jag de femton kilometrarna på drygt 62 minuter ett år när allting stämde och jag själv var 43. Götajoggen som gjorde mig till marathonlöpare och Lidingöfantast.
Det var en del av min löparsjäl de tog när de gjorde om det loppet.
Då står jag där igen Nå, jag är inte långsint. 300 månader av tyst muttrande, vad är det när mänskligheten är flera miljoner år gammal?
Så nu har jag anmält mig. Gubben är gammal, musklerna lever men är rejält tillbakabildade av ålder och cancertabletter så inte fanken kommer jag att vara i närheten av perset på Götajoggen. Trots att vi bara ska springa 10 kilometer den här gången. Inte 15.
Men. Håller jag mig bara hel och frisk så står jag på startlinjen till stadsloppet om aftonen den 24 juni. Tack för det, IF Göta. Ni är härmed förlåtna.
Långsint är en ju inte.
### Detta skriver jag av tre skäl. Det ena är för att locka fler att anmäla sig. Vi kommer ju att springa SM-milen vet ja, även om vi möjligen inte vinner över Almgren och gossarna i täten. Trots slipstreamen. ### Det andra är att jag tvingas träna hårdare nu när jag har berättat. Skamgräns eller inte. Mot gymmet, mot Sherwoodskogen! ### Det tredje skälet är att det är jubileum. Drygt. Jag har visserligen sprungit orientering genom åren men inte ett enda landsvägslopp på 25 år. Drygt.
Det är någonting med årsskiften. Delvis är de konstruerade, delvis fullt naturliga. Solen börjar ju faktiskt gå upp tidigare igen, det bör människan ha märkt långt innan hon visste varför.
Ännu en midvinter prasslar vi med julpapper tillsammans med barn och barnbarn. Flera gånger till och med, allt eftersom våra familjer har möjlighet att ses tillsammans och tindra.
Det är en sån glädje, det där givandet, den där förväntan och överraskningarna. Ljusen brinner, papper prasslar, glöggen i muggen doftar sparad sommar.
Morgonen därpå kommer en medhavd katt och kryper upp i sängen hos morfar. Hon har något hon vill dela med sig av. – Du ska trivas, gubbe. Spinna och trivas. Klia mig mer bakom örat är du snäll. Nej, det andra.
Just den stunden finns inga kattrevir, inga mänskokrig att fundera över.
Från Jan Lööfs Sagan om det röda äpplet till Ocean Vuongs En stund är vi vackra på jorden. Från Bibeln till Shantaram. Från Kevinfallet till Ålevangeliet.
Det blev en spännande samling boktips jag fick av våra gäster i alla åldrar, den där tidiga höstlördagen på Forshaga hembygdsgård för några år sedan när jag fyllt 70 och bad om boktips.
I början slukade jag böckerna. Även Bibeln, syrran! Sida för sida.
Sedan kom en period när det hände så mycket annat att jag fick sakta ner avprickningen på 70-årslistan. Bokcirklar, egna böcker, blogg, sjukvård, löprundor och liv.
Men nu är jag klar. Tack, alla.
Bäst, näst och tredj’ Bäst var bredden, den roliga blandningen av barnböcker, livsåskådning, deckare, polisärende, klassiska romaner, sprittande livslust, allvarlig sjukdom och annat.
Näst bäst var förvåningarna; som Sandvargen, Shantaram och Stäppens krigare. Böcker jag inte skulle ha råkat på annars. Fast visst är det underligt att jag missat en så bra barnbok som Sandvargen.
Tredj’ bäst var den 577-sidiga boken som gav mig självförtroende. Att jag skulle läsa en så lång finstilt berättelse i magikermiljö som The Novice var aningen oväntat. Att jag med god behållning skulle läsa den på engelska var tre gånger så oväntat.
Nej fyra.
Den berättar Jag gillade listan i förväg och jag tycker ännu mer om den i efterhand. Kul att överraska sig själv, kul att ni också förvånade och tack för vad boktipsen berättade.
Om er själva, nämligen. Ge mig ditt boktips och jag ska säga dig vem du är.
### Sista boken jag läste var Mötley Crüe: The Dirt. En 569-sidig berättelse om “världens mest ökända band”. ### Sådant får man inte läsa med tysta högtalare. ### Undrar hur mycket som var sant.
Trivs.
LÄSTA LISTAN – Boktips från alla som kom på kalaset
Olle Hedberg: Vad suckar leksakslådan Jan Lööf: Sagan om det röda äpplet Ocean Vuong: En stund är vi vackra på jorden Carl-Johan Vallgren: Den vidunderliga kärlekens historia Lars Persson: Lyssna vite man! Stina Wollter: Kring denna kropp Elias Våhlund: Handbok för superhjältar, del 1 J. K. Rowling: Harry Potter och De Vises Sten Gregory David Roberts: Shantaram Jeff Kinney: Dagbok för alla mina fans Åsa Lind: Sandvargen Annette Brandelid: Professorn Andreas Slätt & familjen Karlsson-Dahlén: Berättelsen om Kevinfallet Joseph Conrad: Mörkrets hjärta Maj Sjöwall & Per Wahlöö: Den skrattande polisen Margit Söderholm: Driver dagg faller regn Bibeln Karl Olov Knausgård: Morgonstjärnan Patrik Svensson: Ålevangeliet Jonathan Safran Foer: Extremt högt och otroligt nära Emily Brontë: Svindlande höjder Siri Pettersen: Odinsbarn Trudi Canavan: The Novice Kristian Gidlund: I kroppen min Lucy Dillon: Hundra omistliga ting Hans Rosenfeldt & Michaël Hjorth: Den stumma flickan Jo Nesbö: Pansarhjärta Julie Otsuka: Vi kom över havet Ursula K. Le Guin: De obesuttna Conn Iggulden: Stäppens krigare Elias Våhlund: Handbok för superhjältar Stephen J. Dubner och Steven Levitt: Freakonomics – en vildsint ekonom förklarar det moderna livets gåtor Mötley Crüe: The Dirt
Onsdag 12.15 Ibland sitter man på fik och känner efter om den lätta huvudvärken börjar släppa när man fått höger hörapparat tillbaka efter drygt en vecka.
Gôtt fikabröd. Hittills ingen värk. Hör varenda frasande i hela huset.
Onsdag 12.21 Fortsätter läsa Jonathan Safran Foers ”Extremt högt och otroligt nära”. Hittar episoden på sidan 220.
Älskar den.
Onsdag 12.31 Hämtar påtår.
Pojken i berättelsen har gjort en telefon av två konservburkar och ett snöre. Han ber flickan i andra änden av snöret på andra sidan gatan att säga att hon älskar honom.
– Jag älskar dig, svarar hon. Snöret vibrerar mellan dem.
Då sätter pojken ett lock på sin burk, tar bort snöret och ställer upp hennes kärlek till honom på en hylla i sin garderob.
”Naturligtvis skulle han aldrig kunna öppna burken, för då skulle han förlora innehållet i den. Men det räckte för honom att bara veta att det fanns där.”
Onsdag 12.48 Jag köper bullar med hem. Två saffranstosca.
När jag går ut till bilen intill tegelhusen vid Norra fältet knarrar mina steg i krispigheten. Snart sitter jag vid ratten på väg hem från stan och funderar på att göra oss en burktelefon.
Bilden med det alkoholfria bubblet är från den 13:e maj.
Min favoritpublik är 80 pensionärer i Kulturhuset i Deje. De skrattar, ler och tänker allvarliga tankar med samma snälla inlevelse.
Mina favoritfåglar är 10 fina stjärtmesar på regelbunden snabbvisit vid matningen. Ivrigt hoppar de omkring och trivs, som pigga pingpongbollar med svans. Svish, så är de borta igen.
Mitt favoritprogram är när det står en rörd svenskamerikan med handen mot en 1800-talslada. Falu rödfärg på handen, nyss hörde vi honom läsa berättelsen om förfaderns fattigdom här i landet.
Min favoritsjuksköterska är C i Torsby. På vackert sjungande nordvärmländsk dialekt ringer hon och berättar att mitt PSA-värde är omätbart. Strax därpå blir hon glad när jag säger hur jag mår.
Mitt favoritinlägg på Facebook är när just hon har ringt det där samtalet och jag kan skriva samma fyra ord igen: ”I dag firar vi.”
Det är livet vi firar då, den kära vännen och jag. Jag vill leva.
